Thursday, September 18, 2014

Vessö calling

Nu har jag fått ett datum, TRETTONDE I ELFTE. Då ska gradun senast lämnas in – alltså finns det ännu lite utrymme för lek och rekreation innan jag skriver den där sista skiten på riktigt. Skrev igår en lista på vad som ännu behöver göras och när jag läser listan ur en utomståendes perspektiv ser det ju faktiskt ut som att jag har koll. Men när jag inte har det.
Äh, nu orkar vi inte tragga om det. Idag ska vi åka till Vessö med hundekipage. Har igen hand om Rölli medan dess ägare är i Benin, på Villa Karo dit tydligen var och varannan tycks hitta med några års mellanrum. Rölli är en jäkel till hund; oppfostrad och osäker men ändå en pojkhundsstropp. Kan inte påstå att jag hyser speciellt varma känslor för den hunden, speciellt när den inte lyder, men vad kan man nu med andras hundar. Hoppas den inte går förlorad i svampskogen.

Igår var jag i banken. Det kändes som ett skämt hur o-smidigt allt gick till där, men så var det också Nordea. Ska äntligen avsluta mitt svenska pengautsugarkonto. Idag läste jag att Finland planerar köpa in en rysk kärnreaktor som inte håller västerländska säkerhetsföreskrifter. Samtidigt satsar resten av Europa på förnybar energi. Vafan har folk för fel i det här landet? Har de somnat på soffan år 1977 och sen plötsligt vaknat upp i förra veckan? Det finns andra lösningar än kärnkraft, eller att blidka Ryssland genom att tacka ja till klantiga affärer. Dårskap.

Wednesday, September 17, 2014

Mina mest störande egenskaper


För att tänka på något annat ännu en stund tänkte jag knåpa ihop en lista som jag hittade från en random blogg. En lista på ens tio mest störande egenskaper, inte i nån speciell rangordning dock. Det här kan bli lite enformigt, men...
1. Jag är SLARVIG och lämnar alltid alla saker jag använt i en osammanhängande hög. Det är störande, speciellt om man har att göra med sådana som inte är slarviga.
2. Jag är onödigt hetsig och kan vara elak och anklagande också, speciellt mot sådana som bryr sig om mig. En OERHÖRT störande egenskap, speciellt när jag annars är mån om att ge ett överlag bra intryck till andra.
3. Jag har svårt med att ta tag i saker och är en mästare på att skjuta upp saker jag borde göra idag till i morgon, i övermorgon och i all oändlighet. Detta är kanske inte speciellt störande för andra (snarare roande kanske) men mycket, mycket störande för mig själv.
4. Jag saknar förmågan att planera och kastar mig istället på uppgifter utan att ha en aning om vad jag håller på med. Lite planering innan hade lett till att uppgiften hade tagit säkert hälften mindre tid och energi, men saknar man planeringsförmåga så saknar man.

5. Jag tenderar att tappa bort mig i filmer och böcker typ direkt. Det går femton minuter och så har man inte följt med och har ingen aning om vad som försiggår.
6. Jag älskar meningslösa dataspel som tar timmar av min vakna tid.
7. Jag är dålig på att öva på saker – vill helst vara mästare direkt, vilket mestadels leder till att jag enbart sysslar med sådana saker som jag har lite talang för och aldrig blir riktigt bra på något.
8. Jag är löjligt impulsiv, vilket leder till att jag ofta gör förhastade och oeftertänkta beslut som leder mig in på helt knasiga vägar som jag sen hamnar nästla mig ur.
9. Jag har inte tålamod att skita. Det leder till att jag ibland hamnar gå på vessan flera gånger på raken, vilket leder till att man slösar vessapapper. (Can't believe I just wrote that.)
10. Jag är urkass på att tacka nej till saker jag blir ombedd att göra, vilket också hör ihop med 8:an.

AJJO! Jag glömde att inkludera hur lätt jag blir beroende av saker: personer, substanser, dåliga vanor, you name it. Det får bli en extra bonus nr 11.

