Saturday, November 29, 2014

Sängnomad

Idag morse vaknade jag i Helsingfors. Det är underligt att tänka på nu, för det känns som en evighet sen. Man får som en gåva med tid om man stiger upp klockan åtta. Ändå är det sällan som det faktiskt blir av att man lorvar sig upp så tidigt. Hur som helst så vaknade jag upp på en kompis minst sagt knöliga soffa som såg så rolig ut att jag brast ut i skratt när jag insåg att jag skulle sova på den; för kort och med dynor som såg ut som om de skämtade och bara lekte att de hörde hemma i den där soffan. För säkerhets skull lade jag en yogamatta vid sidan av soffan om jag skulle få för mig att villa rulla ihop mig som en indisk guru på natten. Det behövde jag inte; sov utomordentligt bra på soffan, tycker alltid att jag gör det hos andra förresten. Jag sover absolut allra bäst överallt annanstans än i min egen säng. Är som gjord för att vara nomad, liksom hunden min. Egentligen borde vi väl bara couchsurfa som livsstil men gud när jag inte orkar med mänskor på det sättet.

Friday, November 28, 2014

Man vill så gärna tycka om det!

Var igår och såg på samarbetsföreställningen mellan den feministiska teatergruppen Blaue Frau och polska gruppen Teraz Poliz, Whenever there are people to dance until than we're gonna. Jag måste medge att jag hade ganska höga förväntningar på pjäsen, eftersom jag minns att jag tidigade har sett deras grejer som var rätt så fantastiska, och för att jag har hört Blaue Frau prata nånstans och för att jag är lite besatt av Sonja för att hon är så awesome. Nå väl, allting kan ju inte bara vara fulländat jämt.

Vad ska man säga? Pjäsen var lika förvirrande som namnet på den. Den första frågan som spontant dyker upp är om den där felstavningen "than" i namnet är ett misstag eller inte? Och vad namnet överhuvudtaget vill säga? "Until than we're gonna" vadå? Föreställningen är onekligen ett slags experiment, ett försök att involvera publiken i teatern, att rasera gränserna mellan publik och föreställning, män och kvinnor, kön och kön. I get it. Det betyder bara inte att det nödvändigtvis funkar. Allt går på tafflig engelska, lite svenska och lite polska. Programbladet är minimalistiskt och typiskt dagen-idag-coolt, också det rätt fullt av stavfel (kanske inte så viktigt, men ändå. Nånting i mig rynkar näsa). Allt pekar på att man har velat göra något riktigt icke-konventionellt som poängterar att det är fria tyglar som gäller, att alla ska få vara vem dom vill, no boundaries, inga utsatta gränser. I programbladet står ett par "ordningsregler" för hur man ska bete sig under föreställningen: man får gå på wc när man vill, man får byta plats när man vill, vandra omkring, gå och köpa nånting från baren, i princip göra vad som helst som faller en in. På golvet finns madrasser utlagda, stolar här och där, i ett hörn finns ett våffeljärn med smet och en skål med mandariner, hörlurar som det spelas musik i finns utplacerade lite här och där, i andra ändan av rummet ett stort bäscht papper som jag anar att vi ska få förverkliga oss på i något skede, sätta oss ner vid och rita spretiga figurer och skriva slagord på. (Så unikt (not)!)
Det är egentligen oklart när och hur pjäsen börjar. Musik skränar, skådisarna går omkring och dubbel-försäkrar alla om att man får göra vad man vill. Jag är hungrig och har en banan som jag trycker i mig medan jag liksom väntar att nån form av teater ska ta form, men mitt i allt märker jag att mitt bananätande för länge sedan är slut och på en madrass ligger två skådisar och engelsk-snarvlar sådär som man snarvlar när man har träffat en utländsk ny vän – de pratar om sig själva, om när man lärde sig simma, såna saker. Det är uppenbart att de inte gör sig till på ett sånt där teatraliskt sätt så rösterna ska höras, utan att man ska flytta sig närmare madrassen om man inte hör. Grejen är bara att jag tyvärr inte är ett dugg intresserad. Och sådär fortsätter det. En.... lång..... stund.

Snart råder fullständigt kaos, jag vet inte vad som händer. Några skådisar dansar uppsluppet, slänger med håret, en springer omkring, nån annan är djupt försjunken i musik. Det ropas, hojtas och väsnas. Det enda återkommande och sammanhållande är egentligen ett par meningar som upprepas, "No sex. not sex-sex, but no sex, as in no woman, no man".
Mitt i allt är den en som tar en stol och sätter sig rakt framför mig, säger "oj, vad jag saknar att röka." Jag ler riktigt stort, för det känns så äkta-oäkta att jag blir så obekväm att jag inte vet vad jag ska göra av mig. Det känns som att en kompis som inte är min kompis har satt sig framför mig och muka-involverar mig i en diskussion som jag inte vet om jag får delta i. Snart kommer de andra skådisarna och sätter sig i en halvcirkel framför oss, publiken som råkar sitta där vi sitter och resten av publiken som inte sitter där vi är förstår att flytta sig till vår skara. Det här är egentligen det enda tillfället som jag upplever att föreställningen har hakat fast sig i en tråd som håller. Man upprepar samma slags meningar, de blir likt mantran, det är något om utseende också, det är lite obehagligt när skådisarna ser en rätt i ögonen som om de visste vem man var, även om de inte gör det. Jag gillar det inte, men åtminstone berör det mig på något plan.

Efter det är det bara väldigt spretigt. Mitt i allt får man igen göra vad man vill. En del av publiken äter våfflor, en annan får små lappar som de ska skriva ner vad de tänker på när de hör ordet "teknologi". Jag lyssnar först på bra polsk rap i ett par lurar och en av polackerna frågar om jag gillar det. "It is very good" säger jag, och jag menar det verkligen. Det är bra musik. Men det känns så konstigt. Vafan har bra polsk rap att göra med att jag sitter i Helsingfors på en teaterföreställning och har en omotiverad diskussion med en av skådisarna?

Går sen och ritar nåt teknologiskt-inspirerat på den där jäkla bruna paffbiten. Min vän ritar också, säger att "man ju måste fördriva tiden på något sätt". Jag orkar inte riktigt följa med vad som händer utanför paffbiten, för det känns så fruktansvärt ointressant och tvångs-engagerande. Mitt i allt skränar Pump up the Jam ur högtalarna och det är tur, för det är en av mina barndomsfavoriter. Nästan alla dansar och jag får syn på nån i publiken som sitter och ser om möjligt ännu mer förstörd ut än jag känner mig inuti. Jag förmår i varje fall att dansa, även om det känns lika jobbigt som hela föreställningen för övrigt känns. Funderar att vad hade hänt ifall jag hade varit här med farsan (för det hade egentligen varit helt möjligt)? Benen dansar och jag försöker släppa loss utan att kunna. Jag njuter i och för sig av att dansa, men det hade jag också gjort på en tråkig hemmafest i Raunistula. Positivt är att man får dansa ganska länge.
Sen är det inte så mycket mer att konstatera; emellanåt ganska långa, fina monologer, tyvärr ibland på flera språk samtidigt och en engelsk text som rullar över golvet, för mycket på en gång. Känns som när man försöker lyssna på en föreläsare samtidigt som man skriver av en powerpoint-slide.

När det är slut är det som att publiken är delad i två läger – dom som diggade, och dom som inte gjorde det. Min ena vän gillade det, min andra, liksom jag, inte. Grejen är att föreställningen mera ter sig som nån slags workshop eller ett experiment, än en teaterföreställning. Kommer på mig själv att tänka att den traditionella idén med att publiken sitter på stolar och ser på en föreställning funkar därför att publiken då känner sig trygg och därför att man vet hur det ska vara. Jag går liksom inte på teater för att få sitta och klotta på ett papper, även om jag gillar att klotta på papper. Det är lite som när jag var i Rumänien på kurs och man skulle gå i skogen och lyssna och ta till sig skogens ljud. Sånt där är kanske ögonöppnande för andra men vardagsmat för mig. Jag brinner för feminism och de grejer som de här tjejerna står för och därför blir jag samtidigt så ledsen över att måsta känna såhär, eller som min kompis uttryckte det efteråt: "Man vill så gärna tycka om det!".

Wednesday, November 26, 2014

Skaftet

Blev just alldeles full i fnitter när jag kom på vad Milis (hundens) mest älskade leksak är: ett paraplyhandtag, en hård plastknopp som har ett snöre hängande efter sig. Grejen kallas kort och gott för "skaftet" – ett ord som har kommit att beteckna i princip alla små söndriga delar och prylar som Mili plockar med sig under promenaderna, bland annat ett gummihandtag som suttit på ett cykelstyre och en obestämd plastcylinder. Men det finns alltså ett favoritskaft. När jag tar fram och öppnar leksakslådan som förutom skaftet innehåller flera andra hundleksaker som en anka, en squeeky flodhäst och en gummiboll, går nosen genast till skaftet. Det är skaftet som man sen ska kasta omkring, det är skaftet som är det bästa, och det är med skaftet som man skapar motivation.
Mitt eget skaft för den här dagen är vit och blå choko, som egentligen är Fazers vita och bruna choklad i en stång. Och fyra svarta tuschpennor av olika tjocklekar. Man behöver ett skaft av nåt slag.

