Monday, May 30, 2016

Flytta på er, trendnissar. Jag var faktiskt här först!

Vet ni vad jag blir störd på? Jo, när det kommer nån sån där modefluga som alla plötsligt ska ha. Vet ni vad som stör mig ännu mer? Jo, att mainstream-modet mer och mer börjar närma sig min personliga smak! Kan ni tänka er nåt så oförskämt? Det är som att man har fått en massa trendmuppar på sin balkong medan man bara vill sjasa iväg dom och ropa att "jag var faktiskt här först!". Det är som skorna i slutet av nittiotalet. Förgäves letade jag efter ett par ENKLA SKOR, med snören och gummisula, enfärgade eller tvåfärgade. Ni som är unga kanske inte tror mig, men det var faktiskt ett projekt att hitta sådana skor då. Det var totalkatastrof med designen, det var sömmar på tvären, det var broderier och färger, groteska bilder och klackar och allsköns fanskap. Obs, det är inte den imitation av 90-talet som man ser idag som jag pratar om, det är ett annat slags Citymarket-millennium. Tider då det inte FANNS snygga skor och kläder nån annanstans än på loppis.
Nu finns det ju såna där enkla skor överallt. Det är nästan tråkigt, hur lätt det är att hitta enkel design på tygskor. Man bara jaha, ni skulle ha haft ens ett parti av de här då när jag letade mig fördärvad efter dem.


En annan grej som jag ondgjorde mig över, var byxor och varför ingen kunde komma på att lägga mönster på byxorna. Jag ville ha byxor med färger, mönster och grejs liksom skjortor. Nå hör och häpna, vad ser vi idag om inte detta? Gäsp.



En grej som jag också har ögonen på nu är den här väskan. Blir riktigt sur när jag ser den, för den är ju helt satans snygg. På riktigt. Det är en väska i min smak. Men nu ska "alla" ha den för att alla plötsligt har kapat min smak. Jag skulle ha dreglat över en sån där väska för femton år sedan men vill jag ha den nu då den är regulärt rich-man-hipster stuk? Svar: nå nej.


Om vi nu ska komma med ponks modebloggs framtidsutsikter, vilket hör till mina utförliga modeinlägg, så saknar jag nu jeans med olika färgs tyger, dvs en lårdel och en vaddel, eller hur man nu ska beskriva det. Lite mer påhittiga, chiqa jeans, helt enkelt. Lite olika färger, men inte så det blir några grymma kontraster. Har länge drömt om ett par jeans vars lårdel på nåt sätt skulle kunna hänga ihop med vaddelen genom nån slags snygg tyglänk eller enorm knapp nere vid lårsidan, just ovanför knät. Så att, om jag nu går och saknar det, så är det väl mainstream om 10 år, tänker jag? Sen tror jag också att det kommer att dyka upp klänningar som typ är ihopsydda av två olika tyg, så att tygena tar vid varandra på vågade, asymmetriska och snygga sätt. Och så tror jag att superhero-kåpan kommer att göra nån slags comeback.
Nu är det bara att vänta och se. Om ett par år kan man få köpa dessa idéer för 1000e styck på Dolce Gabbana.

