Sunday, January 14, 2018

Ett bidragande strå till stacken av Ponks åldrande

Helgen kom och gick och jag känner mig ungefär hundra år äldre. Det är nog någon form av ålderskris som jag går igenom, och i samband med den också en insikt som handlar om att jag mestadels har en livsstil som egentligen inte riktigt passar mig längre. Låt mig försöka berätta.
Vi åkte till Tammerfors, punkbandet och jag. Tilläggas kan är att alla i bandet är betydligt yngre än mig, den yngsta 14 år yngre. Fatta det! Jag har en vän som är 14 år yngre än mig. Sjukt fint på ett sätt. Nåja, det började i bilen, jag tog upp spegeln och skulle lägga på lite ögonskugga. Lade märke till en massa små rynkor kring ögonen, de var vackra i och för sig men de var så många och så började jag bara glo på min spegelbild istället för att sminka mig, synade huden ingående, försökte avgöra hur gammal jag egentligen ser ut. För det är ju lätt att tycka att man ser ut som en 60+:are när man synar rynkorna ingående sådär. Lite som en anorektiker enbart ser fettet i spegeln, inte revbenen, så ser ålderskrisande bara rynkorna i spegeln, inte helheten. Tänker jag mig.
Nå väl. Vi spelade, det var en liten krog i centrum, Alanya. Hela kvällen med träning, spelning och det obligatoriska ölpimplandet kändes, hur ska jag säga, väldigt intetsägande bara. Lite som att man är med i en film som man inte har sådär jättestor roll i, man är mest statist och har kanske nån replik ibland. De som ordnade var killar i mitten av 20-årsåldern (kan lika gärna vara 19 eller 32, jag kan faktiskt inte avgöra). Där fanns en sån där som höll i trådarna, som liksom har tagit steget in i vuxenlivet och blivit en sån där självsäker ung man som gärna hör sin egen röst och som onekligen tycker att hans egna idéer är strålande. Naturligtvis hade han en obligatorisk, osäker och identitetskrisande flickvän som alltid stod en halvmeter bakom honom. Där fanns en fetlagd typ i pilootti och med getabocksskägg och där fanns en sån där amfetaminsmal trummis som såg ut som att han fortfarande har hela klädgarderoben hemma i sina föräldrars hus. Jag hade känslan av att det där bandlivet och allt som skedde var så sjukt mycket viktigare och mer betydelsefullt för precis alla, utom mig. Jag satt inne på vessan och himlade med ögonen när jag hörde hur någon snackade om musik utanför.
Vi sov hos en bandmedlem, det blev efterfest där också och ja, vad ska jag säga om det spektaklet? Lägenheten såg ut sådär som det ser ut när ett gäng pojkar flyttar hemifrån för första gången. Ett ostädat bord med tobaksspånor och oöppnade räkningar. En gigantisk bit edamerost i kylskåpet. Från början rätt så obehaglig stämning, dålig musik och bara supandet som den enda gemensamma faktorn. Jag tänkte att jag ju alltid får nånting ut av allt, eftersom jag är iakttagare, en hemlig uppskrivare av fenomen. Och jag iakttog, jag satt i köket och talade om scouterna, jag dansade till Prodigy, jag klappade om folk som hade slocknat, jag gick fram till en random tjej och konstaterade att vi har samma ansiktsform, jag satt inte på ett ställe utan jag fucking bjöd till och det av helt egoistiska skäl. Ändå hade jag mest känslan av att jag var obehövd. Vet ni hur det känns, att bara vara totalt obehövd? Helt meningslös? Och sen hände det där som fick mig att verkligen inse att jag betraktas som en sån där äldre typ. En av de där 20-nånting-åringarna kom vänligt och sa till mig att det finns madrasser i rummet intill, att det är där vi ska sova och att det bara är att gå dit och lägga sig om man vill. Jag bara nickade nonchalant, tänkte att det där behöver du nu verkligen inte upplysa mig om, hördu grabben, jag är en sån där som lägger mig i en handdukshög när jag blir trött, ser du väl? Men så fort jag hade tänkt den där tanken och viftat bort pojken, så slog det mig att milda tider, det där var ju en sån där artig sak som man säger till någon som är äldre. Alltså det var ju en helt normal sak att säga, men jag i min ålderskris tolkade det direkt som att han nämnde det extra till mig och inte till de andra. Det fanns också en underlig distans i den där pojkens (pojkens!) blick, något jag inte har upplevt förut. Jag tyckte mig ana att han talade till mig just sådär som man talar till äldre mänskor, och inte med den glimt i ögat som man har gentemot en jämnårig. Obs, jag kan ha hel fel här, men såhär kändes det. Kom inte riktigt över den där grejen sen och tyckte också att det var så sjukt poänglöst att dricka öl, alltså usch - jag är så trött på det. Supande bara för supandets skull, vafan ska det tjäna till? Det finns helt enkelt andra saker som roar mig nuförtiden, vandringar i vildmarken till exempel, båtfärder, bussfärder och grillning och nyktra diskussioner. Visst, en fylla då och då kan vara rolig men då ska den fan hämta med sig nåt nytt också, inte bara rulla sig i sina egna gamla filtar. När folk började dricka av våra öl och vissa i bandet klagade på det, så satt jag också där och tänkte att vafan spelar det för roll?! Drick, så länge det finns, liksom. Drick vad ni hittar. Också en sån där grej som ytterligare förstärker känslan av att jag nog faktiskt är rätt mycket äldre. Vem fan bryr sig om ölburkar och vems de är liksom? Jag skulle aldrig längre orka mana fram energi för att ondgöra mig över en sån sak.
Det sista jag fick med mig från Tammerfors var ett hederligt mansplain utanför ytterdörren. Jag sa att jag visste hur jag skulle gå och var busstationen låg, men ändå var det en rastakille som såg det som sin uppgift att artigt förklara exakt hur man ska gå, medan jag mest häpet stod och såg på honom. Alltså det finns inga gränser för hur douchebags kan fara fram. Även detta såg jag som ett bidragande strå till stacken av Ponks åldrande, som nu börjar bli en redig risukasa.

