Saturday, July 04, 2015

Det ständiga äventyret, livet

Alltså, kommer hem från ett sånt där läger för funktionsnedsatta och överväldigas igen av det här livets otroliga sätt att översvalla en av sitt allt. Naturen; så här till års sådär helt överdrivet bjudande av sig själv, jäsande och prunkande av ranunkel: en extra tuva där, gräslök som lite sådär i förbifarten har slängt en plantering ut längs med bergsklacken, nya skott bland de gamla, en sån där nonchalans liksom; att man har så mycket så lite till int kan skada. Mitt i allt en doft av granbarr, en överraskande fläkt av nåt obeskrivligt ljuvt som råkar växa på nån helt obetydlig plats. Då man böjer sig ner: små cirkulära, rosa små bollar av nån slags svamp som VÄXER BARA SÅDÄR på nån halvmurken trädrot som råkar sticka upp ur marken. Helt jävla satans fantastiskt! Som en finlandssvensk sommarteater. Folk kommer dit med båt, anländer i tid och i randiga skjortor, seglarskor och blåa shorts, vädret är underbart, det finns en extra backe KALL öl i kajutan, det finns vänner i hamnen, det är SÅ TREVLIGT, det är så najs och det är semester och affärerna är på paus. Sen blir det teattääää.
Människorna; de fungerar. De förstår när man ställer en fråga, de hittar direkt på ett vettigt svar. De går hit och dit med vettiga mål och stadiga steg. Det står ingen i parken och slänger kottar och ser efter var dom landar. Ingen vägrar gå och sova, ingen ramlar från matbordsstoln, slår huvudet och hamnar till sjukis, ingen vrålar eller lägger sig raklång i korridoren, får skrattanfall, gråtanfall eller sovanfall, ingen sätter sig i gruset och börjar sortera sten – alla beter sig. Allt går sin gilla gång och plötsligt är det som att man känner av att man har ett hjärta som slår där inne under revbenen (sorry för cheesyhet), man förstår att livet är en gåva, en otrolig gåva och möjlighet man har fått som har blivit född till att vara en frisk och välmående människa som kan gå och tala och förstå sammanhang.

Men ett sånt där läger alltså. Är alltid lite halft sådär nipprig/manisk när jag kommer från ett sånt där. Så mycket som jag har på hjärtat och som väller fram då jag går på en lugn skogspromenad med hundarna bara timmar efter att jag har anlänt i denna bekanta, rätt så oöverraskande värld. Då lugnet lägger sig. Man fattar att man är hemma och att man har överlevt. Har varit en ensam 35-åring bland ungdomar som väsnas om hur mycket de kommer att gå upp under veckan, om kläder och kläder och butikernas reor, om fyllor och studieliv eller om hur jättegamla de är (daa. jätterespektfullt med tanke på att jag sitter bredvid. Men alltså på riktigt gamla mänskor tar man ju inte notis om). Nu snackar jag om de andra ledarna. Deltagarna var sen en helt annan sak. Det är svårt umgänge på två plan: 1. med de där unga främligarna, hankeiterna och klasslärarstuderandena som man inte har ett jota gemensamt med men som det ändå är meningen att man ska föra de där vettiga diskussionerna med. 2. de där funktionsnedsatta som så klart är helt out there och bara slänger ut ord, historier och meningar som inte har nån vidare anknytning till nånting i den här världen. En själv som är en av deras få fasta knytpunkter i tillvaron, the voice of reason, människan de drar i då de för femtioelfte gången undrar om det nu var så att mellanmålet serverades klockan halv fyra. En ganska intressant kombination och situation att vara människa i. Den här gången hittade jag inte ens nån själsfrände som jag kunde byta ord med om kvällarna, så det var än mer bisarrt; jag tog långa promenader längs med Lappviks sandstränder, söp in havsluften och intetheten, såg träd som hade rötterna bara spretande mot en strand som hade rullat ner i havet och funderade på vafan det är jag håller på med.

