Sunday, March 29, 2015

Söndag i bunkern (deja vu)

På programmet en sån här söndag: sitta i bunkern vid kassan, lyssna på Sibelius, senare lyssna på pensionärskör som gör sitt bästa. Jojo, nerverna håller. Attvadehäran? Har med mig ett par karelska piroger i väskan. Det är mysko när ris och deg typ har samma konsistens och smak. Så är det nog säkert inte meningen att det ska vara men hördu vi diskuterar karelsk pirog här.

Såg igår en alldeles fantastisk liten dokumentär om ett matematiskt geni med aspergers. Blev så till mig av glädje och entusiasm, speciellt när han träffade en vän som också hade aspergers och de satt i ett fönster och pratade för första gången (i videon vid 25:09) - jag bara hulkade av skratt i soffan. Var också ganska hjärtskärande att se pojkens frustration när han inte kunde förklara hur han kom fram till ett visst svar på nån matematisk uppgift," det bara är så". Säkert ett problem som folk med speciella begåvningar ofta har; de kan inte förklara hur de kommer fram till vissa saker eftersom svaren ter sig så självklara för dem.

Annars är jag nog ganska stressad, det är många små trådar, mycket huvudbry och mycket-mycket just nu att tänka på. Många idéer som överlappar varandra och ingen klarhet i något. Tidsram som spänner. Om nätterna ligger jag och iscensätter olika kommande diskussioner som ska äga rum. Men samtidigt känner jag mig vuxnare och modigare än förut så det är ju trevligt. Har börjat våga säga ifrån och det är förvånansvärt enkelt. Och idag blev det sommartid. Nog blir det till nånting, allting, något. Är tacksam för allt roligt som händer mig.

Friday, March 27, 2015

Ostsmörgås

1. Och så kom den dagen då jag insåg att jag har ätit ostsmörgåsar till morgonmål, middag och kvällsmat i jag vet inte hur många dagar. Ska även ta med mig ostsmörgåsar till jobbet i kväll. Det blir konsert och fest med mat och jag vet inte vad. Skulle. Inte. Orka. Eventuellt är jag såhär trött för att jag äter bara ostmörgås. Jag vet inte vad det är med mig, mat och det här med att orka ta hand om sig själv. Det blir aldrig till någonting. Jag har inget intresse för det.

2. Hur kan man komma på att skriva en låt med orden "we go on and on and on and on. On and on and on and on"? Om och om igen. Är det något jag missat? Är detta genialt?

3. Mili var idag ensam i en timme. De första 45 minuterna gick helt bra men sen blev det lite panik och ett par försynta ylningar och lite hit-o-ditspringande i videon. Men överlag får man betrakta detta som ett framsteg.

4. Nu regnar det. Det känns ovanligt.

5. Finlandssvenska är fult. Det är någonting pinsamt med finlandssvenskan. Den låter högfärdig eller pinsam. Finns inget där emellan. (Det är annat med dialekter).

6. Det ska komma en ny tevekanal för kvinnor. Frii heter den. Den är full av skit. Jag är trött på att det aldrig händer något radikalt.

7. Jag är nog överlag bara trött. Jag ska gå och duscha. Men först en bild av mitt senaste kap: en arabisk hingst. (I am going slightly mad.)

***UPPDATERING***
Blev så trött på mig själv och min slabbiga attityd att jag tog och slängde ihop en grönsakssoppa att ta med på jobb. Nu sörplar jag i mig den ur en plastbytta. Det smakar gudasaft, liv och styrka.


Thursday, March 26, 2015

Mentalitetsskifte

Sånhär är jag nuförtiden, att jag skriver till mitt jobb att jag inte alls kan jobba inkommande månad, överhuvudtaget, fast jag nog antagligen skulle kunna, i alla fall lite. Jag bara måste inte. Och framför allt så vill jag inte. För att jag klarar mig; jag har redan tillräckligt. Det komiska är att jag då jag hade tusentals euro på banken var mycket mån om att hålla summan något så när konstant - jag tog allt jag fick. Nu när jag hela tiden spelar fram och tillbaka med tre siffror på kontot så tänker jag mera att, äh - jag klarar mig. Mentalitetsskiftet är slående.

