Jag har inte trivts sådär jättebra med mig själv på sistone. Det har artat sig i en konstig osäkerhet som sen gett sig uttryck i att jag fått känslan av att vara överdrivet påflugen och onaturlig ute bland folk. Ibland tycker jag att folk i grupp talar jättelänge om totalt ointressanta saker, så jag vill fylla i deras meningar för att jag tror mig veta vad de ska säga, det tar bara SÅ LÄNGE för dem att få sagt vad de vill säga.
Samtidigt vill jag förflytta samtalsämnena till något mer intressant, för att jag vet att de tänker på sånt. Men SÅ KAN MAN JU INTE GÖRA för då är man elak och oartig, så istället sitter man typ där och tänker att "är det såhär det är, det här att tala med folk nuförtiden?" Och så ter sig allt plötsligt som en hyperrealistisk teaterföreställning som man skulle villa påverka men inte riktigt kan.
Kanske är det mest det, att jag träffar folk så sällan numer, så det blir lite överväldigande att göra det. Och så blir man lite babblig, kanske överdrivet självutlämnande, vill ha REAL SHIT direkt medan folk tenderar vara lite tillbakadragna istället. Och så känner jag mig överdriven och effektsökande, emellertid skrytsam och inte kiva. Och vad spelar det nu för roll då, kan man fråga sig? Vem bryr sig? Nå ingen alls! Men så går man där och tycker inte riktigt om sig själv. Och inte riktigt någon annan heller, för den delen.
Jag brukar tala vitt och brett om mina funderingar kring exempelvis barnskaffning och jag märker alltid att folk blir lite förvånade över med vilken lätthet jag pratar om sånt som det annars brukar smusslas om. Jag fattar bara inte - vad är det att smussla om? Inte är barn nåt slags mirakel som bara händer och som är nån gåva från övre makter. Jag har en mensapp som heter Clue och i den står det klart och tydligt när jag har ägglossning. Och sen har man ett val och det är att ha oskyddat sex under ägglossningen och så blir man kanske med barn eller inte. Så är det att vara i en heterorelation - man kan ta ställning till om man vill försöka få barn eller inte, varje månad finns det en möjlighet att testa, en möjlighet man antingen tar eller inte. Hittills har vi aldrig tagit den chansen för att den känns alldeles för överväldigande, det känns som att leka med tändstickor på en bensinmack, så vi harklar oss bara och säger att "näää, inte den här månaden heller." Och det här är inget jag tycker att är nåt speciellt konstigt eller känsligt, eller nåt man inte talar om.
Nåja, det kan ju helt enkelt också vara så att sådana här saker helt enkelt är ointressanta för de flesta, antagligen är det så. Eller så är de för känsliga. JAG VET INTE. Jag orkar bara inte gå omkring och låtsas att fortplantning handlar om nåt slags mirakel eller gudagåva som kommer med storkar till balkonger eller som planteras i livmödrar (plural av livmoder?!?) av gudamakter, när det egentligen bara handlar om att knulla.
Jag känner mig mestadels som nåt slags uppblåst gummibjörn på ett nöjesfält. Alla låtsas hela tiden att allt är jätteallvarligt och att livet är seriöst, medan det finns så mycket stolligt överallt.
Sen blir jag också sur på mig själv av sådana orsaker som att jag ibland i nåt slags koketthet förhindrar J att vara sig själv, som i lördags. Vi yrade oss in på Dynamo av alla ställen, jag tänkte att det kunde vara lite uppfriskande sådär, evigheter sen jag dansat sist till exempel. Och så gick vi till övre våningen där Routamaa spelade skitbra musik, vi dansade och det var rentav lite uppsluppet och helt kiva emellanåt. Och så började J dansa som så att han stack sina fingrar i munnen och drog sitt fejs till olika miner, han gick omkring på dansgolvet och gjorde vafan som helst som föll honom in. Och jag såg hur en pojke blev alldeles förfärad, vände sig och sa åt sina kaverin att "såg ni han där? Wtf?" Och min uppenbara instinkt var att gå fram till J och säga att "snälla sluta, folk blir obekväma." Varifrån jag får känslan av att villa göra så vete fan, men jag har nåt slags allmänt vett som driver mig till att inte sticka ut i sociala situationer, att liksom inte visa sin awkwardness. Medan J:s hela värld handlar om att få vara vem man vill och uttrycka sig på de mest märkvärdiga sätt man har lust att uttrycka sig på för stunden - vilket så klart borde vara självklart - så ska man få göra.
Det paradoxala i detta är ju att jag hade bejakat vem som helsts annans awkwardness och tyckt att det hade varit hur häftigt som helst med nån som gör konstiga miner på dansgolvet. Jag älskar weird shit - varför gör jag sådär åt J då? Vem är det jag vill beskydda från vad?
J blev så klart ganska sårad av att jag gjorde sådär. Och sen sa han nåt som i sin tur sårade mig. Han sa att ingen i nån tidigare relation har tillrättavisat honom på det där sättet. (Om man vill göra mig obekväm, ska man alltid ta upp sånt där om före detta relationer, det funkar.) Fattar ni hur man känner sig då? Först har man gått omkring med känslan av att själv vara den där weirdon som alltid pratar om fel saker och som är malplacerad och påflugen bland människor - och sen får man höra att man är en sån där normfåne som förhindrar kreativa och annorlunda människor att leva ut sig själva?!
Alltså det var en sån kortslutning i min hjärna den kvällen.
Funderade en hel del på det där, förväntningar på hur man ska bete sig på vissa ställen och hur tydligt jag har kodat i mig att inte sticka ut ur mängden. Varför är jag så? Varför är det så viktigt för mig att inte verka annorlunda? Kanske är det nåt med att jag inte vill uppfattas som någon som tror att den är speciell. Ja, det tror jag, jag uppfattar all slags förställning av sig själv som lite konstgjort och effektsökande. På något plan har jag också för mig att J inte mår bra när han gör sådana där saker, han har en sån där sida i vilken han också blir extra påflugen och mega-expressiv när han inte mår speciellt bra. Men måste tänka om, det handlar inte alltid om det.
Visst är det galet - i musikvideor kan folk alltid vara hur fucking awkward som helst och det är bara konstnärligt och coolt - men sen om man går i supermarket eller på ljusa dan och dansar vilt på gatan eller är konstig på dansgolvet, så är det mukamas plötsligt inte socialt acceptabelt och då finns det plötsligt ramar inför vilka man ska bete sig osv.
LIVET. SVÅRT.
No comments:
Post a Comment