Tuesday, March 28, 2017

Slut på krafterna

Jag har nån helvitis ångest på gång, eller vet inte vad det här annars skulle kunna vara? Har svårt att sova, vaknar tidigt, är sen ändå bara trött, kan inte koncentrera mig, är konstant irritabel, nyser och känner mig allmänt svag och virrig. Och är inte det minsta sugen på att åka till Tyskland på turné på torsdag, även om jag vet att det antagligen är exakt precis det som kan tänkas vara kuren till det hela.
Känner mig bara så urbota känslig, kan heller inte få ur mig tanken på att en äldre lärare från ÅA såg mig på Poetry Pub och sen undvek mig och tittade lite fult på mig (tyckte jag) - undrar om det var för att jag skämtade om SFP eller någo? Sådan som jag är så tycker man ju att jag borde ha lärt mig att hantera detta att jag antagligen inte är älskad och prisad av alla, tvärtom. Och att det är helt okej, närapå önskvärt.
Det känns på så många sätt att den här boken jag håller på med är mitt sista hopp, min sista fasta punkt i tillvaron. Och också det ger mig också grym stress, tanken på att den måste bli bra, den måste bli så bra att de vill att jag ska fortsätta skriva, för annars är det ute med mig. Annars orkar jag på riktigt inte vara med längre, för ingenting är roligt. Jag skiter i det här samhället, vet att det finns massor att kämpa för och att man kunde stå på barrikaderna varje dag istället för att sitta här inomhus och klaga. Men mina krafter är liksom slut, vet inte hur jag annars ska formulera detta?

Sunday, March 26, 2017

Söndag på eder

Tankarna kretsar just nu mest kring hur man pratar om saker. Liksom hur man ur intet kan skapa en hel värld. Jag vet, jag är söndagsmosig och det är ingen reda med nånting. Det är 1. den där boken: Laudatur. Så jävla bra, så jävla träffsäker. Lär mig så mycket av den, just hur man kan skapa så stora saker av bara ord, trots att ingenting egentligen händer. Laudatur är ett klockrent exempel på det som jag själv saknar i mitt eget skrivande, dvs pauserna, reflekterandet, det som händer emellan det som sägs och det som händer. Jag är så förtjust i den boken och jag hittar mig läsande samma mening opp o ner, för att liksom suga i mig essänsen av den, förstå det som sägs på djupet: enkelheten i budskapet men just briljansen i att det egentligen är så enkelt.
Och sen 2. The art of listening. En dokumentär jag såg igår. Pretto? Javisst, som fan, men också där slog det mig hur mycket orden har betydelse. Musikupplevelsen är en sak men det är också hur man pratar om det som händer, det är egentligen först när man säger det högt som man förstår vad som händer. När musikerna pratar om musik. Som till exempel det där som kan hända i en studio, medan man spelar in. Att mitt i allt står hela bandet och sjunger tillsammans, för att man behöver backing vocals. Och ingen har egentligen förutsett att det kommer att gå så, men mitt i allt sjunger alla, och man ser det på dem: alla är just då, för stunden, rätt igenom bara lyckliga.
Alltså mitt huvud håller på att explodera, jag måste nog dra mig tillbaka till sovrummet och fortsätta läsa.

