Wednesday, February 22, 2017

A killed darling

Kill your darlings, heter det. Och det har jag gjort. Jag har varit tvungen att skala bort onödigheter som sedan blir helt utan sammanhang, och den här passade inte in nånstans i min text, men den passar väl utmärkt in just här:

På eftermiddagarna knäpptes den gamla ugnen på. Ett surrande ljud av elförbrukning gick i gång och doften av mognande leverlåda spred sig i lägenheten. Gubben Trudbert bodde också i ugnen, och han vaknade när man knäppte på den. Trudbert var blyg men snäll, höll sig alltid i bakgrunden men tände sin gula lampa som ett tecken på att han var hemma. Trudbert tyckte bara om snälla sånger i dur, och han lyssnade speciellt gärna till en sång med orden “Han lever, han lever, han lever igen”, eftersom den handlade om honom.

Hejdå, Trudbert.
Nu snöar det som om domedagen var kommen och jag vill slå huvudet in i dubbla omslagspapper, lirka upp det i april.

Tuesday, February 21, 2017

Tisdag (hittar fan inte på nån rubrik för det här)

Trög, långsam dag med meningar hit och meningar dit. Stryker fortfarande, skriver om och flyttar om. Tänk att det ska vara så besvärligt att bara skriva. Det är ju bara att skriva, eller hur? Men nä, det är inte bara att skriva, om det ska bli läsbar text. Eller läsvärd text liksom. Speciellt om man berättar en historia som inte är ens egen.
Jag drömmer lite om att skriva en novell om en äldre herreman som helt har tappat kontakten till sin son, som dessutom är överdrivet mer vaken och intelligent än den här pappan. Tycker det skulle vara så himla intressant att skriva utgående från någon som överhuvudtaget inte har mycket gemensamt med en själv. Har funderat ganska mycket på familjerelationer på sistone också, vet inte varför egentligen. Kanske för att jag häromdagen insåg att mina egna föräldrar knappast var beredda på allt som ett föräldraskap skulle komma att överraska dem med, också efter att barnen blev vuxna. Ja, det här är väl ett ständigt aktuellt tema. Men jag förvånas av hur mycket familjerelationer fortfarande tycks spela roll i vuxna människors liv.

Monday, February 20, 2017

Måndag

Ja men god måndag på allesamman. Jag sitter i ÅA:s datasal och låtsas studera, skriver på min antologitext och printar, stryker, funderar, snusar. Förde mina Doc Martens till skomakaren och en väska som behöver ny dragkedja också, nu satan blev det äntligen gjort. Det här är nåt jag har velat få gjort i flera år säkert, och så är de färdiga redan imorgon. Så typiskt! Var via lopptorget på Universitetsgatan också och handlade åt mig ett par byxor. Blev närapå förskräckt i pukukoppin, herregud så jag går omkring och ser ut. Som en spurgu, i skitit hår, ful mössa och oändligt hemska lököbyxor. Hamnade dra på mig mina nya byxor direkt för jag stod fan inte ut med att se på hur jag på riktigt såg ut.
Det är nog som att hela kroppen har brakat samman också. Jag behöver större byxor, och magen putar. Jag borde fan börja springa regelbundet, yoga borde jag också börja med, för att hålla den här arma kroppen vid något slags kondition. Det är hemskt att bli äldre när allting bara förfaller, likt en gammal gård eller någo. Det skulle behövas regelbundet arbete för att hålla sig i trim, men det här är ju ingenting jag prioriterar. Nå, vi ska se vartåt det här banar. För tillfället vänder jag mig mest bara inåt, till det jag har att säga och det jag vill skriva. Man får väl ha det så också ibland. Framgången låter vänta på sig, men man drar sina strån hit och dit och hoppas att man klarar sig en månad till.

Sunday, February 19, 2017

Ge er, föräldrar!

Om det är något jag har lärt mig här i min barnlösa tillvaro, så är det att barnen alltid vet mest, i en familj. Barnen är smartare! Det är bara att ge er. Barnen kommer alltid att föra den mest klarsynta diskussionen, när det handlar om er som familj. Om ni inte visste det redan, så kommer det kanske som en påminnelse. They will always know better than you.

Saturday, February 18, 2017

Ta sig själv ut

Idag tog jag mig själv ut på springrunda: något jag inte har gjort sedan någon gång då det fanns gräs på marken och fåglarna sjöng och sådana saker. Det blev förresten en dålig jämförelse för det gör de nu också, men jag menar sommaren. Har inte sprungit sen jag faktiskt satsade och köpte nya springskor efter att jag kände mig caférik i augusti. Jag tog det försiktigt, för det kändes som att jag var något av ett ånglok som stått i garage i flera månader. Sakta rultade jag fram, försiktigare än någonsin. Och det började klia på magen. På magen! Och kring höfterna så klart, men på magen! Det har det aldrig förut gjort. Händer det åt er också, att det börjar klia alldeles fruktansvärt när blodet börjar cirkulera till platser det inte har cirkulerat på under en lång tid? J tycker att jag är ett UFO när jag talar om sådana saker.
Det kändes bra att springa och bra att komma hem, men sen i K-Market höll jag på att ramla i golvet, det blev alldeles svart framför ögonen. Men sen hade en vän skrivit åt mig att hen är glad att få vara min vän, nåt i den stilen. Jag blev så HIMLA JÄVLA glad. Jag vet inte om jag blev mer glad för orden eller för att den saken liksom hände. Att nån tog tid till sig att skriva en sån sak, förstår ni? Ibland blir man bara så glad åt en företeelse i största allmänhet att man nästan lite tappar bort om den var riktad till en själv eller inte. Det är kanske inte så viktigt heller. Fast klart att det var viktigt. Äh, ni förstår.

Friday, February 17, 2017

Gun vänder sig i sin säng

Idag sitter jag och filar på lite logor och dylikt. Förra veckan gjorde jag Svordom-omslag. Det blev kanske det häftigaste omslag jag nånsin gjort. Ni får aldrig se det, muahhaha. Nå visst. Men poäng: det ska bli så skönt att ha alla dessa i och för sig trevliga små uppgifter ur världen, så jag kan fortsätta jobba med MIN STORA ROMAN. Because it's coming. Ibland vaknar jag om natten och känner på mig hur Gun vänder sig i sin säng. Hon sover, liksom jag, sen vaknar hon upp om natten av ingen orsak alls, och sen gör hon saker. Aj satan, det blir så bra. Så kan jag tänka ibland.

Thursday, February 16, 2017

Och så vidare i all oändlighet

Lyssnade på Ricky Gervais som smakade på hot sauce och pratade på Youtube igår, och där sa han nåt som jag tyckte var så träffande. Att folk idag blir kränkta för att andra inte respekterar deras åsikter. DET tycker jag sätter fingret på allt som jag har så svårt med nuförtiden. Debattklimatet. Allt. Att folk bara tutar ut sina åsikter utan belägg och utan att lyssna på motargument.

"Men jag TYCKER såhär. Och jag måste få tycka såhär, du kan inte säga att jag inte får tycka såhär." "Men om du har fel då?"
"Det handlar inte om det, det handlar om att du försöker trycka ner mig pga min åsikt."
"Nej, jag försöker bara förklara vad du har fått om bakfoten."

Och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Det finns egentligen en massa annat jag kunde skr,
äh vi tar det en annan gång. Det är för mycket nu.