Friday, December 19, 2014

Ett tips till duktiga flickor

Läser ett manifest till alla duktiga flickor av fenomenala Fittjournalen. Och här luktar kanelbullar. Sämre kunde man ha det.

2014-listan

Eftersom jag väntar på att postfan ska leverera ett paket och inte har nåt bättre för mig, passar jag på o gör ett försök att sammanfatta år 2014 med hjälp av en lista snodd av Kolofont.


Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Skrev en gradu. Har jag aldrig gjort förut och ska jag fantamej aldrig göra igen.
Vilka länder besökte du?
Jag har fantamej varit i Finland precis hela jävla året. Borde få en pokal eller nåt. (Om inte för annat, så för att jag svär så förbannat mycket i skrift.)
Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015?
Medborgarlön
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
11.11.2014, då lämnade jag in gradun och det datumet står handskrivet innanför pärmen.
Största misstaget?
Inget jag vet om.
Bästa köpet?
Ööö. Öööööö. Hmmm. Hmmm. Nej. Jo. Promarkers-tuschpennorna. Dom har redan betalat tillbaka sig!
Vad spenderade du mest pengar på?
Vet inte riktigt. Livet? Elräkningen?
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att gå med hundar i skog om sommaren. Att spela keikkor på vilka folk dansar och trivs. Priceless.
Vilka böcker kommer alltid att påminna dig om 2014?
Vilka BÖCKER, nej nu är ni nog ute och cyklar. Det finns inga direkta böcker som jag konkret skulle förknippa med det här året, det skulle i så fall vara den där The Little Friend som jag aldrig kommer i gång med på riktigt, den ligger uppslagen på olika ställen 4-ever. Nej på riktigt, ska nog läsa färdigt den nån gång.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Har nån faktiskt koll på sånt där? Det känns ju som att jag har varit gladare, men I don't know.
Vad önskar du att du gjort mer?
Skrattat och varit lugnare. Allt ordnade ju sig till sist, nästan.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Stressat och oroat mig. No news here.
Favoritprogram på TV?
När ska dom här frågelistorna uppdateras för den moderna tiden egentligen? Har fortfarande ingen teve.
Bästa boken du läste i år?
Jaha, jag har ett svar! En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Om mänskoöden under Biafrakriget, skriven av nigeriansk författare. Rekommenderar verkligen.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Samlade svinmålla & rallarrosor, kokade rosensaft, gjorde en ceviche och kände mig som 28.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Naturligtvis. Det skulle bli en lång lista, men alltid kan allt bli bättre. Hehehe. Fin inställning.
Något du önskade dig och fick?
Jag får typ all mat jag nämner att jag önskar mig här hemma. Talar om thailändsk grön curry i förbifarten och vips serveras det thailändsk grön curry.
Något du önskade dig och inte fick?
Vad är poängen med såna här slags frågor egentligen? Att man ska minnas vad man inte fick och vara sur över det? Jag fick inget hus med egen täppa, fick inget bot på separationsångesten hos hunden, fick inget välbetalt jobb på vilket jag kan dekorera kakor halva dagarna, vann inga resor för två till New York fast jag var med i otaliga tävlingar på nätet, spelade inte in någon fantastisk musik, ritade ingen Rembrandtsk inspirerad tavla osv osv.
Vad fick dig att må bra?
Te på rallarrosens blad.
Vilken kändis var du mest sugen på?
Sugen på? Kändis? Hallå! Grännas polkagrisar.
Vem saknade du?
Virginija.
Högsta önskan just nu?
Världsfred, medborgarlön och en epidemi som tar kol på 5/7 av mänskligheten.

