Vad allt skulle man villa sätta på shuffle?

Jag läste ett inlägg om att lyssna på ipod på shuffle och M skrev om hur roligt det var när gamla låtar spelades upp liksom tagna ur sitt sammanhang, utan att man kunde vara i nåt färdigt sinnestillstånd innan man lyssnade på dom.
Till sist ställde han sig frågan; undrar vad annat än musiken man kunde sätta på shuffle?

Jag tar frågan på största allvar och föreslår:

1. Resor på shuffle. Man köper en biljett, ser vart man far. Lite som Napakymppi utan störande jätkän.
2. Kaveri-shuffle. Man signar upp i shuffle-verksamheten kommer överens om ett klockslag, sen går man nånstans och får tilldelat en kamrat som man aldrig har träffat förr.
3. Restaurang-shuffle: SURPRISEMÅLTID! Man betalar och så ser man vad man får. Fan vad jag hade gillat det!
4. Dating-shuffle. Finns redan under namnet speed-dating. Boring.

(Onödig parentes: När jag säger shuffle kommer jag att tänka på Suffeli. Mmm.)

5. Årstidsshuffle. Oooh, I´d löööv årstidsshuffle. Tänk, efter sommar kunde det bli vår och efter vinter sommar igen direkt.
6. Tidsshuffle. Dagarna skulle kastas om. Man kunde somna på en tisdag, vakna och det är fredag.
Ok, nu börjar det här spåra ut.

Signaler på tvären

Det blir många fåniga inlägg idag, men när det händer så mycket!
Nu läste jag t.ex. på HBL att barn i fattiga familjer skäms. En del lämnar till och med självmant kamratkretsen för att de inte har råd att göra samma saker som andra.

I undersökningen frågades hur man kan se om en familj har pengar eller inte.

"Man ser det ofta på telefonen. De som inte har pengar köper en Nokia-telefon för 30 euro", säger en 16-årig flicka.

Jag blir alldeles utom mig av fasa när jag läser det här, men inte är jag ju heller förvånad. Frågan jag gång på gång vill ställa mig är; Sen när blev det såhär?
Har jag sovit i tie år?
Jag upprepar mig: sen när har det blivit coolt att bara HA pengar och sen spendera dom på saker som inte ens är speciellt viktiga?
Varför är det för mig okej att spendera högst 10 euro på en gammal mobiltelefon medan ungdomar tydligen kollar in varandras mobiltelefoner och tycker att en 30-euros telefon är BILLIG?!

Och fundera på detta:
En medelklassgrupp vill se medvetet fattiga ut för att de tycker att det är coolt med lite förfallenhet och slitenhet.
En på riktigt fattig grupp vill på alla sätt dölja sin fattigdom och satsar på sånt som fina skor och bra byxor.
En grupp från högre medelklass vill visa att de har råd med märkeskläder, vill "se dyra ut" med modemedveten approach.
En sista grupp som inte vet hur man längre ska signalera vad man står för eller ens om det är det som det handlar om klär sig i slumpvis hopplockade delar och bekväma kläder. (Läs: jag.)

Vad är signalerna? Jag vet inte riktigt, är det ens viktigt?

Dear UPS,

You can´t contact someone with telephone fear through telephone. Try something else, like shouting my name while you wait outside in the rain. That would do it.

Thanks.
Ms. Telephone disaster

Solen har just slocknat. Jaha jaha, ska vi ta kaffi nu?

Det finns folk som nästan lever på att sprida skrämselpropaganda om kommande istider, utomjordiska attacker, chemtrails, undergången och dylikt. Det senaste jag läste om var att golfströmmen är borta. Eller ja, så förstod jag. Delar av den nordatlantiska strömmen är död pga BP:s oljekatastrof i USA. Jaha. Och vi kommer antagligen att frysa ihjäl. Just så.
Det är så underligt, som om farorna hotar allstans ifrån men ingen riktigt bryr sig. Man vet inte när det lönar sig att bry sig på riktigt, och jag tror att skulle det nu komma nån fruktansvärd epidemi så skulle folk inte riktigt fatta det. Dom skulle se på nyheterna och sen vara sådär att jaha, en ny svininfluensa.
Och skulle en hel del människor dö för att de inte har råd med skitdyrt vaccin, då skulle vi rika bara tänka att vilken tur att vi hör till dem som kan vaccinera sig. Det är så man har lärt sig att göra, pusta ut och tänka att fan vad man är lyckligt lottad här i världen. Vilken tur att man inte hör till dom, ja vilken tur säger morsan.