Nittiotalet

Innan jag tar itu med dagens tråkigheter (skriva en lista på vad som ännu behöver göras i – you name it – gradun) vill jag tjafsa lite om NITTIOTALET. Det intressanta här är ju att årtiondens estetik och ideal faktiskt tycks upprepa sig med 20 års mellanrum – 70-talets hippie-estetik blommade upp på 90-talet, varpå influenser av 80-talet kunde ses i början av 2000-talet. Och nu när det har gått mer än 20 år sedan nittiotalet ser vi igen en annan form av nittiotal ta plats.

När jag tänker tillbaka på mitt nittiotal så minns jag en ständig känsla av äckel och avsky för den estetik som klädbutiker och mainstream-mode representerade. Fonterna var för jävliga, teveprogrammen såg ut som röv och allt var bara fult, fult, fult. Jag minns att jag såg tillbaka på de gångna årtiondena och tänkte på hur man bara kunde ha kommit fram till något som var så inihelvete fult som modet år 1995. Kan heller inte påstå att den där Kurt Cobains grunge-estetik var nåt speciellt att ta efter fastän man kanske mer eller mindre omedvetet gjorde det. Lopptorgen å andra sidan var guldgruvor av härligheter, gamla sportskor och -jackor från 70-talet, tröjor och T-skjortor som folk idag hade betalat tiotals euro för och som då såldes för ett par markor.

Under 2000-talet skedde en slags förändring som slog mig med häpnad. Jag såg hur allt det jag hade använt som nån slags alternativ klädstil på 90-talet mer och mer blev mainstream – till exempel de där enkla tygskorna och T-skjortorna utan krusiduller. Såna kunde jag leta mig fördärvad efter på 90-talet medan de nu finns i vilken skobutik som helst. Jag minns när jag nån gång i finska HM:s begynnelsetid besökte en av deras butiker och tänkte att jag attan skulle kunna tänka mig att gå i nästan vad som helst som hängde på krokarna där. Det var en helt ny upplevelse för mig, att klädindustrin plötsligt delade smak med MIG, wtf. (Det här betydde dock ingalunda att jag började handla på HM, förstå mig rätt.)

Och dessutom: nu idag när man ser nittiotalsinfluenser på stan och i broschyrer, teveprogram och liknande, så tycker jag faktiskt att det är något charmigt med de där för jävliga fonterna.  Och de där överstora Talking Heads-kavajerna till exempel. Det ÄR ju faktiskt något charmigt med dom fast jag hade spytt galla över dom då när det begav sig på riktigt. Det här får mig att fundera på å ena sidan nostalgisering – hur man omfamnar något som är bekant – och å andra sidan hur nutiden lyckas omtolka och presentera något som var för jävligt på ett sätt som gör det mindre jävligt.

