Sunday, May 15, 2022

Stort blir litet

Visst är det märkvärdigt, hur nåt stort och betydelsefullt och som man har jobbat för helt satans länge, kan bli precis lika futtigt som det alldeles nyss var stort, bara ett kort tag efter att det är över?

Tänker inte på eurovisionen, även om den också kunde fungera som en metafor här - utan tänker så klart på vernissaget. Det känns redan som evigheter sedan - men det hände. Och det var precis vad det var - inte mer eller mindre utan ganska attans just precis vad det var och helt efter protokollet. Det kom folk precis efter beräkningarna och pris delades ut och Folke spelade piano och skumppan dracks upp.




Skriver för ovanlighetens skull från min arbetsdator, så har till och med lite bilder att posta.
Men vad ska vi säga om det? Det roligaste var kanske att mina föräldrar kom. Mamma kom dessutom med en gul basunblomma i famnen - en växt som direkt fick ställa sig på paradplats som en av växterna i De papperslösas trädgård.


Och här en bild från den delen av utställningen, även om basunblomman inte är på bild just här.

Det som hände efter vernissaget, var att jag blev sjuk. På måndagen steg febern och sen har jag varit i princip inkapabel ända tills nu (söndag). Så att en veckas förkylningsfanskap då. Det kom då välbehövligt, om jag ska säga det själv. Jag kunde inte själv varva ner, så min kropp gjorde det åt mig.
Imorgon ska jag åter dit till stressbunkern och ta itu med who knows what - så är det den veckan - och sen är jag IGEN ledig pga alla övertidstimmar.

Vilket fullkomligt hopplöst blogginlägg det är är, för övrigt. Ett enda infantilt uppräknande. Kanske jag ska säga som det är - att jag fortfarande är helt jäkla utmattad men hade föreställt mig ett sånt där inlägg där jag fritt hade spekulerat kring känslor och åstadkommanden. Nå väl, det kan jag inte. Det är inte mycket jag får mig själv att göra, just nu. Att skriva ett blogginlägg var tydligen helt too much.

Sunday, May 01, 2022

Ringduvor och sista veckan

Nån gång under veckan bestämde sig ett ringduvepar att bygga bo på vårt fönsterbräde i övervåningen, och det har nu hämtat en enorm glädje på något sätt. Först var jag försiktig och kröp längs med golvet för att inte störa, men igår märkte jag att duvorna inte brydde sig om oss längre. Idag fick jag syn på Ägget - det är ett, och när duvorna under ett ögonblick var nån annanstans och bökade, kände jag mig nästan som nån hönsmamma när jag satt på andra sidan fönstret o spände ögonen i ägget, ifall nån ekorre skulle ha vågat komma förbi. Som jag skulle ha jagat bort den. Få se nu hur det går med detta boet.


Annars, så är det SISTA VECKAN NU på jobbet. Okej, det fortsätter ju till slutet av månaden, men jag ser faktiskt vernissagen som slutet, pricken på i:et, det sista skriket och så kan man andas ut. Imorgon kommer alla tre resterande konstnärsgrupper och sätter upp sitt stuff. Jag har gått omkring och varit hyper redan förra veckan, så vappen innebar inte mycket annat än total utmattning för mig. Åtminstone just nu. Vet inte hur jag ska få mig själv att hålla ihop under den här sista veckan - mest socialt då. När det inte är tillåtet att gå omkring och stress-sjunga, eller visst kunde man ju sjunga och rulla omkring, men när det inte är så värst socialt accepterat.

Tänker en hel del på det - hur stor skillnad det är mellan "officiella mig" som försöker vara och låta så himla vettig - och det som jag uppfattar som verkliga mig - en förbryllad, bitsk och drömmande individ som helst av allt skulle sova hela dan. Nåja, antar att det gäller varje attans mänska, säkert.

Men alltså FÖRBEREDELSE - nån gång under mitt vuxna liv så kom jag fram till att förberedelse och att vara väl införstådd med vad som ska hända, är ALLT. Det är nervositetsbot, det är trygghet, det är bojen man kan klamra sig fast vid när ens huvud slutat fungera. Så att, förberedelse var det.

Nä, gonatt.