Och jo, vi var på Raseborgs sommarteater i år igen. Mitt i all den där imbecillheten skulle man stjälpas ner i ett sånt där finlandssvenskt gyttighetsmecka, lyssna på orkester och vismusik, se översminkade halvproffs springa av och an på scenen och leverera den ena överspelade repliken efter den andra, samtidigt som publiken just har anlänt med båt med halva släkten och kusinerna i släptåg, tar kaffi och bulla i pausen, köper lotter och jämför Lindexkjolar och har det bra så inihelvete. Min reaktion: jag började gråta. Jag skulle fan ha suttit där med kinderna våta av tårar om det inte var så att jag var tvungen att behärska mig då jag hade en trettonåring med downs syndrom på mitt ansvar. Jag vet inte vad det är med mig och sånt där nuförtiden – jag börjar lipa av minsta lilla emotionella anspelning. Allra värst är det just på såna där tillställningar som är så satans perfekta på alla sätt och vis – solen skiner och finlandssvenskar har båtar och är glada. Nån vithårig karl med kalaskula kommer gående i shorts och sjömanströja, han är så glad och välmående, vinkar åt nån bekant och jag sitter och glor och gapar och känner mig som nåt slags fattighjon eller osynlig huldra som lagts ner i gräddan för att lösa nåt mysterium som jag ännu inte vet vad det är. Det i kombination med lite barndomsnostalgi: me gone. Nu var ju pjäsen Emil i Lönneberga och naturligtvis kan jag varje ord av alla sommarvisor och Idas hiddepålåtar både framlänges och baklänges, så vet inte om det var en av orsakerna till att jag ville gråta precis hela tiden när det sjöngs och spelades. Hur som helst så skulle jag gärna ha nån psykolog att förklara det där fenomenet: tårar som väller fram och lusten att gå helt jävla sönder när solen skiner och det är sommarteater som naturligtvis handlar om en alldeles perfekt, balanserad, äckel-normativ och lite smålustig familj och allt är så otroligt fantastiskt. Tips: det är ingen ledsen gråt precis, det är bara en översvallande, känslosam gråt, som att kroppen vill säga åt en att livet här, det är ett konstigt, konstigt äventyr som man ska hantera varsamt och som kan sluta hur som helst.

Wednesday, June 24, 2015

Hej trettifem!

Idag fyller jag ganska många år. Om man fördubblar antalet år jag har levt så får man 70 stycken! Den matematiskt begåvade (och rubrik-ignoranta) kan alltså räkna ut hur gammal jag blir. Det känns jävligt bra, utan att överdriva. För första gången sen jag var typ 18 känner jag mig som att jag har en fot som står stadigt på marken, och en annan som tar ett jäkla språng, om vi nu ska beskriva det här. Jag minns så väl när jag fyllde 30 och hur hemskt allt var då, alltså hemskt-hemskt, ångestframkallande hemskt. Jag bodde tillfälligt hos J i hans mögliga etta, visste inte vad jag höll på med, hade inte den minsta lust att fira (fira vadå liksom?) och kände mig sliten, ledsen och uppgiven. Droppen var att mina föräldrar hade velat vara snälla och högtidliga och skickat en jäkla blomförsändelse med tillhörande grattishälsning fram till dörren, alltså nån som ringde på och så var där ett gäng avklippta rosor som man skulle sätta i vas och sen se på när dom dör. Jag skämdes så över detta inför J, för han var en annan typ på den tiden – jag föreställde mig att han tyckte att jag kom från överdrivet tillgjorda förhållanden med dessa blomförsändelser, han gjorde det nu inte, men jag skämdes ändå, jag tyckte det var så fel med dessa blommor. Vi var annorlunda på den tiden; jag skämdes, han låg på sitt sängbotten, typ. Vi drack skumpa på gården men ingenting var roligt.

Nå väl, idag hade det hurrats över blomförsändelser, men det hurras minst lika mycket utan dom. J är på jobb hela dan, jag ska försöka värpa ut ett omslag till skivan. Steg upp alldeles för tidigt som om jag anade att nånting var på gång, hittade det här:



Hästlåda och kort

Ja det är fan lätt!

...och inuti lådan... vilande på en bädd av LAV...

...en jäkla HÄSTBROSCH (som han själv hade suttit och svarvat ihop medan jag sov igår,
och JA, det måste sägas. J är BÄST, så är det bara.)

Hästbroschen in action.

Tuesday, June 23, 2015

Fermentera kirskål

Eftersom jag inte har hittat nån svensk guide för hur man fermenterar just kirskål eller andra vilda växter, tänkte jag ta och skriva ihop det här inlägget till hjälp. Metoden är helt och hållet kopierad från Galloway wild food's sida om fermentering av vilda växter så alla credits ska egentligen dit. För dom som förstår sig på finska kan jag också rekommendera denna utmärkta guide för fermentering av allt möjligt.

