Saturday, May 16, 2020

Rullorna

Jag återvände till de sociala medierna något tidigare än jag hade tänkt, eftersom jag fick ett sånt enormt behov av att posta min teckning på instagram. Och först var det väl lite av en tjolittan lej, jag är tillbaka-känsla, men sen insåg jag att det bara är samma gamla rullor som rullar på och så blev jag så trött och besviken. Klart att det finns goda vänner där också, folk som får en på gott humör, roliga saker och fina utbyten, men det mesta, ändå. De gamla rullorna. Och vad skulle det annars vara liksom, annat än de samma gamla rullorna? Vad är det man tror sig vara ute efter, när man scrollar runt utan mål och mening, vad är det för magisk brunn man tror att man är ute efter? Nå just det, ingen alls.

Det känns bara som att det blir allt svårare att motivera sig till att på något sätt "hänga med" eller intressera sig för andra människor. Kanske är det den här sociala distanseringen som har tagit sin toll on me, för jag kan inte för mitt liv minnas att jag någonsin har varit såhär avskyvärt inställd till mänskligheten överlag.
Jag är trött på folk, på folks ansikten, folks osäkerheter, folks enformiga, lättgenomskådliga resonemang, folks oförmåga att se större mönster, folks ständiga tillbakaramlande i nostalgiska begivenheter, folks allvar där jag tycker att man kunde vara skojfrisk och folks skojfriskheter där jag tycker det hade passat med ett sunt allvar.
Min inställning artar sig i en totalegoism och obryddhet som man nog säkert ska akta sig för. Jag menar - många av ens känslor härstammar väl från de rädslor och aggressioner man själv inte riktigt kan hantera, eller? Som det här med att jag blir skitsur på folk som är gravida eller helt muina miehinä går inför att försöka få barn nu, jag tänker kanske att eftersom jag är så himla rättlevande och förstår att se min egen position ur ett världsperspektiv, så avstår jag från att få barn, av ren solidaritet. Och så tycker jag om att peka finger på alla som inte gör det - tänka - ah du svaga, egoistiska människospillra. Ska så klart placera dina naiva, egna önskemål som att få barn framför planetens välmående, jo just.
Samtidigt som jag kanske, djupt inne, egentligen längtar efter ett barn och är avundsjuk på folk som vågar. Jag vet inte.

Poängen är i varje fall att jag blir så himla trött på det här med att allt alltid bara ska GÅ VIDARE, utan att nån ids reflektera desto mer över varför, eller om det finns andra sätt att göra det här på. Nu när coronahotet tillfälligt ser ut att vara lite över, så ska folk samlas i köer och så ska de göra allt det där som de inte har fått göra på så länge, dvs shoppa och supa och vad vet jag. Med ansiktsmasker på. Det här med att bära ansiktsmask är också något som jag har tänkt en del på, och som jag verkligen ser rött inför, av flera olika orsaker.
Det är själva tanken på att man ska leva livet så som det alltid har levts, men med ansiktsmask på. Jag klarar det inte. Jag tycker att det är något som har gått så grundligt fel där, något som kolliderar med hela vårt artbeteende, med allt vad det innebär att vara människa. För en människa är ju ett djur, ett däggdjur, liksom apan. (Ett jävligt missanpassat däggdjur dock, som har lyckats med att manipulera in hela arten i nåt slags psykotiskt stresstillstånd, i vilket arbete och konsumtion går i första hand.)
Jag skulle våga påstå, att ansiktsmasker tar bort hela meningen med att vara människa, eftersom vi då inte kan läsa varandras ansiktsuttryck. Kvar finns liksom bara mönstren, ritualerna vi gör: Vi kan hålla nyhetssändning, vi kan gå till butiker, vi kan vara på möten och åka buss och flyg och göra allt vi annars brukar göra med mask på, men vafan har det för betydelse, om vi inte tydligt kan läsa av varandras ansiktsuttryck?
Jag tänkte på det här när jag såg någon nyhetssändning från Amerika, med en reporter som entusiastiskt rapporterade från ett shoppingcenter med en fancy mask på, och tänkte att nu är det nu tusan det här. Hit har vi kommit. Vi har lyckats med konststycket att fucka upp vårt eget leverne så rejält att vi nu tvingas skydda oss från oss själva, och därmed rådda bort hela meningen med livet. Vi har våldfört oss på djur för vår egen vinnings skull, vi har ätit dem, torterat och placerat in dem i industrilika förhållanden. Vi VISSTE det dessutom, att vår livsstil inte är hållbar, att en pandemi kunde utbryta närsomhelst, med vår djurhantering. Och hast du mir gesehen, det hände.
Och istället för att sträcka upp händerna och medge att vi har gjort fel och vi måste förändra vår livsstil RADIKALT för att inte allt ska gå i fördärvet - nej, istället tar vi en mask på och säger the show must go on.