Saturday, April 23, 2022

Kärlek och avsky

Jag inser kanske mer och mer att behovet av att upprätthålla nåt slags aktivitet här på bloggen, inte är så värst stort. Däremot inser jag mer och mer värdet av livet. Har haft en del omtumlande insikter här på sistone - en fick jag av Dalai Lama (lol) då jag liksom kroppsligt förstod vad det är att inneha hopp och en kärleksfull syn på livet, utan att för den sakens skull sluta kämpa för en bättre värld.
Det är så svårt när man går på och riktigt är urarg på allt som är så förbannat på tok med det här samhället, att samtidigt INTE avsky sitt eget liv och sig själv är dilemmat. Man är ju en del av det onda, på många sätt. Men man får inte ge upp för det - tvärtom - man kan springa genom skiten och samtidigt göra det lilla man kan, för att förbättra den.

Äh, jag inser att jag låter som ett gammalt fyllo, vilket inte är långt från sanningen.
Vi har haft ena enastående spelningar med Svarta havet. Då menar jag inte enastående på det sättet att VI skulle ha varit särskilt enastående - utan upplevelsen och känslan kring spelandet, har bara varit så jäkla inspirerande. Speciellt nu senast, på Utopia. Okej, jag fick till en riktigt manisk lotta-fylla också - en sån där hämningslös, upplyftande, intervjuar- och uttömmarfylla i vilken jag bara älskar mig själv och far omkring hur som helst. Mest är det kanske det här med att man får träffa folk igen, saker är liksom - till synes, normalt (även om coronan ju på inget sätt är ur världen ännu). Och "normalt" är ju också helt dumt att säga. Nåja, i varje fall får vi än så länge gå omkring trygga här i Finland och vara tämligen säkra på att inga bomber kommer att ramla över oss. Och det känns, på nåt djupt mänskligt plan, som att man förstår att uppskatta det, nu när halva världen tycks vara i upplösningstillstånd och det där kriget, och med det, rädslan och upprustandet och NATO-sympatierna bara växer.

I alla fall - vi har flyt med bandet, och när det flyter på med det, så växer ju längtan efter att, i nån värld, åka omkring och bara spela och uppleva saker. Har sagt det förut, men jag bara ÄLSKAR hc/metal/punk-scenen. Musiken är omväxlande och oförutsägbar, också den - hämningslös och tillåtande - som motsatsen till arbetslivet och samhället och allt det som de som håller på med den här musiken tycks ha gemensamt om att inte ha något till övers för.

Igår var det åter igen dags för mig att ta konsult J till min arbetsplats och med stirriga ögon gå igenom det som ska bli min utställning. Det är så märkligt - när jag går där om dagarna på arbetstid känner jag mig svag, stressad och splittrad i huvudet. Jag blir konstant avbruten, jag kan inte tänka klart, jag känner panik över varje email som kommer, över det som ännu måste bli gjort, över alla pengar som ska betalas och alla samtal som måste föras. När jag kommer dit utanför arbetstid med J, så är det helt annorlunda - jag kan tala som en normal människa, jag kan se helheter och kan lyssna och formulera mina (futtiga) problem för honom - och så löser han dem. Jag vet inte om jag är tokig eller om han bara är sällsynt klarsynt - men igår var åter en sån där underbar gång då jag gick ut från jobbet som om genom ljummet vatten, med en känsla av att allt är överkomligt och under kontroll - det fixar sig, den där utställningen. Tack J: Han krävde en dammsugning av övervåningen som konsultavgift.
Men nog fan är det nervigt - att om bara TVÅ VECKOR är det lördag och jag har just haft vernissage, och jag har just avklarat det största och mest ansvarsfulla som jag nånsin har gjort i arbetsväg. Och jag har avskytt varje sekund.

Wednesday, March 30, 2022

I brist på annat

Jag har tänkt så mycket på vad denna tankekoma beror på, hur det kan komma sig att jag inte kan hitta ett enda tillfälle då jag vare sig vill eller kan komma i kontakt med mig själv. Är det stress? Är det missnöje? Kanske det är bådadera.

Det enda som jag aningen kan ta till mig är kloka mänskor som talar i podd, nu på sistone Ezra Kleins podcast. Det är inte som att jag förstår allt som sägs, men bitvis kan jag ta till mig nånting - om inte annat, så känslan av att det finns nåt slags vett i världen, tryggheten i att det finns kloka människor som sitter och diskuterar om arbetsmiljöer, e-post och hur attans oproduktivt det är med de ständiga chattgrupperna på jobbet, Putins eventuella intentioner, den stundande inflationen och så vidare.

Medan jag desperat grävde i några gamla texter för att försöka få lite input till de sångtexter jag skulle måsta värpa ut till Svarta havet, så snubblade jag över två textsnuttar som jag tyckte att var rätt beskrivande. I brist på annat att dela med mig, försöker jag alltså väcka upp nåt slags vilja att existera och producera, genom att publicera två äldre texter:

Vaknar i ett mörklagt rum

En strimma ljus från en avlägsen utebelysning.

