Sunday, June 17, 2018

Nötö, år tre

Vi har landat på Nötö. Här är bara ljuvligt, fast jag har drabbats av årets influensa. Snorar och går med tungt huvud. Solen bara skiner och skiner och skiner. Jag antar att det inte blir så mycket skrivet här under sommaren.

Bakrummet, där vi bor. Ser alltid ut så här fast hur man än städar.

Limoncellon står och väntar på att bli uppblandad med vichyvatten.

Tadidadaa, it is the limoncello.


Första spritlasten har kommit.

Ljuva hjortronmossen

Jag på sydsidan

Andra klippor på sydsidan

Igår var det grym sjörök. Häftigt fenomen som uppstår då luften är kallare än vattnet som
sen stiger upp i något som helt ser ut som rök.

Här anländer Ms Eivor mitt i sjöröken. Med på Eivor fanns också
Joakim som hade varit och spela i Åbo.

Hoppsan, det var visst många bilder av Eivor här.

Nåja, nu tar den i land.

Så här fint var det innan dimman. Kossorna är än så länge här på ängen utanför oss
(Huset på bilden är Grannas, vi håller till typ till höger här.)

Vy från vårt köksfönster, mot Södergrannas och samma ko-äng som i föregående bild. Kvällsdimma var det här.

Saturday, June 09, 2018

Junilistan

Googlade "junilistan" för att lite komma i gång med den här dagen - det brukar jag bra göra genom att fylla i nån poänglös blogglista. Men så visade sig Junilistan vara nån form av politiskt parti! Muahhahahaha.

Nä nu, nu ska jag ta itu med att dokumentera musiken jag använder i min radioserie. Teosto vill veta sitt och nu är det bara att visa sig på styva linan (vad snackar jag om??) och skriva upp vilka skivor man har använt


gäääsp, orkar ni läsa om nåt sånt här?
Jag orkar i varje fall inte skriva om det.

Det räddande högerklicket

Jag måste bara skriva om det här, för det är ganska attans pinsamt och samtidigt rätt så typiskt.
Mitt yle-strul med ljudfilerna ordnade sig genom ETT HÖGERKLICK. Man kunde stänga allt som tog sån jävla plats och tid att ladda upp o ner och hit o dit. Man kunde bara stänga ner skiten. Alla klipp fanns där ändå. Nog är det otroligt, där har jag suttit i TIO TIMMAR bara för att jag inte fattat att göra det där innan. Nåja, nu ska jag inte orda mer om det. Det verkar som om jag är färdig! Man kunde visst göra en del ännu men frågan är om jag ids göra nåt mer nu. Största problemet nu är skillnad i ljudkvalitet, att vissa inspelningar brummar o andra är tysta, sådana saker. Men så gör nu alltid mina inspelningar! Sku måsta lära mig nån gång...
Vad händer annars? Det blir ljust ute, i skrivande stund alltså, klockan 3.39 (herregud, hur blev den så mycket??). Koltrastarna sjunger allt mindre, midsommaren närmar sig, jag vill gärna bara vara i fred nu.
Får jag fåna mig genom att dela ännu en grej från onsdagens keikka?
Klart jag får, det är ju min blogg, vetja.



Och texten:

Högmod, avund, lättja, vrede, frosseri, girighet, lust och otukt.

Vi ska bli av med allt, hela batteriet
Nu ska det sopas rent, allt ska bort
Och bakom nästa hörn ser vi hur det nya
tornar upp sig bakom rykande ruiner
Är det äntligen någo bättre?

Dumpa skiten ner i havet,
för havet har tagit hand om saker förr
Allting ner i svarta havet
Låt det sjunka, snart e allting glömt
Snart så e det glömt.
(Dumpa skiten, dumpa skiten ner i havet)

Dumpa skiten ner i havet,
för havet har tagit hand om vår skit förr
Dumpa skiten ner i havet
Svarta havet kan ta hand om vår skit

Dumpa skiten ner i havet, låt det sjunka och falla i glömska
Ylpeys, kateus, ahneus, ylensyönti, laiskuus, viha, himo.

