Friday, May 18, 2018

Ingenting sker, jag är för nöjd

Näpp, det tycks inte bli så mycket konstaterat under denna majmånad. Orsak? Jag är för nöjd. Mitt i allt känns det som att jag har exakt passligt med jobb och utmaningar och att jag dessutom nästan genialt (dvs med bara några ytterst få snedsteg) kan varva arbetstiden med ett par inte allt för dyra terassöl och samvaro i största allmänhet.
Och snart. Snart ska jag ha en hel vecka FÖR MIG SJÄLV, ja det är så nolot att jag knappt täcks skriva det. I en värld där folk sliter eller aldrig har tid med nånting, så ska jag sitta och lura för mig själv i föräldraskapets sommarstuga i Borgå skärgård, och jag ska BARA skriva. Ska skriva om början på den där romanen och bara fundera och kanske dricka lite vin och få till det, ska jag. JAG SKA FÅ TILL DET. Min hjärna och mitt tänk känns obesudlat för tillfället, ni vet, man har inte läst nåt tjafs som stökat till det i huvudet på en, man har inte stressat mer än nödvändigt och man känner sig balanserad och är full av sjuk längtan. Då tror jag att man skriver bra.

Friday, May 11, 2018

Kristi flygplansdag

Om ni undrar vad jag sysslar med så är det typ JUBB-UBB-UBB (läs jobb). Det är ganska nytt och spännande (läs: radio). Som vanligt trodde jag att jag skulle rocka fett på radio men så är jag riktigt attans usel, oftast.
Men en intressant sak jag lärt mig om mig själv genom att lyssna på intervjuer jag gjort med andra mänskor, det är det här med att man tydligt kan höra att diskussionen/pratet löper när jag känner mig bekväm med en annan mänska och att den inte riktigt gör det när jag inte gör det. Alltså, det är ju ingen överraskning men jag trodde inte att det skulle vara SÅ uppenbart ändå. Är som en öppen bok. Om jag är obekväm talar jag så tyst att det knappast hörs, och om jag är bekväm skriker och gestikulerar jag, nu vet ni det.
I morgon är det fredag, ska på en liten fest, ska försöka att inte bli alldeles knasfull, ska minnas att dricka en massa vatten för på lördag är det eurovision och jag vill vara i form. Och ja, så ska jag spela in lite piano till det där radioprogrammet. Det är fortfarande en hemlighet att jag tänker göra det själv, men jag kommer definitivt lättare undan på det sättet. Det vill säga, kommer att spela in fem trudelutter som är ihopkopplade med sinnesstämningar och sen vara sådär att hoppsan, se vad som hände här, och duger det här? Och JA, det kommer att duga. Om det inte duger, så är jag nämligen tvungen att koppla in en RIKTIG musiker och äh, det blir väl ändå för omständigt.

Friday, May 04, 2018

Alltså opera!

Jag har drabbats av nån opera-bugg. Herregud, vad bra det är när opera är riktigt bra. Stora känslor, uttrycksfullt och dessutom musik som liksom dansar runt solisten, divan, den som har asiaa - likt nån glänsande skalbaggsflock som bara finns till för att erbjuda ett alldeles utmärkt ackompanjemang. Har fått nåt slags insikt som säger att opera är som en överdrift av livet, som teater fast på riktigt och genom musik.



Parallell: Jag känner mig som Joyce DiDonato här när jag står och skriker om Sondby Träsk i vårt nya blackmetal-inspirerande band.

Wednesday, May 02, 2018

Livet är en gåva och andra floskler

Om jag vore omgiven av nåt annat än djur, så hade de uppmärksamma kunnat konstatera att jag (eller mina hormoner) nu har lugnat ner sig. Såg en bild av mor som håller i nykomlingen och insåg att nå väl, det är nu bara ett till barn i världen, ett betydelsefullt barn just för den här familjen eftersom de ju har fått vänta, och eftersom de kanske i nåt skede säkerligen såg framför sig hur de skulle tyna bort utan att få uppleva nån form av tillökning i släkten.
Det är som jag sa från början, helt jäkla skönt att brorsan har fått barn, så lugnar det ner sig på andra fronter, dvs mina föräldrars. Och så är det bra att ha fått ett awakening call, att du, just du - ditt liv är betydelsefullt och ska inte slängas bort. Oberoende om man använder sin tid till att se till att släkten går vidare eller om man förverkligar sig på andra sätt, så är tid och liv en gåva som man ska vara tacksam över och ja, okej, kanske jag är lite hormonprillig ännu eftersom jag skriver sånt här. Men herregud, jag har jobbat mer effektivt idag än nån annan dag under denna och förra veckan, så nånstans ser det här ut att gå åt rätt håll.

