Thursday, December 08, 2016

Torsdagshandlingsförlamning

Idag är det så urbota grått och mörkt så till och med min svamplampa lyser mitt på dan (den är ljuskänslig). Och det regnar och sköthunden som inte har nåt emot regn drar, medan egen hund släpar efter bakom en. Själv går man i mitten med två band som är raka framför och bakom en, känns sådär lagom lustigt. Jag är så RASTLÖS, så full av liv och lust att göra saker, men ingenting händer riktigt, och jag förmår inte ta tag i de där RIKTIGT stora sakerna, eftersom det känns som att jag behöver ordentligt med tid för dom. Så slutresultatet är att jag bara sitter här och drar i lösa små trådar, kommer inte riktigt någon vart. Ser fram emot helgen och littskapskursen, att få ta del av andras texter och skriva egna nya, och sen julfesten såklart. Ska uppträda med en sång medan en annan littskapsdeltagare mellan verserna kommer att läsa dikt och jag är så BYXBRAKAPEPPAD inför detta så jag hela tiden frågar mig att varför är det inte lördag nu, nu, nu? Har börjat spela gitarr och det är så skönt med gitarr, det plinkar så trevligt och det är så fint och överraskande att trycka ner olika strängar och hitta ackordföljer på detta, för mig rätt okända, instrument. Har tänkt få ihop än fem låtar till en repertoar, för det är alltid bra att ha en gitarrepertoar, tänker jag mig.

Wednesday, December 07, 2016

Bara en liten nöt

Måste bara berätta en lite lustig anekdot (?) ur mitt liv som säger så mycket om min fåniga livssituation, tycker jag. Tycker att jag får så mycket lön hela tiden, då det ploppar in summor härifrån o därifrån, jag blir helt nämen ska ni nu också betala. Så jag har inte ens idats meddela om ett tillfälle som jag jobbade i oktober eftersom jag tycker att det kommer in helt tillräckligt med pengar in ändå. Lål. Poängen är alltså att det handlar om helt löjliga små summor som hade ställt till med enorma problem om jag t.ex. var ensamförsörjande eller bara ensam, men eftersom jag inte är det, och eftersom jag aldrig gör något, och eftersom jag äter typ bara makaroner, så blir det inte så dyrt att leva.

Jag minns när jag var på besök hos mommo för många år sen då jag jobbade som skolgångsbiträde, och jag bredbent satt och snackade om att "pengar har jag inga problem med". Och mommo fick nåt smärre fniss-anfall då hon tyckte att ingen säger så.

Får man sova nu?

Jag borde:

- gå in på det där bankkontot och gå igenom hur mycket pängs jag sist och slutligen har fått för julkalendern, samt dra av de där eurosarna för välgörenhet. Har tänkt att det får bli kvinnobanken, för att investera i kvinnor är som att investera i framtiden, så var det sagt.
- jobba (musik)
- jobba (skriva)
- jobba (rita)

Jag orkar ingenting. Får man stänga av nu, som muminfamiljen? Får man sova nu?