Och mer fanskap är på kommande, det kan ni svära på. Jag orkar inte ens vara positiv längre, jag är klar med det här livet.

Tuesday, May 12, 2020

Jag måste älska mig själv,


så som jag håller på, tänkte jag just när jag donade en varm kakao med MASSVIS hårt vispad sojagrädde, HELT ÅT MIG SJÄLV. Med kakao sprinklad på toppen.
Sen gjorde en blomfluga självmord i min kopp, i exakt samma stund som jag hällde på min utsökta, VEGANSKA kakao. Så jag började sila och hålla på. Inte vill man ju äta fluga. Inte hittade jag flugan. Den fastnade inte i en sil och jag tänkte att nå väl, lyckas den komma igenom den silen, så må den lyckas. Det ger jag åt den genom att äta den och på så sätt hedra dess minne.
Hur som helst, gott var det, himmelskt.

Tuesday, May 05, 2020

Saker som roar mig under dessa coronatider

Idag vaknade jag och kände mig full av livslust, det var fantamej längesen. Kanske var det för att vi tränade igår med Svarta havet, och det kändes så normalt, som ett kärt återseende av en vän, som en påminnelse om att det nån gång, nånstans, kommer att finnas en värld igen, en värld i vilken man spelar keikkor, gör turnéer, träffar folk och dricker ur samma glas. Inte ännu, men nån gång.
Och när jag sträckte mig efter telefonen (som naturligtvis är det första man gör, oberoende om man har avinstallerat sociala medier eller inte), så hade jag blivit inbjuden till balkonghäng med två kära vänner imorgon. Blev helt salig av bara tanken.
Så anmälde jag mig till Röda korsets väntjänst, ska gå nån nätutbildning nästa vecka och sen i framtiden, förhoppningsvis kopplas in i nåt slags vänverksamhet, det får man se hur det artar sig. Drömmen är ju att få befrenda nån som kommit utomlandsifrån eller nån åldring som sitter ensam.
Med andra ord - en bättre början på dag får man fan leta efter.

För att lite roa mig och kanske någon annan, så har jag sammanställt en kort lista över saker som roar mig under dessa coronatider.

1. Butikskedjor som marknadsför fenomen som personal shopping, då man får gå till en stängd butik och handla med en expedit som finns där enkom för en. Eftersom folk inte går i butiker längre, så är ju butikskedjor desperata efter kunder. Deras arma försök att få folk att intressera sig för meningslösa saker som nya kläder och smink är så bedårande. Jag skrattar så jag knappt kan hålla mig på stolen. För mig får allehanda kläd-, möbel- och prylkedjor gärna gå i konkurs så det bara sjunger om det. Jag drömmer om en tid i vilken folk fullständigt skiter i att förnya garderober och vardagsrum och dylikt nonsens.

2. HM SOM GÖR MILJONFÖRLUSTER

3. Alla andra struntkedjor som går i konkurs

4. Tanken på tomma turistområden, mastodontfirmor som någonstans köpt upp en hel beach som i tiderna hört till nån lokalbefolkning som har fiskat där i tusentals år. Och hur hotellen som heter saker i stil med "Sunny Beach resort" och "Lux Aurora", nu står tomma med trasiga flaggor som fladdrar i vinden. Och hur nån Krösus vankar omkring i nån hopplöst smaklös lyxvilla och är olycklig och inte ser någon framtid. FÖR FRAMTIDEN ÄR INTE GJORD FÖR DIG, UTSUGARE.

5. Flygplanen som står tomma i nån hangar, kryssningsfartygen som hänger i sina hamnar och världshaven som drar efter andan

6. Alla andra vattendrag och i princip hela moder jord som sömnigt ser upp ur sin koma och plötsligt kan se klart.

7. Tanken på att världen inte kommer att vara sig lik nånsin igen, på gott och på ont. I alla fall förändring, åt något håll. Grundvalar som skakas om i sina inbillska ställningar, mänskligheten som kanske trevande närmar sig tanken på att det inte går att existera på den här planeten, ifall man inte lever i samklang med allt annat levande liv.

