Friday, October 31, 2014

Råcktåber och musikanalys

Nu kommer ett fylleinlägg, så beware (of stavfels, femtontusen bilder och andra konstigheter).
Har varit på Råcktåberfesten, en event på Klubi där öööh, en massa rockbänd spelade.
Känns som att jag typ borde ha lite mer sinnesnärvaro för att skriva det jag vill skriva nu men mmmh, det här är min blogg, så nu kör vi.
Herregud så många likadana band! Hoho.
Nåja, ok.
Men sen, var är tjejerna? Var är flickorna som spelar?!

Ok, känns som att jag borde ha kört med nån form av inledning för det här nu, men att.

Ja. Jag blev ombedd att vara fotograf på tillfället, i egenskap av fd fotografstuderande som nu är musikvetenskapsstuderande. For omkring och fotograferade, ja. Som man gör. Lade märke till att:
det som spelades var rock och alternativ rock, eller vad. man nu ska kalla det.
Det var olika former av bands som var likadana.
Alltså jag ser en form av stor förvirring ta form bland de unga. Syns på så många sätt, bland annat genom att de inte har nån vidare samvaro i backstage-rummet och att det tydligen anses helt normalt.
Mycket mysko grejer bara. Nån Vikingline-host som satt och var kung i soffan, småpojkarna försvunna. Högst antagligen bara jag som är gammal.
Men att...

Det fanns en tydlig skillnad mellan rockarna och "muka-rockarna" som vi nu såhär snällt kan kalla dom. Rockarna spelade en form av tillbakasträvande äkta rock, sån där riktig in-your-face "nu fucking visar vi dom jävlarna"-rock som kändes äkta, faktiskt. På nåt plan, även om det är förlegat men vafan, det är jag som är gammal. Om 20-nånting-åringarna vill spela rock, så får dom väl attan göra det.
Men sen fanns där två bands som i princip var exakt likadana, och som spelade sån där trevlig rock som – äh, jag vet inte hur jag ska beskriva det, men som i mina öron låter så som jag tror att Muse låter. Stort och intetsägande. Som lämnar mig otroligt oberörd. Som innehåller marsch-trummor, klichéer och tonaliteter som bara ekar av vår tid på nåt sätt, men det låter så otroligt bekant och tråkigt. Pentatonik som upprepas. Det rockar som fan emellanåt, men det är liksom inte rock på riktigt, det är något som jag inte kan sätta fingret på, men jag ser publiken gå amok. En mängd typer hötter med nävarna och är i extas. Rockarna säger att de här banden kommer med en hord fans som sen försvinner lika snabbt som dom kommer. Som nån slags hype. Det är nån slags hype.

Alltså jag tycker bara det här är så sjukt spännade. Alla som lite bryr sig om musik är överens om att det inte handlar om musiken utan mer om nåt slags fenomen. Och det ser man ju också, att det mer handlar om nåt kollektivt, att dom är överens om att samlas och digga just det bandet, just den musiken.

Jag förstår det ändå inte. Och jag undrar om man inte har fingret på nåt avgörande just här, att det är här man aldrig kommer att förstå vad största delen av människorna i ens närhet egentligen går efter, att man aldrig kommer att förstå varför folk röstar på Kokoomus eller Stubb. Ok, det är far fetch, musik och politik och sambandet där, men det kan eventuellt nånstans ha liknande mekanismer – att det är enbart nån slags image och en känsla av samhörighet som mänskor går efter. Att eftersom det där leder, så är det säkert bra, då röstar vi på det. Alltså mänskor!

Nåja, men allstå. Nånting.
Härefter följer 37 bilder. Jag kunde ha en kommentar för var och en av dom, men jag orkar inte. Klockan är 3.57.







































Thursday, October 30, 2014

Före och efter

Jag är medlem i en superirriterande Facebook-grupp som heter Återbruka mera. Trodde att man kunde få fiffiga idéer därifrån, men som jag borde ha anat så har inredningsfixerade prinsessmammor och "livsstilsexperter" gjort sidan till sin och spammar den med superba "idéer" som att återanvända barnmatsburkar till förvaringsburkar (wow!) och sånt.

