Sunday, June 11, 2017

TRETTISJU.

Åh, varför är det alltid då när man minst skulle orka med det, som människor ska höra av sig, villa saker, tränga sig på? Idag, av alla dagar, naturligtvis ska folk komma hit. Idag. Övernatten. Och inte kan man ju säga nej. Vad skulle man säga nej för? För att, ehm, ja vi tycker att ni hellre ska sova i parken, typ. Vi skiter i er. Nej, sådan är man ju inte. Men att välkommen? Absolut inte.
Och dessutom: att allt annat också ska hänga så löst i luften. Träningar med två olika trummisar. En som de inte får tag på, men som de "kanske" ska få tag på senare. Så man hamnar vänta, hos någon, på någon som KANSKE kommer. Alltså, kan någon som inte är jag stiga fram och peka på mig och säga att hon den här fyller trettiosju år om några dagar. TRETTISJU. Och hon behöver lugn och ro. Och inte sånt här. Hon orkar inte vänta. Hon har annat att göra. Okej?

Saturday, June 10, 2017

Motvillig narcissist?

Till ett av mitt livs största farhågor hör detta att man ska vara någon form av obehaglig människa utan att nödvändigtvis veta om det. Jag har alltid varit rädd för att jag faktiskt är en fullblommig narcissist och alltid svalt lite väl tungt när jag läst om beskrivningar av narcissister. Liksom, det är detta med att vara litet förtjust i "idén om sig själv", som jag mest tänker på. Jag har ju alltid försökt vara en så att säga "bra människa" och försökt vara snäll, rättvis, värd att tyckas om och så vidare, och det är jag ju knappast ensam om. Men jag tror att en form av narcissister som man kanske inte direkt betraktar som narcissister, är just sådana som är väldigt förtjusta i idén av att de försöker vara fullkomliga människor, alltså de lever upp till nåt slags ideal och är sen himla fascinerade och begeistrade av sig själva i rollen som den där som gör sitt allt för att vara perfekt.
Man tror alltid att narcissister ska vara totalt själviska och rätt så obehagliga och att man liksom ska ana nåt slags omänsklig kyla under ytan av charmig-person. Men jag tror alltså inte att det är fullt så enkelt.
Nåja, handlingsfilosofen J skulle antagligen här inflika att detta fullständigt kvittar, eftersom det i slutändan ändå alltid är ens handlingar som räknas. Alltså ska man ge blanka fan i om man har narcissistiska motiveringar till att vara en bra människa, så länge som man faktiskt gör något gott åt nån annan/för världen. Så att, hejdå, nu ska jag göra annat (fortfarande ingen hejare på det här med att avsluta inlägg).

Friday, June 09, 2017

Glädjens fest

Det blir sådär med åren, att ens familj mer och mer ter sig som nåt slags sönderkörd cirkus som närapå tvångsmässigt spelar upp sina tricks och kör sina gamla maskiner, och man försöker snällt inflika nåt här och var men det hälls bara mera olja på och någon bär in ett uppstoppat djur och ja, man bestämmer sig för att man intet annat kan än att luta sig tillbaka istället.
Min familj har utvecklat sig till något som man gärna och med nöje hade följt med från sidan om, om det inte också handlade om en själv. Nu nalkas bror mins giftermål och ja, jag hann liksom aldrig komma med några systerliga visdomar om att det kanske var lite förhastat bestämt, att man kanske bör vänta och se lite och känna av vartåt det barkar (för jag vill verkligen inte, jag vill inte igen vara den där som efter ett tag står där och irriterar brorsan med sitt "vad var det jag sa"), men nåja: alla ska få göra som de vill nuförtiden, inte vet jag hur det gick till men plötsligt är alla så himla vuxna och förnuftiga. Jag känner snarast ett obehag växa för var dag som närmar sig det där arma bröllopet, och snart är det dags och så får man se. Det ska på ett plan bli himla underhållande att se hur en familj som min tänker ställa till något som ska vara en glädjens fest. Kan säga, att det var ett tag sen.