Tuesday, December 06, 2016

Finland

Idag är det självständighetsdag och jag blir som brukligt lite upprörd av alla Facebook-posts som har med den saken att göra. För såhär är det: jag må vara bortskämd och otacksam, men jag ha alltid haft så himla svårt att hysa några varma känslor för det här landet. Jag tror att det bottnar i något som kommer hemifrån - ett förakt mot det finska, det fanns med mig genom hela barndomen. Det muttrades och hånades när det kom till det här landet, och hur man gör här. Finskatalande skulle liksom alltid först bevisa att de var trevliga, helst skulle de också tala svenska, annars var de bara junttin, enligt min familj då (väldigt förenklat, men i princip såhär). Jag vet att det är för jävligt, men jag tror att många finlandssvenskar faktiskt resonerar på det här viset: de exemplifierar verkligen detta svenskatalande bättre folk genom att bara vara sina usla jag. Dessutom var det inte som att man gillade sin egen folkgrupp, finlandssvenskarna nåt mer heller: kan inte räkna alla de gånger farsgobben har stängt av radion eller FST för att han "inte står ut" med att lyssna eller se på de där koketta fåntrattarna. Så att, jag har vuxit upp med nåt slags konstigt förakt gentemot allt som händer och görs i det här landet.
Nå väl. Nu har även familjen fått vänja sig vid en verklighet i vilken finskatalande människor är en oundviklig och givande del av deras vardag, i och med brors flickvänner bland annat. Själv har jag på senare år fullständigt omfamnat finskan eftersom jag älskar att jag äntligen kan prata det (jaaa!) och knappt vill annat än stappligt uttrycka mig på detta poetiska, fantastiska språk. Och för att finska utgör en sån efterlängtad motpol till det där äckliga, finlandssvenska... ja, ni vet. Men ja, men ja. Varför skriver jag om det här? Jag skulle ju skriva om nånting helt annat, nämligen - jag skulle försöka göra en lista över vad som jag är stolt över med just Finland. Hrrrm. Eftersom det är en ganska utmanande uppgift, helt enkelt. Utmaningar är roliga.

Saker jag är stolt över med Finland:
1. välfärdssamhället, tanken på att alla i grunden ska ha samma förutsättningar, även om det ju inte i praktiken fungerar så. Men vi är i varje fall inte USA (ännu).
2.
3.
4.

Alltså, jag kommer inte på nånting!! Jag skulle skriva "skogen" eller "naturen", typ, men vad är nu det att vara stolt över, det är ju inte som att nån har gjort något för att naturen existerar, den bara råkar vara här? Dessutom håller man ju på att skövla skogen också, man har dikat och förstört urgamla ekosystem, så grattis bara. Sen skulle jag skriva Sibelius, men urk, fy fan. ja, han var duktig, men han är så glorifierad, jag börjar tänka på hans fru Aino, som stretade och höll familjen ihop och jobbade i trädgårdsland medan Sibelius "uttryckte sig själv" och åkte på supresor till St:Petersburg.
Sen skulle jag skriva Saara Aalto, men hon måste ju åka härifrån för att nå sitt fulla potential, så att... tack Finland. Sen skulle jag skriva "gamla människor" och de som i princip har byggt upp vårt land, kämpat i krig och så vidare, och ja, det är kanske något att vara stolt över. Men även där ringer varningsklockorna, börja orda nåt sånt där "Kiitos 1939-45" likt nazisterna. Nejnejnej.
Så vad är jag stolt över? Nokias gummistövlar? Angry Birds?

Jag har alltid varit så störd på detta allvar i och med självständighetsdagen, detta konstlade, myskoga allvar och surpupperi. Jag förstår det: det var många som fick sätta livet till för det här landets självständighet, och det gick kanske inte så bra, vad vet jag, jag har så dålig allmänbildning. Jag minns bara när jag som yngre stod i Borgå och såg krigsveteranerna marschera genom stan med sina flaggor. Och de var så sura. De var nästan bittra, de var liksom tyngda av livsleda. Det var som att flaggorna vägde flera hundra kilo. Sen skulle de där arma, fula ljusen tändas och hurra, det var det. En så erbarmligt tråkig dag, då man, enligt mig ju borde ha firat och dansat istället typ, ropat skål och grattis och jippii, hurra, oss. Och sen den där arma slottsbalen. Där ska folket sen följa med hur landets elit har klätt upp sig och betalat en massa onödiga pengar för fula klänningar i dyra tyger. Och inte är det som att det händer nåt på den där arma balen heller - det är bara som en kavalkad av ingenting, en innehållslös uppvisning av rikedom, kändisar och strunt!

Nu blev jag så inspirerad att det blev en liten ruta, där med den.