Jobba för sig själv


Det börjar närma sig, faktumet som inte går att förbise. Det att vi har bestämt att slänga upp våra liv i luften och se var de landar. Det att vi ska flytta till Nötö alldeles, alldeles snart, för att hålla sommarcafé. Det känns som lugnet före stormen här, lika vardagligt som det alltid är i soffhörnet. Samtidigt vet man ju att allting snart är fullständigt opp o ner: nytt, skrämmande, annorlunda och – förhoppningsvis – lite underhållande och roligt också.
Den där ön gör nog något med en. När jag åker därifrån är jag alltid på ett så helvetes gott humör, varefter jag slocknar för att jag är så slut. Bara det, att det inte finns någon trafik alls där, att det inte hörs några ljud från bilar överhuvudtaget. Att man befinner sig tiotals kilometer rätt ut i havet och ändå finns där ängar, skogar och jord som är bördigare än åkergudarnas kinder. Tänk på det en stund. Jag blir full av energi och lust att göra saker där. Kan ju förstås vara tillfälligt, men jag tror det är något med att där har man ett jättestort hus med massor av saker som behöver göras, och det är saker som liksom bör fixas för att man själv ska ha det så bra som möjligt. Det handlar inte om nåt abstrakt som ska göras åt nån annan, nån chef som sitter i nåt kontor och som man aktar sig för. Det är kanske det som tilltalar mig så mycket just nu; tanken på att ju mer jag orkar, desto mer får jag tillbaka i slutändan. Allt jag sår i trädgårdslandet, till exempel, det är till oss. Hur noga vi städar har betydelse: det är klart vi städar noga, det är ju vårt café.
Förlåt om jag svamlar, men jag har så längtat efter en sån här situation, där allt jobb man gör är för ens egen skull.

Friday, May 27, 2016

Snart: skärin

Borde egentligen inte skriva nånting alls här nu, har inte tid, men vill ändå. Idag far vi till Nötö med ett lass tavara! Hurra. Snart börjar det, skärilivet, på allvar. Snart får man se hur det går för vårt café. Så pirrigt känns det verkligen, tänk om jag inte kan det liksom? Kassamaskinen, kundbetjäning, sånt där. Tänk om J blir i strid med alla och jag står där som ett fån med brett smil och försöker släta över.
Ja men usch, nu dusch. Det är för jävligt, varför är man inte självrenande som människa?

Monday, May 23, 2016

Den närmaste tiden (fotosvada)

Är så trött och ofokuserad att jag inte orkar annat än posta en drös oredigerade mobilfoton som beskriver den närmaste tiden.


Jag var på Vessö och umgicks med mina företagsamma föräldrar. De var lugna, underbara
och spottade inte i vinlådorna. Emellanåt gick jag in på min kammare och skrev ett kapitel till min roman. Min pappa uttryckte lite oro över att själv dyka upp i boken, i form av eländig far.
Sa att så nog inte var fallet.
Allt var bäst på Vessö.

Jag fotograferade omgivningarna genom ett grönt glas.
Det fina blev ännu finare så.



Föräldrarnas nya, dampiga hund var konstant våt.

Mamma hade fått världens finaste och kitchigaste gåva
av sin sudanesiska vänfamilj.
Det var roligt så fint den passade in
bland det övriga sommarstugebråtet.

Jag körde hem från Borgå.
Det var ganska tomt på motorvägen
för att alla var hemma och såg på när
Finland förlorade i ishockey.


 
Tog en paus på ett mysko ställe
där träden höll på att växa in sig i hus.


Återvände till Åbo där allt, så klart
bara var alldeles jävla überfint.

Vi gjorde en resa till det fruktansvärda I of the KEA,
vars namn jag inte vill uttala högt.
Först ville J bränna ner allt, men plötsligt trivdes han bra.
Jag hade nackspärr som blev särdeles illa just
när vi skulle bära grejer i I of the KEA.
Vi gick omkring och förbannade alltings usla kvalitet,
vred sönder visplar och skakade på huvudena.



En butikslåda i trädet: så beskrivande av min livssituation just nu.
Vi köper en massa grejer, men det känns som att man svävar uppe i ett träd.

Thursday, May 19, 2016

Jo, du är helt normal

Ibland om morgonen säger man lite roliga och konstiga, eller vanliga saker, jag vet inte. Idag morse sa jag:
"Jag är helt normal".
Sökte nåt slags medgivande, och fick som svar, med samma tonfall som en som säger åt en hund att den är duktig ungefär:
"Jo, du är helt normal."
Sen var jag nöjd en lång stund.

Kung i livet

Den här dagen blir ju bara bättre. Var ute med hunden och hittade en röd regnrock i en roskalava, nu har jag en regnrock! Och sen lagade jag i misstag god mat. Helt utan att tänka efter. Ibland är man bara så kung i sitt eget liv.