Thursday, June 07, 2018

Första keikkan

Bild: Timo Tiura
Nå vojhan perhana. Gårdagen. Spelade på TVO med Svarta havet, första keikkan. Det gick ganska klanderfritt. I alla fall över förväntningarna för vad man kan vänta sig av en första keikka. Härrigud. Trivdes som attan. Det var nog första gången på scen som jag kände att ok, jag kan stå bakom detta till 100%. Att man liksom är stolt över hur det låter kring en. Det var så roligt, för fick i efterhand höra att allt var fine, men att det var märkligt när solisten skrattade så mycket. Att varför skratta, i sån här hardcore-musik? Tja, för att man är glad? Hehehe. Jag vet att det nog kanske inte lämpar sig att sjunga om vargarnas situation eller planetens förödelse och skratta där emellan, men jag måste tänka på det där lite mer, hur jag ska förhålla mig till det. För inte kan man ju trycka undan pur glädje heller? Men å andra sidan måste man ju också tänka på vad man står för, liksom hela bandets uttryck.
Ja, så jag ska kanske rojva mer och skratta mindre. Man kan aldrig rojva för mycket.

Spelade med ett annat band från Grekland, Konepistooli. De spelar finsk 80-talspunk! Ganska otroligt. Och var nu så himla trevliga. Punkscenen är nog spännande, finns så mycket beundran som går åt olika håll. Finland tycks va ett ganska ledande land när det kommer till punk. Jag vet ju ingenting om sånt här. Inte vet jag någonting om Sjostakovitj heller, även om jag nu gör radioprogram om sånt. Det är ganska roligt hur mycket man kan komma undan med.
Hur som helst, gårdagen var fin på så många sätt, fina typer som dök upp, trummisen som har återfått livsglädjen och som man riktigt liksom ser att lever upp igen. Näpp, det finns så många bra saker i det här livet och nog kan man bli ganska överväldigad över hur mycket man ändå hinner få till stånd. Tänker jag idag, när jag står två timmar i Sibeliusmuseums kassa pga personalutflykt. Man får tacka och ta emot.
Idag morse kom grannen in med hunden som hade varit där övernatten, vaknade av att nån öppnar ytterdörren och så stormar hunden in, och så går dörrn fast igen och grannen går vidare till sitt. Var så nöjd bara, tänk hur allt funkar.

Wednesday, June 06, 2018

Tungrott

Dagen idag börjar genom att jag är grymt nervös och nojig. Detta för att jag skrev ganska surt igår, mailade om det där jobbstrulet, hur långsamt o trögt allting är och att jag inte fick inspelningen att funka i ljudstudion. Och nu har jag gett mina uppgifter till en annan nisse som ska KOLLA vad står på, och sånt där blir jag alltid helt kaki-i-byxorna av, att de ser hur galet jag har gjort allt. Att nån liksom går in och gräver i mina nystan, att nån ser hur tokig jag på riktigt är och att sen tre nissar står där över en dator och skakar på huvudena och säger att satans frilansare som kommer hit och råddar till allting. Självfallet har jag ju gjort nånting helt galet eftersom det tar upp till 40 minuter bara att öppna ett av mina projekt i det där klipprogrammet. Nå väl, jag vet att detta är BAGATELLER och att det inte är något desto mer att sura om. Jag är bara störd på att något som borde vara relativt enkelt och smärtfritt, istället är tungrott som satan.
Vad gör man nu då, istället för att slita hår? Svaret är enkelt: man sätter på en video med Adriene och gör yoga, så klart.

