Saturday, February 22, 2020

Sammanhanget

Det har varit en så underlig vinter i år. Det har varit en så underlig tid överlag, så jag emellanåt riktigt undrar om det här är tiden före nånting, liksom ett tecken, på.. tja, vadå? Vad som komma skall? Ett långt, ähum mörker?
Knappt har jag tänkt den tanken, så inser jag också att jag låter som alla andra gör just nu, nämligen vidskeplig. Har ni märkt det? Folk till höger och vänster går och läser tarotkort och snackar med stubbar i skogen. Det har kort sagt blivit väldigt normaliserat, om man jämför med än 10 år sedan.
Nu ska jag inte låta nedlåtande för jag sysslar också med häxkonster, mer än förr. Även jag har sökt mina rötter tillbaka till nåt slags gammal visdom för att skapa nånting som känns som en mer trygg tillvaro. I nåt skede hade jag till och med en I ching-app på min telefon, gammal kinesisk visdom. Jag ställde frågor och höll på. Sen tog jag mig samman.

Då jag läste folkloristik i tiderna så vill jag minnas att oroliga tider för med sig mer vidskeplighet och kvacksalveri. Förut skulle folk ha dragit till kyrkan för att be, men nu, i detta trolösa samhälle, så tyr vi oss istället till våra kristaller och vårt silvervatten, typ. Och vad det nu kan handla om. Jag tycker det är intressant.
Människan är alltid ute efter att skapa nåt slags sammanhang, att hitta tråden som fattas, svaren på frågan varför vi är här och hur allt kommer att sluta.

Tuesday, February 18, 2020

Det ser ut som att jag börjat skriva blogg, hörni

Det ser ut som att jag har börjat skriva blogg, hörni. Sånt kan man ju alltid hålla på med istället för umgänge och sport, till exempel.
Idag har jag varit EN TIMME på jobb, på museet. Där var det lugnt som vanligt och sen en massa stressade mänskor. Jaja. Jag vek T-skjortor.
Nu ska jag till treenikämppän och lägga ett par spår skrik. Vi håller på och spelar in råversioner inför vårens riktiga inspelning, då vi faktiskt ska till Grekland och spela in en fullängdare. Det är alltså Svarta havet jag talar om. Jag skriker där och så är det en massa duktiga mänskor som spelar olika instrument. Hejdå.

Monday, February 17, 2020

Vad man gör vs vad man tror sig kunna

Ibland händer det att man häver ur sig saker som man inte riktigt kan stå bakom, både i text- och talform då. Jag tänkte, att det här egentligen är ganska intressant, eftersom speciellt sådant som går ut offentligt i princip alltid borde vara helt igenomtänkt och totalt sånt som man vid varje tidspunkt i livet skulle kunna försvara med hull och hår.
Jag tänker på kolumnen som publicerades igår. Tycker den på många sätt blev så barnslig, skrikig och just oigenomtänkt, jag blev ju själv nästan provocerad av att ha hävt ur mig dylikt.

Varför låter hon då sånt gå igenom, kanske ni frågar er?
Nå, för att tidsbristen ibland är ett faktum. Man HINNER INTE tänka till så som man gärna önskar att man hade kunnat göra. I det här fallet handlade det dessutom att jag till att börja med hade skrivit en mycket seriösare kolumn som inte blev godtagen (den var för vänsterradikal). Jag hade två andra alternativ till kolumner, men det här var nu den som redaktörn föll mest för.
Kan ni förstå att jag offentligt har valt en bild där jag står med TANDKRÄM på paitan?
Alltså jag förstår mig inte på mig själv. What did I think?

Kolumnen fick bra emottagande och skapade en hel del kommentarer och grejs, men det kändes så bakvänt då jag egentligen höll med de fulaste kommentarerna som inte ens godkändes i Yles gedigna kommentarmoderatorsystem (en skrev till exempel: "Det här var det barnsligaste jag har läst på länge" och jag tänkte bara "touché.") Det här bevisar på något sätt för mig att andras likes och uppmuntrande ord egentligen inte spelar så stor roll, ifall man vet att man kan bättre.
Och det här går egentligen också att applicera på bokfan jag skrev och aldrig sen lät skicka in nånstans. Jag visste att jag kan bättre och jag skulle inte ens ha velat stå bakom ett dylikt material, även om det kanske skulle ha haft potential att ges ut. Sur och eländig skulle jag ha suttit i soffor och ropat "ni tycker seriöst att detta skit är värt att snacka om?" Nej herregud, det hade inte funnits gräns för bitterheten.

Tuesday, February 11, 2020

Atlanten kallar



Jag ska åka på en atlantkryssning med en nybyggd lyxkryssare i slutet av månaden. Vi ska åka från fucking Liverpool till New York. Nu tror ni säkert att jag skojar, men det är helt sant. Int fattar jag ju det själv heller.
J:s vän Julia kom ihåg att jag i något skede hade uttryckt min entusiasm över att nån gång vistas på nåt liknande fartyg, och så slog hon till och frågade MIG (herregud?!) om jag ville komma med, när en sådan här chans kom. Vi ska alltså "testcruisa" över Atlanten, allt e gratis och fan vet jag. Den här båtens egentliga rutt kommer sedan att vara nånstans i Karibien.
Hur jag så ofta lyckas komma över de mest galna och hårresande äventyren, förstår jag inte.
Och hur hon har de här kontakterna, förstår jag heller inte, men hon är från Amerikatt förstår ni. Är man från Amerikatt så händer saker, nä skoja bara.
Jag är inte längre van vid att skriva blogg så det här blir bara jox.

Hur som helst, så snart ska den här bloggen göra en brakvändning och gå från mossig och död till sprudlande och livslevande. Då jag ska ställa till med ett sjujädrans reportage från Atlanten, hoppeligen varje kväll.

Friday, January 03, 2020

The comeback from a crisis

Milde tid, jag har inte skrivit här på evigheter, i något skede tänkte jag faktiskt att det var det, nu var blogg-eran över, men jag ska fan ändå ge den ett försök, för jag tror jag har ganska spännande eller viktiga saker att säga. Jag har nämligen lärt mig en himla massa nyttigt om mig själv under de senaste månaderna, och det ska jag försöka få ord på nu.

Ni minns att jag var ute i fyllan och kom att hångla med en kaveri (eller ännu värre - mest J:s kaveri) under en krogkväll? Nå, liksom jag själv sa då så var det ingen större panik med den saken - sånt sker och det har hänt förut i mitt o J:s förhållande att det har kyssts till höger och vänster med kvinnor och män, och inte har det varit nån panik med det.
Nå, den här gången blev det lite annorlunda. För i mitt fall och till min stora förvåning, så slutade inte allt i och med den där arma kyssen utan saker började leva vidare i mitt huvud. Jag blev helt enkelt smått attraherad av den här typen, och inte hjälpte det ju heller att han inte direkt var avvisande. Perkele.

Så man kan säga att det som hände sen var en kort period av, öhm, instameddelanden som på inget sätt var motiverade för nån som är i ett förhållande. Ni som någon har varit i en situation då ni gör något som ni VET att inte är okej och som ni lite semisti känner att ni måste ljuga om - ni vet exakt hur pissig man känner sig. Jag måste säga att jag aldrig har känt mig så fruktansvärt usel, så nere och så på nåt plan förlorad och rent bruten. Man kunde väl tänka att nån instaflirt inte är så farlig egentligen, men för mig är det det - eftersom jag alltid spårar så inihelvete ut tankemässigt, det upptar hela min tillvaro. Och det värsta är väl när man hamnar nånstans där man VET att man gör fel, så fel så fel, men där man fortfarande känner sig maktlös och oförmögen att deala med det.

Jag läste massvis med spalter om vad man ska göra när främmande attraktion introduceras till ett annars bra förhållande, och för det mesta stod det att man "inte ska låta sig gå dit". För mig låter det där bara helt absurt - VAD DÅ INTE LÅTA SIG GÅ DIT? Det är väl hela poängen med att överhuvudtaget bli attraherad av nån annan - just det att man går dit och där är man sen och inte fan finns det några vilda hästar som kan dra en från det, trots att man vet att det är fucked up och fel.
Alltså visst, jag hade väl kunnat sätta lock på och bara "jag ids inte svara flörtigt åt honom nu", för det är svinaktigt och oacceptabelt. MEN jag kunde inte. Det var så spännande. Det var det enda lockande jag just då hade i det som jag tyckte att var mitt skittråkiga liv i vilket inget lyckades och skrivlustan var bortblåst, alla andra lustar också för den delen, matlusten till exempel. Så jag var, under en fucking dark period, fast i en situation då jag konstant var livrädd att typen skulle skriva nåt till mig som jag sedan skulle vara tvungen att dölja för J eller ännu värre - att jag inte skulle kunna hindra mig själv från att svara och gå dit om och om igen och förvirra mig genom någo fucking instameddelanden. Stressen över det var ohanterlig, jag klättrade längs med väggarna, det fanns fan ingenting som överhuvudtaget kändes säkert, rätt och tryggt, jag tappade tron på alltihopa. Allt var åt helvete.

