Sunday, May 24, 2015

Hosta mig rätt upp i ansiktet, för nu går det nog för bra

Jag har typ en drömvecka på kommande. Det är så bisarrt vad jag ska syssla med så min haka nog hade trillat ner till golvet om jag hade berättat hur nästa vecka kommer att se ut för en tio år yngre jag. Ska göra en plansch- & T-skjortskombo med seriestrip till Korpo filosofidagar, ska fotas i morgon på morgonen med mitt supertrevliga band (ingen ironi), ska plantera en massa grönsaker i koloniträdgården, ska fila på och sjunga om lite strofer på min egen musik som kommer i dokumentär på teeeeveeeeen nästa höst och ska äntligen försöka få ner några takter SPELMUSIK till det här projektet. Alltså va? Sa nån nånting? Nyp mig i armen, eller nä förresten; hosta mig rätt upp i mitt ansikte bara. Jag kan nog tåla det. Urk, det känns som att det äntligen är min tur nu att ta del av det där wiccanska "snälla saker som du gör åt andra kommer trefalt tillbaka till dig". Nu har dom backat in lastbilen på min gård och börjar ösa ur, liksom.

Saturday, May 23, 2015

Magafirron och keikkabestyr

Nu ska jag skriva lite om mina krämpor för att alla ju kan vara överens om att det knappast blir intressantare än så? Har varit lite orolig i magen i närmare en veckas tid redan, som att man gått med en känsla av att man inte kan lita på sin egen mage. Mysko känsla. Så igår när jag åt frukost så brakade det till bara (bokstavligare än så behöver jag knappast vara) och efter det samlades all luft från det jag åt i nån slags ficka nere på högra sidan av magen. Naturligtvis hade vi sen också keikka igår, så där låg jag i övre våningen på en soffa och försökte klämma ut luften ur magen på mig som om jag vore mamma till mig själv – ett krångligt spädbarn, medan Hiskin Pimpulat pompottade i våningen nedanför (imponerande!). Gick upp på scen minuten innan och satte mig i en vinglig plaststol invid trumsetet. Maginnehållet flyttade sig upp och ner likt en familj som inte kan bestämma sig för om de trivs bättre i övre eller nedre våningen. En grön strålkastare vrållyste mig i fjäset medan jag satt där som en 86-åring och frustade, men innan jag steg upp vände jag mig om och sa åt Kalle och Marko att nu spelar vi en satans kova keikka, jag bryr mig typ int om någo. Praktiskt, det här med magsjuka. Sen spelade vi den bästa keikkan ever. Vi var både lugna och energiska samtidigt, vilket är en effektiv kombo. Det var ett jäkla nöje att känna hur allting bara löpte och alla visste vad de skulle göra. Inget skyndande, ingen panisk känsla av att man inte vet vad nästa ackord kan tänkas vara, inga problem med ljudet, ingenting. Bara ett hav av mänskor som tycktes villa dansa oberoende av musikstil. Pia som seglade omkring med sin filmande mobiltelefon i vågformiga rörelser, Sohvi som var sötast i världen, Ilona som bara for omkring i nån slags Ilona-extas och ett gäng struttande kockar härstammande från J:s kockskola. J själv dängde på som nån slags självgående underhållningsgenerator som an efter ändrade i låtlistan och slängde bara mer och mer och mer bensin på bräsun. Jag kände mig som nån slags oljig kugg i ett maskineri, bekvämt parkerad halvt bakom en pelare men ändå ack så stark och viktig. Och magproblemen försvann under spelningens gång, the healing power of music, prkl!
Efter keikkan tedde jag mig tydligen i min omejkade glåmighet särskilt attraktiv för typen av karl som attraheras av "skadat djur"-kvinnor (hade glömt både plånboken, telefonen och att sminka mig - hej hej). Blev pokad på av en rasta-hippie som sa att han har nånting att berätta åt mig, men att jag först borde berätta nåt som jag har att berätta åt honom (hippie-logik). Jag sa att jag skulle fundera på vad jag eventuellt har att säga åt honom samtidigt som han ålmade sig framför mig likt en hund som vill ha en korv och såg mig i ögonen med en sån där djup "jag ser in i din själ"-blick. Jag förträngde ett infall att i farmorsstil deklarera att jag tycker att han borde äta lite mer, o samtidigt knacka på hans bröstkorg med min pekfingerknog. Gjorde en icke-så-smidig situationsflykt och tänkte att nog är det fan som jag har vuxit till mig, så var den saken ur världen.