(Ja, jag talar om mig själv som "Ponks" i tredje person. Jag är en idiot.)

Kort sagt: det känns som att det är nåt slags övergångsperiod som jag helt enkelt har missat, nån sån där initieringsrit som jag inte har varit med om, och nu lever jag fortfarande i 25-åringarnas värld trots att jag är mer än 10 år äldre och kanske egentligen borde befinna mig i nåt helt annat livsskede. Det känns kluvet, för jag tycker sedan att jämnåriga för det mesta är helt attans lame, medan jag tycker att de yngre ännu har så mycket kvar att gå igenom, erfara och lära sig. Så var hittar man sig själv då, den ständiga frågan? Inser nu när jag ställde den att den minsann inte är på något sätt ny för mig heller. Jag har alltid letat efter mitt sammanhang och det är kanske just där, i letandet (oh, so deep). Eller i det faktum att jag faktiskt smälter in ganska bra överallt. Det är ju också en fördel, det finns fördelar med det mesta.

Friday, January 12, 2018

Folk

En orsak till att jag skriver och skriver och skriver inlägg efter inlägg efter inlägg just nu är att vi ska få folk hit övernatten och det är ju alltid så otroooligt ansträngande. Okej, SÅ ansträngande är det ju faktiskt sen heller inte - det är mest tanken på det. Jag eggar upp mig nåt alldeles förfärligt. Nu till exempel vill jag (kan jag) inte vara här och ta emot så jag sätter nyckeln under dörrmattan och går ut med hunden. Inbillar mig att det är lättare för mig att sen komma utifrån in när någon redan är här.
Alltså lite konstig är jag väl? Det är inte bara inbillning?

