Thursday, September 29, 2016

Milis födelsedagsfez 2016


Idag fyller våran (okej då, min - nej förresten: VÄRLDSMEDBORGAREN) Mili 5 år.
Behöver knappast ytterligare meddela eller understryka att jag är oerhört fascinerad av den här hunden. Den är lyhörd, samarbetsvillig, lättlärd, snäll, glupsk, ganska lat och har sina personliga egenheter som att den t.ex. är ytterst förtjust i små grejer, till exempel körsbärstomater. HELFESTLIGT. Med andra ord har den här hunden egenskaper som jag i allmänhet gillar hos vem som helst!

Dagen till ära utlyste jag ett upprop på FB i vilket jag frågade vad folk helst skulle se Mili fotograferad med. Det vinnande förslaget blev den här gången en fez, som jag - o ni kommer inte att tro det här - gjorde helt själv (svälj). Ja. Klippte sönder ett knäckebrödspaket som jag, äh det här är helt enkelt för stort. Går inte att prata om det.

"Talk to the tuft, I'm not in a feztive mode."

Wednesday, September 28, 2016

Roliga saker

Jaha, så det var musikdags igen. Jag är så vid liv. Så vid liv! Fuck helger, alltså. Överskattade fånhelger, säger jag bara. Det är arbete som är livet.
Okej, nu ska jag va tyst.

Det regnar. Det känns lite som en uråldrig företeelse som himlen höll på med i gamla dar: öppnade sig och grät på det där viset. Det är länge sen det har regnat. Jag ser inte alls fram emot vintern.
Jag har gett upp tanken på ett fast jobb. Det ter sig faktiskt mer logiskt att satsa på tokiga, självinvolverade saker som musik och skrivprojekt, saker som mamma höjde ett varnande finger för i min ungdomstid. "Du håller bara på med roliga saker" sa hon, som om det vore nåt väsentligt jag missade, som att arbete skulle måsta innebära en viss pina.
Ja, jag tänker fantamej fortsätta med roliga saker.


Monday, September 26, 2016

Munspyor och godiskross

Tristessanfallet drev mig ut i lördags: ja UT, bland folk, i stan och så. Det var ganska uppfriskande. Tog ett par öl med J på Tinatuoppi där det alltid händer grejer. Träffade på en trevlig trummis, snackade om gentrifieringen i stan och vi frågade oss vem alla dessa nybyggen egentligen är till för? Bra fråga. Läste annars en himla bra grej om just detta också, entreprenörsurbanism tycks det kallas. Fiffigt.
Sen slank två nötöbor plötsligt in genom dörren och jag kände hur jag riktigt fylldes av en sån där glädje som kommer oanmält, överväldigande. Vi drack så mycket att jag till sist började må illa och spydde i munnen men det märkte ingen och sen for vi hem.

Gårdagen var en katastrof. Jag har fallit för alla, ALLA Candy Crush-varianter. Jag som trodde Candy Crush var för töntar eftersom alla spelar det. Det var naturligtvis helt tvärtom, dvs jag som var tönt för att jag inte spelar det. Jag vann till mig nåt pris med obegränsade liv och sen låg jag i fosterställning och spelade till kl. 4 på natten. Yup, it's my life, it's now or never.

Saturday, September 24, 2016

Nutiden och underhållningsmaskinen

Förbered er på det värsta spoiled brat-ilandsinlägget.

Alltså jag är så uttråkad. Jag är så UTTRÅKAD så uttråkad, så uttåkad och uttråkad så jag inte vet vad jag ska göra av mig. Ändå vill jag inte riktigt göra något. Det är väl en besvärlig kombination?

En sak jag tänker på nästan varje dag, är att internet nog inte i längden är bra för sådana som jag. Nu ska jag inte leka otacksam, för det är jag inte: jag är väl medveten om de otroliga fördelar som finns i att ha www hemma i vardagsrummet. Men jag tänker alltid bara, att nog satan hade jag fått så mycket mer till stånd om jag t.ex. hade varit född på 50-talet istället.
De som är födda på femtitalet verkar för övrigt ha fått ALLT, har ni tänkt på det? De har vuxit upp i och med efterkrigstidens positiva framtidstro, jobb har alltid funnits, internet kom sådär passligt när de redan var för gamla för att snöa in på det totalt och nu är de så småningom pensionerade och kan sitta hemma och masturbera o spela Candy Crush hela dagarna.