Idag mår jag fortfarande oklart i magen. Det är meningen att jag ska cykla till Y och se på eurovisionsfinalen men vi får nu se hur det utvecklar sig det här med magen. Alltså. En av farhågorna jag har är att jag håller på att utveckla laktosintollerans, det skulle nu vara helvetiskt för en sån som mig som inte kan ta hand om sig själv för allt i världen. Hej 4-ever ripuli liksom. Fast - skulle jag på riktigt bli laktosintolerant så hade det ju varit guldläge att bara skita i mjölkprodukter på riktigt, bli vegan då en gång för alla, lämna mjölken till sitt öde, dvs lämna den åt kalvarna, så som den borde vara från första början.

Wednesday, May 20, 2015

Hur blir man "passligt oengagerad"?

Nå voj sjujävlar i helvetet. Inser om och om igen att jag i morgon vid halvnietiden ska stå och hålla låda om Sibelius för två grupper 9-åringar efter varandra (blir jag nånsin av med den karln? Lämnar den karln nånsin mitt liv? Borde jag bli vän med honom och läsa alla biografier om honom istället? Antagligen). Ingenting gör mig så illa till mods som tanken på att jag ska stå och berätta nånting som är... öh... för mig relativt ointressant för en grupp mänskor som, eventuellt, kunde tycka att det är lite intressant det här med, öhm, vem som var inbjuden till ÅA:s invigningsbankett, vilket år Sibelius blev hedersledamot nr 2 för Musikaliska Sällskapet eller vad Otto Anderssons fru utbrast då hon steg av i London ("Våra förväntningar voro nog höjda till det yttersta när vi stego av vid Kings Cross Station").

Jag undrar hur man blir sådär "passligt oengagerad" – sådär att man sprider en behaglig stämning som inger känslan av att allting är bra och ingen bryr sig? För antingen är man, enligt mig, expert och vilt engagerad och inspirerande, eller så är man just sådär lojt oengagerad och det rår en inte det minsta. Eftersom det nog inte finns nåt alternativ för mig att leka expert en gång i halvåret då det är min tur att guida, önskar jag att jag istället hade kunnat ta den här uppgiften med lite mer ro och bara göra det lite halft oengagerat, för bövelen, inte jaga upp mig inför det en vecka i förtid. Det ironiska är ju att jag samtidigt vet att det kommer att gå "helt bra", det är liksom inga alarmklockor som ringer nånstans, jag kan min sak något så när, jag är minsann inte så tråkig så folk somnar och jag är snäll och jag är i alla fall glad och nervositeten brukar mirakulöst lägga sig precis då jag hälsar alla välkomna i salen. Så atteeeee.... det är bara tiden innan som är en pain in the ass. Just nu vet jag inte vad som är värre; det att jag ska guida i morgon eller det att jag ska guida imorgon klockan 8.30. Jag vet att 8.30 är en helt mänsklig och normal tid för många, men för mig kommer det igen att kännas som att stiga upp för att man ska med flyget till Malaga som går mittinatten. Det där guidandet kommer att vara över innan jag ens under normala omständigheter hade vaknat. Tänker låtsas att det är nån slags ond dröm bara.