Tuesday, November 25, 2014

Gamla anteckningar

November. Man vaknar och lyckas aldrig riktigt luska av sig den där morgonrötan, nattens påminnelse om att vi alla har en del gemensamt med ruttna blad, mer eller mindre. Hela dagen går man och tycker att det är något som luktar som ett skämt, det är naturligtvis en själv och det vet man, man orkar bara inte tycka så jäkla illa om sig själv, jämt.
Igår när jag ominstallerade min dator och grävde bland en massa gamla filer, hittade jag en gammal text jag plitade ner nån gång cirka 2010, och blev med ens ivrig. Texten gjorde mig så glad att jag måste dela med mig av den:

-sitter o äter överbliven skollunch som mosats till på pakethållaren
-hittar mina fotavtryck som går liksom en stig runt sängen. jag har ett revir.
-upptäcker att man kan äta mera mat om man bara tillagar maten så att den blir god.
-märkte att man kan hitta ordet "tomat" i namnet Ristomatti Ratia
-lämnar en öl kvar i 12-packen, bara så att jag ska slippa vika ihop paffen
-är lite onödigt inspirerad med tanke på att jag nu ändå är officiellt arbetslös
-förstår inte hur folk lyckas med att smila nätt när nån tar ett foto av en. Jo förresten kunde jag det i Guatemala, men det vara bara för att jag inte ville förstöra andras semesterbilder
-försökte använda smörgåsen som mus
-Jaha och nu äter jag hennes avocado. Känns som om jag skulle äta på något som funnits invid hennes lår. Jag skulle aldrig köpa en avocado själv om det inte hade varit en helt sjukt speciell tillställning.
-delar mer musiksmak med fyllona i grannhuset än med sin pojkvän
-spelar piano med känsla och det låter lika illa som när jag gör det utan känsla
-trodde att jag såg en dvärg i butiken men det var bara en typ som steg in på en lägre trappa
-dödade en mal ganska brutalt och fick dåligt samvete
-är navelskåderska
-tycker om punkare men avskyr punk
-friskförklarade sig själv hos psykologen för att göra psykologen glad
-Presentidé: Vattenmelon med fint paketband runt, och sätt fast en vattenballong fylld med Jallu
-har lyckats inflammera en finne bakom glasögonskalmen. Finnen kommer aldrig att gå bort eftersom glasögonen alltid kommer att finnas där på och gång på gång återuppliva inflammationen.
-är nog en fjant av guds like. nu tänker jag i status updates-termer.
-hade en välformulerad tanke som försvann
-säger att libbsticka. Vilken eländig grönsak.
-undrar vad "hey ho" betyder på hindi. Mohammed rafi sjunger det hela tiden...
-är till och med retro när det kommer till svartsjuka (vad menade jag här???)

-luktade på datorn
-"Hundar som har Addisons sjukdom uppvisar diffusa symtom som allmän trötthet, muskelsvaghet, diarré, ökad törst och aptitlöshet."
Så det är det man har...
-Hur kan man beskylla en morot för att inte smaka bra där den börjar? (att inte äta morotsskaft)
-På riktigt, nu trodde jag att en röd ljusstump i min vita hylla var en notification. Time to stop using Facebook!

Sunday, November 23, 2014

Den möjligheten korkar vi upp i ett senare skede

Gomorrn, är det nån som är trött, liksom TRÖTT-TRÖTT? Idag i kassan kändes det att ge tillbaka rätt växelpengar som att man höll på med kärnfysik. Det kostar sex euro, nån ger en tjuga, man bara stirrar på tjugan, vad ÄR det egentligen, räknar tre gånger opp o ner alla fingrar, upprepar tyst fjorton euro i huvudet, alltså FJORTON EURO? Och innan allt blir alltför skumt slänger man över pengarna till kunden och hoppas att hen förstår hur svårt allting är ibland, dagar som dessa. Namnlösa dagar, då det är som att världen går i ständig morgonrock och aldrig riktigt öppnar ögonen. Den går omkring i halvfyllan hela förmiddagen, tappar det använda kaffefiltret bredvid roskisen utan att nån orkar plocka upp det.

Sen blev jag ledsen över att det inte längre är sekelskiftet 1800-1900. Olika anledningar till ledsenhet. Gick hem och satte på en dokumentär om dödssjuka människor som åkte till Amazonas för att eventuellt bli kurerade av en traditionell medicinman. Vissa blev botade, andra inte. Misstänker lite att det var en kombination av mediciner, tron på medicinerna samt den renande och naturliga omgivningen (mitt i regnskogen) som gjorde många friska. Men det var egentligen inte intressant om de blev friska eller inte. Medan jag såg på dokumentären sjönk jag bara djupare in i den här kroniska tröttheten och när de hade kommit så långt att de tog nån slags botande kraftört under ceremoniella sånger i skrivbordshögtalarna snarkade jag säkert högljutt i soffan.

