Tuesday, July 29, 2014

Vad som gör städer

För en stund sen stod jag i köket, vänd mot det vidöppna köksfönstret och frågade mig vad det kan vara som gör att jag inte trivs där. Jag föreställde mig vad som kunde ha gjort situationen bättre och kom fram till att det ju är gatan utanför det är fel på. I städer jag trivts, har det alltid funnits nån form av liv på gatan utanför. En pizzeria eller en kiosk i alla fall, i bästa fall flera olika snabbmatsställen på rad; ljud av stolar som skrapar mot asfalt, av konversationer och mänskoröster, klackar mot asfalten, avlägsna radio-apparater som går på från och till, fräs av kött som steks, av öl som öppnas, en grannfru som dammsugar balkongen, i huset mitt emot: ett tiotal spännande fönster bakom vilka folk håller på med saker, ljus från teve-apparater, rensande av enorma krukväxter, hundar i fönstrena och fågelburar på balkongerna och armar och mänskor och liv.

Här: på gatan utanför finns folk som går till jobbet, kommer från jobbet, går till jobbet, kommer från jobbet för att sen springa ut på joggingrundor eller gå korta varv med nervösa småhundar. Efter åtta är det tyst med undantag av enstaka, skrålande fyllegäng på paradgång mot stan eller till Raunistula. Inte en kiosk, inte en hörnbutik så långt ögat kan nå. I huset mitt emot: enbart neddragna persienner, folk som är HEMMA och där ska man satan inte bli störd.
Ibland känns det bara som att det här inte förtjänar att kallas stad, allra minst centrum (till vilket den här "stadsdelen" [himla med ögonen] hör). Vad är det här för en jävla stad, där inte ens en hörnkiosk i vartannat kvarter kan överleva?

O ja, ibland saknar jag alltså känslan av att bo i en större, livligare stad, av att vara en i mängden, av att vara en av många, känslan av att kunna gömma sig i det där. Fast å andra sidan är det också lite fint att man här känner till att grannhusets alkistant egentligen är en poet. För att man har bongat henne på stans enda poesilava.

Hemma hos oss är väl allting bara ok, men vafan sker där utanför?
Ingenting.

Jag kommer att få sota för att jag har det så j-a bra just nu

Jag är ensam i sommar-åbo, sprider disk och kläder omkring mig, plockar hallon, river ogräs i grönsakslandet, lyssnar på Zoom FM och följer med åskradarn likt en besatt. Igår drabbades jag av en sån där underlig känsla av att jag är lugnet före stormen, att min problemlösa tillvaro egentligen är helt galen och att jag inte jobbar tillräckligt för att vara förtjänt av den - och att jag därför kommer att få sota en dag för att jag har det så jävla bra som jag har det just nu. Man vaknar upp en måndag morgon utan några problem i världen, ingenting att göra, oändligt med mat i landet o i kylskåpet, pengar i plånboken, så köper jag glass och godis för över 10 euro. Har liksom känslan av att jag å ena sidan inte förtjänar den där tillvaron och att jag å andra sidan vägrar göra nånting annat, eller inte ens står ut med tanken på nåt annat än total frihet. Nåja. Nästa vecka jobbvecka.

Thursday, July 24, 2014

Bipolär brorsa driver till vanvett

Jag har alltid haft bra kontakt med min bror, tidvis riktigt jävla bra kontakt till och med. Alla vet antagligen hur man med sina syskon har en sån där humor och samförståelse som ingen annan riktigt fattar, eftersom samförståelsen tycks ha utvecklats i och med att man har vuxit upp under samma tak och med samma förmyndare.
Hur som helst – under de senaste åren har det dock inte gått så jävla bra med den här kontakten med min bror, eftersom han har blivit sjuk, eller hur man nu ska beskriva det. Jag skrev om det här i ett hetsigt inlägg redan för fyra år sen, men då visste jag inte ännu vad det handlade om. Brorsan har nämligen utvecklat bipolär sjukdom, och under de maniska eller hypomaniska faserna blir han riktigt jävla pissig, tyvärr: alla hans sämsta egenskaper tycks framhävas, t.ex. får han oerhört svårt att hantera kritik, får oförklarliga vredesutbrott, samtidigt som han verkar djupt osäker och har lätt att ogrundat fördöma andra mänskor. Naturligtvis har han också goda sidor, t.ex en i grunden antikapitalistisk och -konsumeristisk livssyn som bejakar ett lugnt, ekologiskt liv i vilket mänskor är snälla mot varandra och delar det de äger etc, men den här livssynen kommer under maniska perioder fram på helt tokiga sätt i och med att han inte har nån klar uppfattning om vad han egentligen vill eller tänker om saker, grundar allt han säger på ett slags självhat som sen riktas mot de mänskor som han i sin trångsynthet uppfattar att har fel (eller har gjort honom fel, vad vet jag). Hittade en bra beskrivning av maniska & hypomana symptom här.