Thursday, June 08, 2017

Ett varv till ön

Var ett varv till ön dit det snart igen är meningen att vi ska slå oss ner för ett antal månader för att leka café. Stannade en dag extra pga att vi fyllnade till i en bastu på en av de mindre öarna intill, men det visade sig vara ett lyckodrag för sen, när jag plötsligt hade så mycket extratid, fick jag hela trädgårdslandet uppochnedvänt, och fårat, sått och fixat. Så nu hoppas vi bara på regn då.
Och överlag, hela besöket. Igen så fantastiskt. Möte med både yngre och äldre generationers nötöbor. Ibland håller sig gubbarna inne på sina fiskehus, ibland sitter de utanför och vill hälsa. Ibland har de snickrat bord som de stolt vill visa upp. Och runtomkring går får, kacklar hönor, betar kor. Jag ÄLSKAR den ön.








Sunday, June 04, 2017

Ansvar man aldrig hade velat få

Känner mig helt gråtfärdig av stress. Det är inte det att det skulle vara så himla mycket att göra, det är bara det att jag plötsligt har fått så mycket ansvar över sånt som jag aldrig hade tänkt att jag skulle behöva ha. Imorgon ska vi åka till Nötö med SÅ SJUKT VÄRDEFULL konst i bakluckan. Alltså konst som tillhör en som har tavlor i finska nationalgalleriet. Det var liksom inte såhär det skulle gå till... men när ingen annan vittu satana perkele tar nåt ansvar över något.
Så ska vi också åka förbi Pargas och plocka upp ett par grejer som ska användas för utställningen för att ingen annan vittu satana perkele rent praktiskt har tänkt på att man behöver dem. Pengar har jag inga, hyran ligger obetald och ruvar för att kontot saknar täckning. Och en typ är passiv-aggressiv mot mig pga att jag kommer på viktiga saker i sista sekunden, men herregud, jag kan fan inte komma ihåg allting själv. När ingen vittu satana perkele hjälper mig. Alltså förlåt om jag är sån här nu men jag blir så konfunderad över och arg på att folk tydligen har ställt in sig på att en människa (dvs jag) ska göra hela skiten. Jag begriper inte.
Och samtidigt, medan allt detta händer, så håller mitt arma punkband på att fullständigt tappa konceptet och slås av storhetsvansinne och planerar Australien-tour sommaren 2018 med tillhörande, ständigt malande chattgrupp därtill. Ja, en australien-tour trots att vi inte skulle få några pengar, bara förlora, samt trots att vi inte i skrivande stund ens har en trummis. Nej, vi har ingen trummis (eftersom basisten blev sur på hen och kickade hen utan att tänka efter, bandets motor, den ENDA som var proffsig av oss). Nä, jag förstår mig inte på människor. Jag skulle villa slänga mitt skinn och lägga mig i blåbärsriset och uppgå i en enda, sista suck och vakna upp i september, vara tillbaka i min romankaraktärs årstid: hösten och skiva klart den där boksatan.

Wednesday, May 31, 2017

Feminism är ingen jävla trend

"Sexism är så 80-tal". "Sexism är så last season". Det sägs av unga feminister som vill uppmuntra andra likasinnade, och jo jag förstår, tanken är god, man vill peppa, det är inget fel på det. Men jag märker att det är något som skaver hos mig. Kanske är det tonfallet som retar mig, tanken på att feminism är inne. Eftersom feminism ju inte handlar om en trend, även om alla låter som om det skulle göra det.
Det är som att reklamens språk har börjat genomsyra våra väsen utan att vi ens egentligen har lagt märke till när och hur det hände. Jag säger det gång på gång, men är det inte så att vi alla mer eller mindre går omkring och är bilden utåt, av oss själva? Vi har blivit vandrande reklamslogans för oss själva, det där jaget. Då är det kanske inte så konstigt, att saker vi gillar också motiveras med att det är dessa som är the it, det som är just nu, motsatsen till det där förlegade, gamla, dumma, sexismen. Så last season.

"Där kampen på 70-talet fördes genom plakat där konkreta åtgärder krävdes – ”Kvinnors rätt till fri abort”, ”Sex timmars arbetsdag”, ”Lika lön för lika arbete” och ”Göd inte kapitalets porrindustri” – handlar dagens slogans istället om att personen som bär dem berättar åt världen att hen är feminist", skriver Ylva Perera i sin klarsynta essä: Feminism som är men inte gör.