Gå framåt

Idag är jag mycket nöjd med mig själv, för det har varit en givande dag och en sån där dag då man känner att man har gått framåt. Jag fick äntligen ord på att jag känner mig som en svikare som lämnar mitt jobb till hösten. Obs obs, jag vet att man får göra vad man vill, jag vet att man är fri att gå och att man är herre över sitt liv och så vidare, men jag har ändå känt mig som att jag har gått och givit falska förhoppningar om att jag trivs och vill stanna, medan jag nu sen plötsligt inte gör det. Och lämnar min förman i sticket, utan personal. Så att idag sa jag det. Och fick naturligtvis höra att jag ska göra vafan jag vill. Istället funderar min förman och jag på att åka till Kos eller Lesbos och ta emot flyktingbåtar & hjälpa mänskor till hösten. Hon tar tjänstledigt, jag är annars ledig. Tycker jag låter som en ganska bra deal.

Wednesday, May 18, 2016

Insta-hela-tiden

En rumpa man känner igen.
Nej vänta, det var ingenting. Jag funderar på titlar bara. Bra namn. Kommer ingen vart.
Och så ja, så kom jag på ett nytt visdomsord: Det spelar ingen roll om du är bra eller dålig, bara du gör det du älskar. Om du inte är sämst på det förstås. Då är det ju verkligen tråkigt.

Sånt händer idag. Annars så händer det mest på mitt instagramkonto. Sen jag fick min nya telefongrunka har jag fullständigt snöat in på det där med att vara online hela tiden. Jag går in i stolpar och missar trafikljus. Det var i och för sig väntat.
Vaddethäranatt, torsdag i morgon. Den här veckan verkar ju gå snabbt. Undrar om det är för att jag ska ut och köra bil på fredag, och jag är lite nervös?

När jag nu håller på och dillar om Instagram här
så kan jag lika gärna tipsa om en RIKTIGT BRA SIDA
som den här bilden kommer i från. Den är så bra
så det blir för långt för den här bildtexten
att förklara hur bra den sidan är.
Den är det finaste jag sett på många månader, säkert.

___________________________________
Fråga mej ej var dessa streck kommer i från.
_________________________________

Sunday, May 15, 2016

Människor som gör en glad

Bilden stulen från systrami.
Har haft en så förbannat bra helg. Har sett bra ut också, det hör till ovanligheterna. Och har väl varit ganska trevlig, om jag nu får säga det själv. Sånt händer. Det beror naturligtvis på sällskapet, som jag gillar så mycket. Skrivande människor tycks vara ett lyhört, känsligt och angenämt pack, till motsats från alla andra människor man tvingas samarbeta med. Nu drar jag naturligtvis snabba och förhastade slutsatser men alltså. Blir så glad när det inte finns nån på kursen som går mig på nerverna, som babblar på om ointressanta saker, som bara är allmänt störande eller har värderingar som är oppåt fanders, som är sjukligt självupptagen eller vad det nu kan handla om. Alla är olika men intressanta på sina sätt. Alla har nåt som man kan prata med dem om. Jag blir så glad av sånt här. Man blir så hoppfull.

Saturday, May 14, 2016

Tänker inte

Jaha. Här sitter jag och löhöilär och det känns inte alls som att jag har haft en lördag på skrivkurs. Skrivkursen brukar lämna spår efter sig; jag brukar komma hem och vara fylld av olika humör och infall, av tankar på andras texter, på mina egna texter också, naturligtvis. Men nu tänker jag inte på några texter och inte på något annat heller för den delen. Ej heller känns det som att det är eurovisionsfest om några timmar och jag ska dra på mig ett silverfiskfodral och förhoppningsvis bli belevad och uppsluppen. Jag ligger här med magen svällande av pasta och tycker inte att jag riktigt har gjort mig förtjänt av nånting. Har typ grym lust att röka tobak, åstadkomma nån kemisk effekt i huvudet, eller nåt liknande. Men det blir nog bra det här, ändå. Ska gå ett varv via ölbutiken med hunden.