Wednesday, March 22, 2017

Vafan det nu är man sysslar med utan datorn

Idag låg jag i sovrummet och läste - något jag inte gett mig ro till att göra i flera månader om än litet halvhjärtat, då och då. Men igår lossnade det och idag fortsatte det, jag satte i gång med Sandströms Laudatur och det löpte, jag blev inspirerad och sidorna for och snart hade jag läst fram till över sjuttio. Jag kände att jag började bli så trött att jag inte kunde hänga med i sammanhanget längre, i boken. Och vad skulle en normal människa ha gjort i den situationen, för än 15-20 år sedan? Jo, antagligen bestämt sig för att det är dags för att låta ögonlocken falla, gå och lägga sig helt enkelt - klockan var ju ändå närmare halvett och så vidare. Men vad tänker jag, en oduglig fåntratt i närmare 40-årsåldern? Jo, att jag måste stiga upp och maka J från datorn, så att jag också ska ha tid med mina spel, dvs att jaga virtuella prylar i Secret Society och samla på meningslösa prylar och sammanställa kollektioner och jag vet inte vad. Till vilken nytta? Nå ingen! Varför gör jag det då? Jag vet faktiskt inte. För att jag medan jag spelar känner mig djupt lycklig och passligt bortkopplad från allt det alldeles för verkliga som finns utanför den prydliga lilla spelvärlden. En liten detalj också: man behöver aldrig städa i ett spel. Diska, eller torka damm. Söka jobb. Ta itu med saker. Spelvärlden är alltid ordnad och självklar.
Jag är naturligtvis medveten om att de flesta i min ålder helt enkelt inte har möjlighet att hålla på såhär som jag gör: de har familj och plikter och allt det där. Men när jag nu inte har det, när jag har spelat mina kort så att inget jäktar mig, nånsin. Jag har bara mig själv och östanvinden (okej, nu är jag påverkad av Sandström tror jag. Sådär skriver ju inte jag). Och jag bara frågar mig, att vart har vi kommit när ens realitet ser ut på det här viset? Jag underar om restriktioner hade kunnat föra med sig nåt nytt och fantastiskt, som ingen nättid efter nio, som jag märkt att vissa kör med?
Kanske man kunde testa med att börja med en dag i veckan, eller så. Det känns bara då som att då måste jag nog ha J med mig också, annars funkar det inte. Kanske en kvällspysseldag i veckan? Man måste jobba med prylar, konst eller vafan det nu är man sysslar med utan datorn. Tänker försöka give it a go. (Hör redan mig själv med hög röst gå på här om hur fantastiskt och befriande det är med kväll utan dator, oj hör ni hur långrandig jag är? Aj suck ändå.)

Tuesday, March 21, 2017

Ett nostalgiskt inlägg om München

Jag har en underlig tid på gång. Pendlar mellan att känna mig energisk och sjuk, inspirerad och totalt på bottnen. Läste en gång för alla ut Tove Janssons Meddelande - en novellsamling som nog var så attans underbar på så många sätt. Så mångsidig, enkel och träffsäker så man hela tiden litet baxnar och viskar "sådär". "Det är sådär man gör det." Beskriver stora saker på ett så otroligt kärleksfullt och vackert sätt. Utan att liksom slå till med nåt överdrivet litterärt utsvävande. Nå väl. Jag vet inte om det var Tove eller hur det gick till men så idag snöade jag in på att kolla hashtaggar från München, på instagram alltså. Jag har ett underligt förhållande till den stan. Den är ett så klockrent exempel på villrådighet och ungdomens motstridiga känslor rent konkret, kanske. Det är en vacker stad, en stor stad, vilket ju från första början gör en nyfiken. Men så är det också en kokett stad, en korrekt stad och en stad som unga konstnärer ofta avskyr och vill bort ifrån. Berlin är ju liksom Tysklands hipstermecka och det som allting jämförs med. Märkte att unga instagrammare från München taggade sina coolaste bilder med "berlin" trots att bilderna var från München.


Det här är ett så attans beskrivande påstående: "När münchenbor vill prisa sitt bostadsområde säger de: 'Här märker man för det mesta överhuvudtaget inte att man är i München". (Bild stulen från Süddeutsche Zeitungs för övrigt förträffliga ungdomsmagasin Jetzt.de:s instagramkonto.)

Jag var 20 år i den här staden, au pair och ständigt på jakt efter äventyr. Det är klart att jag blir grymt nostalgisk när det kommer till allt från München, Tyskland överlag faktiskt, och idag kom jag på att man ju kan leta efter hashtaggar från olika ställen, som #brudermühlbrücke (en pointless bro) eller #bittezurückbleiben (Tysklands version av 'mind the gap'). Jag försvann in i ett drömskt landskap av graffiti, u-bahnssvärmeri och tillbakablick, Jag fick lust att se på min nuvarande stad, Åbo, med samma ögon. Och jag tänker: det är såhär det är med städer och överlag, platser man har bott på en längre tid. Man bär dem alltid med sig, man har ett förhållande till dem, ett ofta just nostalgiskt sådant och det blir potatismos i huvudet på en när man tittar på bilder från de här ställena. Man kan börja gråta över en kopp Milchkaffee och sådana saker.

Sunday, March 19, 2017

Tomatsaft: härlighet

Ungefär så ska en riktig-riktig michelada se ut.
Ni fattar. Det är Mexico. Det är goda grejer.
Igår drack jag det konstigaste av konstigt: michelada. Google it. Det är en mexikansk dryck som man kan slänga ihop lite som man vill, men huvudsakligen består den av tomatsaft, öl, sojasås, worcestersås, limesaft och kryddor. Man kan sätta apelsinklyftor i också, det gjorde jag. Det är det här med tomatsaft och öl som är galenskapen. Men det funkar förvånansvärt bra! Ni vet Bloody Mary: Det är lite som en somrig variant av det.
Idag har jag druckit nåt jag kallat "fattigmansgazpacho" och det består enbart av en kopp tomatsaft, saften av en lime, några stänk worcestersås och tabasco. Det är så gott att man måste suga i sig hela koppen på en gång.