Diskussioner mellan oss två går just nu ut på att jag 1. till en början snällt försöker uppmuntra honom till att kanske inte posta så fruktansvärt många oeftertänkta citat, bilder och huvudlösa artiklar som ibland till och med har manschauvinistiska undertoner eller bara är helt felaktiga på Facebook, varpå han 2. hänger sig upp på någon liten detalj i mitt resonemang och sedan driver mig till vanvett genom att vägra förstå eller ta till sig poängen i den jag säger, tills vi 3. munhuggas och bråkar likt två stridskycklingar, vilket ju heller inte är särskilt klokt med tanke på att jag i egenskap av frisk person borde hålla upp nån slags "ram av vett" här i det här jävla sammanhanget, men jag kan inte alltid. Likadant gör han för övrigt med vem som helst som ens lite försöker säga emot honom (driver dom till vanvett genom att dilla om fel saker, beskylla och låta "smart").
Det är en sak att det finns ignoranta, elaka, oeftertänksamma och korkade människor. En helt annan sak tror jag dock att det är när en sån person råkar vara ens bror och man vet att man mer eller mindre kommer att ha den här mänskan i sin närhet i hela sitt liv och inte vill annat än att man ska kunna komma överens och uppriktigt uppskatta varandra. Jag har svårt att skilja på vilka drag i hans beteende som hör till själva sjukdomsbilden, och vilka drag som helt enkelt tyder på att jag bara har ett jävla fucking asshole till brorsa. Jag vill och vågar tro att den här jävla skit-fasen ska gå över snart (igen) och att han då på något sätt ska kunna förbereda sig inför nästa maniska fas. Det värsta är dock att han efter sån där fas inte tycks ha någon som helst uppfattning eller ens minne av vad han ställde till med för vänner, familj och vem som helst som råkade vara i hans närhet medan allting försiggick.

Varför skriver jag det här, kan man fråga sig? Varför bryr jag mig? Nå, bland annat för att jag inte längre orkar följa med hur brorsan offentligt gör sig själv till en fullkomlig jävla fåntratt på Facebook, hur han varje dag gör sig själv till åtlöje genom att visa sig vara dum i huvet, obeläst, elak, skrytsam och småaktig. För att jag, nånstans, tycker om och tycker synd om den här mänskan. Kanske. Och nu har jag rantat om det här igen en gång då. Publicly. Men jag tänker mig att bipolär sjukdom kanske är ganska vanligt och att det kan finnas andra anhöriga som känner igen sig här.

Må den här jävla maniska fasen gå över snart.
Må han då läsa typ en BUNT böcker eller se en bataljon dokumentärer som ger honom kunskap och insikter bland annat om genusaspekter.
Må han nu också kunna bete sig till den grad att han lyckas behålla sin rent underbara, godhjärtade och förstående flickvän som jag inte kan förstå hur fan han har lyckats lägga vantarna på.
Må han börja förstå att äta sina mediciner.

Wednesday, July 23, 2014

Sommarlullandet (bildvarning)

Om nån gissade att jag ligger och dinglar i hängmattor samtidigt som gässen tutar och jag dreglar ner i sanden, har blåbärsfläckar i baken och somnar i och med att vinglaset dimper ner ur min hand, så gissade den helt rätt. Här kommer lite bilder från de senaste dagarna.

Manda gick och fyllde 10 år igår och har härmed levt längre än alla andra
Flat Coated retrievers som har funnits på den här adressen.

"Lite" båtbestyr. Nåt fel med motorns jag-vet-inte-vad och problem (naturligtvis).

Men här går det i alla fall lite undan.

Försök på sån där båt-selfie i solen. J får äntligen hålla i rodret själv med pappas
betryggande arm/hand inom säkert avstånd.

Pappa gör det han gör bäst i skärgården: kikar.

Mamma poserar och pekar mot något icke-existerande


Lummigt på Stora Tärnesören

och de fina sakerna på stenarna.

Mina simglasögon klär mig också bara alldeles förträffligt.
Gillar speciellt hur de blottar innehållet i mitt vänstra öga.


