Tuesday, January 27, 2015

Livet, jobben

Kära blogg,
jag har inte skrivit så hemskt mycket här på sistone,  eftersom jag tycker att jag upprepar mig så fruktansvärt mycket så att jag själv blir alldeles trött på det. Till och med själva den meningen i sig var upprepande. Att bläddra bakåt i blogg-inläggen är som att bläddra bakåt i nåns levnadshistoria, "before it happened". Grejen är bara att ingenting har hänt. Det känns lite som att man redan borde ha blivit något eller gjort något. Som att allt det där man skrev under de senaste åren var uppföljaren till något annat. Och visst attan har jag ju blivit något – magister i musikvetenskap har jag blivit, men det var nästan så jag hade lust att sparka omkring hundskit idag när jag tänkte på hur lite den där utbildningen betyder för mig; att jag igen har en annan fullständigt hopplös och, vågar man säga, onödig utbildning i ryggsäcken. Och visst har jag gjort grejer också – en julkalender till exempel. Men när december var slut, var det igen bara avgrund och ingenting som öppnade sig. Ska livet verkligen gå ut på att man hela tiden tutar ut grejer om sig själv för att man ska "upptäckas", finnas till? Nej tack.

Igår natt kom jag in på arbetssökarlinjen och satt uppe till klockan tre och googlade, läste, klickade och funderade. Ironiskt nog, var jag det enda vettiga arbete jag kunde tänka mig att söka från en svensk internetsida med utlandsjobb (!). Det var ett företag som erbjuder översättningstjänster från engelska till svenska, betalar 0.03 dollar per ord, så det kunde jag ju i princip sitta här hemma och pyssla med istället för att spela Words of Wonder, få några eurosar in på mitt PayPal-konto nån gång i månaden. Mitt arbetssökarmönster var utbota tydligt; jag letade enbart efter tjänster som hade med djur, barn och utvecklingsstörda (finns det inte ett bättre ord för dessa, nuförtiden?) att göra, samt jobb som inte kräver något annat än mänsklig närvaro, sånt som är medfött eller ingen som helst utbildning. Med andra ord har jag inte kommit någon vart sen för fem-sex år sen då jag begav mig bort från skolan för synskadade med drömmar om att utbilda mig till musikterapeut. Vad hände med dom drömmarna då? Ja, jag tappade till exempel självförtroendet. Under ett veckoslutsläger drog jag nån form av musikaktivitet för synskadade barn i Helsingfors, och det sket sig mer eller mindre totalt. Jag skyndade och var inte tillräckligt förberedd. Sen fanns det inga som helst inriktningar för musikterapi på musikvetarlinjen i Åbo, jag skickade några slarvigt skrivna mail till Jyväskylä universitet (som har mera sån inriktning), fick aldrig några svar och så kom jag av mig.

Det känns bara så fullkomligt trist, att jag har TVÅ utbildningar, en på bachelornivå och en på master, som inte har lett nån attans vart! Samtidigt går man och skäms aningen över hur bra man trots allt har det, född i Finland, med konstant understöd och instanser som tar hand om en om det börjar luta redigt åt fel håll, ständiga möjligheter och alltid mat i skåpen. Det är som att priset man betalar för att leva i ett välfärdssamhälle är nån form av psykiska problem samt en konstant gnagande känsla av dåligt samvete.

Det känns också fruktansvärt tråkigt att jag, som faktiskt kan en hel del och funkar bra i grupp, är en makalös problemlösare och idékläckare, arbetar flitigt och resultatinriktat då jobbet är meningsfullt, är samvetsgrann, rolig och påhittig, kan skriva, kan intervjua, kan fotografera och fan – illustrera mina egna produktioner ifall det skulle behövas – ska sitta här i mina skitiga mjukisbyxor och spendera dagarna genom att försöka "erbjuda mina tjänster" till höger och vänster, skapa en glansbildsliknande avatar av mig själv för att nån arbetsgivare ska "upptäcka" mig. Det känns på många sätt som att tåget har gått och som att jag nu snarare borde inrikta mig på självhushållning och nån form av "low life" i utkanten av stan, göra så lite väsen av mig som möjligt, koncentrera mig på att samla och konservera istället för att tjäna och förbruka.