Epic fail happnd

Testade appen "happn" - typ som Tinder, om jag förstått det rätt, fast man också "bara kan knyta sociala kontakter där". Misslyckades på alla punkter:
1. ville själv inte vara tillgänglig för någonting, inte kaffe, inte dinner, inte movie, ingenting.
2. Sen skulle man i och med nåt slags introduktionsuppgift, hitta två mänskor man likade. Jag hittade en: en tjej från ÅA, såg sympatisk ut. Sen var det slut, hittade ingen annan. INGEN. Har ni sett hurdana bilder folk väljer att representera sig själva genom i såna där appar? Det är som ett galleri av folk med olika grader av fucked up-het. Det är folk med olika miner och från olika vinklar, granna färger, äckliga trimmade skäggstubbar och märkeskläder och bara urk. Närmast kom en 27-åring som gillade hundar och som hade fotograferat sig sittandes i en baklucka på en bil. Men också det: suck, bara suck. "Jag-är-en-sån-här-down-to-earth-människa." Är så tacksam över avinstallationsknappen.

Sunday, December 04, 2016

Ut i Rom och hem igen

Ja men hej och hej igen! Att skriva här känns mer och mer som att komma hem på ett konkret plan, vet inte hur mer jag ska förklara det än just så: genom att sätta mig här och ha tid att skriva lite, känner jag mig som hemma.

Vad har hänt sen sist? Nå, vi har varit i Rom. Det var på ett sätt underväldigande, kanske för att vi redan var där en gång i februari i år. Hade på nåt sätt tänkt mig få liknande upplevelser som sist, att man baxnade redan från bussfönstret från flygfältet in till stan, men så åkte vi ju med en annan buss som inte tog rutten förbi Colosseum till exempel - och så var det som att den där första bussresan banade väg för hela resten av vistelsen: det var liksom inte lika stora känslor som sist.
Staden var ju lika fin som sist, det var inte det, det var kanske bara dumt att åka tillbaka och tro sig ha liknande upplevelser en gång till. Och så var det kallt också, hade inte förväntat mig det: fick gå med tröja och jacka hela tiden, och vantar och mössa. Frös ändå. Screw you alla som säger att man är "van vid kyla" bara för att man kommer härifrån. Kyla är kyla ändå.
Nåja, men nog fick vi ett par minnesvärda upplevelser ändå. Gick på moderna museet, fick ta del av en helt fantastisk utställning med nutida konst om bland annat squatting och videoverk, grejer som verkligen gjorde intryck. Bonus förstås att det inte är säsong och man inte behövde trängas nånstans. Staden snarast sov och folk gick omkring i nåt slags före-jul-koma med stopparockar och nollställda miner.
Mest var det liksom livet som gjorde som påmint, trots att man gick där och lekte att man hade semester. Detta med dessa telefoner, som ständigt är uppkopplade och ser till att plinga och meddela om än det ena och än det andra som måste tas ställning till, gör det ju inte enklare precis. Har ändå en känsla av att det där tar över mer och mer: det var enklare förr, utan smartfån, då man bara var och gjorde business på businesstid och hade fritid på fritiden.

För ja, det händer så jävla mycket, hela tiden. Ska börja spela synth i ett punkband, åmoron första träningen, få se vad det blir av det. Målet är en tysklandsturné i skiftet mars-april. Lär ju inte vara nåt som tar så mycket hjärnaktivitet av en, men det ska ändå göras, och nya mänskor ska tråttas in i ens liv, och så vidare, och så vidare.
Ska göra nåt slags ljudlandskap till en saga före årsskiftet, som ett jobb (ja, jobb!). Det är som att drömmen knackar en på axeln och man bara, jå - det där gör jag gärna, alltså väldigt gärna, alltså, DET DÄR ÄR TYP EXAKT VAD JAG VILL GÖRA, TACK TACKSAMHET, ALLTING, TACK SÅ VÄLDIGT JÄVLA MYCKET.

Men nu: har ju en massa Rom-bilder från min telefon, så här får ni en uppfattning av det fantastiska:

Dessa små BLOMBILAR. Vad kan man (annat än fort fota!)
  