Nå väl. Om nån hade sagt åt mig som fjortonåring att jag 20 år senare skulle ha en underhållningsmaskin med alla världens filmer, teveserier PLUS alla slags SPEL man kan tänka sig, hemma i mitt vardagsrum - då hade jag nog blivit så exalterad att jag typ hade börjat tugga fradga och sketit på mig. Men nu: jag gör ju fan ingenting! Jag sitter här som en förkroppsligad fjärt och surfar igenom listor med filmer och dokumentärer som jag KANSKE ska se på. Ibland känns bara det där att bestämma sig för vad man ska se på, som mer spännande än själva tittandet. Det enda kriterium grejerna ska ha är att de ska BERÖRA på nåt plan. Alltså, ser jag på nånting, är det bra om jag berörs, om jag glömmer tid och rum en stund. Börjar jag gråta är det megabonus. Spelar jag nåt spel, så gäller det samma: det är bra om jag blir så involverad att jag glömmer bort mig lite. Vafan är detta med att glömma bort sig? Varför vill man det? För att man är så arma uttråkad och opåhittig att man helst bara vill att nästa dag ska ta över och förinta den förra?

Har jag, liksom idag, än 10 timmar för mig själv så sitter och jag prövar olika spel, ser på dokumentärer och är TOTALT onödig. Jag tänker alltid nån gång att jag ska ta mig samman och typ sy nånting eller brodera eller rita eller musicera eller vad det nu var man gjorde innan internet kom, men det blir aldrig till nånting. Till och med en bok är för ansträngande. Jag tycker det är så synd bara, så mycket livstid som går till spillo. För jag vet att det heller inte är nån idé att "tala sans" med mig själv, jag tar ändå alltid bara den enklaste vägen ut. Samtidigt har jag accepterat att jag inte gör så mycket, tycker till och med det i sig är ett ställningstagande emot detta samhällets ständiga prestationskrav. Och sen när jag väl GÖR nånting (dvs nån har bett mig om något) då är jag ju nog sen å andra sidan ganska effektiv, förvånansvärt effektiv ska vi säga. Och då kommer jag på (som om det vore nåt nytt) att jag verkligen gillar att hålla på med saker och tänker att "det här ska jag sen också göra självmant."
Njet. Det händer aldrig.
Under veckorna har jag en stor lapp där det står NU SATAN ARBETAR DU DITT BORTSKÄMDA SVIN på kylskåpet - annars hade jag aldrig fått nåt till stånd då heller.
Därför tycker jag uppriktigt att det är synd att jag inte var född 20 år tidigare. Jag kunde ha åstadkommit saker. Hahhah snyft.

Thursday, September 22, 2016

Skrivandet såhär, situation 2

"Var det tillfälligt?"
"Var det slumpmässigt?!?" ropar jag åt J när jag vill veta om det bara RÅKADE hända en grej eller om han hade bett om den att hända.
Saker som händer när man håller på att skriva:
man kan fan inte uttrycka sig.
man vet fan inte längre hur man säger saker.

Skrivandet såhär

Ibland får jag lite fel i huvudet av att gå på skrivkurs. Mestadels är det naturligtvis inspirerande och nyttigt för en att lära sig skriva och reflektera över det, men ibland så stannar man bara upp i tanken och frågar sig att vänta nu, LÄRA sig skriva? Vadå "lära sig"? Skriva "bra"? Vad är det egentligen att skriva bra, räcker det inte bara med att skriva? Jasså man ska ge ut en BOK? EN BOKA? Vem ska läsa den då? Vem har intresse för en bokajävel? Varför är det viktigt? Vem kan avgöra vad som är bra och inte bra?
Och så ba

Per är här.
Per skriver inte sitt namn liksom Pär.
Pär är däremot inte här, han är där.
Per är alltså här men inte där, där är Pär.
Sådär.

WHAT THE FUCK???
Och så tycker jag att jag läser bara samma texter upp och ner, det är berättelser hit och dit och inget överraskande, här inkluderar jag naturligtvis även mina egna texter, och så vill jag bara avfyra ett avgrundsvrål och sticka nån annanstans dit man inte skriver utan pratar, eller ritar, eller sjunger eller dissar varandra och slår varandra med stekspadar o kallar varann fula namn för att vi är så obota usliga och lättkränkta.