Igår såg jag en annan riktigt bra dokumentär, Running from Crazy, om familjen Hemingway och all craziness som liksom går i familjen och har gått i familjen så länge man minns. Om att vara osedd, sedd, om önskan att vara älskad och omhållen som barn, om galenskap, godkännande och förnekande. Egentligen var inte det intressanta det att de var Hemingways, utan bara hur en familj kan bli påverkad av olika fruktansvärt dåliga vanor som andra mänskor har, hur galna människor inte passar in för att det finns ett ord som "galna människor" och hur man sen försöker överkomma det som kan kännas som sina egna demoner.
Äh, jag är för trött för att skriva idag tror jag nog. Hoppas jag inte skrev något helknasigt i stil med "jag ämnar korka upp den möjligheten i ett senare skede" i den sista-sista kursuppgiften som jag just lämnade in.

Saturday, November 22, 2014

Även mormors käpp kan få sig en omgång

"Jag pimpade mormors käpp med aluminiumtejp,
knappar och lite svart färg blev den lite roligare:)"



Verkligen

rolig.





Jag dör av skratt.



Rönnbärsfönster

Ibland känner jag mig lite mörkrädd när jag tänker på mänskor som kan komma hit och läsa. Föräldrars bekanta, arbetskamrater, ja arbetskamrater! Och så förbannar jag mig själv – varför gick jag i nån bekräftelseträngtan och postade en jäkla länk till bloggen på Facebook? Nu skulle jag villa skriva att jag ska ta hunden med på jobb i morgon men är samtidigt rädd för att nån arbetskamrat ska gå och läsa det, HOPPSAN, där skrev jag det.

Den här bloggen känns som en warp-zone, ett kontrakt mellan mig och soffan som går ut på att ingenting av det jag skriver egentligen har nån större betydelse. Jag tänker egentligen inte på att nån läser här, bara en eller två, som jag typ skriver åt, alltid. Detta är min länk mellan soffan och dem. Övriga främlingar är också underbara, för såna har jag ingen kontroll över, men resten – såndäna halvbekanta – ni kan gå och gräva ner er, hör ni det? Ni har inget här att hämta, så schas med er. Skoja ba.

Idag är det riktigt vackert efter vinterns andra snöfall. Rönnbärsklasarna ser på riktigt ut som små bakelser, dom är så näpna att jag nog hamnar böka fram kameran innan nån går och förstör uppenbarelsen. (Det blir mycket om rönnbär här men det är sånt man ser från vårt fönster. Hälsningar L, 85 år.)




Thursday, November 20, 2014

Vodkans smaksammansättning

Förresten: när jag läser mina gamla funderingar om barnavlande och sånt där idag så får jag bara lust att ge mig själv en sån där "nu tar du dig samman"-slap. Mitt liv är kaos. Jag är kaos. Jag är ett barn, jag själv. Jag byter humör sexton gånger i minuten.

Igår på morgonen var jag så dum i huvudet att J typ ville att jag skulle gå bort, vilket jag också gladeligen gjorde, eftersom jag ändå var på väg bort. Först förklarade han något om vodkans smak, att människans smaksinne är så känsligt att man kan känna skillnader i olika vodkors molekylsammansättningar. Då sa jag att det ju finns olika smaker av vodka, som blåbär, kanel och körsbär... Han såg på mig med en blick så mörk som att allting hade slocknat inom honom.

Det sprätter omkring grejer (bloggar)

På nåt sätt är det som att det har bubblat under ytan i "bloggvärlden" ett tag redan, och att det nu mer eller mindre börjar sprätta omkring grejer som syns och hörs som aldrig förr. Napalm efterlyste en bloggkategori som rör sig utöver sfärerna inredning, dagens outfit, vardagsbetraktelser och sånt här i bloggkollektivet "Finlandssvenska bloggare", varpå inlägget besvarades fort som attan. Utgående från det hittade jag sen till exempel en ung, spännande feminist, Sofia Lithén, nån vasabo som verkar oerhört klarsynt och som skriver jäkligt bra, alltså sådär kvalitetsmässigt läsvänligt. Jag har faktiskt tyst frågat mig var attan de där unga smarta har hållit hus i tio år säkert, tänkt att vad är det här för ett evigt nittiotal i vilket 30-plussarna rular, vilket syns i musikutbud på festivaler, i debatter, mossiga typer i radion, överallt? Nå väl, nu ser det ut som att jag kanske kan pusta ut och att tillväxten är säkrad, eller nåt. Nu verkar unga, pigga, belästa, arga och kloka förmågor plötsligt ploppa upp överalltifrån. Jag kan alltså dra mig tillbaka och fortsätta skriva om pruppar och kaffefilter hur många gånger om dan jag vill. Och drunkna i mina egna bloggfavoriter som har det där lite trubbiga, oflörtande sättet att vara på, som jag älskar över allt annat, den (som har en så fin stämning bara) och den (som bara är bäst på alla sätt. Det är skönt.)