Tuesday, March 24, 2015

Känslan av att grejer funkar o man är lugn

Igår var jag på min i princip första jobbintervju som gick på finska och som handlar om ett jobb som utförs på finska. Nu söker jag ju inte något jobb som astronom eller koordinator av första violinspelare i Turun kaupungin filharmonikot heller – jag söker jobb som assistent åt en blind tjej. Det är ett deltidsjobb på än 10–20 timmar i veckan, handlar mest om förmiddagstimmar och skulle sitta som handsken i smeten åt en sån som jag som sysslar med så mycket att det inte blir liv över till nåt förbannat heltidsjobbsittande.
Jag tyckte att intervjun gick bra. När jag kom in i köket, undrade hon om lamporna var på och jag sade att jovisst, det är dom (roliga små detaljer i diskussioner som jag gillar när det handlar om blinda). Sen frågade hon en del och jag svarade och frågade tillbaka och det kändes som att diskussionen löpte smärtfritt och finskan absolut inte var något problem. Det kändes som en sån där "meant to be"-situation men vi ska nu se. Det är åtta andra som kallades till intervju men jag tror jag ligger rätt bra till. (Självförtroendet vart det inget fel på, höhöhöhö.)
Det lustiga är att eftersom intervjun och allting kändes så bra så känns det här med att lämna hunden ensam heller inte speciellt ångestframkallande. Om man omger sig med bra saker så är man lugn och att vara lugn själv är också första steget till att få en lugn hund, because they see everything.

Det här med att inte gå och sova

Och så hände det sig igen att jag var vaken till kl. 2.05 istället för gå o lägga mig "innan midnatt" som jag hade föreställt mig. I morgon ska jag ha en produktiv dag, trots allt. Det har hänt jäkla mycket, men vet inte varför jag skulle börja skriva just nu, när jag precis hade bestämt mig för att gå i säng. Det är såhär jag fungerar; hittar på nån ny sysselsättning för att slippa gå och sova, fast det enda jag vill och har velat sen klockan tie, är att gå och sova. Ack nutidsmänskan och längtan efter spänning och utmaningar. Jag är så trött så ögonen går i kors. Herregud så omvälvande.

Thursday, March 19, 2015

Onnibuss!

Godmorgon! Meddelar omväxlingsvis från vägen, från Onnibus nånstans nära Lempäälä, where ever that is. Det här känns liksom så speciellt och högtidligt att det förtjänar ett eget inlägg. Den här turen är bara så perfekt. Alla sover ihopkrupna med huvor dragna över huvudena eller sitter försjunkna i något eget, litet projekt. Ingen jävel håller låda. Till och med det enda spädbarnet jag fick syn på sover. Solen är på lagom höjd. Själv slumrade jag ovanligt nog in genast när vi startade och höll mig i dvala i hela två timmar! En bänkgranne sitter försjunken i nån slags bok med invecklade grafer och uträkningar (brobygge?). Största delen är ungdomar eller utlänningar; ah, så skönt – inga jävla TANTER som fortfarande tycker att mobiltelefonen är en fantastisk uppfinning eller har överparfymerat sig för att de ska ut o resa. De medhavda smörgåsarna är en självklarhet. Onnibus känns helt rätt, känns som helt i tiden på något sätt. Enkelt, bekvämt, oförskämt billigt, trevlig chaufför, gratis wifi-anslutning och lite för tätt mellan sätena. Jag kunde åka här hela dan (det ska jag).
Det här blev f ö som en reklamtext. Jag har inte fått betalt men man får ju gärna skicka några gratisbiljetter åt mig ;).

**UPPATERING**
Nå väl, i Tammerfors var det visst slut på fröjden. En tjej med ett spädbarn (iik!) satte sig i sätena framför mig och började direkt babbla obehindrat med nån annan tjej i samma ålder, samtidigt som barnet började knorra och var allmänt high pitched. Jag insåg att det var läge att agera snabbt, tog mina attiraljer och förflyttade mig helt oförskämt några säten bakåt. Men när jag landade i det nya sätet var det en muskel i ryggen som liksom drog ihop sig som en mollusk och så fick jag ryggskott och kan inte sitta bekvämt i nån ställning alls. Och bara något ögonblick senare gick mamman med barnet ner igen, där dom kom ifrån. De var typ bara uppe och språkade med en bekant. Att man får vad man förtjänar.