Vuxenheten

Den här helgen ska vi igen till Tammerfors med Sputnik-punken. Det känns både roligt och riktigt jäkla tröttsamt. Jag känner mig både rolig och jäkla tröttsam. Som att man bara har den där crazyväxeln som är helt bananas eller så gråter man typ, över såpbubblor. Okej, nu kopierade jag Thomas Henrikssons dikt här nere, det där att gråta över såpbubblor. Men jag gråter över andra saker. Vi har börjat se serien Shrink (riktigt asbra) och jag vill gråta hela tiden, pga allt är så bekant.
Jag känner mig konstig: Både riktigt jäkla bra, pga yogan. Har lyckats hänga med i Adrienes Truth-serie och den gör underverk med hela mig. Jag kan märka på kvällen att kroppen vill saker, att den vill böja sig eller till och med dansa ibland. Låter nu hur hippit som helst, men den vill saker. Så har det aldrig förut varit. Det känns som att kroppen har vaknat till liv och vilket väsen den för sedan. Det pirrar på sina ställen, musklerna är lite ömma ibland, de sprätter hit och dit och ibland när man är ute vill man bara kuta rätt fullt ut in i ängen.
Och ja, så känner jag mig desperat efter nånting. J känner sig desperat efter nånting. Det är inte så jävla lyckat det här med att vi båda är 1)hemma och 2)desperata efter nånting. Oftast sitter vi tysta och sen när någon av oss öppnar munnen så luktar den så illa att man måste säga "usch" och gå bort. Vuxenheten.

Everyone has a story to tell, but yours is really boring

Idag lyssnade jag på en podcast som var så fantastiskt tråkig att den i sin totala tråkighet faktiskt blev fascinerande. Det var en amerikansk fotograf som rätt och slätt berättade sin livshistoria och det som var så speciellt, var hur han lyckades klämma in precis ALLA klichéer man kan tänka sig när man lyssnar på en vit, amerikansk man som "reser och fotograferar". Podcasten var så underbart långrandig att jag blev helt inspirerad över hur nån kan vara så otroligt tråkig. I början fick han in såna där obligatoriska "join me on the ride"-slogans och sånt där tjafs som liksom sätter det hela i rätt sammanhang. Det blev alltså ett härligt marriage between rätt marknadsföringstänk och ingen kunskap över hur man verkligen fångar nåns uppmärksamhet.
Det är så spännande med folk som är uppvuxna i denna reklamtänkadets tid och som på ytan har allting perfekt arrangerat, men som bara missar allt på alla andra punkter. Och det här ligger ju i tiden, ta instagram stories till exempel. De flesta stories är så otroligt tråkiga, men vi lever i nåt slags värld i vilken alla historier är lika viktiga, "everyone has a story to tell". Och inte är det ens meningen att alla ska vara så himla duktiga regissörer heller. Det finns nånting charmigt i det där, att allting inte behöver vara så proffsigt, men samtidigt är det helt otroligt vilken MÄNGD människor det finns som JUST NU ska börja med just sin egen show, eller skriva sin bok, berätta sin story. När tar det slut, liksom?

Själva pratet handlade sen om allt från osäkerhet till föräldrars förväntningar och önskan om att förverkliga sig till första kärleken (komplicerad, suck) och sen den obligatoriska hopplösheten, sammanbrottet och "stunden då man börjar läsa filosofi och intressera sig för världen". Det var på något sätt så tryggt att lyssna på den här typen, då man kunde försäkra sig om att absolut ingenting märkvärdigt eller häpnadsväckande skulle komma på tal. Dessutom hade han satt in nåt slags bakgrundsmusik som hade helt fel stämning, lol. Och nu är han på väg till Finland, det är bara att följa hans instagramkonto, för lite spännande är det ju nog med sånt här. Jag är nog så intresserad av människor, måste jag säga, det är ingen skillnad om de är intressanta eller klassiskt förutsägbara. Kanske tycker jag att det är extra festligt med sådana här riktigt vanliga människor som hoppas på att de en dag, nån gång ska bli "upptäckta". Tänk så många sådana här det finns och hur lite rum det finns för någon att verkligen bli nånting, på riktigt. Tänk hur många semibra fotografer det finns, liksom. Och ALLA vill vara någon.

Thursday, January 11, 2018

Thomas Henriksson

Vem har sagt att det inte skrivs bra poesi i Borgå? NÅ INGEN. Här är ett bevis av en poet som jag egentligen inte känner, men som jag vet att har varit hemma hos mina föräldrar och fyllespelat piano med pappa i tiderna. Återfann dikten i en av mina gamla böcker från 90-talet och inser att jag ju attan har påverkats av denna, speciellt den där raden om barnen i lekparkerna som har blivit vuxna, men inte jag! Härrigud, är det ett borgåfenomen?

I alla fall, idag: Thomas Henriksson. Varsågod.




Sunday, January 07, 2018

Förlåt

Jag har gått och gruvat mig sedan jag publicerade det här tidigare blogginlägget, faktiskt ångrat det lite - jag kunde ha skrivit om elitistiska musikgubbz utan att specificera att det handlade om brorsan. Började tänka på det, att vad tjänar det till att hänga ut sin bror på det där sättet, det är ju rent egoistiskt på nåt plan, att offentligt fråga sig att "vad ska man göra"? Kanske var det mest ett desperat försök att klargöra att jag på nåt sätt är bättre och klokare än honom, så att alla nu säkert ska veta det - men inte fan är jag det. Tvärtom är jag bara lika usel om jag känner behov att uttrycka offentlig ilska och avsky över något som man hellre bara borde ha låtit rinna av en som vatten från en ankas rygg. Nä, jag vill inte bli en bitter jävel, det är det sista jag tänker bli. Och det första steget mot att bli en bitter jävel är just att börja perkla sig över saker som man ändå inte själv gör nånting aktivt för att förbättra. Jag förlåter brorsan, älskar honom och låter honom vara i sin gubbighet. Han är fin, på sitt sätt, han har en underbar humor och han förtjänar allt gott som händer åt honom. På riktigt. Se kan det vara att han inte förhåller sig önskvärt till världen och att han inte vet bäst alltid fast han tycks tro det - so f'n what? Så många gör det. Inte skadar det nån.
Hej januari, titta, jag är redan bättre.

När stroppen är ens bror

Hur har ni det med släkten? Jag vet inte, tycker å ena sidan att grejer blir lättare men å andra sidan att de blir bara sjukt mycket svårare för varje år som går. Finns det någon annan som typ har ett syskon som bara är helt bananas? Som liksom bara har totalt fel åsikter vad det än gäller, vars värderingar verkar vara längre ifrån en själv ju mer vatten som rinner under broarna, och som det inte tycks gå att göra något som helst åt?

Nuförtiden ter det sig mest bara som att vi kan ta vilket ämne som helst, vad som helst, och så kommer brorsan och jag att ha infallsvinklar som skiljer sig tio världar ifrån varandra. Jag tycker det här är skrämmande, inte minst för att det känns som att vi på något plan är väldigt lika varandra. Vi strävar liksom båda efter att på nåt sätt vara den bästa människa vi möjligtvis kan vara, men hans världsbild ter sig så inskränkt för mig - så svartvit och ja - det här kommer jag att återkomma till, men - elitistisk. Han har t.ex. aldrig förstått att han är en vit man och att man med detta privilegium bör akta sig för vissa åsikter för att inte utge sig som en överlägsen och ignorant stropp. Feminism begriper han heller inte ett dyft av. Ja, det finns ju (gäsp) flera sådana här och är inget nytt under solens ljus, men man vill ju gråta varje gång man ser honom välta ut sina okunskaper på social media. Det bara skriker inuti en för att man typ delar samma blod och bara önskar att han hade låsts in med historie- och genusvetenskapsböcker och -videor i flera månaders tid.