Monday, May 04, 2020

Tidens konstighet och kunglig diapam

Konstig tid vi lever i. Kan emellanåt drabbas av nåt slags eufori, en underlig lätthet över att bara existera och ha fötter som känns lätta att gå med, för att sedan helt tappa alltihopa - inte orka med någonting. Som idag. Har legat på soffan hela eftermiddagen och halva natten, och spelat mobilspel. Jag har inte orkat ta itu med någonting, inte velat, bara borta har jag velat vara, så nära icke-existensen man bara kan komma.
Emellanåt har J kommit förbi och visat att han finns, men även han har någo viktiga säsonger på gång i Football Manager på övre våningen. Man hör emellanåt hur han suckar och svär, kommenterar sitt spel, medan en övertygande berättarröst malar på i nån ljudbok som faktiskt låter riktigt intressant. Han lyssnar alltid på ljudbok, J. Han bakar och lyssnar, talar i telefon och lyssnar. Allt gör han medan han lyssnar.

Nu, halvtre på natten, är det som att det knakar i maskineriet för mig, NU passar det att stiga upp. Man har legat och ruvat på det här som vill ut hela dagen, man har inte riktigt fattat att man bara skulle behöva skriva lite av sig. Som den odåga man är gör man det svårt för sig och gör exakt motsatsen till vad man egentligen skulle må lite bättre av.
Men nåja.

Sedan allt det här med brorsan hände är det ju så klart mycket jag har tvingats fundera på. Som varför sådant här drabbar just min bror, och om han någonsin kommer att bli frisk. Och om jag någonsin kommer att kunna ha nån form av respekt för honom igen. Han har förstört så mycket, han har betett sig så fruktansvärt illa.
Ja men så får man ju inte säga. Han är sjuk ju, han förstår inte. Hur som helst, ibland orkar man inte vara duktig och förstående. Han är ett rumphål, ett själviskt, eländigt litet rumphål som aldrig har förstått hur bra han egentligen har det, och nu tror han sig hålla på att bli medlem i Illuminati också. Han togs in på mentalavdelningen för någon vecka sedan och där sitter han och surar och känner sig missförstådd medan han har kontakt med nån gubbe från Georgien som vill att han ska skicka en video där han sitter i en självritad pyramid med sju röda ljus från Tokmanni och läser upp nåt slags initieringsblaj.
Pappa skrev ett förfärat mail. Han hade hittat nåt brev och sa att brorsan hade gjort nån satanistisk ritual och jag hamnade försöka förklara att sånt där ter sig skrämmande men är bara blaj.
Samtidigt började jag läsa på om Illuminati och blev själv helt förskräckt.

Jonä, man orkar ju inte. Det känns också som att, varför ska jag ens skriva om det? Är det ens rättvist att skriva om någon som saknar självuppfattning? Antagligen inte.
Dessutom, kan jag tycka, känns det som att det är många som bara gottar sig i alltihopa, som ihärdigt följer med och ojar sig eller förfärar sig och tänker oj nej, de där greenarna. Nog har dom ett elände. Så funderar dom kanske var det gick fel med uppfostran, mänskor som inte fattar nånting.
Nä, egentligen är jag hemskt arg, nånstans djupt inne, det är en bångstyrig ilska som inte har något fäste och som inte riktigt riktar sig mot någon heller. Jag är bara fruktansvärt trött och arg på människor överlag. Inte alla förståss.

Jag måste säga, att det var många som tog kontakt efter det förra inlägget. Det var väldigt fint, det kändes bra, det var precis det jag önskade - att folk skulle prata lite mer om mental ohälsa och hur det är att vara närstående till någon som går och blir galen. Så det var väldigt fint. Det är viktigt att avdramatisera sådant här som mental sjukdom.

Men, jag har märkt att jag tappat tålamod. Jag har exempelvis inget till övers för konspirationsteorier, eller folk som är dumma i huvudena och har åsikter om coronaviruset, dessa jävla åsikter, att det här är bra, det här är skit, ladida. När vi inte VET någonting. Och när regeringen, som för en gångs skull är kompetent, har vett att faktiskt lyssna och ta till sig de råd som experter och i branschen kunniga ger dem, och gör beslut därefter. Så orkar människor, dessa imbecilla, okunniga apor som kränger omkring på sociala medier som om det var deras egna vardagsrum, så orkar de gå där och TYCKA en massa.
Nej, sådant har jag inget alls tålamod med. Så jag gick ur de sociala medierna för en månad. Instagram och Facebook, jag avinstallerade skiten.