Nå väl. Fermenterad kirskål är ganska seg till konsistensen, vilket kanske inte nödvändigtvis faller alla i smaken. Som tillbehör till mat kan jag ändå tycka att det är riktigt gott. Den finska fermenteringsguiden rekommenderar kirskål som "krydda" i andra grönsaksfermenteringar som till 95% består av t.ex. vitkål eller blomkål, vilket jag spontant kan tycka att låter ännu bättre!

Kirskålen innehåller mycket mjölksyrebakterier av sig själv så man behöver ingen agent (t.ex. vassle) som sätter i gång processen.

Du behöver:
Kirskål
Havssalt
Källvatten (eller annat rent vatten utan tillsatser, inte kommunalt kranvatten!)
Rengjord glasburk eller annan passlig burk


Frivilliga ingredienser:
Ingefära, vitlök, chili

1. Plocka en hel massa blad, gärna en hel shoppingkasse full. Bladen krymper förvånansvärt mycket ihop. Bäst blir det med nya skott, men jag använde äldre blad. Fungerar också men blir ganska segt, inte speciellt knaprigt.

2. Skölj noga och torka, t.ex. i salladsslunga. Kranvatten får inte komma med i fermenteringen då det kan innehålla ämnen som motverkar mjölksyrebakterierna.

3. Riv bladen i lagom små strimlor, så stora du vill att de ska vara när du äter dem.

4. Hädanefter ska du varva kirskålsstrimlorna med havssalt. Det här kan vara lite besvärligt, eftersom mängden salt är litet av en gissningslek. Kom ihåg att saltet inte har någon roll i själva fermenteringsprocessen, det tilläggs snarare för att driva ut vätskan ur kirskålen. Den slutliga salthalten ska ligga på ca 1,5 %.

5. Låt stå i 30–60 minuter.

6. Ge bladen en ordentlig massage tills de mörknar, är våta och tappar sin form.

7. Låt stå igen i 20–60 minuter. Om man vill kan man sätta på en tallrik som tyngd för att hjälpa till med vätskeutsöndringen, men det är inte nödvändigt.

(Tips: Om du vill tillsätta annat som t.ex. chili, vitlök och ingefära är det i det här skedet du ska tillsätta dessa!)

8. Packa bladen hårt i en glasburk eller annan passlig burk. Tryck ner dem t.ex. med en sked, det är viktigt att undvika luftfickor mellan de våta bladen. När burken är fylld till 3/4:delar borde en hel del vätska ha frigjorts. Tryck ner bladen i sin egen vätska så den täcker allt. Om det inte finns tillräckligt med vätska – fyll på med naturligt, okolsyrat källvatten – INTE kranvatten.

(I detta skede kan jag påpeka att jag hamnade hälla på ca 2-3 dl källvatten).

9. Nu är det viktigt att innehållet vägs ner så att kirskålsbladen hela tiden är under vattenytan. Här gör folk på olika sätt – vissa har en mindre, vattenfylld flaska som ryms i burken som tyngd, andra har ingen tyngd alls. Det finns också vissa fermenteringsburkar som håller ner grönsakerna under ytan av sig själva. Enligt min lilla erfarenhet hålls kirskålsbladen ganska bra under vattenytan av sig själva och flyter det upp något blad som hamnar ovanom vattenytan kan man plocka bort det. Mjölksyrejäsningen sker anaerobt, dvs utan syre och får inte ha kontakt med luft, då det kan börja mögla eller liknande. Fermenteringsfixeringen skriver f ö himla bra om mjölksyrejäsning överlag.

10. Ställ burken mörkt, t.ex. i ett skåp. Inte i kylskåpet eftersom det blir för kallt och bromsar processen. Efter 3–4 dagar borde det bubbla om burken, speciellt då man trycker ner bladen. Du kan smaka på ett blad efter ett par dagar – om det "pirrar" mot tungan står allt rätt till, mjölksyrebakterierna är aktiva! Vissa fermenterar med lock på, andra inte. Jag fermenterade med locket på och öppnade en gång per dag för att släppa ut luft/tryck.

11. Efter en vecka borde det ha slutat bubbla om burken och fermenteringen är i princip klar. För mig räckte det ändå ett par dagar längre innan det började smaka gott och överlag lär fermenteringens smaker ha utvecklats först vid vecka 3 cirka. Du kan i varje fall ställa burken i kylskåpet efter en vecka.

Allmänna tips:

- vattnet ska vara grumligt, det är helt okej. När fermenteringen är klar brukar "grumlet" sjunka.
- fermenteringen ska dofta fräscht och surt (mer starkt & lökigt om du har tillsatt vitlök). Luktar det ostigt, alkoholaktigt eller blir svart mot övre delen av burken, då har nånting gått snett.
- Den färdiga fermenterade kirskålen håller bättre i kylskåpet om det är tryck i burken.
- Man kan använda spad från tidigare fermenteringar som "startspad" till nya.

En jäkla massa skogsbilder

Midsommaren försvann lika snabbt som den kom, men om det är något jag har lärt mig efter en hel del misslyckade högtider, så är det att passa på att INTE fucka up grejer utan istället typ njuta av dom. Så att sånt i år. Den sedvanliga midsommarfamiljen M uppenbarade sig i sin sextiotalsbåt och sen åt vi, drack och var himla trevliga och talföra, med betoning på himla trevliga. Det var verkligen som en midsommar under vilken man lyssnade på och lärde känna varandra – ganska ovanligt egentligen att man gör sånt med människor man har känt i hela sitt liv, men nya mänskor tillför sånt. I det här fallet är det J som är "ny". Han fick hälsa på i sextitalsbåten och lyssna på diktuppläsning, och jag talade med farsan och P om livet i största allmänhet – sånt där som att bilar och stora hus inte gör folk lyckliga nåt mer (det här får man upprepa åt farsan i all evighet, tror jag). Jag var inte överdrivet full och varken grät eller sa nåt pinsamt, så även det får man se som ett steg i rätt riktning.


Så har jag tagit en MASSA foton, och tänkte att jag nu också skulle ge mig in i bildbehandlingens universum, eftersom foton nu bara blir finare om man lite orkar peta på dom. Inspirationen fick jag av Linnea, som har fått sina skogsbilder att se så himla snofsiga ut, med sån därn retro touch (hur gör hon??). Så jag har också varit ute och tatt ett gäng skogsbilder, men orkade bara manipulera en, det är ju så HIMLA TRÖKIGT (ungefär lika roligt som att mejka sig).

Sen var jag tillbaka i min gamla rutin att bara på måfå hafsa lite med nivåer hit och dit, utan lager, utan backupplan (ofta trycker jag bara på "auto levels". Funkar). Fast hur jag tänker mig att jag är ute efter en lite solblekt, turkosaktig grön så tycks mina nivåer alltid sen ändå i sista hand luta åt det där gulmossiga sjuttiotalshållet. What can I do? Men bilderna var ju så HIMLA SNÖGGA från början så det var ju inte riktigt så stor skillnad med bildbehandlingen sen, kan vi säga.


























Thursday, June 18, 2015

Människans bakvänd- och motstridighet

Det är underligt hur man, när man kommer i gång med nånting, kommer så in i det att man knappt vill sluta. Så är det i varje fall undantagslöst för mig. Nu har jag städat hela dan. Städade till och med lite extra för att slippa måla på omslaget. Ja, ni läste rätt, jag städade för att slippa måla. Innan jag började städa försökte jag komma på flera ursäkter för att få måla istället för att städa. Men städningen vann. Tänkte bara berätta det – människans bakvänd- och motstridighet är alltid så häpnadsväckande.

Snacka med skogen

Idag börjar ramadan, men det rör mig inte det minsta, jag ska städa och lyssna på Vega. I morgon tidig start och sen midsommar i skären! Idylliskt så man blir spyfärdig. Fast jag ska vara glad över välmående husdjur – det bästa med sommarstugan är djuren som blir så mycket djur där och breder ut sig i grästuvor och har en sån där glimt i ögonen som varslar om pur existentiell lycka. Den smittar av sig. Och så ska jag ta ett varv i skogen och snacka lite med den (faktiskt) - en rutin jag alltid gör vid sommarsolstånd. Håller lite koll på att allt går någorlunda väl, bara.

Tuesday, June 16, 2015

Äppelträdet är sitt eget

Ibland händer det att man gör precis vad man vill och tar slumpmässig buss ut i periferin för att vidga vyerna för hund & människa. Idag blev det buss nummer 2 mot Länsinummi. Steg av vid Hepokulta för att det där såg ut som att äng-skogsmarkslandskapet bredde ut sig lagom långt. Till en början var det fantastiskt fint. Korsade en gräsplan med två spartanska hund-hinder som Mili galant hoppade över. Tog stig som gick rätt in i dunge och ångrade med 15 sekunders mellanrum att jag inte hade tagit kameran med, men har den batteri på slutrakan så har den. Ville inte riskera att släpa med gigantkamera och sen få en dålig bild och sen harma sig över resten man inte får ta. Nå väl. Det var snabbt slut på idyllen. Ett femtital meter in i dungen uppenbarade sig ett sånt där Volvolandskap med asfalt, stora, blåa skyltar och stängsel. Mili och jag lufsade genom lupin- och ingenmanslandet mellan två sådana här biljättar, gjorde ett inte så graciöst hopp över ett dike som ledde till en större bilväg och funderade samtidigt på alla de namnlösa diken jag har hoppat över i min livstid för att komma på "rätt" sida av nånting.
Korsade vägen likt en van vagabond medan bilar swishade förbi på bägge sidor. Fortsatte rätt in i skogsliknande landskap, hittade en 20-cents plastflaska och resterna av något slags vinterboende (en gigantisk, alltså gigantisk glasburk med lingonsylt!). Gick över mossbelupna berg-stenar, försökte hitta stigliknande leder att gå längs med, hamnade mitt i allt vid sockeln till ett jäkla lusthus – en återvändsgränd, nåns gård. Tog risken och brakade rätt genom lusthuset, gården, förbi postlådan med mitt "siis anteeks, mä oon ihan eksyksissä" i beredskap. Tänkte på vad finskan har gett mig; ett språk som man bl.a. kan ursäkta sig genom. Bereder väg för i princip vad som helst, för man kan alltid ursäkta sig i efterhand. "Siis oho, en tajunut". "Kappas!" "Anteeksi nyt vaan." Ingen verkade vara hemma. Tänkte på att hundar och katter alltid har rätt att gå på "någons gård" eftersom hundar & katter är "någons", medan människor inte har rätt att gå på nån annans gård eftersom människan inte är någons. Det där kanske inte har någon poäng förresten, men tänkte nu bara. Sen tänkte jag på en gammal FB-diskussion i vilken det diskuterades huruvida bin hade setts i trädgårdarna eller inte. Folk talade om "sin rhododendron" och "i vårt äppelträd". Den där retoriken folk får när dom får egen täppa; att en rhododendron liksom är någons, ett äppelträd, ägs av någon. Att man inte reflekterar över det och säger "i äppelträdet på gården". För ett träd är faktiskt sitt eget, till och med mera än ens hund är trädet sitt eget för det klarar sig alldeles utmärkt utan en själv. Samtidigt är det ju inget märkvärdigt alls med att träden och buskarna på ens gård ju liksom tillhör en själv och ingen annans, för så har vi bestämt. Men ändå.
När jag kom ut på gatan där visste jag inte var jag var nånstans, men hade en vag aning om vilket håll jag kanske borde gå. Till all tur fick jag syn på domkyrkotornet i fjärran, vilket talade om att min riktningskänsla hade varit ganska åt skogen, men jag gick åt skogen i varje fall nu när jag visste åt vilket håll kyrkan var. Och då hittade jag attan nåt spännande. Först var det nästan en kopia av mina föräldrars hus i Borgå; samma japanska 60-talsstil, lågbyggt, stenplattor på altan, likadana ytterdörrar. Fick en konstig känsla av att ha något gemensamt med människorna på gården, som om jag kunde ha gått fram och hälsat och frågat hur det går med häckklippningen. På andra sidan uppenbarade sig något ännu mer bisarrt. Radhuslägenheter som någon gång hade varit lyxiga, antar från 60-talet de också – de var i princip nästan gjorda av fönster, inga väggar. De flesta lägenheterna var illfariga och slitna och inne i någon av dem kunde man till och med skymta berg av böcker, alltså berg av bokstaplar på varandra. Tänkte på möjligheterna och omöjligheterna med att bo i en sån lägenhet; ypperligt för växter, man hade kunnat omge sig av all världens krukväxter, som att bo i ett växthus. Men hur attan värjer man sig mot ljuset, när man sen väl vill ha det mörkt? Och känslan av att folk ser in på en?
Tack Google maps.
Hamnade nästan gå över ännu en gårdsplan och sen fick det bara vara nog med äventyrandet för den här gången. Vattnet blev odrucket och brioch-halvan som J bakade igår oäten, men man vet ju aldrig var man hamnar när man gör sådana här utflykter. Idag blev det inte så långt. Gick hem via disktrasbutiken och tågspåren. Tänkte att Åbo är fullt med skatter, fullt, fullt. Gonatt.

Samarbeta med monster

Mitt huvud går på 15 000 varv.
Istället för att söka jobb slås jag ner av deprimerande rubriker
och gör manipulationer av bilderna, typ såhär:

Ursprungsbild:


 Bild efter 15 minuter i mina varsamma händer: