Friday, January 18, 2019

Att tillåta sig vara medioker

Jag har funderat en hel del på det här sistone. Hur bra är det vettigt att vara? Frågans natur är helt klart totalt bisarr, man ska ju liksom alltid sträva efter sitt bästa. Samtidigt är det ju helt attans omöjligt att alltid, ALLTID prestera exakt det absolut bästa man kan. Så vilken är medelvägen då, frågar jag mig?
Jag tror nämligen att det lite är såhär. Ibland presterar man 7/10 eller 6/10 och är totalt medveten om det. Man har kanske har gjort nånting så bra man kan och skänkt det en hel del av sin tid och tankeverksamhet, men så märker man att det kanske inte från början var en alldeles superb idé, eller att man av olika anledningar sen tappade ivern på vägen. Och så sjunker slutresultatet i poäng.
Jag tycker att det här är HELT OKEJ, så länge man vet att det nu inte är det absolut bästa man någonsin har gjort. Det kommer dagar då man är alldeles bombsäker på att det här är 9/10 eller till och med 10/10: ATT NU TUSAN HAR JAG GJORT ETT ATTANS MÄSTERVERK!!
På något vis tror jag alltså att medvetenheten om hur bra man har presterat, spelar roll här.
Kan också vara att jag svamlar, men jag kom på tanken när jag presterade nånting halvdant just och tänkte att det är just halvdant, inte illa men inte superbra heller - helt okej liksom.

Thursday, January 17, 2019

Ser ni mig? Ser ni besvikelsen förkroppsligad?

Ser ni mig? Ser ni nån som har ett moln av besvikelse ovanför sitt huvud? Det är nämligen jag.
Det är jag som surar med knoka och glasögon längst ner. Så nu vet ni det. Jag surar ännu över att jag inte fick nån vegankass :(

Wednesday, January 16, 2019

Ingen jävla kass till mig

Idag gick jag till Vegaanihaastes Åbo-evenemang i Vimma. Största orsaken till att jag gjorde det var naturligtvis att det där delades ut ganska välfyllda produktkassar sponsrade av företag. Och så när jag kom dit, så var det fullt, och så fick jag ändå en sittplats samtidigt som det gick upp för mig att alla de där attans kassarna redan hade delats ut. Och som jag blev arg sen. Jag blev så arg, så arg inombords och med jämna mellanrum tittade jag desperat omkring mig om det inte var så att någon kunde ha lämnat en sån där kass någonstans? Varje gång det prasslades med de där attans kassarna så kördes det knivar genom min bröstkorg. Helvetes helvete! Jag såg framför mig hur jag helt sonika gick fram till nån, stirrade på den, tog dens jävla kass och gick iväg. Skulle ha gett på käften åt nån för att få en, så arg blev jag - för jag blir alldeles fruktansvärt ursinnig på att inte få ut något av grejer som jag har satt tid över till. Nå, det som jag lärde mig av denna situation är att jag är en jävligt självisk, oempatisk och grym människa som får våldsamma fantasier när saker inte går som jag vill. Jag tittade så avskyvärt på en liten familj som gick iväg med TRE kassar (okej, de var två vuxna och två ungar, så de var ju verkligen värda kassarna) att jag nästan tänkte att det måste stinka om mig, så mycket avsky kände jag inför att vara där och bli utan.

Nåja, sen blev jag ju där och lyssna på en ganska intressant föreläsning, så det var ju nästan värt det. Där fick jag bl.a. bekräftat ett av mina egna antaganden om att djur med lägre intelligensnivå än människan högst antagligen egentligen lider mer av att exempelvis bli inlåsta, för att de saknar förmåga att hantera och tänka sig igenom svåra situationer. Exemplet var ett tillfälle då man får en spruta. Människan kan psykiskt förbereda sig på en sån sak, men för ett djur är det bara ett helvete som man inte vet om har ett början eller slut, det är så som det är - oberoende om det tar slut efter 10 sekunder eller inte.
Intressant var också att de flesta djur sätter tid över till "onödiga sysslor" som lek. Egentligen är det väl ganska självklart när man tänker på det, men tål väl att upprepas i varje fall. Djur vill ha roligt och - hör och häpna - djur vill också arbeta, tänka eller på något sätt uppleva meningsfullhet. För mig som har hund ter det här sig som en självklarhet: Jag har alltid märkt att Mili vill arbeta. Hon vill helt tydligt jobba för sin mat och inte bara få den tilldelad, det finns ingen större glädje än den glädje med vilken Mili glufsar i sig ett tuggben efter att hon har gjort livsviktiga uppgifter som att leta igenom hela lägenheten efter en grön gummigroda.
Ett experiment hade gjorts med kalvar. En grupp fick gå in i en hage genom en port som öppnades för dem, och en annan grupp tvingades själva klura ut hur porten öppnades. Gruppen med kalvarna som "tvingades tänka" visade stora tecken på glädje och upprymdhet när de väl hade lyckats öppna porten. De hoppade omkring "som kalvar på grönbete", hehehe.
Ät inte djur, folks! De djur ni äter har högst antagligen levt under fruktansvärda förhållanden och haft ett liv som är ganska miserabelt. Ät helst inte deras mjölk heller, det är bara sjukt.
Människan är det värsta djuret.

Tuesday, January 15, 2019

Innan verket

Jag kunde tragga upp och ner om alla uppgifter jag ska göra och borde få gjorda inom de följande dagarna, men jag tror att jag skippar det för det är SÅ HIMLA TRÅKIGT.
Ska bara berätta att jag har haft ena ganska spännande dagar här på sistone. Åkte och hälsade på en gammal Nykaabi-studiekamrat i Ekenäs, fick veta en massa mer om hen och livet i allmänhet, vi snackade en massa på iskall balkong medan hon kedjerökte och det kändes bara givande, givande.
Åh Gudars, nu är jag bara nervös inför allt som ska produceras med mitt namn under, URK URK, varför ska jag sätta mig i sådana situationer när allt jag vill är att ligga på mark av jord i växthus, under storbladiga växter, under palmer och kaktusar. NÅ MEN ALLT KAN INTE VARA ROLIGT JÄMT, då blir det tråkigt. Så nu till verket.

Friday, January 11, 2019

Tråkighetsmaraton -> Tacksamhetsmaraton

Bild från gårdagens spelning
Alltså jeebs vilken tramsmoster jag är.
Nu tänker jag vända på den här steken och göra tråkighetsmaraton till ett tacksamhetsmaraton. För såhär är det: Man har allt som oftast så jävla mycket mer orsak att va tacksam än att klaga. Det är viktigt att komma ihåg det, för att inte bli outhärdlig för sig själv o alla andra.

Härrigud, jag förstår ibland inte varifrån min domedagsfiilis ens kommer. Jag har allt så väl förställt för mig nu, har fått möjlighet att göra otroligt spännande uppgifter som jag dessutom förtjänar levebröd på.
Jag gör en attans radiodokumentär med vettiga människor. Det ska bli om autism, olika mänskor på spektret och deras samt anhörigas upplevelser kring detta. Jag läser en bok av Gunilla Gerland: En riktig människa och den är SÅ BRA. Det är alldeles hisnande jäkla bra, jag tycker att det finns så mycket för oss neurotypiska att faktiskt lära oss av de som är på autistspektret. Mycket av det som för oss betraktas som "sunt förnuft" är ju egentligen inlärt, poänglöst skådespel - som det här med att man ständigt förväntas smila upp sig till exempel. Så enformigt, men så socialt indoktrinerat.
Autister har ofta svårt att begripa poänglösa, ologiska beteenden - saker man bara förväntas göra i ett socialt samspel. I möte med autister tänker jag ofta att man får lov att syna sig själv och vem man är, liksom skala av sig allt som är påklistrat och inlärt, hitta sig själv igen på nåt plan. Jag tycker mig alltid ha haft nåt slags förståelse för autister o aspergers-folk och känner mig oerhört bekväm i deras samvaro. Jag minns när jag jobbade på skolan för synskadade i Helsingfors och njöt något oerhört av att bara gå och tralla olika ramsor upp och ner medan vi gick nånstans utomhus med en av eleverna som gillade att sjunga och ha olika ljud för sig. Det var inte enformigt för mig, det var enormt meningsfullt. Jag önskar att det hade funnits mer sånt bland oss neurotypiska också, att folk bara skulle få för sig att gå och sjunga en eftermiddag, skippa skitsnacket. Idag sjunger jag, liksom. Vi får snacka imorgon. Åh, så fin världen hade kunnat vara. Fin och obegriplig, vilket den ju ändå är.

Jag ska börja skriva kolumner för Yle också, en gång i månaden. Innan jag börjar sucka och väsnas över det måste jag ju ropa HURRA istället. Det är ju fan drömmen, tänk att få lov att göra en sån sak. Tänk att nån ens har kommit på tanken att villa ha mig att göra en sådan sak. Till varje kolumn hör en illustration, KABOOM. Illustration. Jag har allt jag nånsin önskat mig, utom häst. Så man FÅR inte klaga. Det är verkligen oetiskt och dumt att klaga just nu, så nu tänker jag lyfta på hakan och va liten nöjd, alltså. Det är det enda vettiga.

Och ja, vi hade en spelning igår. Betyget för den blev kanske 3/5, själv hade jag ju en så traumatisk dag innan, så full av osäkerhet bara. Och under soundchecken lade mixaren händerna upp i luften och sa bokstavligen att "jag kan inte hindra er från att spela sådär högt, men inte kan jag göra något åt det heller." Det gjorde mig ännnu nojigare, fasade inför att alla bara kommer avsky oss storligen. Welcome to Finland alltså. Där mixare varken har kunskap eller får betalt för sitt jobb. Typen hade tydligen aldrig mixat hardcore förut, utåt hade det låtit som en poporkester med jag som står i mitten och skriker. Hur kan nån vara så bakom takana att de inte förstår att hardcore handlar om oväsen, öronproppar hör liksom till?
Nå väl, men det var nu tydligen inte SÅ illa sen ändå. Jag fick många komplimanger för mitt skrik, så jag är nöjd. "Tekniikka, tekniikka ja youtube", säger jag bara när nån tror att Gud har benådat mig med ett raspigt skrik som inte sliter sönder mina stämband. Folk har också en massa motstridiga åsikter om vår musik, men det bekommer mig inte så mycket faktiskt, för jag ÄLSKAR den. Jag tycker den är så bäst som den är. Inte riktigt genretrogen, men därför just så inspirerande.

Jag vill ju ännu leva

Jag vill så gärna glömma bort mig själv
Jag vill hitta ett hål som jag kan krypa in i
Jag vill sudda ut allas blickar och bara vara
Jag vill stanna tiden så jag kan gå omkring och titta i folks väskor och fickor
Jag vill se på solnedgången nånstans där det finns solnedgångar
Jag vill minnas, åh vad jag vill minnas.
jag vill åka tåg.
Jag vill glömma bort dumma saker som mig själv.
Jag vill inte skriva såhär attans skit.
Jag vill vara någon annan, någon behaglig.
Jag vill vara någon annanstans, någonstans där det blåser, där olika väder tar vid, där man hamnar se folk i ögonen, där nånting betyder något.
Vad är det jag förbiser? Vad är det jag missar?
Jag tänker, att om jag håller på såhär och bara skriver och skriver, så kommer jag till något värdefullt nån gång. Mitt i allt. Något värdefullt i text. Det är ju så som texter föds, att man lämnar tankevärlden och bara skriver. Att man lägger undan förväntningar på vad som bör komma, glömmer sig själv helt enkelt.
Åh, vad jag vill glömma mig själv.
Jag vill ha hot, hot sex.
Jag vill inte ha en sån där snart förtiårings käklinje som börjar dela sig så att man snart har ett ansikte i ett ansikte.
Jag vill inte att allt ska vara slut än.
Jag vet ju att allting inte är slut än men,
Varför känns det som att jag förnekar något?
Varför känner jag mig på sidan av mig själv, konstant?
Som en idiot, en förställd fåne.
Ibland träffar jag människor som inte är förställda, som är vad de är utan att tänka på hur de ter sig i andras ögon, och då ser man. Det är som att ens egen bullshit blir mer uppenbar i deras närvaro. Man ser hur korrupt man är, hur mycket man har tvålat till det där uppträdandet så att knappt något av det som var en själv ens finns var därunder.
Jag vill att det ska finnas år kvar av en massa.
Jag vill ju ännu leva, liksom.
Jag vill att det inte ska ta slut än.
Det får inte ta slut än, snälla.