Thursday, December 18, 2014

"Väluppfostrad och duktig"

Det tar sig, det tar sig. Redan idag var dagen betydligt bättre än igår. Eller, förmiddagen bestod av angst: angst över att föräldrarna kommer (och jag som inte kan låta bli att försöka leva upp till att vara det där "väluppfostrade och duktiga" barnet), angst över var hunden ska vara medan vi går ut och äter och angst över att nån slags stilla och pyrande farsgubbs-nervositet ska ta över hela stämningen och göra allting SKIT. Nå väl, jag gick till Frälsningsarméns lopptorg och hittade ingenting men fick tantberöm över att ha väluppfostrad och duktig hund, gick till Pieni Tassupuoti och köpte en välgörenhetskalender och gick till den där affärn där de säljer grejs som fångar snickrar och lagar runtom i finska fängelser. Mili blev genast storfavorit och fick vatten och omfamningar av butiksbiträdet, fick även där höra att den är så väluppfostrad och duktig, vilket den är när vi är ute i butiker eftersom den är så uttråkad att den håller på att somna och främmande människors klappar och röster intresserar noll. (Tänker alltid att dom skulle se hur "väluppfostrad och duktig" den är när den lämnas ensam, haha. Då är det minsann annat ljud i skällan. Bokstavligen.) Hittade ett fågelbräde åt farsan (som gillar att mata fåglar) men annars var där mest bara fånigheter, som nattmössor. Faktiskt. Funderade på en lykta åt mamma, men lykta?! Vad ska man med sånt till? Kan man lika gärna vara utan. Vedkorg skulle dom i och för sig behöva men en bra sån kostade attan femtifem euro så det fick vara.
Visst blev det fiiint?! trots att blixten avslöjar vissa små omålade delar
och skavanker.
När jag kom hem var jag stressad, eftersom morgondagens julkalendersruta inte var gjord och eftersom jag hade bestämt mig för att måla om det där fågelbrädet så att det ser ut som mina föräldrars hus. Dessutom hade jag lovat att dammsuga eftersom J höll på att få nåt slags allergiskt anfall i går kväll, och ja – eftersom han jobbar hela attans dan är det inte mer än rätt att jag dammsugar och ja, laga mat kunde jag väl också göra men jag orkade inte annat än koka ett lass ris (som han sen inte åt). Så att, inte så många husmorspoäng till mig men hundvakten för i morgon fixade sig och jag dammsugade sen också, målade om fågelbrädet och ritade inte en utan TVÅ julkalendersbilder så nu kan jag typ fira mig själv hela dan i morgon (vilket det är tänkt att vi ska göra).

Wednesday, December 17, 2014

Gonatt

Tjena bloggen. Jag vet inte... ööö. Tycker att jag upprepar mig så mycket här att det riktigt är svårt att hitta nånting nytt och roligt att skriva om. Har en tung period, känner mig tung, allt känns tungt, gör inte riktigt så bra ifrån mig som jag skulle villa, vilket resulterar i ge upp allt-fiilis, och så vidare och så vidare. Tidigare skrev jag sånt här uppgivet med en slags pirrande glädje över att få vara så härligt sarkastisk och klarsynt, men nu känns det bara slitet alltihopa, mitt det här tungsinta, på-stället-stampande-sätt att göra nåt slags väsen av mig. Jag saknar en känsla av utveckling. Jag är trött på mig själv och funderar på eventuella diagnoser? Det är kanske bara den här stundande julen också, det faktum att man ska ha julklappar åt folk (öh, orka!), att det är mörkt, att jag upprepar mig själv och att jag fortfarande inte har några klara framtidsutsikter och även om jag hade, så knappast hade jag orkat jobba på dom.
Vi kämpar vidare, gonatt.