Nattlig diskussion

Jag: -Är det verkligen nödvändigt att sätta så mycket smör och grädde i maten, jag menar, jag håller typ på att få en hjärttattack när jag har satt i mig två av dina portioner.
J: - Ja men det är meningen att man ska sluta äta när man är mätt. Jag åt inte ens hälften av det du åt och så var jag nöjd.
Jag: - Ja, men jag vill äta mera, jag associerar typ mättnadskänsla med uttänjd magsäck.
J: - Det är för att du inte känner dig mätt förrän din mage är uppspänd som en ballong.
Jag - Ja, jag får väl dryga ut maten med typ kålsallad då för jag vill verkligen äta mer än ett par slevar.
J - Det här är det mest idiotiska i-landsproblem jag nånsin hört om, nu får du vara tyst.

 (typ)
haha.

Maskrosmarmelad!

Så var den äntligen ibland oss, maskrosmarmeladen. Den blev väl, sådär lyckad. Jag vet inte. den smakar väldigt lite av maskros och väldigt mycket av bara socker och citron tycker jag. Det finns så lite husmor i mig. Men marmelad blev det.

 

Recept:

ca 1-2 liter maskrosblommor (man chansar lite)
en citron
4 dl vatten
4-5 dl syltsocker
glasburk(ar)

1. Gå ut och plocka en massa maskrosor, så du har upp till en liter i varje fall. (Det är bara det gula man ska använda så det blir en hel del maskrosor).

2. Skölj maskrosorna i kallt vatten och plocka loss det gula från blomman (lite mödosamt, men ha tålamod, det tar en stund). Lägg blom-innehållet i en skål.

3. Lägg citronskivor över blommorna.

4. Häll 4 dl hett vatten över blommor & citron och låt stå i varje fall i en halv timme, men helst ett par timmar i varje fall (över natten går också säkert bra. Det är här det är meningen att maskrossmaken ska utvecklas).

5. Sila alltihop så maskrosvattnet rinner ner i en tjockbottnad kastrull, vrid gärna ur blommorna.

6. Häll i ca 4,5 dl syltsocker, koka upp. (Ett recept hade också bara 3 dl syltsocker så här kan man säkert experimentera lite. Jag vågade inte). Låt koka sakta i varje fall i 10 minuter. (Gör ett test i fall du är osäker på om marmeladen är klar: ta en tesked av marmeladen och sätt teskeden i kylskåpet. Om marmeladen stelnat efter ett par minuter är den klar. tadaa.)

7. Riv i citronskal, 1 tsk – en hel citron efter smak (jag misstänker att jag var lite för generös med citronskalet, erhm).

8. Häll upp marmeladen i varma, rena glasburkar, förslut burkarna genast. Ställ i kylskåpet när de svalnat. OBS! Det tar någon dag innan marmeladen har stelnat. Ha tålamod.

TIPS. Man kan skippa citronskivorna också. det är lite olika med olika recept. Kanske det inte blir citronmarmelad som min blev då. Man kan också tillsätta ingefära. Skulle säkert bli gott.

Tuesday, May 19, 2015

Polskt café

Jag får ursäkta mig om min blogg ter sig som nån form av avstjälpningshög här nu. Jag är lite ofokuserad av många, olika orsaker (är jag inte alltid det, förresten?). Bland annat ska jag guida två skolklasser i museet på torsdag. Jag skriver mest det där för att det ska bli så SATANS SKÖNT att läsa den där meningen sen när det där guidandet är överstökat. Det ska bli hemskt att guida, det blir nog aldrig bättre. Jag kollar emailen konstant, kanske är guidningarna inställda? Kanske skolan brinner upp, kanske museet får vattenskada, kanske det blir någon form av kris, kanske jag själv blir svårt sjuk? Men guidningen tycks bestå. Och överlag mår jag så himla bra. Ska läsa på den där arma guidningen idag så stressen kanske går ner lite, tänker att livet ju inte kan vara bara stohej och roliga saker som att gå ut med finhund och plocka maskrosor hela dagarna, slipa på sin egen fantastiska musik eller spela med Väinö på TVO eller rita omslag och bilder till T-skjortor. Livet måste vara lite skit emellanåt också, så känns det sen ännu bättre – därav guidningen.