Utanför min trivselkokong

Idag är jag nog sjuk (tror jag). Vet att jag skriver det varje gång jag är ens lite sjuk, men jag har svårt att skilja mellan känslan av att jag håller på att bryta samman på ett psykiskt plan o känslan av att bara ha lite stegring. Det här tycks heller inte bli bättre med åldern, tvärtom. Vad blir bättre med åldern numera, förresten? När man har fått självsäkerheten och obryddheten o allt det då, menar jag?
Sitter och drar i lösa logon och banners för en hemsida och får inte riktigt nån rätsida med nånting. Har illa smak i munnen och minns hur äckliga karlar jag träffade i torsdags. Igen den där känslan av att världen utanför min trivselkokong är en chockerande, brutal och svårhanterlig cirkus. Träffade en italiensk karl som kritiserade mina kläder, sa att varför går jag i svampskjorta och gröna byxor, tycker jag att det är fint det där, att se ut om en urskog? Ja, utropade jag. Precis! Att se ut som en urskog. Det är grejen.
Insåg att han tyckte att det var urprovocerande att jag var pratsam och självsäker, hade åsikter som jag inte var rädd för att yttra osv. Sen började han prata om att finska kvinnor mejkar sig för mycket, att vissa ser rent katastrofala ut, att det är heemskt. Antar att det skulle funka som nån indirekt komplimang till mig som inte har makeup. Men hohoh, gäsp, vilken urdålig teknik att dissa mina medsystrar, liksom not the way to go hördu Krösus. Som socker på toppen försökte han kyssa mig när han skulle gå, jag ba nope mister, nice try men hördu näpp.
Ok, att skriva sådär långt gav rysningar och nu slocknar jag, måste retirera. Hejdå.

Friday, March 17, 2017

Fyllemeddelande torsdag

Fyllemeddelande från ponks:


Vad kan man säga?
JO att, under varje fucked up människa, finns en varelse som söker efter någon form av bekräftelse.
Dissa inte en människa som säger saker som för dig är fel, Lyssna, ok.



Det här leder ingenstans, för alla läser, o ingen tar det till sig.


Jag kommer med ett konkret exempel.


Jag träffade en karl som för mig var burdus, äcklig och bara en sån form av karl som jag gör bäst i att hålla mig långt borta ifrån. En sån där karl som också avskyr mig vid första anblick: som ser att där kommer en sån där PK-typ som fan inte tål nånting.
Och som provocerar mig till att avsky honom ännu mer.
På riktigt, det är såhär de fungerar.
De ger verkligen allt för att man ska ge sig iväg och inte lyssna på dem.

Nå väl, om man (i mitt fall) lyckas övertyga dem om att man är nåt mer än bara en kvinna och också en människa med åsikter och som

alltså jag hejdar mig här för att det är verkligen så att man måste bevisa att man är mer än bara en kvinna.

Hur sjukt är inte det? På riktigt: om jag hade varit en karl idag hade jag bara varit en jävla alfa som alla andra karlar instintkvt hade avskytt eller allierat sig med, men nu råkar jag var kvinna så jag är bara lite irriterande eller sexig. Liksom.

Det här hände åt mig idag: jag flippade aningen och en historia flög ur mig, och så sa den där karlsatan att jag "steg i hans ögon".

Alltså tänk på det en stund.
Att jag måste liksom bevisa grejer för att nån ska säga att jag "är nånting".

Och fantamig om jag inte kände mig lite nöjd där också, Samtidigt som mitt hat är lika stort från början som intill denna stund. Jag hatar vita män som inte förstår sitt privilegium. Så enkelt är det. Jag tål det inte, men jag lever samtidigt i den här världen, där saker fungerar på ett visst sätt som jag har lärt mig leva efter.

Och min poäng här skulle egentligen vara att där egentligen, bakom den där äckliga karlen, fanns en älskvärd människa som ofta hade känt sig liten till o från. Som jag vid nåt tillfälle faktiskt förstod och kunde relatera till. Men oj så liten den poängen blev. Så jätteliten.