Dessutom tycks folk inte ha nån smak heller nåt mer – kolla denna soffa till exempel. Här har någon förstört en fin soffa, om man frågar mig.

Ok, orka va såhär negativ, kom igen.

Sent i oktober

Gomorrn. Jag kan inte påstå att jag just nu skulle se speciellt mycket fram emot att hoppa omkring med kamera bland stonerbands och tjugo-nånting-åringar ikväll, men i alla fall får man foton ut av det (och lovar att spämma lite här också – det är ju roligt med foton). Annars så är det bara mystiskt lugnt en sån här morgon. Ljuset utomhus var mysko, nästan som överblekt och det rykte från de frostbelupna tuvorna i Koroinen, natten var visst kall och så kommer solen och överraskar sådär. Och småfåglarna knaprar i sig de sista av rönnbären som tynger ner de bladlösa grenarna utanför fönstret... värst vad det blev poetiskt här nu då. Men det är sista oktober idag, i morgon borde man kanske börja läsa Sent i november. Har alltid tänkt att man borde läsa den just i november för att få helt rätt fiilis, men sen så har det nu aldrig blivit av, för att. Ja, ni vet. Undanflykter, livet, såna saker.

Nu kom jag ihåg att det är sista oktober först i morgon. Jag hinner bra gå och låna boken.

Wednesday, October 29, 2014

Inskickat

Skickade just in gradumanuset (som det så pompöst heter) för opposition nästa onsdag. Det betyder att jag nu (igen) har en vecka för löst löhöilände. Sen efter oppositionen blir det nån dag för ytterligare rättelser och omarbetning och så kallar tryckeriet. Så idag ska jag dricka vin. I morgon ska jag vara fotograf på Råcktåberfest, snubbla omkring och balansera ölstop på huvudet. På lördan har vi keikka (nån frivillig som vill hänga med Mili?). Man kunde nästan tro att jag är en sån där med många järn i elden. Känns hur tufft som helst. Ännu idag morse satt jag och petade bland sånt som kunde ha fått katastrofala följder för gradun. Abstraktshelvetet, till exempel. Och vissa hänvisningar. Internetlänkarna vet jag att är åt helvete men jag förväntar mig att få höra om det. Men annars får det gå som det går, jag lär vara godkänd i varje fall. Min rygg o mina axlar har aldrig varit såhär fucked up. Kändes konstigt att sen spela Words of Wonder utan dåligt samvete.

Tuesday, October 28, 2014

"Shia LaBeouf" Live - Rob Cantor


Ahh. Den här dagen har jag väntat på. Idag ska jag bara lyssna på musik och göra litteraturlista – tänk, ett arbete som bara kräver systematik och inte det minsta tänk! Hur befriande en sån sak kan kännas just nu, ja – har inte ord på det.

Monday, October 27, 2014

Idag ba



GENOMGÅNG, RÄTTELSER, OMSTRUKTURERING, OMMÖBLERING I TEXT, [AAAAAAARGH], FRUSTRATION, ILSKA, NIKOTINÖVERDOSER, KRAMPAKTIGA FÖRSÖK ATT LÅTA SOM ATT MAN VET SAKER samtidigt som man inte får låta FÖR självsäker, sånt. Denna låt säger allt.

Sunday, October 26, 2014

Tips för avhandlingsskrivande 2

Har tänkt på det här en tid – att jag borde skriva en riktig lista med tips för avhandlingsskrivande, eftersom jag verkligen sitter och ruvar på några sådana nu och inte bara kommer med tokiga undanflykter och kallar dom tips, hehe.

Så här kommer några tips som funkar för mig (och alltså kan modifieras efter personlighetstyp, om det känns så).