Nattgata
En av de första dagarna: sol och palm. Vad kan man, vad kan man?
 Joakim tar en apelsin från Villa Borgeses trädgård (vars frö nu förhoppningsvis gror i min kruka)
Bevis: jo, det växer apelsiner här.
 Vacker målning på vacker gata
 Vi åt nåt slags strunt medan vi drack gott vin, andra kvällen tror jag. Fotade mest pga den utsökta (och jag överdriver inte) vinägern. Gillar det, att grejer per automatik är UTSÖKTA: inget skit, liksom. En helt oklanderlig balsamico-vinäger värd att dokumenteras.


Efterrätten: tre små läckerheter, inget värt att dokumenteras egentligen. (J: det här med desserter har italienarna ingen vidare koll på)
 Igen: Villa Borgese-parken. Ett ställe vi kommit att älska sen förra besöket. En så fantastisk park, med gamla träd och vilda papegojor som skränar och flyger omkring. What's not to like?

...och fontäner.
 Slumpmässig typisk Rom-vy.


 Uråldriga gravstenar från före Kristus.


 Rom by night.

 En fin restaurang som vi turligt nog sprang på: Lilla Domherren eller nåt sånt hette den.
 Våra spanska (eller kanske baskiska) bordsgrannar
Här fick jag en av mina drömmar uppfyllda: åt île flottante - flytande öar. En fransk dessert som är SUPERB. Finns inga ord. Bara pröva.
 Man ska snart rösta för eller emot att rädda bankerna från konkurs. Spännande.
 Här har varit en plansch (Ur serien: Sånhäna saker som jag gillar.)
 Terme di Caracalla. Igen: ett sånt där helt storslaget, förkristligt, romerskt BADHUS i ruiner. Här har det funnits bibliotek, kallbad, varmbad, ånga som värmt upp bassängerna, you tell me. Helt fantastiskt.
 Vi åt pasta och stirrade på vanliga lunchätande italienare.
 Hittade ett mysigt, förfallet kvarter
 
...med tillhörande lustigheter.
 Den reguljära italienska frukosten: bakelse på bakelse (man vänjer sig)
 Här hade min telefon nåt slags imma på sig men det blev ju lite drömskt. I alla fall: här såg vi på storslagna målningar av Rafaello och Caravaggio i Palazzo Barberini.
 Och som brukligt träffade vi på trevlig katt.

 Och jo: det var nästan nån form av höst i Rom. Eller snarare vårkänsla med höstlöv. Konstig vinter.


 Här åt vi en vegansk smörgås. Och gjorde ett försök att ta nån form av selfie. Inget vidare lyckat.


Det var typ det.

Saturday, November 26, 2016

Friday, November 25, 2016

Idésvacka och hamburgarbyxor

Konstig känsla såhär i nattningen. Har lyssnat på Mashrou' Leila med lyrics och förvånats av hur träffande orden är, hur mycket de sjunger om mörker och till exempel, att jag är så fascinerad av mörkret jag med. Och även om jag inte har förstått ett ord av vad de sjunger så ter det sig liksom självklart, att klart de sjunger om mörkret.

Så har jag själv försökt mig på att göra musik igen, men det har bara runnit ner längs med kackarännan. Det är så konstigt: man sitter där och känner sig till och med inspirerad, drar nån trudelutt på dragspel som man tycker att låter helt okej, och sen ska man sjunga om något, och ut kommer bara lortabitar. Alltså bara crap. Det känns så besvärligt, som om ens huvud var besatt av legobitar eller marshmallows, inget vettigt får man ur sig. Igår gjorde jag nåt Disney-skit, idag försökte jag mig på en mer arty-fartsy approach, föreställde mig att jag var spårvagn i Hesa och vad en sån kunde tänkas sjunga om, "det här är min rutt, gator och broar bär mig" bla bla. Man kunde ju tycka att det kunde bli till nånting, men inte blev det heller till något. Kanske jag har någon form av idétorka efter den senaste tidens skriv- och överlag kreativitetssvada. Det känns verkligen som att jag ingenting har att hämta, innanför mig.

