Monsteregil

Äh, vi sätter hit honom. Monsteregil! Han ser illa ut i ansiktet för det var ett helvete att få det att se ut till något. Det gäller att få ansiktets basdrag dit genom att par enstaka penseldrag, annars kan man vara säker på att man bara klantar till det om man sen försöker med någo mirakel dit ovanpå färgen, vilket jag såklart försökte. Dessutom försökte jag alldeles för mycket med nån slags realism, och det borde man ju veta att man ska vara just Rembrandt eller nån Schjerfbeck för att det ska se ut till något. En egen stil tar väl en hel livstid att utveckla? Det är därför jag inte vill ha trumpet, för jag vill bara kunna spela direkt. På samma sätt tror jag att jag kan måla direkt om jag bara får färger och penslar i handen. Men man kan komma ganska långt genom att lura sig själv att man faktiskt kan saker.

Banktjänstemän

Hur kommer det sig alltid, att vänner och klasskamrater som man i ungdomen upplevde att var lite smått lobotomerade i huvudena, nu ofta är anställda på bank? Vem anställer dom? Jobbar det apor på bankerna? Jag fattar inte.

Nya idéer till realityserier, fritt fram att stjäla:

1- Grandma's next top model
Som ANTM fast för sådana som har fyllt 60. Utmanande tävlingar&en paus från hemmet och pensionärslivet.

2- Run for your life
Joggare jagas av skådespelare som klätt ut sig till rånare&fula gubbar och gömt sig i buskar och snår. Sen får joggarna testa sin RIKTIGA springförmåga och springa för livet tills de luras in i en fälla och blir frisläppta och ertappade av kameror.

3- It's a dog's life
Kameror installeras i ensamma hundars hem medan husse/matte är på jobb. Garanterat en dödstråkig realityshow, men kanske nån får en aha-upplevelse. ("Oj, min hund har det sjukt tråkigt i fem timmar.")

4 -Next hit wonder
Alltså jag fattar inte att det här inte redan finns (eller finns det?). En tävling för låtskrivare: slutprodukten ska vara en hit. Tävlingar likt i Project Runway fast med musik. Alla klichéer ska med; ibland ska dom skriva ballader, ibland rokkenroll, ibland ska dom inkorporera en slinga av "Sov du lilla videung" i den nyskrivna låten. Sångerskor&sångare uppträder likt modeller. Huvudprodukten är låten. Den sämsta låten röstas ut och juryn är hård: där finns typ Jone Nikula, MA Numminen, Katri Heleena och Mikko Alatalo.

Klagobloggen vol. 17253

Istället för skrivande av metod: skrivande här. Istället för fokus: utvikning.

Svår natt. Hundfan så förbannat energisk efter att ha varit så duktig att den fick ett ENORMT ben med oxkött i - en dålig idé för efter att ha satt i sig hela benet drack den upp nästan en hel balja och sen ville den först inte sova utan leka, och sen när vi hade somnat så hade den kisat på golvet, samt antagligen kakkat också och ätit upp skiten (eller så kom kakkan från mina skor, det är oklart.)
Och sen var det tidig väckning men första koltrasten för i år fick mig på bra humör även om jag var uppe innan solen. Lonttis-koltrasten är bra, den kan härma bilalarm.

Nu sitter jag på biblioteket och försöker koncentrera mig även om pojkarna här intill pratar om veckoslutets rabalder och väcker FAN i mig - hur nån jävla Peppe har slagit huvudet fem gånger i väggen, pissat på gatan och varit heelt sekaisin. Satans jävla studerande som väl knappast har något gemensamt alls, annat än att de studerar på den här fucking lekskolan ÅA och sen har en orsak att doka ihop. Detta ständiga dokande och beskrivande av hur den ena och den andra har varit mer sekaisin än den ena och den andra, I couldn't fucking CARE less. Om tie år är dom alla gifta och vaxar bil.

