Blemma, en blogg för tonåringar

Linnea har startat en blogg för tonåringar, Blemma heter den och verkar vara ett jäkligt bra alternativ som börjat hårt också, direkt pang på bara! Och hon uppmuntrar alla som vill att också skriva dit!

Om man tänker sig att man skulle skriva något åt dagens tonåringar, vad skulle man skriva då? Vad skulle man villa säga åt tonåringarna, varför är det så svårt?
Nå det är ju det här med att man skulle måsta lämna ironin! Man borde skriva rent och ärligt. Man borde skriva från hjärtat om man ska komma med något de kan ta till sig. Ungdomar genomskådar ett tillgjort språk, direkt: de ser vem som är lurendrejare, de ser att man är falsk. (Föreställ dig små allvarliga ögon syna dig från topp till tå: "din eländiga, besudlade vuxling. Komma hit med dina "formuleringar.")
Jag får ofta en sån känsla tillsammans med barn, känslan av att jag är äcklig, och lite förstörd, har så dåliga vanor och har fått ett sätt att säga saker som jag inte längre blir av med. Om jag skulle lära mig ett nytt språk skulle där alltid höras en accent av mitt modersmål eftersom det har etsat sig så ända in i mitt innersta medvetande och klöst sig kring mina käkar så till den grad att jag för evigt bara kommer att låta som mig själv - allt medan barnen, de obesudlade barnen babblar på och tar efter toner och accenter som våra halft fördärvade öron inte ens längre kan uppfatta! Jag får alltid en känsla av att barn genomskådar mig, att jag skulle borda vara naturlig och att jag inte längre KAN vara naturlig, vad det nu sen en gång betydde! Och att de ser på mina tänder och tänker att oj, så gamla och förgulnade tänder. (Sånt gjorde jag när jag var liten.) Det är en hemsk känsla. Det är lite samma känsla som när man vill dansa till nån musik man verkligen älskar, men när det bara inte går för att man är så jäkla stel och bara känner att varenda move man gör ser så förbannat fel ut.

Jaa. Jag tror jag vill skriva något om det här med att jag från tonåring ända upp till tjugo-nånting-åren alltid trodde att "ens folk" var något man skulle hitta, något som gömde sig nånstans liksom. Medan "ens folk" ju inte finns, eftersom man måste ställa om sitt huvu, som är helt felinställt eftersom man har fått någon crazy idé om att allt utgår från en själv.
Men alltså: hur ska man skriva åt tonåringar som inte riktigt är nöjda med mainstream-tillvaron och som känner sig lite speciella eller utanför, när ens budskap är att "hej, sluta tänka att ni är någo alternativa eller någo annorlunda än nån annan så blir allt så mycket bättre"?
Nä, jag vet nog inte vad jag skulle skriva åt tonåringar.
Lev ut skiten, kanske? Gör vad fan ni vill.

Det alweys grener on det ader side

Nån hade sökt på "det alweys grener on det ader side" och hamnat hit.
Det här kan man ju bara inte förbise..