1. Variera plats för skrivandet. Sitt nån gång vid köksbordet, nån gång i soffan, ta pick och pack och gå till nån skrivsal, till nån datasal, gör en myshörna och släng dig ner där med laptopen. Också bra för ergonomin, för få saker är väl värre än att ryggen och axlarna håller på att ge upp för att man sitter ihopkurad i samma ställning dag efter dag. Det där med att ha EN PLATS där man gör jobb och en annan plats som är till för skojigheter funkar inte för mig. Jag jobbar bra i sängen, bra i soffan, i princip bra (eller illa – det beror på sammanhanget) överallt om det är läge för det – variationen är det viktiga.

2. När du har skrivit några kapitel som du tycker att funkar, printa ut skiten och sätt dig nånstans bekvämt och läs igenom det ur en utomståendes perspektiv, gör anteckningar i kanten som om DU vore handledaren, rätta i efterhand i dokumentet. Underverk sker när man slipper datorgloendet.

3. Om du har kört fast i något kapitel som varken har huvud eller fötter, fundera på huvudfrågorna eller vad du vill ha sagt i kapitlet, skriv ner frågorna och svaren i något enskilt dokument eller på ett papper så har du plötsligt en slags manual för vad du vill ha sagt. Skriv nytt kapitel utgående från det. (Det går förvånansvärt snabbt, och det lönar sig alltid att skriva nytt om man har suttit och värpt på och flyttat om i en skittext i flera veckor och dagar utan att bli nöjd.)

4. Läs andras avhandlingar och kopiera hejvilt därifrån. Inte ord för ord så klart, då blir du fast, men stjäl sånt som struktur, om den verkar bra.

5. Om du skriver på svenska; ha hela tiden sidan synonymer.se uppslagen på nätet och använd den konstant.

6. Listor, listor, listor. Man ska aldrig underskatta listor. När du är i slutskedet, läs igenom och skriv en lista på vad som ännu behöver skrivas om/rättas/tilläggas. Gör 1-2 punkter per dag, beroende på hur tight tidsschema du har så klart.

7. Var snäll mot dig själv. Nu är inte tiden då du ska hålla strikta regler åt dig själv som att inte röka eller äta fem muffins per dag. Ät muffins, rök tobak, drick whisky, snusa om du känner för det. Det kommer tider då du kan hålla mer koll på dig själv.

8. Om du vaknar upp om natten av att du håller på att formulera nya forskningsfrågor, stig upp och skriv ner dom. Det kommer aldrig klarare stunder.

9. Promenera, promenera, eller spring emellanåt om du är så funtad. Frisk luft möblerar om i det dammiga huvudet. I alla fall jag tänker alltid bättre efter eller under en promenad. Det har hänt att jag har läst in en inledningsbörjan på min telefons röstinspelare.

10. Klaga högljutt när det känns som det, skryt när det finns anledning till det. Ingen och alla vet vad du går igenom – och du får älta det hur mycket som helst.

11. Okej, det här är min egen grej och är kanske inte nödvändig, men varje dag som du gör framsteg i skrivandet, spara om dokumentet efter dagens datum. På det sättet har man snart ett tiotal olika dokument som symboliserar tiden som går framåt i samband med ens eget framåtskridande, och framåtskridandet blir på något sätt mer konkret.

12. Det här är nu också bara en säkerhetsåtgärd, men maila dokumentet åt dig själv eller spara det på nån virtuell hårdskiva VARJE ATTANS DAG när du är klar. Du kommer att älska dig själv i fall datorn pajar för att du har haft på den i 57 timmar utan uppehåll.

Saturday, October 25, 2014

Tecken på att depressionen är över (jee!)