Men nu, en bild från ett polskt café som jag också stötte på och förälskade mig i. Det är den där estetiken, det där nonchalant fula, att man inte försöker få det att se ut till nånting, att det är vad det är, det är sånt som tilltalar mig. En tomatsoppa på gul bakgrund. En bild av ett café från vilket man nästan kan höra ekandet av hur pinnstolarna skrapar mot stengolvet, en kutryggig karl i läderrock. Caféts hemsida är också bara en guldgruva. Tänker att man på något genialt sätt kunde inkorporera just den där stilen i sitt eget estetiska uttryck på nåt sätt, men det vete fan hur.

Always full bellies

Stötte på denna. Blev tagen på sängen.


Monday, May 18, 2015

Ja men du milde tid

Det är alltid lika roligt att se vad folk googlar på när dom hamnar hit.
Den här månaden såg sökordslistan ut såhär:

1. klä om buddha figur med aluminiumtejp
2. livet fr n den andra sidan mopvideo.co
3. mina hai stövlar fulla
4. trötthet rysningar
5. vad är en fiffig människa

Saturday, May 16, 2015

Människoförsök och rån av gammal tant - två grymma ställningstaganden!

Idag två saker. Två ganska kontroversiella saker som jag nu känner mig tvungen att ta upp.

1. http://www.djurforsoksgranskarna.se/
Finns det något motsvarande i Finland? I fall inte, så skulle det nog kunna vara på sin plats; en upplysande sida om vilka djurförsök som sker just nu, inget mer - inget mindre. Just nu testas ett tandimplantat på labradorer i Göteborgs universitet. 14 av hundarnas tänder dras ut och implantat i underkäkarna läggs in. Efter ett flertal smärtsamma procedurer och vid sista sövningstillfället (ca 16 månader efter att tänderna drogs ut) avlivas hunden.
Så att, ja. Behöver knappast redogöra för att jag tycker att det är en alldeles vansinnig tankegång att använda djur till att testa grejer som mestadels leder till att människan (detta världens självutnämnda über-djur) ska få det bättre på femtioelva olika sätt? Det som jag tycker är speciellt beklagligt i och med djurförsöken är att djur ju oftast besitter den sällsynta och charmiga förmågan att kunna vara ganska tillfreds med livet om de bara får mat, vatten och sällskap. Däremot vet jag flera människoexemplar som trots att de har basbehoven i skick, frivilligt utsätter sig för gifter, droger och sprit och som till och med säkert gärna hade spenderat ett par månader i en bunker för att utsättas för försök mot mat, sovplats och internet. Varför i helvete använder man sig då inte av människor för dessa försök? Om livet ändå är skit liksom, så who cares om några tänder dras ut eller om man hamnar andas giftsubstanser genom ansiktsmask några gånger per dag? "Ja men det är oetiskt". På vilket jävla sätt är det inte oetiskt att göra det på hundarna?
Så mitt kontroversiella påstående nr 1 är att uteslutande använda sig av frivilliga människor till vetenskapliga experiment. Då skulle i varje fall min nattsömn vara i skick.