Nattligt dramaqueeneri

Usch, jag har varit en nattlig dramaqueen. Sånhän är jag: hela dan kan vara bra, kvällen fantastisk, ölen god, sällskapet fint, alles perfekt. Men så, efter två öl för många och riktigt pinsam dans i klumpiga vinterskor, så slår det slint i mig och jag börjar leta efter nånting att hänga upp mig på, för snart ska man gå hem och man kan ju inte bara gå hem GLAD i fyllan? Eller? Det har väl aldrig hänt. Jag blir plötsligt bombsäker på att hela världen konspirerar mot mig och jag fäller ut alla tentakler; lystrar, luktar, vädrar, iakttar, fiskar efter tecken. Och så händer det något som jag uppfattar som FEL eller ORÄTTVIST mot MIG (da queen som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet, alltså daaa) och så brakar jag samman, springer iväg, fäktar, vrålar, bråkar, sätter mig i snön och vägrar stiga upp, bökar och skriker att fa hem och sova på din eländiga madrass och "tänk över dina gärningar" och WHAT EVAA alltså. En gång ålade jag mig ett par meter framåt i slasket. Vad som helst bara jag får bråka och vara ursinnig. Jag förstår inte hur jag aldrig kan ha sinnesnärvaron att säga åt mig själv att ok nu måste du sluta, för det är du som har fel i huvudet.
Jag har varit sådan här ända sen jag började dricka alkohol (och nu funderar jag nog på att ta en lång paus). Det händer nog förstås ibland att man går hem helt tillfreds, men nog minns jag att jag har härjat på det här sättet på gatorna i Danmark, i Malmö och i Borgå också. Alltid har allting gått ut över tålmodiga och oskyldiga pojkvänner och ALLTID har det nästan handlat om svartsjuka. Jag är helt hopplös när det kommer till svartsjukeri och så var det sagt, högt och tydligt på internet, vad fånigt. Att kanske jag kan släppa det då. Jag är så SJUKT bortskämd. Fuck off.

Det här blir biktbloggen, höhö.
Allt ska bort.

Mitt besök i Icking och varför Icking aldrig fick det beröm det förtjänade

Beware, för nu har jag kommit in på det här med München, och there's not really an end to it. Men alltså, nån gång ska man få ut det.

München är spännande på det sättet, att stan är som en samling av små byar (med bymentalitet!) och man behöver inte åka speciellt långt för att man ska komma till riktiga bondlandskap med kossor och små sandvägar (men det visste jag inte ännu då jag satt mig på tåget till Icking).
Det goda med Bayern är att det alltid är lite för jävligt. Det är inte tillräckligt vackert för att turister ska lockas dit för annat än slalom och Oktoberfest, och det är också rätt smaklöst; jag menar Lederhosen. Och ja, sen är folk helt enkelt inte speciellt trevliga. Vilket i sin tur betyder att dom som är trevliga är skittrevliga.

En gång så tog jag alltså S7-tåget ut till ett ställe som heter Icking. Måste få med stationerna här: Solln, där bodde jag. Rikemanskvarter. Stenhus och BMW:s, välklippta trädgårdar. Sen Großhesselohe, sen Pullach, sen Höllriegelskreuth, sen Buchenhain (det här gillar jag: bok-nånting) sen Baierbrunn, sen Hohenschäftlarn (ahh), sen Ebenhausen-Schäftlarn (ännu mer ahh) och sen: ICKING. Till min förvåning hade jag hamnat helt ut på landet och det blåste och var vackert. Jag gick på sandvägar mellan åkrar, såg kossor. Tyska kossor. Folk man mötte hälsade: Grüss gott. Det var speciellt, tyckte jag. Jag tog suddiga bilder av mig själv och tänkte på Finland där. Jag bondade med naturen på ett sätt som var bekant för hur jag tänkte på Finland, inte Tyskland. Jag var jäkligt glad i Icking.