Vi har alltså varit i Borgå, på Vessö med J. En hel vecka var vi där och under tiden vi var där togs brorsan in. Vi hann träffa honom några gånger innan han for till sjukis, han är inte sig själv. Han är avtrubbad, spänd och irriterad. Man kan inte ifrågasätta någonting han gör, då blossar han upp.
Jag blev så förbannad på honom på Vessö att jag i ett skede jagade upp honom i skogen. Det var ett dåligt tillfälle, jag var helt slut redan som det var. Jag hade önskat att vi hade ätit tillsammans med mina föräldrar och brorsans fru, bara vi, så att vi skulle kunna prata i lugn och ro. Men nej, brorsan var med. Och vilket pisshuvud han var. Han satt ute och domderade, han bredde ut sig i soffan med sin satans telefon, han talade så himla fult med mamma, han sa att det är vi som behöver terapi hela högen. Och att vi inte skulle stå ut med att vara intagna på mentalavdelningen en dag ens. Det var kanske då som det brast för mig och jag gjorde allt det där som man inte ska. Jag såg helt enkelt rött, jag for upp ur trädgårdsgungan, jag skuffade och skrek och jag minns fan inte, men jag lärde mig i alla fall en sak. Han berördes inte alls. En människa i maniskt tillstånd påminner faktiskt skrämmande mycket om någon som är besatt av en demon. Jag kunde skrika av förtvivlan och reagera på ett sätt som skulle få vilken vanlig människa som helst att rygga tillbaka av förfäran eller att inse situationens allvar, men brorsan. Han bara stod där och var likadan som förr. Avtrubbad, måhända lite stirrig. Sådan som han är i vilket fall som helst. Det var en bra läxa för mig. Känslor funkar inte. Inget normalt funkar, när nån är manisk.
Sen hittade jag förra hundens Diapam som den fått tillskrivet för åska och nyårsraketer och sen tog jag en tablett varje gång jag skulle ha något med brorsan att göra. Det gick galant, Diapam är kungligt. Man blir lite dåsig, kanske lite vimmelkantig, men man kan fortfarande hänga med. Och ingenting berör en. Man blir inte arg. Det är perfekt.

Så, den sista tiden har mestadels gått ut på att dagligen konversera med mina föräldrar, mest pappa. Det blir ofta så, det är vi som funderar och har våra teorier. Mamma ringer sen, när någon mer konkret nyhet har uppenbarat sig. Brorsans fru hör också av sig. Vi är ett litet nätverk av människor som av någon outgrundlig anledning bryr oss om någon som jag i skrivande stund inte skulle orka tänka en endaste stund mer på. Jag skulle verkligen villa kasta in handduken. Jag skulle villa kunna säga att okej, det blir som det blir, nu kan vi inte göra mera.
Istället har jag suttit vaken och läst om kulter och hur man ska konversera med någon som är medlem i en kult. Jepp. För nu har vi ju inte bara med en bipolär person att göra, nu har vi också en psykotisk kultmedlem i vår vardag. Nån som kallar sin mästare "Father." Det är bara den ena dåraktigheten efter den andra.
Först höll han på att luras med i nåt otroligt lättgenomskådligt och barnsligt internetscam, och minuten efter så tror han att han har med riktiga Illuminati att göra. Sånt där är farliga saker. Inte nu längre för att han kan bli lurad på en massa pengar, men för psyket. En psykiskt rubbad människa i sitt svagaste tillstånd, ligger så himla nära till att också ramla in i något som låter för bra för att vara sant, dvs en kult som utlovar en massa pengar och härlighet och som samtidigt utplånar de få känslor av realitetsanknytning som ännu finns kvar.
Så ni förstår att jag är slut.
I mina telefonanteckningar har jag skrivit:

How to talk to someone in a cult

"It's great that you're developing yourself and your skills so positively and that the group is making you so happy."

Keep saying that.

Det är inget mindre än en psykologisk teknik. Man kan inte anfalla en kultmedlem med sina farhågor och sina "fattar du inte att du blir lurad?" Man måste gå in genom bakdörren, låtsas att man är okej med det som händer, upprepa: "Vad bra de gör dig så lycklig." Undermedvetet börjar den som är med i kulten ifrågasätta hur lycklig hen nu sedan är, och lär till sist eventuellt börja förstå att hela sammanhanget är en stor lögn.
Fortfarande har jag sporadisk kontakt med brorsan via Telegram. Håller tummarna.