2. En sån här historia rumlar runt på Facebook. Kort sagt handlar det om en mommo som på egen gård har blivit bestulen på sina diamantprydda guldkedjor av tre-fyra utlänningar (OBS! KVINNOR. OBS! UTLÄNNINGAR!). Jag vill inte på något sätt rättfärdiga förövarnas beteende, jag vill bara höja ett varnande finger för den här sortens beskrivningar och de förutfattade, främlingsfientliga åsikter som en sån här berättelse kan vara med om att skapa. För det första kan historien bidra till en uppfattning om att utlänningar/invandrare på nåt sätt av naturen är mer kriminellt lagda än finländare eftersom man poängterar att brottet begicks just av utlänningar. För det andra ger berättelsen ett intryck av att förövarna beter sig på ett sätt som mer påminner om nåt slags vilddjur som "helt saknar rim och reson" än om "riktiga människor" (läs: finländare), då de till synes helt utan att blinka stjäl från en gammal, försvarslös människa på egen gård. Resonemanget understryks av att människorna kallas för "sairaita ihmisiä" samt att det betonas att de är kvinnor, vilket låter en förstå att herregud ändå, till och med kvinnor som annars är så fogliga och sansade, håller på med sånt här.
Så mitt kontroversiella påstående nr 2, är att ställa frågan åt andra hållet, dvs hur desperat är en människa som drivs till att begå brott i den här stilen? Det sunda förnuftet säger mig att det inte är enbart viljan att ha lite bling-bling som leder till brott som dessa, utan att det antagligen finns verkliga problem bakom människor som tvingas ta till sådana här lösningar, till exempel sånt som att få mat på bordet, få jobb och så vidare. Och ja - kanske - för att få pengar till drogaffärer. (Men knarkare är också människor som har/har haft det skit, annars skulle de knappast ha hamnat i drogträsket från första början.) So bear in mind: din mommo var "bara" ute och luftade sina guldkedjor när hon fick en obehaglig överraskning. Din mommo är inte en främling i sitt eget land och din mommo har (antagligen) mat på bordet (nu ska jag inte heller göra förutfattade dömanden). Tänk först, döm sen.

EDIT: Oj guud vad besvärligt! Man kan ju heller inte säga sådär småsarkastiskt att mommo är ute och "luftar sina guldkedjor", jag menar - klart som korvspad att en människa ska kunna gå omkring med juveler utan att känna av att risken att bli bestulen är större, liksom en kvinna ska kunna gå klädd hur hon vill utan att höra glåpord eller riskera att bli våldtagen......... om....... nu det här alls kan jämföras.

(Mitt huvud är en enda sås).

Processen

Efter att jag höll på att braka samman av ångest över jobblösheten så, fick jag lön från ett annat jobb och, insåg att ett tredje jobb är på kommande och ja, postade en bild av min kompis tavla på ett nätforum varpå nån amerikansk nisse direkt ville handla den. Går allt rätt nu så blir min vän ett par hundra euro rikare och jag får lite provision! Så att, hoppet återvänder liksom. Mitt i allt tror man att det faktiskt fungerar det här med att sälja saker med en extra nolla på. Fast vår israeliska granne alltid artigt undviker att kommentera när jag berättar om mina sporadiska konst- och musikjobb. Det är ju fantamej inga riktiga jobb det där, ska man ju begripa. Idag erbjöd han mig också en massa mat som hans familj inte kommer att hinna äta upp eftersom de snart ska åka till Israel för en månad.
I förrgår ringde vår andra dörrgranne på och gav en sån där matkasse som han hade hämtat enkom åt oss från Elämän Sanas matutdelning (så otroligt bedårande btw, han brukar själv gå dit för att hämta mat på onsdagkvällar och så hade han hämtat åt oss också. Mitt hjärta höll på att rinna ut i en pöl på golvet). Dom tror nog säkert att det går hemskt dåligt för oss, grannarna, å andra sidan inte undra på, eftersom de alltid ser mig i mina värsta gå-ut-med-hunden-utstyrslar som består av unkna halsdukar och fafas håliga sportjackor från 60-talet.

Jag är också helt bortkollrad av tanken på allt man skulle kunna fermentera. Hohoho. Ja, jag ska snart börja fermentera eftersom det typ inte finns något bättre än fermenterade grönsaker. Fermentering är bäst, så är det. Fermentering sker anaerobt, utan luft, det bubblar bara om det. Allt som sker utanför vår andningsvärld är magiskt och säkert heligt. Så fort jag har några timmar över, ska jag fermentera. Vad ska jag fermentera? *Spänningen stiger*. Jag ska fermentera kirskål. Fungerar det, tänker jag fermentera ALLT. Till sist slår jag ett slag om mig själv och stiger in i fermenteringsprocessen jag också. Där sitter jag sen, nöjd bland lagerblad och senapskorn. Bubblar godtyckligt emellanåt.