Realitetsblixten

Jaahas, så befann man sig i en ny realitet. Mina föräldrar håller på att gå helt bananas, farsan kallar sig för "fafa" och brorsan för "pappa" - lyckan är total och själv känner jag mig som en slokande cigarr som flyter allt längre och längre bort från träsket där allt händer.
Farsan skickade en bild av barnet som sov med en stickad mössa på huvudet, och jag bröt typ ihop, började bara gråta, det var för mycket den där bilden. Det är inte det att jag inte skulle vara glad över det som har hänt, eller att jag skulle vara helt förlamad av avundsjuka, det var bara den där känslan av att nån har FÅTT en sån där i sitt liv som helt fick knäna att vika sig. Jag vet inte hur jag annars ska förklara det. Kanske är det nåt biologiskt, för jag har fan aldrig reagerat sådär på babyr förut. Eller så är det en konstig känsla av övergivenhet, att resten av min biologiska familj nu bondar över ett barn medan jag befinner mig långt borta, nere i en djup tunna, refuserad, i princip arbetslös och med noll koll på vad framtiden har att erbjuda.
Det var nåt som hände igår, det var när jag fick reda på det där att jag blev faster samtidigt som jag stod med min minstrel hobbit mitt i Bree, mitt i staden där allt händer i MITT liv, i mitt virtuella universum, i Lord of the rings online. En realitetsblixt slog ner i mig där, och det var det faktum att mitt brorsbarn föddes medan jag spelade dataspel. Ja - det var liksom nåt så avgörande i den där saken, det var realiteterna som knackade på och sa att hördu Lotta, du slösar bort ditt liv. Det handlar kanske inte nödvändigtvis om att jag skulle måsta få barn, men jag har spenderat så sjukt mycket tid på att inte vara här i detta här och nu, på att rymma från ansvar och svåra tankegångar, beslut och frågor om vad jag egentligen vill. Det att brorsan har fått barn har fått mig att inse man faktiskt bör ta vara på varje minut istället för att bara rymma ifrån livet. På ett mycket konkret sätt förstod jag det igår.
Dessutom fick jag en helt ny förståelse för de där som försöker och försöker och ser vänner bli gravida, tvingas hälsa på nya mänskor och själv går man bara där med mens varje månad. På ett sätt känns det som att jag igår fick en gåva av förståelse, en insyn i ännu ett mänskligt dilemma som jag aldrig förut har befattat mig med. Förstod vad barnlöshet kan vara, på riktigt, om man verkligen vill ha. Fruktansvärt ju. (Men tack för denna insikt.)

Tuesday, May 01, 2018

Faster Nässlor

För 20 minuter sen blev jag faster. Är speciellt elak och oeftertänksam nu eftersom jag meddelar det till och med innan föräldrarna officiellt har gjort det. Men vad spelar det för roll, det här barnet ska bli mitt ändå. Jag kommer att smyga dit om natten, vira in det i en pläd, bära ut det genom borgånatten och så var det mitt istället, tadaa. (Alltså känslan, förstår ni. Känslan. Har drabbats av BABY ENVY, tror jag. A very dark and bitter place.)

Saturday, April 28, 2018

Ropa inte hej

Det händer stora saker. Jag ska typ BLI FASTER! Nå jåå. Pojkspolingen till lillebror har ju gått och gift sig och nu gjort hustrun på smällen, och nu väntar de typ ett valborgsbarn. Åh! Må de döpa henne till Valborg. Skulle vara så häftigt. För ja, det är en henne.

Hur som helst, så känns det helt arma bisarrt att det är han som ska få barn innan jag, det trodde jag ju liksom ALDRIG - varken som barn eller sedan senare när han hade sina, ehm, färgstarka perioder, levde ut sin mani och flängde kring världen. Det enda jag har att säga om den saken är att människor förändras och ändrar kurs när de vill, och så är det med den saken. Själv kan man bara sjunka djupare ner i sin imaginära sammetssoffa.