Och det är just Ylvas poänger jag vill upprepa. Feminism är varken en image, rörelse eller trend. Sexism har aldrig varit last season, eller 80-tal, eller vad som helst. Sexism är här och nu och idag och lever och mår bra, och det är det feminismen vill göra människor medvetna om: feminismen vill göra sexismen icke-rumsren, det handlar inte om att göra den "otrendig". Förstår ni skillnaden? Feminism är ingen jävla trend, det är en vilja att utbilda, att bana väg för ett tankesätt som i alla tider har varit en hot topic. Kvinnors vara och icke vara. Betydelse och förståelse av genus, hur man anpassar sig därefter i sociala sammanhang. Det handlar inte om några coola T-shirts på vilka det står "this is what a feminist looks like", det handlar inte om att gå med kvinnosymbol kring halsen, det handlar inte om reklamkampanjer, det handlar inte om att höra till "rätt" gäng och att på stan, på sociala medier, på bloggar göra sig synlig som en sån där feminist.
Naturligtvis är det väl bra att feministiska budskap och woman empowerment syns och får plats i media och reklamkampanjer, men faran är att feminism då bara blir en image, något man kan välja att vara eller inte vara, ungefär som man väljer klädstil. I slutändan blir jämlikhet då inte något som genomsyrar hela samhället, utan stannar vid att enbart vara ett slags stil, som punkrock. Det är här jag tycker att vi har blivit och stampa på stället, vi feminister i den vita världen som, excuse me, nu genomgående har det ganska välställt. Vi saknar överblick och konkreta förslag på åtgärder som ska förändra det vi tycker att är galet. Feminism blir enbart ett slags stiluttryck och ett sätt att för oss söka stöd och ryggdunk hos varandra, ett sätt att stå emot det manliga förtrycket (för jo, det finns). Men jag skulle inte orka höra bara till ännu en mer eller mindre misslyckad feministisk våg, jag skulle villa nå ut på andra sätt, bryta mig igenom individualistsamhället, nå ut på andra sidan, få folk att öppna ögonen för det självklara: att vi bara är apor med olika identiteter och könsorgan, att vi är likadana och att vi är tvungna att leva sida vid sida vare sig det funkar eller inte. Så låt oss nu i alla fall leva på samma premisser då, ok? Okej.

Tuesday, May 30, 2017

Tisdagspanik

Nu är det panik här. Det är den där sabla ansökningen om utskänkningstillstånd. Det är mycket annat också, men jag förmår ingenting förrän jag vet om den har gått igenom eller inte. Ni vet, det är fast i så små saker som liksom hindrar en från att leva. Jag tänker att TÄNK OM JAG HAR MOKAT. Ansökan om utskänkningstillstånd funkar inte på det där sättet som Kela t.ex. gör, att de skriver och ber om ytterligare utredningar. Det är bara jo eller nej, och så ska man veta hur man gör. I fjol var vi ordentliga, för det var första gången. Vi skrev ordentligt, och såg till att allt blev välgjort. Lätt fick vi vårt tillstånd. I år var det jag som skulle ha hand om det. Och så fort jag ska ha hand om något, dvs så att någonting helt vilar på mina axlar, så blir jag så jääävla skeptisk. När jag ska ha ansvar över något, blir det liksom för stort och så slarvar jag istället, så att inte ansvarskänslan ska äta upp mig med hull och hår. I det här fallet hafsade jag som attan, och är inte ens 100% säker på om alla papper blev medskickade. Dessutom skrev jag för hand. Voj vittujen vittu. Alltså antagligen blev ju allting okej gjort, men "antagligen" bygger inga jävla broar.
Ingen orkar höra på mig, inte ens jag själv, jag vet. Borde jag posta nån trevlig video istället? Eller skriva om hur mycket jag överlag bara avskyr att leva just nu?

EDIT: Alltså jag ringde. O pratade med en gobbe. Som sa att ansökan har gått igenom, den ligger på hans bord, o att han inte har haft så bråttom med den för att det är först den 17.6 som vi börjar caféverksamheten.. och att

DET HÄR ÄR EN JÄVLA BILD AV MIG SOM DANSAR NAKEN SÅ FLÄSKET SKVALPAR ÖVER SKÄRMEN

Tänk att man kan bli så glad över något som egentligen från början skulle te sig självklart också.
Oj Jesus Amalia, tack alltets allt.