Inget spår av MANGO LASSI

Nå hej hej.
Jag är så in i helvete arg och frustrerad så det inte finns ord på det, och det handlar om det här bisarra sättet att jobba på ehm, ja, vissa arbetsplatser och den murkna filhantering som hänger ihop med datorer och program.
Eller ja, jag vet liksom inte riktigt vad jag snackar om ens längre - allt jag vet är att den här kvällen har bestått av ungefär 3 timmar aktivt arbete och, ja, NIO TIMMAR väntande och strul. Jag skojar inte. Jag är ju en envis jävel, så jag bestämde mig i något skede för att jag inte tänker gå hem innan alla speakar är gjorda, och ja, nu är de gjorda och klockan är 2:50. Känner mig som ett jävla nattroll på arbetsplatser, en som går omkring och suger i mig rooiboste och pissar med dörrarna öppna. Till en början var det förstås roligt och charmigt, det här med att hänga sent på en stor arbetsplats, alldeles ensam.
Men sen, när ens fjärde projekt tar fyrtio minuter bara att öppna, hårdskivan är oförklarligt full och det tar ytterligare 40 minuter att spara de små ändringar man har gjort, ja då börjar leidon liksom komma över en, for realz.

Men NU TILL NÅGOT HELT ANNAT. Imoron har vi keikka med Svarta Havet. Det är också helt attans bisarrt att vi har kommit så långt att vi har en massa sammanhängande låtar, och imorgon är det då upp till bevis, på så många sätt. För oss, för mig, för rösten, för performancen. Jag är ju egentligen en mycket nojig typ, vet inte alls hur jag gör mig som nåt slags sångskrikare på scenen. Det är ju liksom en sak att fåna sig på instagramvideos och sen en annan sak att göra det på riktigt.

NÅ HUR GICK DET PÅ VESSÖ DÅ?
Tackar som frågar, det gick bra. Det gick som jag från en början förutspådde att det skulle gå: först hände ingenting och sen mitt i allt kom jag i gång och skrev ganska bra och sammanhängande. Nu har jag en början, måste väl läsa igenom resten också. Men snart ska skiten skickas en gång till.
Och nä, jag ville inte alls därifrån. Jag tänker ännu på det med vemod i hjärtat, att det finns ett sånt där ställe och att jag inte kommer att vara där förrän i höst.
Men jo, men ja. Får vara i skärgården i alla fall.
Nu skriver jag bara blaj.
Bilden här ovan har ändrats till att det nu bara är 16 minuter kvar att vänta.
ÄR SÅ TRÖTT PÅ ATT VÄNTA PÅ FEKKING PROGRAM.
Tänkte på roliga saker här när jag blev så trött. Här ett exempel: Till folk som heter Lassi, borde man ropa MANGO LASSI högt varje gång de kommer in i rummet.

Wednesday, May 30, 2018

"Oj, fan det här var ju bra" eller "äh, du är hopplös"

Jahas, så nu sitter jag då här på Vessö och är ack så mycket mer ineffektiv än vad jag hade tänkt. Är trög, moloken och nostalgisk. Saker förändras, mänskor förändras, familjen förändras, vissa gillar man, andra gillar man inte alls och allt tycks bli så mycket mera inkört som vuxen. Som att om livet vore en skogsväg och man alltid hade kört samma väg upp och ned, så hade hjulspåren nu varit rätt attans inkörda och man hade inte ens kunnat ta nån omväg, ifall man hade velat.
Har hela tiden en känsla av att tiden inte räcker till för allt det lugn jag skulle vara i behov av att suga i mig. Jag skulle villa stanna här, ensam med hundarna jag vet inte hur länge. Det enda jag faktiskt är intresserad av just nu, är hurdana livsformer man skulle utveckla om man hade varit helt allena här ute vid havet, med storskogen bakom hörnet.
Jag märker när jag sätter mig i trädgårdsgungan, hur mycket jag behöver det att bara sitta där och glo utan en tanke i huvudet. Det finns ju hela tiden tankar, för det mesta är det sånt där självförebrående som kommer upp, som att "ja, nu har du faktiskt legat här i en timme säkert". Skulle behöva en period där dag skulle få övergå till natt och natt till dag, utan att det skulle ha nån jävla betydelse överhuvudtaget, i något år säkert. Kanske några månader skulle räcka.
En skön tanke jag hade här en natt, var att allting ju faktiskt är som det bör vara. Saker FÅR ta tid. Jag hade till en början tänkt att jag faktiskt skulle skriva klart den här romanen som jag försöker få nån reda med nu, under våren. Så att jag hade kunnat skicka in den igen innan sommaren. Men nu, när jag sitter här med mina halvdana utvältningar, så märker jag ju att fan, jag har inte så mycket vilja och kärlek kvar för den här texten ens. Det är omöjligt för mig att skriva sådär som en kulspruta just nu. Så då tänkte jag, att min uppgift här och nu bara är att välta ur mig text, bra eller dålig, det kvittar. Det behöver inte bli nåt färdigt. Det var en skön tanke. Sen till hösten, så då kan jag med nya ögon titta på vad jag skrev nu här under våren. Och då kan jag tänka att "oj, fan det här var ju bra" eller "äh, du är hopplös".
Nu, tillbaka till textvältandet.