Igår råkade jag läsa ett par kommentarer som brorsan hade fällt om nutidsmusik i förhållande till hans egen uppväxt och musikaliska uppvaknande. Inlägget var skrivet av en dito musikgubbe som är förinställd på att bara vissa åsikter duger och att musik inte är musik om den inte till 90% är skriven av manliga genier med västerländsk totalförståelse för harmoni och uppbyggnad. Det gick i stil med att ungdomarna nuförtiden bara lyssnar på skräp och pling-plong skeidaa. I förbifarten passade de dessutom på att dissa rap, vilket vilken som helst progg-gubbe med självaktning alltid passar på att göra: det här med rap, det är för tondöva. Det är för sådana som inte förstår sig på riktig musik, dvs musik för vita gubbstruttar som står på toppen av fucking allt, som höjer ett pekfinger, säger "tritonus" och rynkar på näsan inför allt som inte kan definieras som jazz, progg, sofistikerad rock eller svår klassisk musik. De ser föraktfullt ner på alla som inte fattar vad nån musikalisk term betyder - men har, hör och häpna, till deras stora förtret inte själva lyckats skapa en endaste harmonilänga av acceptabel musik trots att de har vevat upp- o ner på sina gitarrer i tjugotals år.
Förlåt mig, men hur attans obevandrad i musikhistoria får man vara om man inte begriper att rap-musiken mer handlar om uttryck, identitet och samhällsklass än om den tonala musiken i sig? Rap/hiphop har rötter i blues som i sin tur var en direkt uttrycksformför afrikanska slavar. Och det är mer än så, rap är ofta uttryck för den undertryckthet som den svarta befolkningen genom tiderna har fått leva med i USA. Det kan vara ordkonst på hög nivå, med helt egna skill levels - samma gäller de beats som ligger under det man rappar på. Klart att det finns rap som också är dålig, precis som det finns progg eller rock som är dålig. Dålig musik finns överallt, men det här med att påstå att rap genomgående skulle vara musik för folk som på nåt sätt är enkla, det är bara en så förlegad, elitistisk och rent ut sagt korkad rockgubbe-åsikt som härstammar från ett vitt, totalignorant privilegium i vilket man genom tiderna har varit oförmögen att förstå saker ur någon annans synvinkel. Jag har ingen som helst förståelse för sådana åsikter och för mig ter de sig inte ett dugg bättre än de fafor som i tiderna satt i tevesofforna och ropade att rockn roll är djävulens verk! Att man inte begriper det om sig själv, att man är en mossig snart 40-åring som har gröt i huvudet och som hellre bör vara tyst än komma med totalförlegade åsikter om att "ungdomen lyssnar på bara skit"?!
Ungdomen har alltid varit steget före alla nostalgiserande medelåldersmänniskor och den som inte fattar det är, excuse me, bara dum i huvudet och saknar självinsikt. Att det dessutom sker helt sjukt mycket intressant just bland unga i musikbranschen just nu, ja - det måste man tydligen vara en inskränkt gubbe för att totalt missa.

Tillbaka till brorsan. Förstår ni nu när jag säger hur jobbigt det är att ha nån som är så nära släkt med en och som begriper så lite? Alltså, oinsatta folk med förlegade åsikter finns överallt, men när det ska vara ens frekking bror?! Hur gör man då? Hur undviker man iskalla ögonkast och pissig stämning på alla familjetillställningar? You tell me.

Monday, January 01, 2018

2018 here we go

Nyåret kom, vi hade hundfritt och fest - och faktiskt måste jag säga att det var riktigt lyckat, riktigt roligt. Lite fylleslag och sådär på riktigt liksom. Typ som slocknar i knaggorna och sen ligger i korridoren och snarkar högljutt, lite dans och lite sprakasticka och skrålande. Idag känner jag mig in- och-utåtvänd och sådär som att ett nytt år med nya möjligheter nog är helt välkommet. Ska gå in för det nya året med en tanke på att
1. försöka vara mer snäll mot de som jag bryr mig om
2. ta bättre hand om mig själv
3. försöka äta lite bättre och få i gång bra rutiner med hund och motion och sånt
4. gå in för en mer positiv livsinställning

Ja, det här skriver jag säkert varje år. Skulle egentligen gärna gå in för ett helnyktert 2018 också, men det är ju lätt att säga just idag och det är väl nog lite onödigt med sådana drastiska restriktioner.

Friday, December 29, 2017

Skrivande och isolation

Tidigare i december anmälde jag mig till Mias skrivkurs och avanmälde mig sen bara en kort stund senare. Jag vet att det är en riktigt svinbra kurs, Mia är en riktig jäkel på att dra text ur den mest rostiga skrivburken. Jag skulle säkert ha mycket nytta av kursen, men ibland vet man bara när det är något annat som säger stopp. Jag insåg att jag behöver tid med mitt eget skrivande, nåt slags isolation och liksom tankerum utan avbrott i en längre tid och att jag inte kan ta emot andras råd och idéer just nu eftersom jag samtidigt letar efter mina egna. Som om ödet ville säga mig att jag trots våndor hade gjort rätt beslut, råkade jag sedan lyssna på en helt sjukligt upphetsande föreläsning av Will Self, i vilken han talar om vikten av att isolera sig med sin text - att skrivandet verkligen behöver det för att texten ska hitta sig själv. Det kan ju låta helt galet, men han satte alltså ord på det som jag har gått och tänkt på sedan Littskap slutade.

Det som var så fantastiskt med Littskap var ju att kursen gav mig ett slags verktygsbacke med gyllene råd och regler, helt oslagbart bra sådana, en förståelse för hur man skriver längre texter som jag verkligen inte fattade ett uns av innan. Men till skillnad från konstnärer så tror jag att skrivande människor faktiskt kräver total ensamhet med texten för att riktigt komma underfund med den. Konstnärer kan ju vara i samspel med andra och samtidigt måla och festa och prata och fast vad - och eftersom författare och konstnärer ofta hör till liknande samhällskretsar är det ju lätt att tro att de fungerar på liknande sätt. Men nej. Will Self talade mycket om att "conversation is killing writing" - jag fattade det kanske inte först eftersom det ju är bra att diskutera en text. Men det var inte det han menade. Tänk att du sitter och skriver, och så kommer någon och diskuterar med dig, frågar saker. Du blir avbruten för att du måste ha en konversation. Det går inte att prata och samtidigt skriva. Det här kan möjligen vara väldigt individuellt, men åtminstone jag känner nu på mig att jag kräver i alla fall ett år utan att prata om mina texter för att verkligen veta vad det ens är jag på riktigt vill skriva om.
Det är förresten det samma när man skriver musik. Man kan inte sitta och snacka med folk samtidigt, egentligen borde man inte ens sitta och spela - nä, man borde sitta tyst och i huvudet lyssna på vilka melodier och harmonier som vill bli spelade. Fan vad pretto det här nu låter, men alltså de bästa låtarna har alltid skrivit sig själva, i total tystnad, ofta på natten. Eller medan man promenerar. Samma gäller text.
Kommer heller aldrig att glömma de där dagarna på Vessö, då jag skrev det där sista, då texten liksom öppnades på flera nya ställen och fick tyngd och mening och en genomgående jäkla stämning som inte hade funnits där förut. Jag inser nu att jag hade behövt ytterligare flera sådana där tysta perioder med bara texten och mig för att den hade kunnat lyftas till ännu en nivå, jag hade kunnat få in så mycket mer och jag hade alldeles för bråttom och slarvade i början. Det här tänker jag på med jämna mellanrum och det stör mig så klart, men samtidigt försöker jag att intala mig att det nog är tillräckligt bra och att jag ännu hinner få till början på ett bättre sätt, om det är nån jäkel som vill ge ut boka min, dvs.