När jag kom hem tillbaka till aupairfamiljen fick jag den största utskällning jag nånsin har fått i hela mitt liv. Det gällde källarvåningen som jag bodde i. Hushållerskan sa: "Frau Cremer will mit dir sprechen" och jag tänkte nu att vafan kan det gälla? Kom inte ihåg nåt elakt jag hade tänkats kunna göra. Frau Cremer tog mig till mitt badrum och skällde ut mig så fruktansvärt att jag måste se bort. Det gällde hur allt såg ut där nere, hur jag inte hade städat. Jag hade inte sett till att lavoaren glänste, eller kranen. Allting hade en matt beläggning, och det var jag ju medveten om. Jag hade bara inte trott att det spelade någon roll, eftersom utrymmet bara användes av mig och de hade ytterligare tre badrum i huset: ett för Frau und Herr Cremer, ett för barnen och ett för gäster. "Das ist ja EKELIG", sa hon och pekade på lavoaren och huvudet skakade, hon var så arg men samtidigt så obekant med att vara arg och att visa det. Jag hade aldrig hört det ordet ekelig förut, visste inte ens att det fanns i tyskan, men javisst: äckligt. Det gick bra på tyska det med. "ES IST JA ALLES GANZ NEU", sa hon, det var ju allt alldeles nytt och ja det var det. Enligt Frau Cremer som aldrig hade städat en lavoar i hela sitt liv var visst en lavoar FÖRSTÖRD då den var smutsig.
Innan hon var klar sa hon: "und du könntest auch dein eigenen Zimmer aufräumen", att jag också kunde städa upp i mitt eget rum. Det var nog det sista hon sade som avgjorde hur illa jag tog den utskällningen. Jag hade lite sett på mitt rum som min fristad från allt vad familjen Cremer innebar: dyra färdigköpta äckeltårtor, stela vinbjudningar, den kroatiska hushållerskan som var tvungen att kalla Frau och Herr Cremer efter hövlighetsformen som om de vore kungligheter, fruns "Termine" med massören, eller Ayur Veda-dietisten, eller barnens stackars piano- och violinlärare: allt som i princip var BORTSLÄNGT! I mitt rum ville jag kunna vara som jag var; skitig och oorganiserad, än mer oorganiserad eftersom jag ville markera min kontrast mot Cremers. Och så kom hon och påpekade att jag också borde städa där.
Här blev jag alltså medveten om att det här med renlighet enligt Cremers inte bara var något praktiskt, utan något som skulle genomsyra hela ens väsen.

Sen skrubbade jag och städade, grät och städade och gick inte ens till Mittagsessen. Och när jag gick upp senare, svullen och eländig, fanns endast min tomma tallrik kvarväntande vid bordet. Cremers kunde det här med att måla upp stämningar, alltså. Och Icking gladdes jag aldrig åt så mycket som det hade förtjänat det.


Här har en konstnär som heter Max Zettler lyckats fånga Icking EXAKT så som jag minns det.

Ur ventil: lupst

Jag har också blivit inspirerad av den här "skrivleken" liksom bland annat en annan Lotta också blivit (jo, det är roligt att surfa runt:).

Man ska alltså titta på dom här orden och sen fort som attan skriva ner det första ord man associerar till när man läser ordet i fråga. Och sen ska man skriva en historia som innehåller de ord som fallit en in.
Alltså kör:

1. Ett mjukt ord. Kummin
2. Ett vasst ord. Vass
3. Ett runt ord. Ventil
4. Ett blått ord. Marimekko
5. Och inför detta sista ord får du faktiskt fundera lite, kanske rent av något ord du gått och mumlat på ett tag: Ett ord du längtar efter att få använda. Koriander.

Och så historien då (och jag är hopplös när det gäller sånhäna underfundiga historier, vi tar det kort):

Krossa kummin, sticks; de vass.
Ur handen kryddstank, ur ventil: lupst.
Ett linne, modell Marimekko,
som en boll kommer jag tillbaks till dig.
Ett blad: tre delar och lätt att söndra.
Dit har dom soja och vinäger i sina soppor, vem vet koriander.

Ska jag vara helt ärlig så funderade jag just skitmycket på hur den där fån-dikten skulle formuleras, och jag ändrade den säkert fem gånger. Det är just sådär som det är: ordkonst, och därför hatar man det: funktion noll, men ändå letar man efter rytmen, som om där vore någon att finna, som om man kunde överraska med nån pretto-formulering eller nåt nyuppfunnet, jag vet inte. Jag vill säga att dikt är bullshit, men sen finns det ju poeser som jag tycker om. Man måste våga vara allvarlig när man skriver, eller något. Skriva fullt ut och se om det bär eller brister. Det är lite som att sjunga, man måste våga vara seriös, fullt ut på allvar bara sjunga trots att det känns hur fånigt och onaturligt som helst, och det är det här som jag är så usel på, att dansa fullt ut som om ingen såg en, att sjunga fullt ut av hjärtans lust, att skriva och sluta låtsas att man fjantar sig, när allt man egentligen vill göra är att gråta som ett litet barn i en gammal kvinnas famn.