Friday, April 24, 2020

Vägen som leder ner till vårt hus

Jag kom att tänka på det i förrgår, när jag ställde mig mitt på vägen som leder ner till vårt hus, och karlavagnen råkade befinna sig mitt ovanför huvudet på mig. Att jag alltid har behandlat kriser och svårigheter genom att berätta om dem. Helst offentligt då. När jag var liten minns jag att jag gick omkring och berättade åt andra hundrastare som jag mötte, att fafa hade dött. Jag ville bara att de skulle veta det. Det var min första stora sorg. Inte var det något märkvärdigt med det, bara en stund man delar.

Så nu vill jag dela med mig detta: Min bror har bipolär sjukdom. För honom uttrycker den sig mest genom att mot- eller medgångar kan trigga igång perioder av grandiositet och mani med en helt galet förhöjd självkänsla. Plus att han tappar omdömet. Hans hjärna blir helt speedad, det känns fantastiskt, jag har en mild variant av något liknande ibland som jag ändå tycker att jag kan hantera, till och med vinna på emellanåt, så jag kan förstå vad det handlar om.
Med honom är det annat. Han blir helt psykotisk, han dricker kaffe och jallu, röker tobak och vakar om nätterna, vilket ytterligare drar ut på tillståndet. Han blir helt odräglig och totalt omöjlig att ha att göra med. Han börjar spendera pengar, hejdlöst. Han låter sig luras av fejkprofiler på Facebook, fast de är obviously fake, det skiter han i. Han verkar beroende av tillståndet som tanken på framgång för en till, oberoende om det är fejk eller inte. Han får för sig att han ska göra succé - han och hans jäkla enmansbänd. Han spelar samma låtar upp och ner, live. Han kör omkring med bilen, livestreamar från alla städer i Nyland. Han tar in på hotell Kämp i Helsingfors och livestreamar även därifrån.
Han är sjuk. Det är ett tillstånd som han inte kan göra något åt, när han väl befinner sig i det. Och jo, det är ett jäkla misstag att han igen befinner sig i ett sånt här tillstånd, vi kunde ha hindrat det. Kanske. Man kan också bara skylla på honom som slutade äta medicin. Det är onödigt att leta efter en syndabock.

Vi börjar lära oss nu, resten av familjen. Det lönar sig inte att försöka resonera med en människa som befinner sig i ett maniskt tillstånd. Det är jättesvårt att fatta det, att en människa kan gå från att vara helt normal till att plötsligt tappa omdömesförmågan totalt. Till att inte förstå enkla konsekvenser. Till att bli oresonlig, odräglig. Och allt detta, medan han själv befinner sig på toppen av allt. Allt flyter äntligen, man håller på att bli ett med jorden. Vilda djur går vid ens sida, för att man är så naturlig. Man är dessutom Guds gåva till kvinnor - man är snygg, charmig och vältränad. Man är ett kap.

I bakgrunden står vi, resten av familjen, som ett garde gråklädda trasdockor, viftande vid skogens rand. Vi försöker hejda hans framfart. Under idoga whatsapp-samtal ringer vi till och med till ambulansen vid ett tillfälle, brorsan eldar bastu, sju brasor och alla batterier på fullt i sommarstugan. Han ska spela in en liveinspelning. Han ska hitta på ny musik. Han har kontakt med något som han kallar sin manager, nån från Ghana, på Facebook.
Ingenting gör han, han sitter på golvet, sotig i ansiktet och livestreamar något som allt mer börjar likna psykos. Jepp. Det är då en familj blir en familj, alla går in i sina givna roller. Jag blir rådgivaren, farsan blir beräknaren och mamma blir draghästen. Vi avgör att brorsan är för sjuk för att kunna förstå sitt eget tillstånd. Att han behöver tvångsintas. Så han tvångsintas, i fyra dagar. Sen blir han utskriven, ursinnigare än någonsin. Han hotar och domderar. Allt blir bara värre.


Det är så mycket när en mänska blir mentalt sjuk. Det är ju också skammen, tanken på att andra skrattar åt hans dårskap. Det är självförebråelsen, att man inte lyckas hålla sig lugn som man borde utan blir förbannad på honom. Det är hela det där "hur kunde det bara gå såhär?" blandat med "vad i helvete ska vi göra? Kommer de att fatta att han behöver tas in? Är han sjuk nog? Ska vi bara vänta?" Samtidigt börjar mamma, pappa och jag mer och mer svetsas samman i vår förmåga att verkligen fundera igenom hur vi hanterar sådana här kriser på bästa möjliga sätt. Jag tycker att vi börjar bli riktigt bra på det, om jag ska vara helt ärlig. Inte gör vi många vettiga beslut och nog har vi svårt att skilja mellan sjukdom och person, men jag måste säga att vi kommunicerar väldigt bra. Både i skrift och tal. Det är helt okej att komma nära sina föräldrar via kriser. Om vi nu ska se någonting positivt i det hela. Jag hoppas vi kan inkludera brorsan i något skede också.