Och när vi nu är i farten med den här klagandet, så kan jag ju meddetsamma ta upp det här med hur jag stör mig på vissa finlandssvenska bloggares jävla klagomål på "hur de t.ex. inte orkar klä på sig vettiga kläder" eller liknande, jamen HERRIGUUUD orkar du inte ens klä på dig flicka, stackars människa! Varför tror jag inte på dig? Kanske för att du sen fotar dig själv med rosa iphone och ser ut som en gulligt trött nyponros iklädd någon charmigt avlagd jacka eller farmors gamla stickade kofta och det är så RÖRANDE och inpå livet alltihopa - ja, alla känner sig träffade och kommenterar på varandras blogginlägg att "jååjåå, jag vet precis hur det är - jag ORKAR INTE HELLER KLÄÄ PÅÅ MIGG (DAAAAAA), tar endast på mig vettiga kläder två gånger i veckan, annars har jag bara huppare och håliga kalsonger" - ja men gör det då, WHO THE FUCK CARES?! Varför detta ständiga tjafs om hur muka obrydd man är om världen och sig själv när det enda de tycks ha att skriva om är just om hur mycket de tycks bry sig om sig själva och deras fucking vara-eller-icke-vara yllesocksgulliga?

Ursäkta, är så jävla stressad bara. Det är inte meningen att vara en sån bitter typ idag, men så blir det ibland. Kännen er icke träffade. Men jag tar gärna emot bilder av folk på emailen lottagreen@hotmail.com. Skicka bilder dit så får ni dom tillbaka hårt kritiserade och med utförliga beskrivningar om hur fel jag tycker att ni klär er och hur pissiga ni ser ut att vara, både utanpå och inuti.

Grej på gatan

Söndagsmorgon och här sitter jag och öhm.. filosoferar, dvs stirrar stint framför mig med kaffekopp. Då den här hunden har tagit mig ut på promenad oftare än vanligt har det hänt att jag har börjat titta omkring mig mer än förut, det blir ju så när man går samma rundor opponer - man börjar kolla in saker. Igår hittade jag en konstig, gammal grej på trottoaren, nerstänkt med målfärg och sådär, skitig och som tagen ur ett annat sammanhang. Grejen var den enda saken på hela gatan som liksom skiljde sig litet ur mönstret husvägg-trottoar-fönster med nerdragna persienner-inglasade balkonger - och jag märkte hur glad jag blev, hur upprymd en sån främmande grej kunde göra mig. Och så tänkte jag igen på det här med Finland och utmaningen att bo i den här ultimata tråkigheten och renligheten - inte ens gräset mellan husen får hunden gå på. Det är GRÄS, det ska växa där och ingen ska varken gå på det eller sitta i det eller på något sätt utnyttja gräsjävelskapet på annat sätt än att titta på det och tänka att "åh, en grön oas" typ. Nånstans har nånting blivit så fel.
Men det är nånting med den här finska, oinbjudande betongneighborhooden som tilltalar mig, just för att det känns som en utmaning för fantasin att bo här. Det har alltid tilltalat mig att bo på ställen som inte bjuder till trivsel på något sätt, just för att man då själv tvingas ta fram allt man har till trivsel inuti, så fungerar det lite för mig.

Den kanske mest tilltalande stadsmiljö jag nånsin har varit i var Beirut, så vänlig och uppsluppen atmosfär där, och naturligtvis inte så städat överallt. Det är något speciellt med städer som har sett SKIT nyligen. Folk i såna städer förstår att när det inte skjuts och bombas så drar man ut sofforna på trottoaren och spelar schack och umgås och röker vattenpipa. Klart att det var jäkligt inspirerande att gå i kvarter där man egentligen konstant bara hade kunnat fota och få intressanta bilder gång på gång på gång. Det är en konstig känsla att vart man än riktar kameran, så kommer nåt udda - ett sladdtrassel, en gammal matta, en överbelamrad balkong att fastna på bild.