Det är nästan som om vissa riktigt gottar sig åt att det går åt helvete för världen, då är det nån jävel som myser i sin länsstol och tänker där fick dom/vi sig.
Igen misstänker jag att det här är en sån här sysselsättning för såna som är vana vid en hög levnadsstandard, som föreställer sig att det skulle vara skithäftigt med lite misär och hunger, "att få kämpa lite". Jojo, sånt har vi sett på teve, det är coolt att måsta kämpa lite och hugga sin egen ved och sånt där.
Nog finns det antagligen hemlösa som önskar att det vore över med världen fort men antagligen på ett mer uppgivet, mindre romantiserande sätt.
Äh, vafan vet jag.

P.S. Golfströmmen hälsar: jag rinner och mår bra. Tydligen var det så.
Jag läste inte den där artikeln så noga, det gör jag sällan.

nobody here

Jag har installerat mina datorhögtalare. Dom till ära.

Medelklassungarnas proletärromantik

Jag läste en kolumn av Mona Masri i Sydsvenskan och hon har satt ord på sånt som jag letat efter en tid. Det handlar om konstprojektet Stad Solidar som kämpar för att stadsdelen Möllan i Malmö ska förbli vad den är - man är kritisk till gentrifieringen, det vill säga statushöjningen av Möllan.

"Därför blir jag så otroligt provocerad av dessa medelklassbarn som vill leka fattiga. Är man uppvuxen i gettot så vill man inget hellre än att det får högre status. Möllan skulle inte vara samma Möllan utan denna utveckling. Hur skulle det fantastiskt rika utbudet av kaféer, restauranger och barer se ut om ingen kunde betala för det?"

Masri tar här upp nåt otroligt viktigt. Jag ser folk som kämpar emot, som använder hårda slagord mot det kapitalistiska samhället, men som inte har en aning om att de själva och deras föräldrar har varit med och skapat allt det de kämpar emot. De klär sig i slitna och säckiga kläder för att se fattiga ut, inte för att de är det. De vet inte vad det är att på riktigt vara fattiga, för det har de aldrig behövt utsättas för. De har ett uppvärmt föräldrahem de kan åka till om allt skiter sig.

Det värsta är den här tudelade falskheten. De förespråkar ett spartanskt liv utan överdriven konsumtion, men skulle aldrig kunna tänka sig att bo i förorten på riktigt. De vet vad som är rätt och fel, men tycker inte nånsin att de själva behöver leva efter såna regler.

Det är en konstig utveckling man är mitt i - konstnärer som inte har utrymmen att arbeta i, Taideslummi som protesterar mot det, men hur många är där inte bland protestanterna som viftar med flaggor för viftandets skull? Hur många är där inte som lätt skulle ha haft råd med en egen liten ateljé?

Nåja, jag ska själv ut och leta mat i butiksroskisarna fast jag egentligen nog har råd att köpa mat själv. Kan det inte också ses som en slags dubbelmoral? Nå, eftersom nu maten slängs bort så tycker jag att man väl kan gå dit och plocka. Men tänk om nån hemlös hade kommit efter mig och letat? Det blir typ det värsta tänkbara scenariot, det är som att äta upp nåns mat mitt framför ögonen på dem, medan ens egen mat står bara 10 meter bort. Som att äta upp vegetarianernas mat bara för att den är godare, medan man själv är köttätare.

Jag tror att vi borde fundera mera på ordet TACKSAMHET, det har fallit lite undan på sistone. De som vill demonstrera mot orättvisor, men som ändå har det helt jävla bra ställt i livet, var tacksamma. Man får kämpa, men man måste minnas sin egen situation och nån gång bara rikta ett tack ut i universum, nånstans.

Bröd

Jag fortsätter i den här andan.

Peppar, majs, sås, såsbas, sås.
Det är typ sånt jag skulle villa ha i mat. Jag är en stor vän av såser och soppor. Dom är enkla att äta, men det är gott med spröda kanter också. Mjukt bröd och knapriga kanter.

Jag kan ett recept också, på bröd.
Man ska först blanda ett halvt paket jäst i cirka en halv liter fingerljumt vatten. Sen ska man hälla i allt efter behag, mjöl såklart. Grahamsmjöl till exempel. Eller semlemjöl, vad det nu sen är. Sen kan man hälla i lite müsli och frön av olika slag också, om man har sånt. Man kan till och med slå i lite oliver om man gillar sånt. Allt vad man skulle villa hitta i sitt bröd fungerar utmärkt. Majs, till exempel.
Huvudsaken är att degen inte blir för hård. Inte stenaktig, mjölig. PÅMINNER DEGEN OM EN STEN, SÅ ÄR DET FEL. Är degen klibbig och svårhanterlig, så är det bara bra.
Sen ska den då jäsa på varmt ställe cirka 1,5 timmar. Jag brukar anse att det är färdigjäst när degen har vuxit till sin dubbla storlek. Sen kan man börja sätta på ugnen. Sisådär 225 grader kanske. Har lite svårt att uppskatta då jag just nu inte ens har nån ugn. Det känns fattigt.
När jag sätter in bröd i ugnen brukar jag kasta dit en kaffekopp vatten också, för att dom säger att det ger en knaprig yta på brödet. Jag har dock inte märkt nån större skillnad, men det kan man alltså göra om man vill känna sig lite proper.
Sen ska brödet vara i ugnen ända tills man kan knacka på det underifrån och det låter "tökk-tökk-tökk", alltså när brödet är hårt undertill.
Fantastiskt, va?