Jag kan inte leva längre

jag kan inte stiga upp såhär

Det här är det riktiga, 

ta din dag människa

Krukväxterna svullna som botoxläppar

väggar mörka som träskvatten

Vad det har blivit av mig

en gammal trasa, nerrökt och gråtfärdig

In till jobbet

Ut från jobbet

Jag går ut från jobbet.

Det är tisdag.


Och sen den andra, som mer är något av en iakttagelse, men såhär: "Förut hade jag alltid hopplösa karlar, och förstod aldrig egentligen varför innan J såg mig på en gammal video. Jag var helt hejdlöst vacker på den där videon - som en hind - ung och blond och leende. J skakade bara på huvudet, han såg bara den flickiga osäkerheten. Och det var då jag förstod allting, varför min ungdom bestod av så många hopplösa förhållanden. Är man osäker drar man till sig rovdjur och fåntrattar, likadana slingrande karlar som bara ser det enfaldiga hos en - det ungdomliga och sköra. De som tycker att det ungdomliga och sköra är något att ha, har inte förstått någonting om livet. Egentligen vill de bara komma lätt undan. Det förstår man först senare.

Fördelarna med att bli äldre överväger helt klart nackdelarna. Det är till exempel ingen diskussion kring att jag bara blir snyggare för varje år som går. Det är självsäkerheten, det oursäktande sättet att röra sig, som man ser växa till sig hos varje kvinna som börjar röra sig närmare fyrtio. Gesterna blir yvigare, leendena bredare. Man har sett vad den här världen har att erbjuda: Lögnaktigheter, dårar och helt otroligt odugliga karlar, och man har trott att allt berodde på att man själv inte var bra nog. Tamejtusan att det var en själv det berodde på, det var ju allt annat. Precis allt annat, utom en själv. Men det där är också sådant som man förstår långt senare."


Friday, March 18, 2022

Har jag en förhöjd uppfattning om mig själv, är jag outhärdlig, är det egentligen helt chill det här?

 Jag sitter här på jobbet och försöker samla mig så till den grad att...

Sådär långt kom jag i det förra inlägget, som aldrig blev till något.
Inte är det mycket som har blivit till något under den sista tiden. Eller allt är liksom panik - man har pressats till sin yttersta gräns, man har utvecklat några riktigt osunda vanor och sen blivit av med dem och instiftat nya, bättre vanor som man nu krampaktigt håller i, man har gjort emotionella resor stup i kvarten, man har legat vaken om natten och funderat på printstorlekar. Att det inte har blivit till något.

Jag. Är. Så. Slut.

Det är som att jag bara kan tala i metaforer.
Men jag tror att jag har kommit fram till vad det svåra med arbetslivet är. Det är att man måste ha med andra människor att göra, människor som man hamnat ihop att göra jobb med. Det naturliga är ju att man gör ihop saker med en kaveriporukka - då känner man varandra på ett annat sätt.
Men arbetslivet sen - det består visserligen också av såna som definitivt kunde vara ens vänner, men det är mänskor man inte känner. Mänskor med alla möjliga sätt att hantera saker. Det är mänskor som på ett plan, ska leka kaverin så att det ska fungera som smidigast och samtidigt har man arbetsgivarn som hojtar förfärligt, att nu ska ni lära känna varann. Nu ska vi ha nån coach hit så att arbetsklimatet blir trevligt. Men ingen är med sina kaverin. Man är på jobb, i nån helt dysfunktionell porukka, eller så är det en bra porukka, skit samma. Man har inte valt den själv.

Jag har jättefina arbetskamrater, men jag finner det svårt att vara bland folk som inte är mina kaverin hela tiden. Men det var inte det här med kaverin jag skulle hänga upp mig på.

Det var överlag det här med att vara bland folk. Det är tungt, det är svårt, det kräver social skills. Mitt huvud snurrar på helspänn när jag hamnar tolka folks ansiktsuttryck och fundera på bakomliggande meningar - om det finns antydningar till det ena eller det andra i vad dom säger eller hur rättfram man kan vara, jag tänker att jag sku villa stöna högljutt nu, men är det okej? Jag faller ner i en pöl i stolen - var det teatraliskt nog? Är jag den där skojiga typen, eller den miserabla? Ser de igenom mig? Ser de att jag inte alls sku orka vara här? Har jag en förhöjd uppfattning om mig själv, är jag outhärdlig, är det egentligen helt chill det här? Är det jag som jagar upp mig för mycket?