Här i Finland hittar man inget sladdtrassel vid telefonstolparna och inte är det nån som hänger ut kläder på balkongen knappt för då kommer det ju klagomål från grannarna. Och fotograferna koncentrerar sig på linjer istället för detaljer. Det är ett udda samhälle det här, ett samhälle i vilket hemmet är så jäkla heligt och man gömmer allt vad man är bakom persienner och nerdragna gardiner. Men det funkar här. Det kan man ju säga om Finland. Det funkar. Och alla är deprimerade. Och folk hittar på udda lösningar på saker för att de måste gräva i sig själva efter inspiration. Och man blir nästan rörd till tårar av att hitta en konstig grej på gatan.


Kaverin Rabbes foto får här vara ett exempel på vad jag menar med att finska fotografer ofta koncentrerar sig på linjer istället för detaljer.

elaka

Jag skulle tipsa om en blogg jag snubblade över här just, Den elaka bloggen. Låten er ikke avskräckas av det aningen töntiga namnet; bloggen är inte speciellt elak, men verkar istället vara sällsynt vettig, och lite mer resonerande och ställande av mer intressanta frågor sådär. Utredande, kritisk! (dvs I LIKE). Och så kallar han/hon sig själv för "vi" tydligen. (Också ett alternativ till "hen"? Ööh.)

Här, ett inlägg som jag tyckte mychi om: sing while your winning, kära höger och en så fin beskrivning av Katainen som intervjuades:

han sa att "vi inte har råd nu att ideologisera kring de verktyg som firmor använder för att nå tillväxt", och att han var så eld och lågor för han hade varit i tyskland och sett hur "där finns en sånhär fiilis att nu ska vi ta över världen".

det är lustigt, själv tycker vi det är lite oroväckande alltid när tyskarna kommer på att de vill ta över världen. men då är vi kanske som humanist alltid lite mer medveten om den historiska kontexten än vad små idioter till marknadsliberaler är.

vad menar han med att "ideologisera kring de verktyg som firmor använder"? jo, han menar att man inte får klaga på att nokia flyttar sin fabriksproduktion till asien, att städföretag hungrar efter desperat invandrararbetskraft så att de kan betala mindre i lön än som behövs för mat och för hyra åt sina anställda, som i bästa fall har sitt kontrakt med nåt bemanningsföretag och alltså kan få sparken eller anställas på nytt med en dags varsel.

(R)hundgång

Öu gaad. Idag är dagen då jag borde trolla fram en surrealistisk version av pappa i soffa med hund, för i morgon är föräldrar här med hela ekipaget och kaffe&tårta. Och jag vet inte vad det är, men det är som att jag har slutat studera. Javisst, jag studerar nog ännu, jag har valt kurser och alltihopa, men ingenting händer liksom. Jag vet inte om jag trycker på fel knappar eller om jag bara drömmer att jag gör skolarbete, men det kommer aldrig nåt svar från skolhållet, det kommer inga inkallningar till nya kurser, inga mail, inga påminnelser, så jag tänker att nå väl, dom hör väl av sig när dom saknar mig. Vilket man absolut INTE ska tänka i studiesammanhang, det borde ju en gammal räv som jag vid det här skedet veta.
Men sen jag har fått den här hunden har allt bara gått ut på att fylla dens matskål och gå ut med jämna mellanrum. Allt annat har skyfflats åt sidan som betydelselöst, min egen mat bland annat. Kan komma på än sjutiden att oj fan, man ska ju äta också. Vet inte när senast jag har varit såhär upptagen och samtidigt haft känslan av att INGENTING blir gjort, förutom det evinnerliga promenerandet, skitupplockandet och de fåniga sitt-och liggövningarna. Igår stupade jag i säng klockan nio och somnade faktiskt. Ja det vette fan vad som är på gång.
Nå, nu till surrealistmålningen.

Dragspelsvånda

Nu ska jag berätta om det mest irriterande instrument jag nånsin har gett mig i lag med: tangentdragspelet, eller varför inte: dragspelet: ett spel på vilket knapparna inte sitter logiskt efter varandra utan man får GISSA om man ska till höger eller vänster för att spela önskat ackord: ens naturliga öra har ingen som helst betydelse, allt handlar om teknik; man måste öva. Man måste vara snabb och fingerfärdig. Och ja, sen när man efter en viss möda har lärt sig nånting, så inte låter det ens för helvete bra.