Tuesday, March 17, 2015

Aaaaaaaargh

För att inte FB ska få ta del av mina frustrationsutbrott, så här, bloggen. Varsågod. Satan vad jag är på dåligt humör. Det känns som att jag inte har kontakt med någonting väsentligt, alltså jag bara flamsar runt i mina lösa kläder och lösrycker i trådar som inte leder nån vart, halvhjärtat tar jag tag i nånting här och där och jag har ingen jävla känsla av att ha åstadkommit nånting som helst, eller som att jag har nånting som helst på det klara bara. Inte ens tonörat är vad det brukade vara - eller kanske var det alltid såhär skit. Sjunger vagt, illa och ibland falskt och INGET gör mig så arg som när det blir falskt: jag vill sparka på stenar, det känns som jag faller och inte längre minns vad som är väggar, tak och golv när jag inte har alla tolv tonerna på rätt plats i huvudet, jag blir förbannad. Jag vill ha KOLL på det där, jag HAR koll på det där. Världsharmonin, skulle jag tappa mitt tonöra skulle jag vara helt jävla förlorad, jag kan lika gärna gå och sova och inte vakna mera, för helvete. Och ut kommer det bara fucking mediokra saker och jag blir ARG, arg arg, för är det nånting som gör mig närapå bitsk så är det när nåt man har föreställt sig vara världsomvältande intressant visar sig vara bara strunt.
Samtidigt, på andra kanaler: andra som får uppmärksamhet, skit som förökar sig, eländes eländes eländes jävla skit som ska ut ur alla kanaler. Jag blir avundsjuk och stridslysten. Känner mig på gränsen till sammanbrott, känner mig totalt inkapabel och godkänt crazy, sådär att nu är jag kanske äntligen snart så pass desillusionerad att jag med gott samvete kan ta kontakt med en klinik, MEN NEJ, jag är bara frisk, OVANLIGT jävla frisk och klarsynt och det är meningen att jag ska klara mig alldeles utmärkt fast jag vantrivs hela fucking jävla tiden. Aaaaaaaargh.

Nå väl. I morgon ska jag till Borgå och avlämna hund över helg inför vasafärd. Deadlinen för det här musikmakeriet närmar sig med stormsteg, men jag tror att ett par dagar då man sitter i tystnaden och enbart tänker på text och tongångar kan vara precis vad jag behöver nu såhär i slutstressen. I tystnaden ger sig saker oftast helt av sig själv. Man kan stå i timtal och försöka fila på en jävla mening och sjunga den på 500 olika sätt varav inget är ett sånt som man verkligen gillar - sen går man och sova och drar gardinen ner och med ens, nånstans i bakhuvudet sjunger en liten pillemar den där strofen precis så som den ska vara.

Panik

Aargh - jag sökte ett jobb. Jag ska antagligen på intervju, på finska. Med en som inte ser. Med andra ord måste jag totalt förlita mig på min förmåga att uttrycka mig med ord. PANIK.
Panikmoment två: om jag verkligen, mot alla odds, skulle få det här jobbet. Hunden. Måste då vara ensam, flera timmar per dag. Inser att hundens panik minst lika mycket är min egen panik.
Panik.

Sunday, March 15, 2015

Nånting med våren

Det är nånting med våren, vårsolen, den där stickande, vita solen mot vinterblekt torrt gräs, den gör mig alldeles matt och överrumplad av hur fint allt plötsligt är och så känner man sig med ens på nåt sätt djupt förtvivlad, så måste det helt enkelt beskrivas. Igår var det som att alltings närvaro och intensitet riktigt samlade ihop sig och sköljde över mig likt en massiv våg (inga referenser här). Det var för det första solen som tog mig på bar gärning ute på korskullen, fick lust att gråta, för det andra det att jag inte fick något stipendium från Kulturfonden i år heller och för det tredje: Sveriges fucking Melodifestival som var något av det mest fruktansvärt vedervärdiga jag har sett på en tid. Fattar inte hur jag har fått för mig att jag måste följa med i popkulturen på det här sättet som jag har gjort under den senaste tiden. Tidigare har jag nu inte precis haft nåt större intresse av att titta på Melodifestivalen till exempel, men under mina år som musikvetare fick jag för mig att jag måste öppna mig själv inför massmusiken, skvalandet, det här alldagliga och plastiga, fula och enligt musikkännare "konstgjorda och billiga" som jag fick för mig att ofta per automatik betraktas som nåt slags lägre stående musik än annan.
Nå väl, igår fick jag vad jag förtjänade. Melodifestival-finalen var som en dödsdans av massvara, strunt, upprepande pentatoniska "wohooo-ho-ho", plagiat-tongångar och tillstylade mänskovarelser som liksom glömt ALLT – var de kom ifrån eller vad de höll på med. Vinnaren var väl charmig och förtjänt av vinsten, men det där andra.. Det är faktiskt länge sedan jag har sett något så fruktansvärt poänglöst och urvattnat (nu börjar jag låta som Vilhelm Kvist), det var som att jag riktigt fick vad jag bad om och med slang ner i halsen. Efteråt var jag helt utmattad och kunde bara sitta hålögt och glo.
Ja, ibland blir jag bara så överväldigande ledsen över att allt är så in i helvetes DUMT och att det är det som duger och hissas upp i flaggstångarna här i världen.