Jag lärde mig bland annat att oärliga människor tystnar. För jag tystnade. Jag blev en sammanbiten jäkel som satt och spände mig där hemma, och jag var väl argsint också, jag minns inte för det kändes fan som att jag befann mig nån annanstans, nära en psykos, nånstans långt ifrån mig själv. Jag kom att tänka på alla andra mänskor jag har träffat som har den där rädslan i ögonen, och förstod att man blir sån när man är oärlig, när man går och döljer saker. Det finns fan ingenting som bryter ner en mänska mer än det.

Så jag tänkte att en lösning är att skaffa en annan lägenhet, nån billig hyreslägenhet där jag kunde sitta och tänka och komma underfund med vad jag vill med det här livet - om det är så på tok att jag o J inte har nån framtid längre. För i något skede kändes det som att jag aldrig kommer att kunna se på honom med kärlek igen, inte på grund av honom men på grund av mig själv, för att jag är en sån sabotör. Inte tog det länge så hade jag ordnat åt mig en 12 kvadratmeters lya i akademikvarteren. Grät hysteriskt när jag sa åt J att jag hade hyrt en sån, grät när jag for och grät konstant första kvällen här. Det kändes bara så totalsvart, så ensamt och på tok fel och allt hade gått så snabbt och jag visste fan ingenting. Och realiteten kom som på posten: Int fan betydde det där med den där andra NÅGONTING som helst, det var bara något som fick mina beroendespröt att glöda liksom Bingo Blitz (som jag har slutat med), liksom vad som helst annat som kommer in i mitt liv och tar över för att jag låter det göra det. Läste också att man är mera benägen för att lura sig in i förälskelser och dylikt när man själv är i kris, när man är deprimerad eller annars bara befinner sig i nån besvärlig situation. Det var så urbota klart och tydligt, hade i och för sig nog varit det länge redan också vid det skedet, men som sagt - jag var inte säker på vart förhållandet var på väg i varje fall.

Nåh, så småningom kom julen och vi åkte till Sverige med J. Det var en helt fantastisk resa, han har en så fin familj och jag trivs så bra med alla där och de är så snälla med mig. Överlag kunde jag inte rymma från den kärlek som svallade över mig, precis som för kanske fem år sen då vi hade en liknande kris (fast utan andra involverade) - vi skulle göra slut och hade precis skrivit under uppsägningskontraktet för lägenheten och allt - då vi kramades utanför Satos kontor och i kramen fan kände att vi ju älskar varandra. Visst är det sjukt? Man kan få för sig så många saker, men en mänska som man obönhörligt bara älskar rätt opp och ner, tycks man inte bli av med, inte fast man skulle försöka. Då förra gången skrotade vi uppsägningskontraktet och bodde där i fem år till. Jag minns att förhållandet fick ett uppsving där, det var som att vi började på ny kula.

Men till den här jul-storyn hör också en megaviktig poäng i form av bok, och det är seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist som jag fick i klapp av J:s syster. SATAN FAN vilken bok alltså. Den läste mig rätt upp och ner, den tog mig bak- och framifrån, satte ord på ALLT ur femton olika exempel och fyra olika teorier ur historien. Den snackar om vad kärlek är idag, att lösa förbindelser och emotionell frånvaro är dagens grej. "Äkta kärlek" inklusive blöta kärleksbetygelser ses som lite löjligt och gammalmodigt. Plus att alla på något vis vill skräddarsy sin egen kärlek och tror sig veta exakt vad de behöver och vill ha av en annan människa.


Jag insåg att det hur jag hade betett mig, också på ett plan var en produkt av samhället - jag var oförmögen att se mitt eget förhållande som tillräckligt och letade efter nåt tillfälligt annat att roa mig med, jag inbillade mig att jag kunde vara emotionellt frånvarande och liksom leka lite utan att vare sig skada mig själv eller nån annan. Egentligen går detta mitt beteende längre tillbaka - jag har redan länge funderat på om man kunde "öppna gränserna" inom förhållandet - speciellt när vi nu inte har barn eller nån kärnfamilj - att varför skulle man då inte kunna vara lite lösaktig?
Nå, klart att det skulle man ju, men sådana saker ska ju utgå från en diskussion mellan de två parterna i ett förhållande - inte från nåt man döljer och en personlig kris. Öppna förhållanden måste ju utgå från en otrolig tilltro till varann, jag vet inte hur det i praktiken ens är möjligt, om jag ska vara helt ärlig. Jag blir alltid så uppslukad av en person.
(Och ja, jag kunde gå in på vad det här med ett längre förhållande egentligen innebär, kärleksmässigt, det är HEEELT någo annat än förälskelse, men det hör inte till saken nu och det här blir annars också så megalångt, så jag tror vi lämnar det idag.)