Hundnytt

Jag lovar att återkomma så snart mina hormonnivåer något så när har återgått till de normala. Just nu kretsar nämligen allt kring HUND och det kan ju bli lite enformigt i längden.. både att tänka på, skriva om och läsa om.
Men allt har gått bra. Hunden är förvånansvärt lugn, men också lekfull och full av fån. Det är faktiskt sällan jag har träffat ett sånt förtjusande exemplar av valpflicka, så jag kan inte annat vara än lycklig över mitt snabba beslut. Men jag har också varit lite paff. Paff över hur mycket uppmärksamhet en valp behöver, hur mycket man borde veta, hur skärpt man borde vara hela tiden för att saker ska gå rätt till och paff över att upptäcka att man (precis som jag ju visste) inte kan gå nånstans mer om helgerna om man inte har fixat hundvakt, jag menar ut och se nåt band eller ta en öl eller så. Istället går lördagskvällen åt till att stryka längs med husväggarna och hoppas på att hundfan ska skita så att man inte behöver upp halvsex.
Sen har jag varit helt slut och kroppsligt utmattad, och ramlat i säng vid tietiden, nånting jag annars inte gör om jag inte är sjuk. Det är ett nytt liv, och spännande. Konstigt att konstant vara iakttagen av ett par bruna, uppmärksamma ögon. Man får se till att inte få nån egostörning, att missuppfatta att man är nåt märkvärdigare än man i själva verket är bara för att man plötsligt har en ofrivillig lärjunge.
Tack och lov blir hunden äldre. Tack och lov är det snart vår och sommar.

Hund, det är ju inte hela världen, jo vänta, det är det ju

I morgon kommer det en ny typ in i min tillvaro, nämligen den här hundtypen. Jag har int riktigt varit mig själv under de senaste dagarna på grund av det här, den här grejen är lite för stor bara, att greppa. Det att jag nu från och med i morgon har en liten pälsbeklädd fyrbent grej med öppna ögon och olika behov, och allt är på mitt ansvar under de förhoppningsvis kommande 10-15 åren.

Det var väldigt lätt att komma på att jag ska ha hund, jag kom helt enkelt på det och sen gick det inte att skuffa undan tanken längre. Sen var det bara på autopilot som jag gjorde sånt som jag annars skulle dra mig från att göra; ta kontakt med främmande mänskor per telefon, prata med dom, ställa besvärliga frågor och ha hundar hit på hembesök och allt världens. Sen ordnade det sig så, att jag ska köpa en hund som inte har haft så tur med de första månaderna av sitt liv, den har varit instängd hos nån som inte har tagit hand om den alls och så vidare. Den är fem månader och i ganska dåligt fysiskt skick, men ändå lugn, lekfull och helt klart alldeles adorable.

Det främsta jag nu tänker på, är att införskaffa allt som behövs samt hur jag ska kunna göra det så smidigt och enkelt som möjligt för den här hunden att göra sig hemmastadd hos mig. Det näst främsta jag tänker på, är hur jag ska kunna undgå det att den här hunden inte ska uppsluka allt jag har i mitt liv. Det är faktiskt en väsentlig sak att tänka på; det finns ingen chans att jag skulle kunna fortsätta vara sån här som jag har varit under de senaste dagarna utan konsekvenser. Jag har inte lyssnat på vad folk sagt, har upprepat sånt jag själv sagt flera gånger, har suttit med blicken i fjärran konstant, öppnat ett tomt word-dokument och sen bara glott på det osv. Nå, jag antar att det jämnar ut sig, min uppspeldhet avtar, saker blir vardag. Men det är så SPÄNNANDE!

Blemma, en blogg för tonåringar

Linnea har startat en blogg för tonåringar, Blemma heter den och verkar vara ett jäkligt bra alternativ som börjat hårt också, direkt pang på bara! Och hon uppmuntrar alla som vill att också skriva dit!