Jag minns en gång förlängesen, på en U-bahnstation i München. Jag åkte omkring där på dagarna eftersom jag hade lurat min au-pairfamilj att jag hade tagit ytterligare en kurs Deutsch für Ausländer. Sanningen var att jag inte hade tagit nån ytterligare kurs för att jag redan kunde tyska, och det var faktiskt sant. Jag åkte runt i hela Münchens U- och S-bahn-nät, prickade in stationer med lustiga namn (och tro mig, sådana finns det många av i Tyskland), hoppade av på dom stationerna och tog en bild eller satte mig på en bänk, eller köpte någon semla från något av de otaliga, fantastiska brödbagerierna som fanns ÖVERALLT i München. Kürbiskernbrötchen, Korn-Stangerl, Dinkelsemmel, ja, det får bli ett eget blogginlägg nån gång - hur pippi jag blir av att bara TÄNKA på de tyska små brödbutikerna.

På den tiden kunde jag sitta på bänkar i timmar och bara kolla in mänskor, väder och vind, ja det är helt galet att tänka på det idag. Faktiskt så hoppades jag att folk skulle komma och prata med mig, för på den tiden hade jag en otroligt naiv uppfattning om att det fanns folk och folk, och att sådant folk som jag gillade också satt och tryckte nånstans, och att jag kanske skulle kunna dra folk jag gillade till mig genom att sitta på bänkar och springbrunnskanter och bara vänta och vara mig själv. (Jag hade också en helt förvriden självuppfattning som 19-20-åring, men det är en annan sak.)

Ja, en gång satt jag alltså på det sättet och väntade på något av tågen som bar på de magiskt laddade namnen, som jag ännu idag får rysningar av att bara säga: Feldmoching, Neuperlach Süd, Klinikum Großhadern (min favorit: tänk KLINIKUM Großhadern, associationerna där alltså: en klinik mitt ute i ingenstans, i Stor-nånting. En ändstation och så en klinik; mjölkvita lemmar som hänger från sängarna, rökande sköterskor med drömmande blickar längtande bort, suckar i korridorerna. Och utanför: åkern och leran. Industrin inte långt borta. Großhadern.)
En annan favorit: Garching-Hochbrück. Vilket laddat namn, bara. En gång då jag var på genomresa fick jag övernatta hos en före-detta punkare som bodde i Garching-Hochbrück. Före-detta var han för att min vän hade beskrivit honom som punkare med tuppkam och allt, men när jag träffade honom var han bara en vanlig karl, tyst var han också och sa att man "växer ifrån" olika saker, som att vara punkare då. Idag skulle jag antagligen ifrågasätta ett sånt påstående, men då var jag bara otroligt uppspelt över att jag skulle få övernatta i GARCHING-HOCHBRÜCK. Jag minns hur underlig till mods han blev över att jag inte visade något vidare intresse för honom, men desto mer för Garching-Hochbrück, det var nån jävla förort. Jag skickade sen kort och allt.
Håren reser sig: Tutzing, Geltendorf, Thalkirchen, Pasing. Jag vet inte varför jag alltid har haft en benägenhet att fästa mig vid olika ortnamn och speciellt namn på ändstationer, kanske eftersom tågen kommer dundrande med namnen på ändstationerna högtidligt uppsatta ovanför framrutorna.
("Så hur var ditt aupair-år?" "Ja, jag åkte S- och U-bahn och var besatt av stationsnamn.")


MIN SJÄL, här hittade jag ett foto på ett U-tåg som är på väg till Klinikum Großhadern.