Hur som helst, så den här karln i fråga, som jag gick och var lite svag för i fem minuter, han är som ett ärke-exempel av en sån här modern man som är emotionellt onåbar. Så för honom e nu sånt här säkert vardag, who cares.
Läs Liv Strömquists nyaste, säger jag bara. Ögonöppnande och jag predikade om den i minst en vecka.

Så nu går jag då här fram och tillbaka mellan nya lägenheten som fått namnet "arbetsrummet" dit jag går och gör #stordåd. Fniss. Så stordåd måste här då bli. Inte sabotage. För jag är ingen sabotör. Jag är fan mänsklig, och jag gör misstag som är totalt från röven. Jag förväntar mig inte att bli förlåten, men jag tror att man kan bli det, bara man är ärlig. Och jag kan förlåta mig själv. Jag vet vad som är rätt och fel. Jag kan och måste vara ärlig med mig själv och andra för att kunna existera som en hel människa. Och dit har jag nu äntligen kommit.

Thursday, November 14, 2019

Är det nu man håller på att bli zen?

Ni minns att jag surade och kastade mig raklång och blekfet med min kimono i sängen, att jag väsnades och skrek och grät och drog mina naglar längs med tapeterna så de lämnade märken och
bla bla bla
Nå nu ska jag berätta varför det var på det sättet.

Jag skickade in mitt urgamla romanmanus till den där S&S-tävlingen, och hade i min oförnekbara hybris faktiskt tänkt mig att jag kunde kamma hem nåt slags pris där. Jag vet inte hur jag hade tänkt, men det är kanske lätt hänt att man ser på sina egna alster med lite väl blida ögon, för att man helt enkelt måste det för att kunna tro på sig själv, man måste tro att saker håller och att de är bra för tvivlar man så faller man.
Så när Förlaget nu hade manusdags igen (deadline imorgon) så tänkte jag att wtf, jag läser igenom det där manuset en gång till och skickar sedan in det.
Och när jag läste det, så kom jag inte längre än till halva första sidan, innan jag insåg att det är så URBOTA urholkat dåligt och oengagerat. Det finns fan inte nån jävel som vill läsa nåt sånt där dravel, och det är den enda och rätta sanningen.

Och JAG VEEET att man inte borde befatta sig med fler än ett förlag i det här lilla landet på svenska. Men när jag faktiskt inte har någon större skillnad, och när jag tänker att ju mer läsare, ju mer feedback, desto bättre. Så därför har jag haft min smutsiga lilla fot inkilad i bägge vessastolar. Smart eller inte - det kvittar ju, eftersom det inte blev någo fan av den bokajäveln i varje fall.

MEN VET NI VAD, IMBECILLA TVÅBENSDJUR?
Jag tänker skriva nytt. Jag tänker låta det fara dit det far, för faktum är ju att jag mådde så himla bra när jag höll på och skrev, det var ett äventyr och skit det samma om någon vill ge ut det eller inte. Jag älskar att skriva.

Nåja, nu börjar det låta till nånting va? Är det nu man håller på att bli zen, är det? Är det nu som the effects of yoga slår in, sådär på allvar? Kanske det.

Känner mig glad och fri. Det är en styrka att kunna se på nåt man har satt en hel JÄVLA massa tid på och bara säga MEH, bättre kan du. Rekommenderar det till alla. HÖJ RIBBORNA. SÄNK FLAGGORNA.

Gonatt.

Sunday, November 10, 2019

Oduglighetsgarnet

Jag tänkte ta och viska "hoho" i brist på annat att komma med. Minns inte när jag skrev senast eller vad det kan tänkas ha handlat om, men jag är fortfarande innystad i oduglighetsgarnet, och det tycks inte finnas nån hejd på det. Veckorna bara går och går och i november har jag inga jobb eller nåt sånt heller, så man känner sig liksom extra mycket på sidan om.
Till all tur har jag i alla fall fått tummen ur och kommit i gång med mitt gamla rosk & natur-projekt, eller vad man nu ska kalla det. Det är tusch och lite avritande av foton som jag sätter ihop som jag vill ha dem. Tänker att det är viktigt att i alla fall göra något, så man inte helt stagnerar, medan det där som man egentligen borde göra står och stirrar på en med röda ögon i ett hörn.