Jag är så trött på att obsessivt fundera på sånt där skit, när jag har ett jobb att sköta. Daglig mänsklig interaktion är fan svårt för mig.

Friday, February 25, 2022

Och så vart allting annorlunda (igen)

Idag steg jag upp till vilken torsdag som helst, satte mig på en helsingforsbuss för att åka iväg och titta på Linné-utställningen i Sinebrychoffmuseet. Och så kom meddelandet från min vän K - de hade äntligen vunnit budet och fått en lägenhet. Men i samma veva skrev hon "but then I saw the news" och flera crying emojis. The news, the news. Klicka på the news. Och där var det då. Ukraina under attack. Det var så overkligt, jag skrev till höger och vänster, till J och till min bror som har ryss-ukrainsk fru. Jag skrev och lyssnade på Live Aljazeera medan jag svarade på mail på krånglig finska om midiinspelningar och kompositionstävlingen, satt där i Onnibus med pansarvagnar och pompösa kompositioner tillägnade Pehr Kalms ek medan regnet skvalade ned för bussfönstrena. Och tänkte, att nog tusan har jag nu valt en dag att åka till Helsingfors på. Ville inte alls stiga av, hade lust att kapsla in mig där med skräcknyheterna och mailen. Och sen var det som att Helsingfors grät åt själva världen, stan var sådär helsingforsiskt ovälkomnande som bara Helsingfors kan vara. Aggressiv bilkörning, glashala gator, snödrivor, oplogade trottoarer. En varm oas inne i Sinebrychoff-museet där jag fann mig hasta igenom korridorerna, förundrat titta på oändligt vackra blomporträtt, men liksom frånvarande ändå. Kriget, sorgen, oron, malande. Slank in bakom nån utsmyckad gardin och satte mig i en soffgrupp som vätte ut mot koff-parken, smygtittade på nyheterna, igen. Samma bara.

Gick till Designmuseet, fina utställningar, men samma sak. Kunde inte förmå mig ta in nåt riktigt. Helsingfors malade på. Till sist, av en slump: Tidningsmuseet eller Päivälehtimuseo. Tillmötesgående trött dam som tog emot. Där fann jag sen, av nån anledning, lite sinnesfrid bland alla historiens braskande rubriker och, i nedre våningen, enorma tryckmaskiner och plakat. Lång historia om hur pressen kom till. Nåt slags plåttryck av Sibelius, underskrivet och godkänt av herrn själv. Där kände jag mig hemma. Vid knaggorna beställde jag buss hem, tänkte att det fick vara nog.
Och sen samma sak, i hembussen, den här gången utrustad med Picnic-baguett och smoothie. Genast inkopplad till live-nyheterna, konstant - den där overkligheten. Att man inte hade trott att han kunde vara så fullständigt galen, Putin-gubben. Så fullkomligt genomsyrad av maktlystnad, ignorans och själviskhet. Tankar på kärnvapen dök upp, att det finns en risk. Och hela tiden - den där molande känslan av att världen förändras mitt framför ögonen på en. Att man inte direkt är överraskad, men chockerad. Och också - att det är så nära. Att det har direkt med ens eget lands historia att göra.

Min brors frus föräldrar hade vaknat klockan fem av bombljud, pappan gått till jobbet som vanligt, men kommit hem eftersom allt bara stängdes ner. Vattnet som stängs av, folk som förgäves försöker ta ut pengar. Jag funderar hur de tänker, de som i princip har varit ryssvänliga alltid, stått på den galnes sida, trott på propaganda. Att hur tänker de nu, när de blir anfallna av, sina egna? Samtidigt: Rubeln som sjunker drastiskt i värde, ryska börsen som störtar, oljetunnornas pris som skjuter i höjden. 