Uppräkning

Tycker om att räkna upp saker.
Flytväst, termometer, ankare, metspö, maskburk, krokar.
Det där var saker man kan tänkas ha med sig i en roddbåt. Termometern vet jag inte men den kom nu med.

Sill, lasagne, potis, rabarber, bearnaisesås, vitlöksklyftor, ananas, majs.
Det där var ingredienser.

Majs, tomater, tomatsås, ost, mozzarella, emmentaler, champinjoner.
Det där var specifika ingredienser som jag skulle villa ha på en pizza.
Jag vet att "ost, mozzarella och emmentaler" är upprepning och fåneri, men regeln när man skriver sånt här, är att man inte får ändra efteråt.

Jag har hört att mozzarella-emmentaler ska vara en bra ostkombination på pizza.
Det var egentligen inte emmentaler men jag minns inte vad den andra osten hette så det fick bli emmentaler, som också är en god ost.

Så jag blev en gammal tant

Jag har alltid trivts med äldre mänskor, att sitta med dom, lyssna på dom, undra hur dom tänker och sånt där. Nu är det så att man själv har blivit litet som en av dom, eller man har närmat sig deras värld på något sätt, eftersom man inte längre sitter vid barnbordet. Eller det är väl kanske just det, jag har aldrig suttit vid nåt barnbord (och när jag som liten blev placerad vid nåt barnbord fick jag ångest. Haha.)
Men man kan hur som helst inte längre placeras vid nåt barnbord om något sådant skulle dyka upp, för man är ju vuxen nu.
Ja, jag fortsätter i mitt oändliga växa-och-bli-vuxen-spår. Det är så skönt att umgås med äldre och skrovliga mänskor, såna som redan har blivit vad de ska bli, som inte skäms för vad det har blivit av dem, som har sin stil och inte är slav för nåt tönt-mode, som uttrycker sig som dom gör och är långrandiga om dom är det och skit-underhållande om dom råkar vara det.

Jag vet en gubbe som är en sån där trubadur, han har på nåt sätt alltid varit lite osäker som typ, varit en sån där missanpassad enstöring som inte riktigt har vetat var han hör hemma på något sätt. Så började han sjunga som 40-åring kanske, hålla konserter och spela gitarr och man tänkte att han måste ju alltid ha kunnat sjunga sådär, i hela sitt liv egentligen, men det var som att han tog fram det först när han på äldre dar hade bestämt sig att fuck it, sån här är jag, nu måste jag bara sjunga, det får gå som det går.
Och det är något som är så vackert med hans sång. Det är ju inte enbart sången, hur det låter i sig, utan det är vad sången gör med honom, hur fri han blir när han sjunger och vad musiken gör med honom så han vrålar, skakar på huvudet, blundar och har miner medan han sjunger sina gamla jazzdängor och blueslåtar.
När han sjunger så ser man på honom hur mycket det betyder för honom att göra det, och herregud, det är ju sånt man vill se.

Det är därför jag gillar äldre mänskor. För att generalisera, så är det så mycket roligare att umgås med folk som är vad dom är, som har lite erfarenhet, har upplevt lite tidsperioder, har misslyckats nån gång och kanske har blivit lite feta och kinderna har börjat hänga och sånt. Det är något så skönt och befriande över människor som har varit tvungna att acceptera tidens gång och vad den har gjort med dom. "Så jag blev en gammal tant. Just så."
Det är så tungt med såna här tjugo-nånting mänskor som tror att dom har hittat sin slutgiltiga idé fast dom inte är nånstans nära det som dom nån gång kommer att bli, som fortfarande tror att det kommer att bli något stort av mig, haha. Det är något deprimerande med folk som fortfarande tror det ena och det andra, som har orealistiska framtidsdrömmar och sånt där. Attan vad jag ofta vill slå såna i huvudet och säga typ att "ingenting kommer att bli som du tror."

Somewhere in Peru... (yes, I stole this picture)

The Lidl tribe

It is the opening of a new Lidl-market in Turku today and people go CRAZY. There are a certain sort of Lidl-people that you only see in Lidl and never anywhere else, in fact they are a more developed form of pudding that evolved from the Yofrutta Fruit King and were raised next to the Solevita fruit juice piles.
When they face the outside world they can´t handle it, and they rush into Lidl soon again to stock puddings, sausage, cheese and Freeway soda. Somehow they were taught that Lidl is always cheaper, and when they see the prices they go nuts, especially if they arrive in large groups, cause the group makes the reaction collectively stronger.