Jag var rädd för att jag skulle reagera på det här med att bli klar med gradun på samma sätt som jag har reagerat på alla andra framgångar och positiviteter under de senaste sju–åtta åren; med apati. Men hör och häpna – jag tror att det blir helt och hållet annorlunda den här gången. Det känns som att jag börjar kunna det där med att glädjas åt saker igen, vilket bara måste betyda att den evinnerhetslånga depressionen kanske har släppt taget om mig? Om det nu ens nån gång var nån depression... Hur som helst. Återgången till livet märks bland annat på följande sätt:

1. Jag har börjat lyssna på musik igen. Hur länge som helst har jag inte kunnat ta åt mig musik överhuvudtaget. Jag har upplevt ljudet som nån slags attack, som att andras framgång och lycka har skyfflats över mig på nåt sätt, huj vad egoistiskt egentligen att man inte ens har kunnat lyssna på andras musik utan att tänka på att "där är deras musik och den är så satans fantastisk, nämen hejsan så roligt för dom, jag tror jag spyr, stäng av". Men mest har det bara handlat om att jag har föredragit tystnad, tror jag.

2. Jag har börjat laga mat igen. Precis som med musiklyssnandet har jag inte kunnat laga mat på flera år. Okej, ibland har jag så klart fått nåt infall och slängt ihop nåt som kräver mer förberedelser än att sätta en kastrull på en platta, men annars har min matlagning typ gått ut på att jag just har satt en kastrull med nånting på en platta efter tesen "den mat som inte går att kokas i en kastrull är inte värd att lagas". Och vad är det för skillnad vad man äter för mat egentligen, när man är deprimerad – allt smakar likadant ändå: och man öser ketchup, sriracha eller nåt annat starkt tillsammans med nån kontrasterande smak på så hela maten smakar starkt av nån grej (för starkt och kontrastrikt är i varje fall vad jag tycks villa ha, när jag är nere).

3. Jag har börjat rita igen, av fri vilja. Ritandet känns dessutom frigörande och fantastiskt, inte som att någon har beställt nåt av en som man sen hafsar ihop på några timmar medan man hatar, hatar, hatar.

4. Och ja, jag har börjat sjunga. Jag ska göra klart det där fyrstämmiga projektet här under vintern-vårens lopp. Plus andra musikgrejer.

5. Jag kan visa kärlek utan att det känns som en plikt. Jee!

6. Jag vill ut och träffa folk och göra saker & att göra saker och träffa folk känns upplyftande och kiva, inte som att jag måste bli i fyllan snabbt för att överhuvudtaget kestä.


Det finns många andra saker också, som att jag har börjat läsa böcker, inte uppgår sådär totalt i något dataspel eller har en sån där sugande längtan efter att spela, att jag är mer avslappnad också helt enkelt, och egentligen vet jag inte om allt det här beror på att slumpmässiga företeelser har lett till att jag har lyckats rycka upp mig eller om det är något rent fysiskt som har hänt (nån B12-vitaminhalt som plötsligt har stabiliserat sig , typ). Svårt att säga. Men herregud, att livet kan vara såhär spännande!!? (Hoppas jag inte är manisk nu? Det ligger ju liksom... örhm... i familjen.) Nu vet jag inte om den där punkten hör hemma där (inom parentesen) eller utanför? Sablar. Gonatt.

Bara fånigheter en sån här fredag

Håller på med en så rolig grej så jag inte kan sluta fnissa åt mig själv. Hihihihihi. (Snart får ni sii.) Och dessutom var jag på en kova keikka idag. Första keikkan med Lievä Kipu. Jag är så glad för att jag får möta så många mänskor som håller på med så mycket intressant och tokigt som bara stjälps ut över folket. När jag kom hem höll Mili på att studsa sig ur pälsen, så i panik var hon efter att ha varit ensam hemma i kanske en timme. Back to square one. Hoppas hon inte har irriterat väggrannarna till vansinne.


För övrigt, så har jag idag lite fått styr på var punkten ska komma i och med parentesen (.) . (...). Den ska komma (nånstans här). Och sen där (.). (Parentes). Punkt.