Nytt år på väg och med det, en fest

Vi har varit i Sverige och det var helt LJUVLIGT. Jag skojar inte. Det var precis sådär att jag behövde bli upplyft ur min övervattnade kruka, se lite nya vyer och träffa lite mänskor och utmanas lite socialt. Visst är det alltid fint att komma hem också men nog är det skojigt att sitta i en överfull Vikingterminal och bara kolla på alla dårar som rör sig där. På riktigt! Människoskådning is the best.
Nu är det ju på det sättet att vi ska ha nyårsfest här i lägenheten i år och har typ bjudit in hela Facebook. Det är helt galet och ganska dumt när jag tänker efter, vem som helst kan ju komma (också de mer irriterande typerna). Men jag försöker tänka att ett nytt år kommer med nya möjligheter, också för douchebags att bli icke-douchebags och för egocentriska att bli mer intresserade av andra och för irriterande gå-påare att bli mer självreflekterande och för idioter att bli mer insiktsfulla. Så I'M GONNA GIVE 'EM ALL A CHANCE. Jepp, också du.

Wednesday, December 20, 2017

Fem grisar, en get och ett yrke

Är ni liksom jag, dvs våndas över julen, allt slöseri, all onödig plast,
alla malplacerade julklappar, all fleece, alla slaktade grisar, allt övrigt kött, all choklad, allt äckel, alla äckliga julgubbar, alla släktingar och allt paketpapper som sen bara tråttas in i en soppåse och slängs? Jag vet inte varför det är just det här att stuva in allt papper i en soppåse som alltid genom tiderna har gjort mest intryck på mig. Kanske är det symboliken kring det, att paketen är öppnade och julen är slut, att visst var det fina omslagspapper men nu ska allt bara slängas. Brukar ibland vika ihop fint papper för vidare användning men det känns lite som att släcka lamporna under earth hour - vem bryr sig?

Hur som helst - om ni liksom jag våndas över julen och har undvikit julklappar intill denna dag, kom ihåg att det finns sånt som Annorlunda gåva. Det är bara att klicka på grejerna och så har man en fin gåva, tadaa, alla blir glada och man själv. Så kan man ju dessutom utöka gåvan med en extra liten handritad gris- eller gettavla, vilket jag tänker göra. Gjort, den perfekta gåvan är komplett!
Nu skulle jag kunna utöka denna suveräna bloggtext med att ytterligare perkla mig över julen och hur vedervärdigt kommersiell den här högtiden har blivit, men jag tror jag undviker det för idag och våndas över något annat istället - som att jag nu ska ut och solen går ner och att jag har blivit besatt av ett brunt monster som inte vill flytta nån annanstans. Det måste vara ljusbristen, misstänker jag - är bara så otroligt, OTROLIGT trött och det verkar inte riktigt hjälpa att sova tillräckliga timmar. Snart blir det i alla fall bättre rutiner med familjer och jul och sånt, så man kan inte sova till in på halva eftermiddagen. Då kommer jag att få reda på om det är jag själv och mina vanor som har orsakat den här totala odugligheten, eller om det är något utomstående. Hurra för vetenskapen!

Julen - svår att förbise

Jaha, nu är det som så att den där julen och dess ankomst inte går att förneka längre. Idag köpte jag en ynklig metallstjärna från Frälsningsarméns lopptorg, den kostade en euro och ingen lampa rymdes i den. Nu hänger den i alla fall och dinglar vid ett fönster så hurra, mål nästan uppnått. Ville ha en stjärna men blev så less på tanken att sätta pengar på nåt så onödigt som julkrimskrams.
Min dygnsrytm är så uppåt väggarna, svårt att avgöra när det blev såhär och hur, vill egentligen mest bara konstatera att det här med julen och allt det nog kommer helt i rättan tid, med tanke på mitt fortsatta leverne. Ibland känns det bara så tydligt i mig att jag är gjord till att leda mig själv in i fördärvet.