Bilder från Helsingfors






Sist i helgen var jag i Helsingfors och spelade den sista spelningen med punkbandet. Det var nog något av en legendarisk spelning, resa, stämning och allt. Alltså ingen publik att snacka om, för det var ju sol och alla var ute och så. Men just tanken på att man får lov att vara med så fina typer bara. Och att det är lika skönt att inte längre behöva göra det. Tanken på turnéer till exempel. Omfg, never ever ever again.

Friday, May 18, 2018

Ingenting sker, jag är för nöjd

Näpp, det tycks inte bli så mycket konstaterat under denna majmånad. Orsak? Jag är för nöjd. Mitt i allt känns det som att jag har exakt passligt med jobb och utmaningar och att jag dessutom nästan genialt (dvs med bara några ytterst få snedsteg) kan varva arbetstiden med ett par inte allt för dyra terassöl och samvaro i största allmänhet.
Och snart. Snart ska jag ha en hel vecka FÖR MIG SJÄLV, ja det är så nolot att jag knappt täcks skriva det. I en värld där folk sliter eller aldrig har tid med nånting, så ska jag sitta och lura för mig själv i föräldraskapets sommarstuga i Borgå skärgård, och jag ska BARA skriva. Ska skriva om början på den där romanen och bara fundera och kanske dricka lite vin och få till det, ska jag. JAG SKA FÅ TILL DET. Min hjärna och mitt tänk känns obesudlat för tillfället, ni vet, man har inte läst nåt tjafs som stökat till det i huvudet på en, man har inte stressat mer än nödvändigt och man känner sig balanserad och är full av sjuk längtan. Då tror jag att man skriver bra.

Friday, May 11, 2018

Kristi flygplansdag

Om ni undrar vad jag sysslar med så är det typ JUBB-UBB-UBB (läs jobb). Det är ganska nytt och spännande (läs: radio). Som vanligt trodde jag att jag skulle rocka fett på radio men så är jag riktigt attans usel, oftast.
Men en intressant sak jag lärt mig om mig själv genom att lyssna på intervjuer jag gjort med andra mänskor, det är det här med att man tydligt kan höra att diskussionen/pratet löper när jag känner mig bekväm med en annan mänska och att den inte riktigt gör det när jag inte gör det. Alltså, det är ju ingen överraskning men jag trodde inte att det skulle vara SÅ uppenbart ändå. Är som en öppen bok. Om jag är obekväm talar jag så tyst att det knappast hörs, och om jag är bekväm skriker och gestikulerar jag, nu vet ni det.
I morgon är det fredag, ska på en liten fest, ska försöka att inte bli alldeles knasfull, ska minnas att dricka en massa vatten för på lördag är det eurovision och jag vill vara i form. Och ja, så ska jag spela in lite piano till det där radioprogrammet. Det är fortfarande en hemlighet att jag tänker göra det själv, men jag kommer definitivt lättare undan på det sättet. Det vill säga, kommer att spela in fem trudelutter som är ihopkopplade med sinnesstämningar och sen vara sådär att hoppsan, se vad som hände här, och duger det här? Och JA, det kommer att duga. Om det inte duger, så är jag nämligen tvungen att koppla in en RIKTIG musiker och äh, det blir väl ändå för omständigt.