Thursday, July 17, 2014

Ett sånt där sommarinlägg utan huvud och fötter

Lugn förmiddag i betongbunkern. Namnlös klassisk musik strömmar ut ur högtalarna och ett par loja turister strövar omkring i korridorerna. Inser plötsligt att halva sommaren typ har gått, och snart därefter att det inte gör någonting. För många innebär säkert sommaren en tid av en lång semester och återhämtning, för mig är sommaren bara en årstid, en doftande, varm och lite trög årstid i jämförelse med alla de där andra huttrande och hektiska årstiderna då dom flesta tycks ha bråttom nånstans. Oberoende av årstiderna tycks jag alltid hålla på med samma saker, men till hösten ska gradun vara klar (i vilken form som helst, jag orkar int mer) och sen blir det nåt helt annat för mig. Det kommer att kännas så himla befriande att lämna det här usla universitetet (förlåt, gäller inte alla institutioner) åt sitt öde.

Nytt för i sommar:
1. alkoholen smakar inte, i alla fall inte lika bra som förra sommaren.
2. jag har järnbrist. Fick inte ge blod igår, blev skickad hem med glass och smörgås i väskan.
3. jag är konstant trött (kan hänga ihop med järnbristen) och emellanåt känns det rentav som om man såg på allt inifrån nåt slags moln
4. jag orkar emellanåt rita lite. jag är en hejare på att rita, vet ni.
5. J ska bli kock. Det innebär att det serveras spännande maträtter hemma varje dag. Och att det på köksbordet ligger en ständigt vässad japansk kniv.
6. kolonilotten. Där växer det grejs, vet ni: rucola, koriander, rädisor, svinmålla, ärter, bönor, romersk sallad och rödbetor bland annat. Och en och annan vild jordärtskocka som man kan skörda till vintern.
7. och den största nyheten av alla: jag är harmonisk och underligt tillfreds med allt. Hoppas det håller i sig (fråga igen nästa vecka).

Tuesday, July 15, 2014

Trender och gummistövelsiver

Har aldrig förstått mig på såna där öhm, trender. Mitt i allt ska alla ha samma sak. I Tyskland i slutet av 90-talet gick alla bärsärkagång över Eastpak-ryggsäckarna. Det kändes hurja när 80 miljoner mänskor plötsligt skulle ha samma, fula väska.
Nu är det All Stars-skorna och – som bilden här undertill (fotad på Karis station i lördags) berättar – Fjällräven-ryggsäckarna som gäller. Fast ungdomarna talar om att All Stars-hysterin börjar övergå i Nike Air-himo. Roligt, roligt. Barnarbetskraft och slaveri vill vi ha!
Nån vinter var det bara Canada Goose som syntes på alla vinterjackor. MUST. HAVE. THAT. JACKET. På jobbet lade jag även märke till att ungdomarna just nu tycks villa gå i såna där illa sittande 90-talsshorts med höga rumpor och midjan upp till revbensbörjan. Och blommiga tygbyxor. Just just.

                         

Samma var det med de där gummistövlarna som mitt i allt dök upp. Plötsligt var Hai-gummistövlarna överallt. Okej, dom är snygga, dom ser bättre ut än andra gummistövlar. Men mitt i allt var det liksom okej att gå med gummistövlar precis vart som helst om det bara var Hai-gummistövlar man hade på fötterna. Helsingfors invaderades av Hai-gummistövlar, det behövde inte ens regna. Det kunde ju alltid komma regn ändå, så det var säkrast att gå hemifrån i sina überfestliga Hai-gummistövlar. I en kort period ville jag också ha ett par Hai-gummistövlar. Det var innan jag insåg att det här med Hai-gummistövlar är en jävla epidemi.

Bilden är stulen av en av dessa passionerade gummistövelsägare
Om vi nu ska säga något positivt om Hai-gummistövlarna, så kan man i alla fall konstatera att de är finska och därför möjligtvis är tillverkade på ett etiskt hållbart vis. Annat är det ju som sagt med Nike som har blivit anklagade för det ena och det andra.

Monday, July 14, 2014

Ineffektivitetsboet

Alltså, jag är hemma och löhör i soffan och har egentligen lust att skriva om nånting, har varit med om en hel del och sådär så det borde ju finnas grejer att skriva om, men ändå har jag inte direkt nån lust. Men jag ska nu ändå passa på att officiellt berätta att det inte blir någon flytt, haha. Vi orkade inte ens med tanken på det, så vi annulerade annuleringspappret. Här händer det alltså inga stora förändringar, skööönt. Jag kom nyligen på att såna där stora förändringar kanske mestadels är jobbiga även om de naturligtvis också ger en möjlighet att börja på ny kula och sånt där.
Nu skulle jag villa skriva att snart blir det andra bullar, snart ska det fan byggas ett effektivitetsbo här, men jag ids inte för femtioelfte gången skriva nåt sånt för att sen se det initiativet rinna ner i kakibyttan.

Sunday, July 06, 2014

Lite poco paus

Här är det nån slags sommarpaus. Jag är på läger, på läger på läger. Vi återkommer sen. Ha en skön sommar!