Hej då Pappagallo


Där ligger den, texten, bland urätna kärl och kokböcker. Nu kan ni dregla över den och undra vad den innehåller. Den har fått ligga där ett par timmar. Det är en trevlig text. Den har innehåll. Jag skulle kunna säga att "den är bra". Men så bra är den inte. Den saknar spontan glädje och uppsluppenhet. Den är väldigt väl mätt. Den känns lite pressad. Den är vad den är, den texten. Snart ska den skickas iväg till Littskap och jag dör.

Liksom pappagallo-kiosken som går i vinteride.


Wednesday, September 21, 2016

Vi måste sluta fokusera på jaget, del 2

Ställ dig själv en ärlig fråga: hade du hellre velat att folk hade kommit till dig för de vet att du är en hyvens typ, eller för att de på gatan utanför har sett en massa skyltar på vilka det står att "xxx är en hyvens typ" (och sen kanske kommit, och blivit besvikna)?

Jag har på senare tid ofta fått höra, att jag borde vara mer synlig, mer framåt, mer "tadadaaa, titta här e jag" för att helt enkelt få mera spridning av mina grejer och mer publik.
Låt mig bara kort klargöra: jag VET att det finns hjälpmedel till att sprida sin sak. Jag är inte dum i huvudet. Om det är något jag gjort som jag prompt tycker att folk borde se, så sprider jag det också. Jag vet att jag hade fått mer läsare om jag t.ex. hade länkat till alla blogginlägg och fixat en egen FB-sida och signerat alla bilder och foton med mitt namn osv. Jag VET allt det här. Men vad om jag inte vill? Vad om jag hellre är en mysko typ som sporadiskt uttrycker mig om saker jag vill uttrycka mig om, genom text, bild och musik? Vad om jag tycker att det på något plan är mer charmerande när upphovsman(kvinna) saknas?
"Ja, du är så spartansk och bakåtsträvande", säger folk då. Eller "det där är en så gammalmodig inställning".
Ja, det kanske det är. Men min poäng med att skriva, teckna, musicera och vad jag nu kan tänkas få för mig, har aldrig varit att få största möjliga publik. Jag vill snarare att de som förstår att jag håller på med saker och uppskattar det jag gör självmant ska komma tillbaka. Eller så inte. Väljer de att inte komma tillbaka och läsa eller titta på vad jag har gjort, så är det för att jag antingen inte har gjort så stort intryck på dem eller för att de har andra intressen. Wow.
Därmed hyses inga agg över såna som strävar till att få sina alster sedda och bekräftade och kanske jobbar på ett sånt sätt att ju mer, ju bättre. Jag förstår det, faktiskt. Förstå nu bara också mig när jag säger att jag inte har nåt behov av det.

Nu då jag igen lekt allvetande profet (jag får såna här infall då jag ter mig allvetande), så kan jag också konstatera att jag inte har en jävla aning om vad jag håller på med. Ständigt kommer jag tillbaka till samma frågeställningar: har folk det på det här viset, att de vaknar till en dag som ter sig slarvigt hopsatt, av delar som inte riktig passar ihop med varandra, av fel storleks kaffefilter och konstigt väder och vaga planer?
Skillnaden mellan min inställning nu och min inställning för ett par år sen, är i varje fall följande: jag angstar inte längre. Jag tänker inte så mycket på det: på vad det ska bli av allt, på hur pengarna ska räcka, på om man ska försöka sig på att få barn eller inte. Eller jo, det sistnämnda tänker jag ju på. Men samtidigt, så äh. Egentligen hoppas jag bara på att mina föräldrar ska bli så pass gamla att de slutar hoppas på att få några barnbarn längre, häh häh. För i ärlighetens namn, känns det nog som att det där med att släktledet ska gå vidare, ter sig viktigare för dem än för mig. Att ens barn får barn, är väl också nåt slags bekräftelse på att man själv har skött sin föräldrauppgift skapligt, och så.