En sak som jag är himla lycklig över, är mina föräldrar och att de nu äntligen får sitt efterlängtade barnbarn. Alltså ja, man ska ju inte gå här och ropa hej innan man har kommit över bäcken, nog vet jag ju det, och allt kan tas ifrån en och allt kan skita sig ännu, vem vet. Jag talar nu bara om vad allt tyder på. Barnbarn, var det ja. Jag har i mina mörkaste stunder tänkt, att det vore enklare att vara barnlös om inte de där arma föräldrarna fanns där med sina undanskymda, frågande blickar. Att ska ni inte? Ska ni inte? Det känns på något sätt elakt mot sina föräldrar att inte få barn, som att de skulle ha gjort något fel, fast de ju absolut inte har det. Men det känns som att man på nåt sätt visar fingret åt dem där man bångstyrigt sätter stopp för släktledet, att hit men inte längre.
Och när vi nu är inne på ämnet så kan jag ju passa på och haspla ur mig nånting om det också.
Min nuvarande inställning till att bli mor eller inte är mest bara pur jäkla rädsla. Jag tror det är rädsla som har styrt mig under de senaste åren, faktiskt. Jag är verkligen så otroligt, jäkla rädd för att - om man skulle bli gravid, så att - nånting skulle gå fel med 1. graviditeten, 2. barnet och 3. att det ska skita sig för det här barnet när det redan är vuxet, må det nu handla om att det själv inte anpassar sig så värst bra till världen, eller att världen är i brand vid det skedet.
Alltså, min lekamen längtar ju efter att få ta hand om ett barn. Till och med så till den grad att jag kan ty mig till andras barn och att de inte ens känns främmande. Jag minns en gång när jag hörde barnskrik och var ute med Mili, och jag kom på mig själv med att tänka att hoppas jag hittar ett övergivet flyktingbarn i nåt buskage, så att jag liksom kunde ta hand om det. Ganska sjuk tanke.
Nu låter det här som att jag går omkring med mjölkdroppande bröst och kramar om dockor, men så är nu alltså INTE läget ändå. Inte har jag nån uttalad längtan som ger sig uttryck på nåt märkvärdigare sätt, märker liksom snarare att "I'm ready, and I have been ready for a while now". Nå, varför testar man inte på att skaffa barn då, kan ju folk fråga sig?
Nå jag sa ju redan: rädslan. Jag har sett autism, funktionsnedsättning, jag har upplevt bipolär sjukdom i familj och på nära håll, jag har arbetat med synskadade, jag har sett hur det ser ut när det går snett and it ain't pretty. Man kan ju nog tänka sig att föräldrainstinkten sen slår till och moderskärleken ser till att älska vad helst för trasa man kan tänka sig avla i sista ändan. Men jag vill inte ta risken. Nä! Det vill jag inte. Världen är på väg åt helvete, jag raskt mot fyrtio, mina äggceller är gamla och rukoga, både min och J:s släkt är full av galenpannor och panikångest. En del av mig tycker att det vore rätt ansvarslöst att få barn med våra förutsättningar. Och dessutom så finns det redan tillräckligt många överkonsumerande vita mänskor i den här världen, ingen kommer liksom att sakna just mitt strå till den stacken. Och med det vill jag inte peka finger åt sådana som har barn eller ska få barn, jag förstår. Mer än väl. Jag förstår önskan och instinkten, allt förstår jag. Men jag tänker bara att kanske är en sån där önskan om att vara mor inte hela världen, värre känslor kan man leva med liksom. Snart är man 40 och sen 50 och ja, sen behöver man aldrig vara orolig för nån annan än sig själv.


EDIT:
Jag märker alltid hur jag kommer i gång när det gäller det här ämnet och att jag egentligen är en aldrig sinande brunn som kan tala om barnlöshet i det oändliga.
En annan tanke som har slagit mig på sistone, är att förälskelse nog säkert har en biologisk funktion - ni vet den där perioden då man träffar nån och har sex dag och natt och INTE KAN FÅ NOG av den där mänskan. Tänker att det säkert är naturens sätt att se till att folk blir gravida, och sen får de barn och SEN tröttnar de på varandra, men då är det bara att bita ihop eller skilja sig, för barnet är liksom redan avlat. Eller så hör man till de där få som utvecklar nåt slags djupare, beständig kärlek på riktigt.
För mig själv kan jag konstatera, att det där barnet borde ha blivit gjort för än se sådär sju år sedan, då jag var riktigt, RIKTIGT förälskad i J. Jag var så otroligt redo för allt det där då, jag skulle ha kunnat föda tre barn på raken. Men då var han ju inte det minsta klar för nånting alls, och sen hade vi ju en massa perioder av kriser och velande att gå igenom, i förhållandet då (och vem har nu INTE det?). NU, nio år senare, har vi hittat den där rätt så fantastiska, fina kärleken som liksom böljar över vardagsrumsmattorna, vi har så jäkla ROLIGT tillsammans och beundrar varandra som om den andra är nåt slags pajas man själv har varit med om att skapa (!?*), och jag tänker ibland, att en sjuåring skulle sitta ganska väl ihop med vad vi har nu. Men en nyfödd?! Jag vet inte..

* alltså vadå var det där narcissistiskt sagt? :D :D

Friday, April 27, 2018

Aprillista

  1. Resmål: St:Petersburg! Åh, vad jag skulle villa dit, av nån anledning. Ramla från gatstenarna. Spana in de gigantiska stuprören. Gå i Raskolnikovs kvarter. Ta nåt skramlande tåg ut till Terijoki. Det är en dröm som jag har, och som måste bli sann, nån gång.
  2. Maträtt: Äh, nån lätt sallad. Faktiskt. Med bra sås och nötter och stuff så man blir mätt.
  3. Färdmedel: Elektrisk bil. He sku va naa! Men nä. Tåg. Åker typ aldrig tåg nåt mer men drömmer så klart nu (för att jag skrev det där om St:Petersburg) om sådana där äldre tåg som luktar, för oväsen och har fladdrande, blodröda gardiner. Var är allt vackert nu mer i samhället?
  4. Frisyr: Äh, den sedvanliga knokan. Fast ja, har fått lite lust att klippa mig. Speciellt som vi ska bo ute på ön utan dusch igen inom en snar framtid. Det skulle vara häftigt med kort hår, bara för att spana in katastrofens grad, liksom. Mina korthåriga perioder har varit skandalösa.
  5. Typsnitt: Vem bryr sig? På riktigt? Vem bryr sig? Courier.
  6. Dryck: MICHELADA.
  7. Skor: SÅDANA SOM MAN INTE RAMLAR OCH VRICKAR FOTEN MED, TACK.
  8. Musik: