Wednesday, May 24, 2017

Skadskjuten mommo

Idag har jag fått en rätt löjlig grej att hålla armen i. Trodde jag skulle få se lite tufft skadad ut men nu ser jag ungefär ut som en mommo som har fastnat i symaskinen och sedan dragit med sig ett par hudfärgade strumpbyxor när hon skulle gå till butiken. Och nej, jag ville inte ha ansiktet i bild för det såg ännu mer för jävligt ut. Kalla mig fåfäng bara, jag har problem med mitt utseende ibland.

Får jag klaga ännu lite? Nå pengarna är slut! Genom nåt jäkla underverk har jag sedan förra sommaren alltid just och just fått allt att hålla ihop, men nu då kafétiden igen närmar sig är det som att allt bara brakar ihop och kontosiffrorna lyser tomma medan räkningssidan är fyrsiffrig. MEN jag inväntar ännu en halv hyra från J samt får överföra nåt blaj från förra årets kaféintäkter så det ordnar sig! Ännu har jag lyckats undvika pinsamheten i att vända sig till föräldrar o dylikt. Får man vara stolt över en sån sak? Det är naturligtvis pinsamt nog att överhuvudtaget ha föräldrar som man kan vända sig till, medelklassfåne.

Tuesday, May 23, 2017

Vänsterhänt

Jag önskar jag hade någonting att säga men
tangentbordet är segt och min arm gör ont.
Jag ska få en armslinga/mitella imorgon, för det är typ nån spricka eller böjning på mitt högra strålben (det smalare av de två ben som underarmen består av). Eller det har tryckts in i armbågen på nåt sätt när jag föll. Kan även vara nån form av benbrott men det vet man inte ännu. Nu gäller då armvila, vad konstigt. Tänker försöka bli vänsterhänt.

Wednesday, May 17, 2017

Parentesperiod

Usch, jag har en så dålig period. Jag skriver skit, ritar skit, lever skit och har dessutom ramlat från cykeln så högra armen är f'd. I väntan på bättre tider, alltså.

Monday, May 15, 2017

Sköthunden

Folk utan hund tror säkert att hundar generellt är et par luktande, onödiga, fyrbenta pälsvarelser som stjäl av folks tid. Nå väl, let me break that for you: hundar är lika olika som stumporna i din låda. Jag ska skriva ett sista inlägg om den irriterande sköthunden P innan det slutligen får vara nog med dess visiter. För att ingen tycker om P, det är den nakna sanningen. Inte ens vår egen hund tycker om P och då är det bara inte rättvist att han kommer till oss nåt mer.

P är till naturen flegmatisk, men vaknar likt en snuskgubbe till liv om han känner doften av en tik. Då drar han sig inte för att, likt den slusk han är, konstant gå med näsan i den andra hundens bak. Andra hanhundar avskyr han och skulle helst utrota så att bara han skulle finnas kvar i världen och få sprätta omkring och stolpkissa och irritera tikar forever.
Han äger inte förmågan att leka med vår hund, men är ändå på ett plan konstant rastlös, till exempel stiger han upp varje gång man själv gör det, som om man hela tiden var på väg att göra något med honom. Men om man t.ex. erbjuder honom något att göra, ger honom en pryl med en godisbit inuti, så förstår han inte vad han ska göra med den. Han släpper grejen och glor på en. Mestadels går han alltså omkring och glor på en, med sina tomma, ljusa ögon. Det enda han egentligen blir entusiastisk över är att gå ut, men åh så typiskt: naturligtvis behärskar han inte det heller. Han drar i kopplet och skäller, morrar och väsnas efter andra hanhundar, samt gnäller efter tikar. Plus att han går bärsärkagång efter katter och fasaner. Han kan inte gå fri och hans ägare går med ett långt koppel knutet kring midjan. Jepp, läs det en gång till bara: ett koppel knutet kring midjan. (För man kan ju liksom inte lära sin hund att inte dra, nej..)
Till hans goda sidor hör typ att han är harmlös, ofarlig och snäll. Men den snällheten visar han också bara på helmyskoga sätt, som att försöka trycka sig mot en. Och när man klappar om honom och visar honom någon form av ömhet, känns det genast som att han skulle villa äta upp en, liksom ta över allt man är och tatuera in P i pannan på en, så det slutar alltid med att man får fösa honom undan.
P är den där flintskalliga gubben som sitter och glor på en och ler mot en på krogen i femton minuter, och så när man till sist, bara för att vara litet artig, hälsar på honom, så kommer han och sätter sig bredvid en och vill spela golf med en och tycker att man har så utsökt välformade vader.

Nå väl, det är naturligitvis inte P:s fel att P is one hell of a dog, det är ägaren som är en ultrahippie som ber till Gud om att få det mesta här i livet, antagligen också hundmat eftersom P så gott som aldrig har tillräckligt med mat med sig när han kommer hit. Det är synd om P på många plan, men jag tänker ibland att jag inte orkar med alla som det är synd om, så länge jag egentligen inte behöver ha något med dem att göra. Det är annat med folk och djur som det är synd om och som man aktivt kan vara med och försöka påverka och förändra, men det finns liksom ingen som kan förändra P:s situation på riktigt, så jag orkar inte bry mig nu längre.

Tuesday, May 09, 2017

Bilskrället

Åh, det är nåt med nån jävla bromsvätska. Jag hinner inte ens vara stressad över att jag måste köra längre för att vi mestadels bara kör från ena besiktningsfirman till den andra verkstaden och aldrig, ALDRIG verkar bilfan vara i skick. Men som J sa, så får man väl räkna med att sätta ner någon tonni i året på sitt bilskrälle när man har köpt den för en spottstyver. 
Idag var vi i varje fall med om en mer eller mindre festlig upplevelse. Nej, förvänta er inte nåt festligt-festligt nu för jag tycker ju att det är festligt bara att gå i butik. Vi väntade på besiktningskontroll i en BILHALL eller vad man nu ska kalla det. Jag var så uppspelt att jag pratade konstant. Där såldes bilar, mest skinande, nya bilar och allt glänste och folk gick omkring med kostymer. Och jag vet inte, för mig ter sig sånt där så absurt nuförtiden, jag ser på de där som går med kostymerna som om de vore nåt slags mänsklighetens clowner bara, jag får lust att brista rätt ut i skratt. Att här stiger ni upp varje morgon för att klä er i fina kläder och komma HIT?! Och göra, öh, vadå? Sprätta omkring mellan mazdorna och SÄLJA skiten? Ja men grattis. Så fort vi gick omkring och kollade på bilarna så var där också nån Krösus som ville erbjuda bilar till oss också. Vi satte oss i ett märkligt pausområde, typ en soffgrupp som var placerad mitt i smeten, och där fanns en kaffemaskin och jag drack kaffe och såg på en ung tjej som satt och såg normal ut mitt emot, satt och bläddrade i ett livsstilsmagasin och hade just rätta kläder som inte sökte uppmärksamhet, just rätt hår och just rätta strumpor som visade största delen av vristerna. Jag fattar inte hur de gör, dvs stiger upp sådär på morgnarna och är normala och går i normala kläder och sitter och bläddrar i livsstilsmagasin i bilbutik. Jag ville stiga upp och ropa "VAD ÄR DIN PASSION, VAD GÖR DIG VÅT I SKREVET?" åt tjejen. Jag höll mig.

Monday, May 08, 2017

Nollställningen

Det blev kallt igen och,
jag skrev några meningar jag inte alls tyckte om och,
den där enformiga sköthunden kom och,
jag kokade ett lass nudlar och,
jag skrev nån töntig facebook-kommentar och,
jag steg en level i Secret Society och,
jag funderade på att sluta spela Bingo Blitz för att det är ett så urbota enformigt spel och,
det finns egentligen ingen orsak alls till att jag överhuvudtaget spelar det spelet eller
något annat spel heller för den delen men,
jag intalar mig att jag behöver tid för nollställning och,
jag frågar mig samtidigt att nollställning från vadå?
Är det inte rentav så att jag mestadels är nollställd?
Visst är det så, nollställd är jag,
tror jag.
Vad var det man höll på med innan den här ständiga nollställningen då,
kunde man ju fråga sig.

Idag, sånt här:



Sunday, May 07, 2017

Tack för att du äntligen bryr dig om mig, hälsningar kroppen

Ber om ursäkt i förväg om jag nu håller på att bli en riktig yogimupp som går omkring med mattan under armen och dillar om spirulina, MEN yoga is powerful shit! Idag efter passet, när jag i sedvanlig ordning bara låg kvar på madrassen efter att allt var slut, så började jag gråta. Det var en sån där gråt som bara kom och som inte var ledsen eller nånting sånt, den kom smygande och jag tänkte först att ska jag verkligen börja gråta? Nu? Och ja, det skulle jag. Det kändes som att det var kroppen som ville säga tack åt mig, att tack för att du äntligen bryr dig om mig, sa den. Och det fick mig att gråta över alla de år som jag inte alls skänkt den nån uppmärksamhet. Jag kände mig rörd över att den förmådde vara tacksam, trots all den tid jag försummat den. Jag tyckte plötsligt så fruktansvärt synd om den, denna fantastiska kropp som bara fungerar, dag efter dag. Och som jag ändå mest bara stör mig på, sällan uppskattar. Men i yoga-övningarna gör man sig medveten om kroppen på ett för mig helt nytt sätt. Man pressar fötter och händer mot golvet och grejer börjar hända, spänningar släpper och ja: så händer sånt här som att man mitt i allt är överväldigad av en tacksamhetsgråt från kroppen. Fina saker.