Om man tänker sig att man skulle skriva något åt dagens tonåringar, vad skulle man skriva då? Vad skulle man villa säga åt tonåringarna, varför är det så svårt?
Nå det är ju det här med att man skulle måsta lämna ironin! Man borde skriva rent och ärligt. Man borde skriva från hjärtat om man ska komma med något de kan ta till sig. Ungdomar genomskådar ett tillgjort språk, direkt: de ser vem som är lurendrejare, de ser att man är falsk. (Föreställ dig små allvarliga ögon syna dig från topp till tå: "din eländiga, besudlade vuxling. Komma hit med dina "formuleringar.")
Jag får ofta en sån känsla tillsammans med barn, känslan av att jag är äcklig, och lite förstörd, har så dåliga vanor och har fått ett sätt att säga saker som jag inte längre blir av med. Om jag skulle lära mig ett nytt språk skulle där alltid höras en accent av mitt modersmål eftersom det har etsat sig så ända in i mitt innersta medvetande och klöst sig kring mina käkar så till den grad att jag för evigt bara kommer att låta som mig själv - allt medan barnen, de obesudlade barnen babblar på och tar efter toner och accenter som våra halft fördärvade öron inte ens längre kan uppfatta! Jag får alltid en känsla av att barn genomskådar mig, att jag skulle borda vara naturlig och att jag inte längre KAN vara naturlig, vad det nu sen en gång betydde! Och att de ser på mina tänder och tänker att oj, så gamla och förgulnade tänder. (Sånt gjorde jag när jag var liten.) Det är en hemsk känsla. Det är lite samma känsla som när man vill dansa till nån musik man verkligen älskar, men när det bara inte går för att man är så jäkla stel och bara känner att varenda move man gör ser så förbannat fel ut.

Jaa. Jag tror jag vill skriva något om det här med att jag från tonåring ända upp till tjugo-nånting-åren alltid trodde att "ens folk" var något man skulle hitta, något som gömde sig nånstans liksom. Medan "ens folk" ju inte finns, eftersom man måste ställa om sitt huvu, som är helt felinställt eftersom man har fått någon crazy idé om att allt utgår från en själv.
Men alltså: hur ska man skriva åt tonåringar som inte riktigt är nöjda med mainstream-tillvaron och som känner sig lite speciella eller utanför, när ens budskap är att "hej, sluta tänka att ni är någo alternativa eller någo annorlunda än nån annan så blir allt så mycket bättre"?
Nä, jag vet nog inte vad jag skulle skriva åt tonåringar.
Lev ut skiten, kanske? Gör vad fan ni vill.

Det alweys grener on det ader side

Nån hade sökt på "det alweys grener on det ader side" och hamnat hit.
Det här kan man ju bara inte förbise..

Nattligt dramaqueeneri

Usch, jag har varit en nattlig dramaqueen. Sånhän är jag: hela dan kan vara bra, kvällen fantastisk, ölen god, sällskapet fint, alles perfekt. Men så, efter två öl för många och riktigt pinsam dans i klumpiga vinterskor, så slår det slint i mig och jag börjar leta efter nånting att hänga upp mig på, för snart ska man gå hem och man kan ju inte bara gå hem GLAD i fyllan? Eller? Det har väl aldrig hänt. Jag blir plötsligt bombsäker på att hela världen konspirerar mot mig och jag fäller ut alla tentakler; lystrar, luktar, vädrar, iakttar, fiskar efter tecken. Och så händer det något som jag uppfattar som FEL eller ORÄTTVIST mot MIG (da queen som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet, alltså daaa) och så brakar jag samman, springer iväg, fäktar, vrålar, bråkar, sätter mig i snön och vägrar stiga upp, bökar och skriker att fa hem och sova på din eländiga madrass och "tänk över dina gärningar" och WHAT EVAA alltså. En gång ålade jag mig ett par meter framåt i slasket. Vad som helst bara jag får bråka och vara ursinnig. Jag förstår inte hur jag aldrig kan ha sinnesnärvaron att säga åt mig själv att ok nu måste du sluta, för det är du som har fel i huvudet.
Jag har varit sådan här ända sen jag började dricka alkohol (och nu funderar jag nog på att ta en lång paus). Det händer nog förstås ibland att man går hem helt tillfreds, men nog minns jag att jag har härjat på det här sättet på gatorna i Danmark, i Malmö och i Borgå också. Alltid har allting gått ut över tålmodiga och oskyldiga pojkvänner och ALLTID har det nästan handlat om svartsjuka. Jag är helt hopplös när det kommer till svartsjukeri och så var det sagt, högt och tydligt på internet, vad fånigt. Att kanske jag kan släppa det då. Jag är så SJUKT bortskämd. Fuck off.

Det här blir biktbloggen, höhö.
Allt ska bort.

Mitt besök i Icking och varför Icking aldrig fick det beröm det förtjänade

Beware, för nu har jag kommit in på det här med München, och there's not really an end to it. Men alltså, nån gång ska man få ut det.

München är spännande på det sättet, att stan är som en samling av små byar (med bymentalitet!) och man behöver inte åka speciellt långt för att man ska komma till riktiga bondlandskap med kossor och små sandvägar (men det visste jag inte ännu då jag satt mig på tåget till Icking).
Det goda med Bayern är att det alltid är lite för jävligt. Det är inte tillräckligt vackert för att turister ska lockas dit för annat än slalom och Oktoberfest, och det är också rätt smaklöst; jag menar Lederhosen. Och ja, sen är folk helt enkelt inte speciellt trevliga. Vilket i sin tur betyder att dom som är trevliga är skittrevliga.

En gång så tog jag alltså S7-tåget ut till ett ställe som heter Icking. Måste få med stationerna här: Solln, där bodde jag. Rikemanskvarter. Stenhus och BMW:s, välklippta trädgårdar. Sen Großhesselohe, sen Pullach, sen Höllriegelskreuth, sen Buchenhain (det här gillar jag: bok-nånting) sen Baierbrunn, sen Hohenschäftlarn (ahh), sen Ebenhausen-Schäftlarn (ännu mer ahh) och sen: ICKING. Till min förvåning hade jag hamnat helt ut på landet och det blåste och var vackert. Jag gick på sandvägar mellan åkrar, såg kossor. Tyska kossor. Folk man mötte hälsade: Grüss gott. Det var speciellt, tyckte jag. Jag tog suddiga bilder av mig själv och tänkte på Finland där. Jag bondade med naturen på ett sätt som var bekant för hur jag tänkte på Finland, inte Tyskland. Jag var jäkligt glad i Icking.

När jag kom hem tillbaka till aupairfamiljen fick jag den största utskällning jag nånsin har fått i hela mitt liv. Det gällde källarvåningen som jag bodde i. Hushållerskan sa: "Frau Cremer will mit dir sprechen" och jag tänkte nu att vafan kan det gälla? Kom inte ihåg nåt elakt jag hade tänkats kunna göra. Frau Cremer tog mig till mitt badrum och skällde ut mig så fruktansvärt att jag måste se bort. Det gällde hur allt såg ut där nere, hur jag inte hade städat. Jag hade inte sett till att lavoaren glänste, eller kranen. Allting hade en matt beläggning, och det var jag ju medveten om. Jag hade bara inte trott att det spelade någon roll, eftersom utrymmet bara användes av mig och de hade ytterligare tre badrum i huset: ett för Frau und Herr Cremer, ett för barnen och ett för gäster. "Das ist ja EKELIG", sa hon och pekade på lavoaren och huvudet skakade, hon var så arg men samtidigt så obekant med att vara arg och att visa det. Jag hade aldrig hört det ordet ekelig förut, visste inte ens att det fanns i tyskan, men javisst: äckligt. Det gick bra på tyska det med. "ES IST JA ALLES GANZ NEU", sa hon, det var ju allt alldeles nytt och ja det var det. Enligt Frau Cremer som aldrig hade städat en lavoar i hela sitt liv var visst en lavoar FÖRSTÖRD då den var smutsig.
Innan hon var klar sa hon: "und du könntest auch dein eigenen Zimmer aufräumen", att jag också kunde städa upp i mitt eget rum. Det var nog det sista hon sade som avgjorde hur illa jag tog den utskällningen. Jag hade lite sett på mitt rum som min fristad från allt vad familjen Cremer innebar: dyra färdigköpta äckeltårtor, stela vinbjudningar, den kroatiska hushållerskan som var tvungen att kalla Frau och Herr Cremer efter hövlighetsformen som om de vore kungligheter, fruns "Termine" med massören, eller Ayur Veda-dietisten, eller barnens stackars piano- och violinlärare: allt som i princip var BORTSLÄNGT! I mitt rum ville jag kunna vara som jag var; skitig och oorganiserad, än mer oorganiserad eftersom jag ville markera min kontrast mot Cremers. Och så kom hon och påpekade att jag också borde städa där.
Här blev jag alltså medveten om att det här med renlighet enligt Cremers inte bara var något praktiskt, utan något som skulle genomsyra hela ens väsen.

Sen skrubbade jag och städade, grät och städade och gick inte ens till Mittagsessen. Och när jag gick upp senare, svullen och eländig, fanns endast min tomma tallrik kvarväntande vid bordet. Cremers kunde det här med att måla upp stämningar, alltså. Och Icking gladdes jag aldrig åt så mycket som det hade förtjänat det.


Här har en konstnär som heter Max Zettler lyckats fånga Icking EXAKT så som jag minns det.

Ur ventil: lupst

Jag har också blivit inspirerad av den här "skrivleken" liksom bland annat en annan Lotta också blivit (jo, det är roligt att surfa runt:).

Man ska alltså titta på dom här orden och sen fort som attan skriva ner det första ord man associerar till när man läser ordet i fråga. Och sen ska man skriva en historia som innehåller de ord som fallit en in.
Alltså kör:

1. Ett mjukt ord. Kummin
2. Ett vasst ord. Vass
3. Ett runt ord. Ventil
4. Ett blått ord. Marimekko
5. Och inför detta sista ord får du faktiskt fundera lite, kanske rent av något ord du gått och mumlat på ett tag: Ett ord du längtar efter att få använda. Koriander.

Och så historien då (och jag är hopplös när det gäller sånhäna underfundiga historier, vi tar det kort):

Krossa kummin, sticks; de vass.
Ur handen kryddstank, ur ventil: lupst.
Ett linne, modell Marimekko,
som en boll kommer jag tillbaks till dig.
Ett blad: tre delar och lätt att söndra.
Dit har dom soja och vinäger i sina soppor, vem vet koriander.

Ska jag vara helt ärlig så funderade jag just skitmycket på hur den där fån-dikten skulle formuleras, och jag ändrade den säkert fem gånger. Det är just sådär som det är: ordkonst, och därför hatar man det: funktion noll, men ändå letar man efter rytmen, som om där vore någon att finna, som om man kunde överraska med nån pretto-formulering eller nåt nyuppfunnet, jag vet inte. Jag vill säga att dikt är bullshit, men sen finns det ju poeser som jag tycker om. Man måste våga vara allvarlig när man skriver, eller något. Skriva fullt ut och se om det bär eller brister. Det är lite som att sjunga, man måste våga vara seriös, fullt ut på allvar bara sjunga trots att det känns hur fånigt och onaturligt som helst, och det är det här som jag är så usel på, att dansa fullt ut som om ingen såg en, att sjunga fullt ut av hjärtans lust, att skriva och sluta låtsas att man fjantar sig, när allt man egentligen vill göra är att gråta som ett litet barn i en gammal kvinnas famn.

Jag minns en gång förlängesen, på en U-bahnstation i München. Jag åkte omkring där på dagarna eftersom jag hade lurat min au-pairfamilj att jag hade tagit ytterligare en kurs Deutsch für Ausländer. Sanningen var att jag inte hade tagit nån ytterligare kurs för att jag redan kunde tyska, och det var faktiskt sant. Jag åkte runt i hela Münchens U- och S-bahn-nät, prickade in stationer med lustiga namn (och tro mig, sådana finns det många av i Tyskland), hoppade av på dom stationerna och tog en bild eller satte mig på en bänk, eller köpte någon semla från något av de otaliga, fantastiska brödbagerierna som fanns ÖVERALLT i München. Kürbiskernbrötchen, Korn-Stangerl, Dinkelsemmel, ja, det får bli ett eget blogginlägg nån gång - hur pippi jag blir av att bara TÄNKA på de tyska små brödbutikerna.

På den tiden kunde jag sitta på bänkar i timmar och bara kolla in mänskor, väder och vind, ja det är helt galet att tänka på det idag. Faktiskt så hoppades jag att folk skulle komma och prata med mig, för på den tiden hade jag en otroligt naiv uppfattning om att det fanns folk och folk, och att sådant folk som jag gillade också satt och tryckte nånstans, och att jag kanske skulle kunna dra folk jag gillade till mig genom att sitta på bänkar och springbrunnskanter och bara vänta och vara mig själv. (Jag hade också en helt förvriden självuppfattning som 19-20-åring, men det är en annan sak.)

Ja, en gång satt jag alltså på det sättet och väntade på något av tågen som bar på de magiskt laddade namnen, som jag ännu idag får rysningar av att bara säga: Feldmoching, Neuperlach Süd, Klinikum Großhadern (min favorit: tänk KLINIKUM Großhadern, associationerna där alltså: en klinik mitt ute i ingenstans, i Stor-nånting. En ändstation och så en klinik; mjölkvita lemmar som hänger från sängarna, rökande sköterskor med drömmande blickar längtande bort, suckar i korridorerna. Och utanför: åkern och leran. Industrin inte långt borta. Großhadern.)
En annan favorit: Garching-Hochbrück. Vilket laddat namn, bara. En gång då jag var på genomresa fick jag övernatta hos en före-detta punkare som bodde i Garching-Hochbrück. Före-detta var han för att min vän hade beskrivit honom som punkare med tuppkam och allt, men när jag träffade honom var han bara en vanlig karl, tyst var han också och sa att man "växer ifrån" olika saker, som att vara punkare då. Idag skulle jag antagligen ifrågasätta ett sånt påstående, men då var jag bara otroligt uppspelt över att jag skulle få övernatta i GARCHING-HOCHBRÜCK. Jag minns hur underlig till mods han blev över att jag inte visade något vidare intresse för honom, men desto mer för Garching-Hochbrück, det var nån jävla förort. Jag skickade sen kort och allt.
Håren reser sig: Tutzing, Geltendorf, Thalkirchen, Pasing. Jag vet inte varför jag alltid har haft en benägenhet att fästa mig vid olika ortnamn och speciellt namn på ändstationer, kanske eftersom tågen kommer dundrande med namnen på ändstationerna högtidligt uppsatta ovanför framrutorna.
("Så hur var ditt aupair-år?" "Ja, jag åkte S- och U-bahn och var besatt av stationsnamn.")


MIN SJÄL, här hittade jag ett foto på ett U-tåg som är på väg till Klinikum Großhadern.


Hur som helst (till saken nu) så satt jag en gång på en U-bahnstation nånstans mellan sträckan Sendlinger Tor och Alte Heide och började peta av skalet på en apelsin. Och jag minns det så tydligt ännu idag, hur en tant som satt på bänken ett stycke bredvid, högt sade: "Ach, wie gut es duftet!" (ah, så gott det doftar), när jag skalade apelsinen och doften spred sig. Jag minns hur det ekade i valvet där, för där var inte många mänskor alls, det var ju mitt på dan när alla andra var på jobb och ensam var jag nästan om att åka fram och tillbaka i Münchens U-bahn-spindelnät. Och den där känslan sedan, som att man var hemma, som att världen var liten, den känslan som man får när man skalar en apelsin på allmän plats och nån tycker att det doftar gott, den är nog obeskrivligt bra, den känslan.

Ja, jag ville bara skriva det här för jag har av nån anledning tänkt mycket på Tyskland och just den här händelsen på sistone, kanske för att jag håller på att skriva tråk-akademisk text som ter sig så fucking dödande av allt levande inuti en.
Kanske det dyker upp fler behov av att välta av sig av Tysklandsintryck här snart.