Sunday, December 14, 2014

Class difference is alive

Jag överträffade mig själv igår och var på tre ställen efter jobbet. TRE STÄLLEN! Först hos hundvaktarna och drack några glas glögg, sen hem och duscha och hann till och med ligga i yogabyxorna i en halvtimma, och sen till A och drack cider och åt mat och sen till T och drack exklusiva saker, åt smörgåstårta och bongade en chokladfontän (!) och en lönndörr. Det ni... alltså ja. Är nog så överrumplad och -väldigad över att vara mej och över allt jag får se och vara med om. igår: en sån där fest med ett par som har ALLT. Hur nån kan ha sådär jävla mycket, vara född i ett överflöd och sen ändå rösta Kokoomus, det förbigår mitt förstånd hur man resonerar där. Att eftersom jag är född med guldsked i mun, så öhm, är det bra att jag är född med guldsked i mun och fuck the rest. Nä, dom förde inte ens tallrikarna bort själva utan hade en svart och till synes olycklig dam som fixade sånt. Unga mänskor. Mitt hjärta värkte men jag betedde mig fint och sparkade inte ner några släktklenoder från väggarna eller ens snattade nånting. Nåja, nu ska jag inte avslöja mer. Class difference is alive. Men det slog mig bara medan jag stod mitt i allt det där glassandet, hur lätt det vore att bli van med sånt där och börja uppfatta det som självklart. Hur lätt man skulle falla in i en rutin i vilken man inte stiger undan för städerskan där hon kommer farandest med sin kärra. HUR LÄTT DET ÄR ATT BLI SÅN. Jag riktigt kände det i hela min kropp igår, när jag stod där i smeten, hur jävla lätt det hade varit att bli en sån där ignorant jävel, om man hade allt - att börja uppfatta det som en självklarhet och som att man, av nån anledning, är förtjänt av det där överflödet. Som att man av nån jävla anledning var värd det. Farliga, farliga saker.

dagens lärdom

om man går omkring bland smörgåstårtor, betjänter och chokladfondue ska man akta sig för att tro att man är förtjänt av det man har fått.

Saturday, December 13, 2014

Offentlig gråt

Jag skrev tidigare om det här med att det eventuellt behövs människor som reagerar, för att människor ska reagera. Liksom en bild av någon som är upprörd, som gråter, och vips så inser alla allvaret och börjar gråta de också. Nå nu har det attan hänt! Inte när det gäller djurrätt, men när det gäller kvinnor och jämlikhet. Linnea Henriksson var så upprörd att hon började gråta när hon pratade om kvinnor och HIV i direktsändning, och vips så var hela sändningen ett enda sentimentalt stackars dom och stackars oss och stackars allt-kalas. Känner mig lite som ett orakel.
Det är nog något skumt med hela allt det där ändå. Det verkar på nåt sätt lite som att folk snarare vill gråta och beröras än verkligen göra något åt saker i grunden. Jag menar, vad hjälper det de HIV-drabbade kvinnorna i Afrika att folk står i klunga och gråter och kramas i Sverige? Sen kan man ju fråga sig om samma hade hänt ifall inte "national television" var där? Eller ja - national television är ju idag vilken iphone som helst nästan. En film som laddas upp på nätet och blir viral, punkt slut.
Nu hyllar folk den här Linnea som om hon vore nån slags övermänsklig prick som känner så jäkla mycket att känslorna bara väller ut ur henne, och jag vet inte - det är något med den här tiden vi lever i som syns så starkt i det där klippet. Det är nåt 1700-tals-aktigt över det hela, nu ska vi vara ödmjuka och blödiga igen och det är accepterat, inte bara accepterat utan även önskvärt att gråta offentligt. Män som gråter är ännu bättre, de visar exempel på ett känsligt och utvecklat sinnelag.
Jag vet inte, tycker bara att det är oerhört irriterande när alla står och kramas och gråter i grupp i det där klippet. Speciellt de där i publiken som spontant hänförs av gråtkalaset och också bara står där och hulkar vill jag slå en dask i baken på. Och dom som kommenterar på nätet och FB bara för att berätta hur tårarna föll när dom såg på det där klippet, för att liksom framhäva hur empatiska mänskor dom är. Varför tycker jag så - jag är ju själv den mest gråtmilda jag känner? Bölar över Disney-filmer. Nå väl, jag tycker det är en sak att sitta hemma och gråta av olika orsaker och en helt annan sak att brista ut i tårar offentligt. Men det är klart, gränsen är hårfin, och jag tycker till och med att den här Linnea eventuellt själv efteråt verkar lite pinsamt berörd över det sentimentala gruppkramkalas hon orsakade.
Om det är det här som behövs för att folk, regeringar och beslutstagare verkligen ska reagera, ja det får tiden utvisa.