Och så idag, när jag gick på den sedvanliga morgonrundan ut mot Koroinen, slog det mig att jag kanske borde bli "professionell" koiranulkoiluttaja, alltså dog-walker – finns inte riktigt nåt bra ord för det på svenska. Jag borde kanske satsa på en välgjord hemsida med tydlig info; jag rastar era hundar en halv till en timme per dag mellan kl. 14 och 16, kan också stå till tjänst med hundskötande vid helgresor eller semestrar. För är det nånting jag kan och njuter av, så är det att umgås med hundar och att gå ut med dom, så varför skulle jag inte kunna se det som en möjlighet – det att folk jobbar och hundarna är hemma, uttråkade, det att jag inte jobbar och har en massa tid, slå två flugor i en smäll? Det finns säkerligen minst ett tjugotal hundägare i Åbo som jobbar alldeles för mycket och som gärna kunde sätta en tia i dagen på att nån kommer och tar ut deras hund ett varv mitt på dan, som hellre skulle anlita en pålitlig och privat dog-walker än föra sin hund till nån form av hunddagis. Det känns lite som tidens melodi, faktiskt, att utnyttja det att husdjuren har fått en så stor betydelse i välfärdsmänskans liv, att man vill ge dem ett gott liv, osv. Har man än fyra-fem hundar per dag skulle lönen redan ligga på samma nivå som det jag skulle förtjäna till exempel på museet.


Sunday, January 25, 2015

Nej precis,

party never [se föregående inlägg]. Nu gick min vän iväg på skivrelease och jag blev kvar med hund, film, två chokoplattor och en flaska Pommac. Det är helt okej (läs: mer än okej). Såg en film som var så dålig att jag inte orkade se den till slut (Song One).
Sen såg jag de här avsnitten och kan inte säga något mera.

Saturday, January 24, 2015

Nap


Roar mig så till den grad

Ibland föreställer jag mig hur präktiga flickor kommer in här och läser ibland, men slås av att de blir så trötta på min ständiga negativitet. Det roar mig så till den grad att jag blir riktigt glad.

Wednesday, January 21, 2015

Mina nya regler inför arbetslösheten

1. Stig upp före klockan elva
2. Lyssna på tolvans nyheter och slaget efter 12 varje dag och rita medan du gör det
3. Ensamträna med hunden (viktigt!!)
4. Skriv minst några rader på den där, öhm, romanen varje kväll
5. Spela in musik, gör arrangemang

Nog ska det välan bli något av det här också.

Sunday, January 18, 2015

Läget

Hej. Jag har nån form av svacka/paus/eftertänkningsperiod. Tycker inte att jag har något att skriva om, annat än det jag alltid skriver om, dvs: jobbangst, vafanmanskagöraavdethärlivet, hundpromenader, soffhörnsbetraktelser (och nu när jag skriver om vad jag brukar skriva om, så får jag ju nästan lite lust att skriva, så festligt låter det med soffhörnsbetraktelser. Haha). Javisst kan man skriva intressant om precis vad som helst, men jag tycker nu inte att jag kan det just nu. Så därför väntar jag lite tills nästa infall kommer. Håller på att göra en a cappella-version (dvs bara sångstämmor) av J:s låt Paikallani. Det är roligt med a cappella, jag avskyr egentligen stilen, men kan inte hålla mig för att det är så ATTANS roligt att göra det. Och så är det ju en utmaning att få något man inte riktigt tycker om att lyssna på till något man eventuellt skulle villa lyssna på.. Tänkte börja med att göra nåt riktigt underhållande för att komma i gång inför den här vintern/vårens musikprojekt som jag nästlat mig in i.

Men nu till dagens allvarsamheter. Jag har inte ens orkat censurera namnen, såg nån annan bloggare som aldrig gör det, så varför skulle jag? Vem är det man försöker beskydda egentligen? Är folk såhär roliga på nätet så får dom väl stå för det.



Thursday, January 15, 2015

Låt mig presentera

Min nya häst:
P.S. Equiverse is awesome. Dunno if I even want to talk about it.
It's just very old school aka "internet -95" and awesome.

Monday, January 12, 2015

Ihärdigt

Får väl lov att ge creds till Omituinen Design (Miia)
som ligger bakom den här flyern.
Livet för en in på de mest märkvärdiga vägar, se den här veckan sitter och jag och plitar ner alla herr Sibelius verk med tusch bak på bokpärmar. Lite över 600 titlar och fint skrivet ska det vara, inget tjafs för det ska bli utställning av det häran, förstår ni.
Jaochintevardetnågomeradåtrorjag. (Pippi på att skriva allt ihopa idag).