Men tillbaka till det första meddelandet jag fick. Det var nämligen av K, min vän som flytt den ryska regimen, uppvuxen i södra Ryssland. Hon hade gråtit hela morgonen efter att ha sett instagram-stories från sina vänner i Ukraina, och kommit till jobbet, till dagiset där allt var som vanligt, förutom att hon i tyst samförstånd hade kommit in och sett sin kollega i ögonen, utan ord. De visste. Och i samma stund hade de fått syn på en uppburrad talgoxe i ett träd utanför, kollegan utropat "Titta, en fågel" och alla dagisbarn hade rusat till fönstret och förundrat sig över fågeln. Och det hade varit ett ögonblick av nåt slags konstig lättnad. Men strax därpå hade de märkt att fågeln hade nåt slags tumör, en utbuktning på ena sidan, nåt som var fel. "Fågeln är sjuk" hade kollegan sagt och tagit ett steg bakåt. Och K hade fått en känsla av att nånting obeskrivligt hotfullt var på väg och kommit att tänka på Bergholz dikter om kriget.
Citerar nu en dålig översättning från ryska till engelska på hennes instagram-story, det var en så kraftfull historia som jag inte kan få ut ur huvudet på mig, jag måste helt enkelt skriva ner den. Den får symbolisera hela den här bisarra dagen.

Jag vill nu säga åt sådana som mig och alla andra, att det är viktigt att bry sig och försöka göra något åt situationen (vad?), men att samtidigt inte förhindra sig själv att leva på grund av alla hemskheter. Jag känner mig helt förlamad i denna stund, allt jobb och allt jag håller på med känns som sådana petitesser i jämförelse med den enorma förändring och fara som plötsligt tornat upp sig i öst. Och kanske är det petitesser, allt det här blajet man håller på med i sin banala vardag. De närmaste månaderna kommer fan säkert att vara några av de mest avgörande månaderna i ens liv, vem vet. Jag vill kanske bara säga nåt sånt som att i alla fall försöka leva, och ha hopp, vad det nu sen innebär. Inte handlingsförlamas av skräck. Jag ska FÖRSÖKA gå på R:s releasefest imorgon och sen se på UMK på lördag. Trots att det här nu inte alls blev vad jag trodde det skulle bli, trodde Putin skulle nöja sig med hot och upprustning.

Nu ska jag få in lite bilder från Helsingfors här.

Jarmo Mäkiläs målningar imponerade i Koffens källare.

Självaste Linné i skulptur. Var också lättad över att utställningen hade ett helt annat grepp än vad vi kommer att ha på Sibbe i vår kring lite liknande tema (det var därför jag åkte hit - för att kolla att vi fan inte gör samma sak. Det gör vi inte alls.)


Designmuseet. En hel avdelning till mode. Var nog imponerad.




Sen gick jag då till detta rogivande tidningstryckandets hus.


Den här jäveln fanns också porträtterad. I ryamatta.

Den här påminde ju en om att det där attans landet har gjort sånt här förr. Med oss.

Tuesday, February 15, 2022

Generation Ripe

Jag har i tid och otid försökt börja på nåt inlägg här, men faktiskt inte fått dem avslutade eftersom jag spejsat ut så totalt i tanken - och då menar jag inte spejsa ut på ett artsy, intressant sätt utan spejsa ut så att det bara är pinsamt och besvärligt att läsa.

Jag tycker mig plötsligt ha varit så länge på jobb, att det har blivit en del av mig, format om mig och gjort mig konstig. Jag... trivs, liksom, och det känns bakvänt. Det är inget helvete att vara på jobbet, men det är bara för enformigt och likriktat, för många diskussioner och utvecklingsplaner kring just DEN DÄR jäkla arbetsplatsen. Och så ska man vara där varje attans dag utom helgerna. Fysiskt eller på distans - man ska ändå ha sitt fokus riktat åt ETT håll - dit arbetsgivarn vill att det ska riktas. Det är en orsak till att ett vanligt jobb alltid kommer att vara något jag vill undvika, om jag bara kan styra mina bedrifter och kunskaper åt nåt håll som innebär en möjlighet för mig att göra så.
(Också - jag har lust att supa mig full varendaste en kväll, bara för att känna nånting annat, för att få mig bortkopplad från arbetsplatsen för den känns så jäkla invasiv i mitt leverne.)

Men jag har funnit en glädje: Podcasten Generation Ripe. Jag har binge-lyssnat på deras avsnitt och till och med skrattat så jag gråtit och skrikit till avsnitten med Jennifer Irwin (det finns två, part 1 och part 2 och jag minns inte vilken det var som var så hysteriskt rolig - bara att lyssna på båda).
Hur som helst - jag blev så förvånad och till mig av att plötsligt vara så otroligt underhållen av en podcast - jag brukar sällan ens orka lyssna på grejer, brukar zona ut bara. Men hon där Irwin var fan en så överraskande rolig och underhållande människa, jaja nu ska jag sluta tala om Jennifer Irwin.

Idag fyller min mamma 70. Tycker det var en information som ni kunde ta del av, innan jag kollapsar av ansträngning över att skriva det här inlägget.