Därför korvsåsen

Sitter för andra dagen i rad i museikassan. Det känns som jag har tagit mig över sju berg, en fors, två djupa skogar och tre snår innan jag kom på jobb, men det är därför att jag har hunden med (igen) och den måste få lite äventyr på morgonen för att sen slumra lugnt och drömma om gräshoppor under kassadisken. Var via Prisma och inhandlade en flaska glögg som jag ska förtära senare i kväll. Har väskan full med seitan-korvsås, tuggben, vattenflaskor, filt och tecknepennor och trampade genom slask och elände, men till all tur var det i varje fall VITT idag, inte mörkt och regnigt som det har varit hittills i december (nu börjar jag låta som min fars väderblogg). LÅL.
Idag på morgonen insåg jag för övrigt att jag är PRECIS som min far, dvs går runt och pratar med mig själv och hunden om morgnarna. Detta måste vara till oerhört förtret för den som har sovmorgon, så jag försöker verkligen lägga band på mig själv, i promise. Men det är bara så häftigt att vara herre över sitt eget liv, I have to say. Livet behöver en hallåa.
Ja, idag ska jag vara här så sjuhelvitis länge. Nån kör som uppträder på kvällen och allt världens. Därför korvsåsen. Vad mer har jag att berätta? Ett märkligt inaktivitetstöcken lägger sig över en så fort man sätter sig i museikassan. Här händer ingenting, men man är ju ändå på jobb så det känns som att man ändå är nånting/gör nånting. I am so zen.

Friday, December 12, 2014

Prioriteringar

Ska det vara såhär, att man bara ska förfäras, förfäras och överrumplas av vafan-känslor när man lyssnar på nyheter? För jo, gjorde det misstaget att jag hade köksradion på medan jag bakade chokokaka (värst, vadå) och i radion sa dom att den där julkkis-veteranen som smörade sig in hos alla på presidentbalunsen, nu har en FB-grupp med över 55 000 gillare + att gruppen planerar att skicka JULKORT till gobben för att hylla honom. "Och i St:Michels förbereder man sig resursmässigt för att kunna ta emot julkorten".

Öööö..... ursäkta?
Nä, orkar inte skriva nåt mer om den saken.


Skrämt djur

Den här urjobbiga skitveckan börjar äntligen dra mot sitt slut. Eller ja, igår hände det ju faktiskt nåt skoj: feministmöte hos Liisa. Det var en riktigt fin grupp mänskor som samlades och diskuterade kring temat våld i parförhållanden. Sällan som man är i en grupp i vilken faktiskt ALLA säger nånting under kvällens lopp; deltar i diskussion, skapar skön stämning och så vidare. Är glad över att nån har tagit ett så bra initiativ till en sån här sak, i Åbo.
Jag sitter i museikassan och har hund vid fötterna, så har det varit hela dan. Är nog tacksam för att jag inte längre behöver smyga med det här hundproblemet att den inte fixar ensamheten, vilket ju har lett till bland annat just det här att jag kan ta hunden med på jobb. Pretty überfantastic och herregud, den är så jäkla duktig. Sover bara hela dan och ser på en ibland med en litet halft olycklig blick som frågar sig att vafan gör vi här, egentligen? Ja, inte vet jag, har jag lust att svara. Det är konstigt att ta mig sig nåt som är så hemma-aktigt som en hund på jobb. Som att disktrasan eller köksspisen skulle ha kommit med av bara farten, nå inte nu riktigt, men ändå.
Imorgon är det en massa fester på många håll och jag känner mig skit som knappt kan gå på nån eftersom jag är lite trumpen och eftersom jag har hund, eventuellt har de två faktorerna med varandra att göra. Eller en tänkte jag hänga med på, på ett hörn. Hämta glögg. slå mig ner en stund, sånt.
Jag är så hungrig, kan inte skriva. Igår lagade J en korvsås-imitation av seitan. Det var nog otroligt hur väl han fångade den där skolmatsals-korvsåssmaken. Han har udda böjelser när det kommer till matlagning och än mer udda lär dom bli, ju längre in på det där kockspåret han tar sig.
Jag kan inte skriva så mycket annat än att jag längtar efter söndagen så mycket att händerna darrar. Jag är ett stresspaket, alltid, alltid. Vet inte riktigt hur jag ska få bukt med det där, stressen. När jag är riktigt stressad så blir jag typ rädd för helt normala saker som att disktrasan faller eller jag nästan tappar smörgåsen i soffan. Rycker till som om jag hade märkt att nån stod med pistolen riktad mot mig i hallen. När jag ska cykla är jag typ skiträdd för att falla hela jävla tiden, vågar knappt svänga åt vänster, tycker att bilarna är över jävla-fucking-allt. Jaja, jag är ett skrämt djur som borde syssla med utvinning av mossa i skogen och såna saker.

Wednesday, December 10, 2014

Jobbig vecka & separationsångest

Det här är en sån där vecka som man har hoppats att ska vara över så fort den började. Har så många jobbturer, splittrade tider; två timmar här, tre där, ibland nån timme på morgonen och nån på eftermiddagen. Samtidigt är J på praktik så jag måste hitta hundvakter, så det har känts som att veckans början mestadels har bestått av att jag har stått vid folks ytterdörrar och försökt vara till lags. Det är så oerhört fint att folk ställer upp som hundvakter, hjälper en i nöd så att säga. Min tacksamhet är så stor att jag inte riktigt vet hur jag ska visa den, annat än genom att hämta presenter och le brett. Som sagt nån gång – jag är inte bra på att be om tjänster.

Sen hela det där alltihopa, att jag överhuvudtaget behöver hundvakt även om det bara handlar om nån futtig timme, det känns ju också jobbigt. Jag har helt enkelt inte orkat träna på den där separationsångesten med min hund så som jag borde (lång story för den som inte hänger med: min hund har ett trauma från liten, kan inte vara ensam utan att börja yla och förstöra). Men banne mig, jag har i varje fall kommit i gång den här veckan. Köpte den där attans boken, I'll be home soon av Patricia McConnell, den verkar innehålla lite asiaa i varje fall. Vecka för vecka ska man göra olika övningar för att hunden ska associera ens utgång med nåt bra istället för att förställa sig i panik. Jag är i det skedet att jag ger ett köttben åt hunden medan jag går och sätter på mig jackan & skorna och sen tar jag av jackan & skorna igen och går och tar bort köttbenet. Det här ska man sen upprepa 3-5 gånger och göra ungefär 3 gånger per dag. Utöver det ska man gå och skramla med nycklar och sätta jackan på sig av ingen anledning, och ja – på olika sätt mer eller mindre driva sig själv till ett lätt schizofrent tillstånd, allt medan det förhoppningsvis hos hunden planteras en tanke om att det här med att jackan sätts på och att det skramlas med nycklar inte nödvändigtvis behöver betyda att nu blir det panik.
Jag säger bara, att lyckas jag med att få Mili lugn och tyst medan man går ut, då tänker jag betrakta mig som en attans dog whisperer! Lyckas jag inte, ja, då blir det svåra grejer. Då blir det verkligen svårt, orkar inte ens tänka på det. Men då kan vi seriöst inte ha hund. Man kan ju inte ha en hund som ständigt behöver vaktas så fort man går ut. Då kan man ju inte ha ett jobb ens. ja, suck.