Idag träffade jag i varje fall en gammal vän, en sån där som har hängt med i mitt medvetande ända sedan vi studerade musikteori tillsammans i Borgå som tonåringar. Hon har levt ett liknande liv som jag på nåt sätt, sådär rotlöst och kringflackande, och vi har gemensamma vänner så jag har liksom alltid kunnat följa med vad hon gör och sådär, men det har inte blivit av att träffas, ändå. Nå, idag blev det av. Och jestas, vad det var kiva! Det var verkligen riktigt roligt. Hon är samma gamla, uppsluppna, lätthanterliga människa med lust for life och öppet sinne. Det känns som att vi alltid kommer att kunna relatera till varandra och ha saker att tala om, vilket är alldeles fantastiskt. Sådana behöver man i den här åldern, då det verkar som att de flesta mer och mer bara söker sig ner i sina egna hålor för att bilda familj och förbli där.




Idag kom hamburgarbyxorna från Kina som jag har beställt via ebay. Usch, det är helt hemskt när jag tänker på det, det är ju verkligen inget etiskt köp detta. Jag menar, det finns inget som är politiskt korrekt med dessa byxjävlar: antagligen är de sydda av nån stackare som lever på svältlön och nu har jag gått och understött en sån industri. MEN jag har lite gått och snöat in på det där ebay. Man kan hitta så spännande saker, så VAD SOM HELST därifrån. Köpte också ett par spejsade byxor ur samma serie åt mig själv. Tyckte att jag kunde slå till då jag ju liksom inte har för vana att annars köpa nya kläder, Gud förlåt mig.

Thursday, November 24, 2016

Disney-punk

Idag fick jag just höra att jag skulle få tura en synthist på en punkturné i Tyskland i mars-aprilskiftet. Om jag vill då alltså. Gaah! Det är klart jag vill! Jag älskar ju Tyskland. Punktyskland må ju vara ännu bättre. Hela jag är bara sådär att herregud, vad ska inte en 36-åring ännu hinna vara med om?! Nå fast va! Usch, jag vet inte om jag är jävligt cool eller bara patetisk när jag är så entusiastisk över en sån där sak. Dessutom skulle jag missa en littskap-helg men det skulle nog attan vara värt det, alla gånger. Det är inte många saker som skulle vinna över en littskap-helg men det här är en sån sak.
Alltså aarghsg! Nu vill jag bara rulla runt på golvet. Det går annars också så bra nu, allting. Utom att jag inte fattar att telefonen ringer om morgnarna och vill ha mig på jobb till skolan eller eftis eller vad det nu kan handla om. Alltså, jag ligger där och hör att det ringer men tror det är nån felaktig väckningssignal och vet att jag inte behöver väckas, och när mitt huvud äntligen har listat ut att det handlar om en ringsignal, så slutar den. Och så både skäms jag, och är ganska lättad. För att ingen del av mig vill jobba med sånt där just nu och för att jag faktiskt har tjänat tillräckligt med pengar den här månaden, ska ju ut och resa och allt.
Imorgon ska jag lufsa runt i Åbo och leka för-tidig-tomte där jag går i min nya hatt (som liknar en bakelse) och levererar julkalendrar. Sen ska jag fila på en låt/dikt som jag började på idag. Jag tyckte den blev bra och rättfram då jag sjöng den, men sen spelade jag den för J som ville sjunka genom golvet för att den var så klichémässig och melodiskt vidrig dessutom: "När ett tåååg gååår ser det aldrig efter sig". Lalala. Ibland tar min inre Disney-prinsessa helt enkelt över, vet inte om det är något jag borde bejaka eller motarbeta. "Det här är det sämsta du har gjort i musikväg", sa han. "Men det tar förstås inte bort från vad du gjort innan". Hahaha! Jag är så glad att få vara med nån som både kan berömma och kritisera. Tror jag i det här fallet försöker slipa litet på det ännu för det här spektaklet ska uppföras för beläst och kulturellt folk.