Thursday, January 10, 2019

Fuck me and my insecure thirtysomething amateurness

Alltså, jag vet inte vart någonting ska leda just nu men det känns som att jag är så attans kass på ALLT. Ingenting får jag till stånd på ett naturligt sätt. Jag är min värsta mardröm: fnissig, ofokuserad, otydlig, osäker, svamlig, okoncentrerad och inställsam. Kanske är jag förstörd av idel eskapism, timmar av döstirrande i meningslöshet. Jag är SÅ BESVIKEN på min egen prestation under en intervju just. Jag borde ha drivit frågor, hittat öppningar, varit förstående, understödande och förklarande, men jag var ett enda konkret tappande av tråd. TACK OCH LOV var intervjuobjektet en attans stjärna, så det blir ju ingen katastrof detta, man behövde bara sätta mikrofonen i ansiktet på hen så kom det välformulerade och eftertänkta meningar, både grejer jag kanske var ute efter plus grejer jag inte visste att jag var ute efter. Så all is good (praise the lord) men fuck me alltså. Fuck me and my insecure thirtysomething-year-old amateurness so very much.
Nu får jag gå ner till krogen och skrika ut mitt missnöje (bokstavligen.)

Wednesday, January 09, 2019

Vegansk mellanrapport

Nu har jag ätit veganskt sedan den 1.1. Till min stora besvikelse känns det verkligen totalt blasé, och ja blir nästan arg på mig själv för att jag ens tillåter mig känna eller skriva så, måste jag säga. Man borde ju tänka att det är en myt att man på nåt sätt skulle äta sämre smakande saker som vegan nuförtiden - eftersom utbudet är så översvämmande och saker faktiskt har ändrats till det bättre på alla sätt under de senaste åren.
Hur som helst, jag vet inte vad det är jag gör fel, men jag känner mig nästan konstant hungrig. Jag känner mig sådär som om man skulle ha valt en sallad istället för en pizza och sen försöker äta en massa brödkanter för att fylla upp magutrymmet. Igår åt jag cornflakes med sojamjölk till frukost, köpte en vihis på vägen till ett möte i Hesa, köpte en härkis-baguette från Café Picnic på väg till Åbobussen, åt mörk choklad och russin på det, var vrålhungrig när jag kom hem. Åt två portioner nudlar med tofu och grönsaker, tryckte i mig en liten saarioisten vegepizza på det och ett äpple. Kände mig mätt men inte tillfredsställd, en konstig känsla.
Den enda dagen som jag verkligen kände mig riktigt tillfredsställd var när jag gjorde en gryta med tomatkross, kokosmjölk, potatis, linser och grönsaker. Det var liksom GOTT. Det måste jag göra igen. Överlag är det positivt att jag äter så mycket bättre än jag gör i vanligt fall, just för att jag hamnar laga mat till mig själv, trycker inte i mig pasta och grynost, liksom.
Men jag saknar OST något alldeles kolossalt. Och riktigt smör. Och Kismet. Och Tupla. De säger att det finns så mycket gott att sätta på smörgåsarna och samma sak gäller vegansk choklad - men alltså, jag tycker inte att jag har ätit en god smörgås på eevigheter. Det är något med mättnaden som en redig mjölkchoklad eller emmentaler ger. Det känns som att det är något min kropp behöver, men antagligen är det bara nåt slags beroende som jag borde ge tid till att lägga sig. Och vem vet - vi har ju inte kommit till halva januari ens, kanske det hinner ändra sig ännu. Kanske jag efter den 15.1 känner mig energisk och fullständigt tillfredsställd.