Hur som helst (till saken nu) så satt jag en gång på en U-bahnstation nånstans mellan sträckan Sendlinger Tor och Alte Heide och började peta av skalet på en apelsin. Och jag minns det så tydligt ännu idag, hur en tant som satt på bänken ett stycke bredvid, högt sade: "Ach, wie gut es duftet!" (ah, så gott det doftar), när jag skalade apelsinen och doften spred sig. Jag minns hur det ekade i valvet där, för där var inte många mänskor alls, det var ju mitt på dan när alla andra var på jobb och ensam var jag nästan om att åka fram och tillbaka i Münchens U-bahn-spindelnät. Och den där känslan sedan, som att man var hemma, som att världen var liten, den känslan som man får när man skalar en apelsin på allmän plats och nån tycker att det doftar gott, den är nog obeskrivligt bra, den känslan.

Ja, jag ville bara skriva det här för jag har av nån anledning tänkt mycket på Tyskland och just den här händelsen på sistone, kanske för att jag håller på att skriva tråk-akademisk text som ter sig så fucking dödande av allt levande inuti en.
Kanske det dyker upp fler behov av att välta av sig av Tysklandsintryck här snart.

Kopplingar mellan kärninnehåll

Två ord i finlandssvenskan som man hela tiden stöter på vid uppsatsskrivande och som jag avskyr är:

1. Kärninnehåll. Får alltid en bild av ett äpple framför mig och föreställer mig det där satans kärnhuset, och när man nu är inne på det kan man ju tänka på päron också som har ett litet annorlunda kärnhus. Och DÄR for koncentrationen.

2. Koppling. Det görs kopplingar mellan det ena och det andra, och ibland tror jag att det enda man håller på med som universitetsstuderande är att dra de här satans kopplingarna mellan en sak och en annan. Det här kan kopplas med det där, och sen kan en koppling dras mellan det där och det där. Och ser du kopplingen här? Jovisst, bevisa kopplingen.

Gaah!

Diskussion som jag bara är tvungen att plita ner för att aldrig glömma

- Så du är bisexuell?
- Jo, det kan man nog säga.
- Aja, är din pojkvän också bisexuell då eller?
- Jo, det är han väl nog också.
- Aj, har ni någo öppet förhållande?

Det är så typiskt det här att man genast anses vara nån form av sexmonster så fort man nämner att man eventuellt har nån avvikande läggning. Skulle jag ha dragit till med att jag är lesbisk skulle väl karln ha föreställt mig att jag går och dreglar efter VARENDASTE en flicka på festen. VARJE flicka vill jag dra byxorna av, jo för jag är lesbisk och helt SJUK av kåthet. Jag kan inte tänka på annat än nakna kvinnor exakt hela tiden, för jag är ju lesbisk och helt kukkuu-kreisiger i huvudet jo. Eller hur? Jag kan inte ha ett vanligt jobb för jag kan inte koncentrera mig på något annat än det kvinnliga könsorganet.

Medan jag anser att varenda kokko mer eller mindre kan ha vilken sexuell läggning som helst, kan sexuell medvetenhet för en annan betyda nåt helt annat, brutalt, vad vet jag.

Att "se på" hund

Idag gick det nästan så att jag bestämde mig för att skaffa hund. Det här med hund är något jag har tänkt på länge och faktum är att jag är en bättre mänska tillsammans med en hund. Jag är aktivare, går mer ut och blir därmed en gladare och mer harmonisk typ. Dessutom är planen att ta hand om nån hund som behöver ett hem, så hundskaffandet skulle innebära bara goda gärningar alltigenom. Men att gå och "se på" en hund är ungefär lika pålitligt som att köra med säkra perioder eller coitus interruptus som preventivmetod - man kan vara säker på att man snart står där vällingkokande, gravid och hundstinn. Så vid närmare eftertanke blev det ändå sen inte att gå och se på nån hund - det får bli till sommaren.