Sen åker han iväg med bilen. Jag orkar inte ens berätta om allt galet han har ställt till med under de senaste två veckorna. Det värsta är ju sociala medier, att de finns och att de utnyttjas så in i helvete av psykiskt sjuka personer. De blir ju en del av beroendet. Scrollandet och uppdaterandet av statusar är ju intensivt och eggande i sig, alltså blir det ännu mer intensivt när man blir manisk.
Ja, det är bara en enda röra. En röra som är så jävla tragisk och som jag hoppas att har ett slut, den här gången också. Det var fin solnedgång idag, det bakas morotskaka och det finns stunder då jag inte tänker på brorsan och vad han ställer till med. Emellanåt kan man nästan tycka att allt är frid och fröjd ifall inte allt vore rent åt helvete.

Sunday, March 29, 2020

Och hur har det fortsatt?

Nå, personligen så har jag nu insett att jag har drabbats av nåt slags kris, för jag har börjat sitta vaken väldigt länge, blivit hyperalert och försökt ta reda på allt om corona som man bara kan ta reda på, samtidigt som jag bara har håsat omkring och inte förstått någonting. Och småhysteriskt lyssnat och försökt begripa, men egentligen bara råddat till det. Det är mitt sätt att köpa vessapappersrullar.

Nå, en värdefull sak som jag snappade upp i en podcast, (som för övrigt är riktigt bra, om ni känner för en djupdykning i coronaepidemins ve och fasa) var vikten av att ta hand om sig själv i kriser. Att bearbeta och hålla fast vid rutiner, att lära känna sitt eget flyktbeteende och ta tag i det. Att inse att det här kommer att vara det nya normala för en tid framöver och bli du med den tanken. Att minnas saker som vilka ens värderingar är i livet. Ja, låter kanske banalt. Men jag behövde höra det. Det kändes som ljuv musik i en ganska panisk tillvaro.
Jag har ju under den senaste veckan helt kommit av mig med mina egna rutiner, till exempel yogan. Inte har jag sprungit heller. Inte har jag sjungit, eller övat på musik. Jag hade kommit så bra i gång, trodde inte att jag skulle svika mig själv ännu en gång. Men visst kan jag det. Man är alltid ändå sig själv. Man hittar något som är så bekvämt och så enkelt. En sketen madrass som man kan slänga sig på för en dag eller sju. Och sen trivs man ju så bra där. Lättjan är kanske min största fiende.

Nåja. För övrigt så är bananerna helt förfärliga för tillfället. Har ni råkat på en besvikelsens banan? Jag köpte fairtrade bananer här om dagen och det var tamejfan ett av de ledsnadste bananknippen jag har stött på på länge. Så mycket bekymmer har de fått ta itu med. Så alldeles för tidigt har de skördats och packats ned. Det fanns ett omoget inre i hela bananen som snabbt blev gammal och oduglig och ändå kändes rå inuti. Och sen ruttnade den bara. Ve och fasa. Ska det vara såhär?

Thursday, March 26, 2020

Idag

Det är nog inte förrän idag som jag, min trögboll, verkligen har förstått konsekvenserna av det här arma viruset. Det är ju himla sorgligt bara. Sorgligt och tråkigt på allas bekostnad. Orolig blir man ju med mindre, speciellt när man tänker på de som eventuellt kommer att dö pga det här, och alla som måste jobba och alla som vill jobba och inte kan det. Besvärlig, oförutsägbar skitsituation på alla sätt och vis. Det enda goda som jag nu kan tänka att kan vara en effekt av det här, är att man kan sakta farten rejält. Man kan öva sig på att verkligen bara vara, att stänga ner allt vad prestation heter.

Plötsligt är det flera stories som jag sett av folk och som jag nu önskar att jag hade sparat, där fanns ett fint citat av Kierkegaard, till exempel. Något om att inte vara så pass pretentiös att man förväntar sig uppnå saker här i livet. Att det inte ska vara inställningen. Nåja. Hittar det inte nu, det må vara det samma.