Jag har gått med på tanken på att jag är konstig, på nåt plan. Alltså, jag är normal. Men konstig. Eller som J säger: "Du är den konstigaste normala människa jag nånsin träffat". Det tycker jag om, för det är så sant.

Tuesday, September 20, 2016

Vi måste sluta fokusera på jaget

Det händer så fruktansvärda saker i samhället: det är riktigt svårt att greppa det, än mindre få ord på det. Det är som att det enda jag kan göra är att sitta med näsduk och snyfta att "det är för jävligt". Samtidigt är det som att jag har skrivit exakt de där orden varje år, vilket får mig att fråga mig om de ens har nån betydelse? Det verkar ju komma nya förfärligheter som ersätter de gamla och allt man gör är att man sitter här och gapar. Alltså, det spelar ju ingen roll att jag ojar och vojar mig om hur läget är, om jag inte konkret gör nånting åt det. Marcus Rosenlund skrev träffande om detta i inlägget Skenhelig? Vem, jag?:

"För att kunna säga att jag är seriös så borde jag, än en gång, stå med ett plakat utanför riksdagen (eller ett kolkraftverk) dagligen tills någonting händer"

Samtidigt som jag tampas med dessa maktlöshetens känslor av handlingsförlamning, har jag en obehaglig känsla av att jag, när jag skriver om hur illa berörd jag är av flyktingpolitik, samhälle och liknande, bara förmedlar en bild av att jag är sån, alltså: "jag är en sån där empatisk människa som tänker på politik och bryr mig". Som om liksom det redan bekräftade vem jag var och så var det klart med den saken. Jag har stött på kommentarer på FB, i stil med att "åhh, jag är så trött på folk som bara postar länkar som har med världsförbättring, miljö och samhälle att göra. Jag VET liksom redan att JO, DU BRYR DIG."
Det säger så mycket om allt, tycker jag. Om människors uppfattning av sociala medier: att de främst är identitetsskapande platser där folk i första hand är ute efter att ge en bild av vilka de är, snarare än att åstadkomma nånting konkret. För mig ter det ju sig klart som fan att folk som postar länkar till petitioner och liknande är ute efter att skapa förändring och därför använder sig av alla medel för att få en sak fram. Men det är ju inte så lätt att förstå i ett samhälle der personer och identitet är viktigare än engagemang.

Mer och mer stöter jag nuförtiden på diskussioner som inte ens är diskussioner, utan som snarare bara är uppradande av konstateranden, av små klargöranden som berättar "hur jag gör". Först tyckte jag att det var konstigt, men sen hakade jag själv på när jag insåg att det tydligen är så man gör nufötiden.
Alltså, ett samtalsämne dyker upp, vi "diskuterar" t.ex. nattvanor. Så kan det gå till såhär:

"Alltså jag har alltid gått och lagt mig efter midnatt, kan inte tänka mig något annat."
"Jag brukar oftast vara så trött redan vid tietiden, så jag somnar sedan"
"För mig är det lite olika, på helgerna när jag skulle kunna vara vaken, då somnar jag, men på veckorna är jag pigg som attan"
"Jag är en sån som.."
"Jag..."
"JAG JAG JAG..."
"ALLTSÅ JAG"

Vad hände med kommentarerna, medgivandena, frågorna som brukade dyka upp däremellan? Är vi så arma stressade med att få våra egna liv att verka logiska, att vi har tappat relateringsförmågan till andra? Är det mobiltelefonerna som gör oss sådana här (!)?
Massa frågor.

Låt mig säga såhär, att i dagens samhälle verkar det vara en viktigare fråga att "veta vem du är", än att engagera sig i t.ex. politik. Har du inte en klar bild av vem du är, vad du står för och hurdana färger du föredrar i din lägenhet, kan du alltså lika gärna ge upp med att överhuvudtaget rösta på nåt parti eller engagera dig i samhälleliga frågor.
Jag tror helt kallt att vi inte kan åstadkomma någon som helst förändring i samhället, om vi inte lyckas vända blickarna utåt, från jaget och självet, från det enformiga "vem är jag?". Detta imbecilla fokuserande på det egna jaget måste få ett slut, nån gång. Och rent konkret också: om vi bara är fokuserade på hurdan bild vi själva ger utåt, hur ska vi då ens förstå att vi tillsammans, i mängd, faktiskt kan åstadkomma saker?