Monday, September 15, 2014

Erfarenheter från Syndalen

Är hemma igen och sådär tömd i huvu som man brukar vara efter ett läger med himlens benådade folk (eller utvecklingsstörda som de lär kallas). Det är något så sugande intensivt att spendera ett par dagar i samvaro med såna här slags människor som har så annorlunda funderingar och utmaningar i sin vardag.  Man är där för att hjälpa och handleda dem "i vår värld" men för att kunna göra det måste man leva sig in i och försöka förstå hur de har det. Och de ger till en lika mycket till en som de tar av en, alltså kommer man tillbaka till sitt dagliga liv fullständigt förändrad, med annan humor, med andra prioriteringar och andra funderingar.
Den här gången var det alltså frågan om ett militärläger, "Lär känna militärlivet" i Syndalen nära Nylands brigad. Syndalen var en ny bekantskap för mig – det är alltså ett ca 1000 hektar stort område på vilket militären tränar och har sina övningar, vanlig befolkning har naturligtvis inte tillträde dit. Man kan ju redan på förhand förstå att det blir nåt alldeles speciellt med ett område på vilket största delen män rör sig och där kvinnornas områden (som bastun) liksom är noga utpekade och utmätta. Det låg som ett täcke av konstgjort allvar över hela platsen och allt som gjordes tycktes onaturligt, tillgjort, nästan Monty Python-aktigt tokigt och fånigt samtidigt som en känsla av tungsinthet vilade över alltihopa, en känsla av att ingenting ska vara det minsta lättsamt eller estetiskt tilltalande. Till och med naturen var olik nån annan natur jag har sett i Finland förut. Marken var nedtrampad överallt; det var som en skog som inte var nån skog och tallarna stod som om de vore planterade med några meters mellanrum mellan varandra. Vår grupp sov på enkla liggunderlag i två armétält med kamin mitt i och på dagarna sysslade vi med olika former av övningar som att gräva skyddsgropar åt oss att gömma sig i "när fienden kommer", bekanta oss med sjöräddning och brandsläckning, lärde oss att marschera i formation och de kommandon som hör därtill och såna saker. Samtidigt som vi var där rörde sig ett hundratal reservister på området – äldre män som ett par gånger i året frivilligt söker sig till Syndalen för att öva på sånt här som att försvara Finland och överleva i skogen. Jag såg dem marschera och sitta lutade mot trädstammarna ätandes ur sina skramlande trangias, nån ledare prata högtravande och samla sina trupper i perfekta led. Och jag kunde inte annat än storfnissa inombords, tänka på vilken idioti det ligger i att folk finner det meningsfullt att lämna vardag och familj för att känna på nån sån där tekopyhä-allvarlig muka-survival brotherhood i skogen. Samtidigt som det ju nog är vettigt att lära sig om överlevnad, hur man tar hand om grejer, fixar dem och får dem att hålla länge, hur man gömmer sig och hjälper varandra i krissituationer etc, fanns det liksom ingen logik när det gällde till exempel ekologisk hållbarhet. Det dracks ur plastmuggar, till varje mål serverades det MJÖLK (som om vi vore kalvar), och mjölken serverades inte ens ur enliterstölkar utan ur mindre tvådecilitersburkar, vilket ju är fullständig idioti. Förutom mjölken var det BRÖD som gällde; i armén råder det alltså nån sån där gammaldags uppfattning om att det är mjölk och bröd som föder ett folk.
Jag kunde heller inte släppa tanken på hur träffande det är det här med himlens benådade människor och armémaner och vilket ultimat giftermål dessa två världar utgör. Många i vår grupp verkade stortrivas med att få order och få tydligt utformade instruktioner (som att till exempel vattenflaskan ska sitta i vänster byxficka) och de riktigt sträckte på sig när de fick gå i formation och lyda kommandot "katse eteen-PÄIN". Arméns stora budskap om att inte ifrågasätta och till vilket pris som helst stå upp för sitt land och göra poänglösa gester klingar bara så väl med folk som annars heller inte har förmågan att tänka lite mer på vad de egentligen sysslar med.
Nåja. På söndag samlades alla trupper inför något som tydligen är nån form av rutinsamling på söndagmorgon i Syndalen. Man marscherar upp till en platå på vilken Finlands flagga hissas samtidigt som nån slags högre uppsatt mupp står och hojtar om att man först ska stå i asento och sen rikta blicken till höger och följa med när två nervösa pojkar står och fumlar upp statsflaggan i en stång. Det finns till och med regler för hur mössan ska hållas under flagghissningen; i vänster hand med brättet riktat åt höger. När flaggan var hissad, höll muppen ett kort tal om att vi lever i "en intressant tid" och titta nu hur det går för Ukraina som inte kan försvara sig. Hans slutkläm var att det är betryggande att se att Finland satsar på sitt försvar – "te olette esimerkki siitä" var de avslutande orden. Och där stod vi, ett gäng himlens benådade och ett hundratal frivilliga reservister. Lycka till bara med att försvara Finland.

Lite suddigt här, men ändå beskrivande. Vi kom, fick kläder och satte upp ett

tält.

På dassen: otaliga anteckningar från beväringar, här:
"Hur fittig armén och livet en känns
börja
aldrig
hajoo
Stay strong".
Ett slags budskap om hur man uppfostras till att vara karl, tycker jag. Håll upp masken, svälj det dåliga. Visa ingenting. Börja aldrig hajoo, för då är du svag.



Inuti tältet (som var lite lappat)

Här åt vi, i en barack med iskalla stolar. Ett underverk egentligen att ingen blev sjuk
eller att jag inte fick urinvägsinfektion.

Armémorgonmål serverat (bara brödet fattas).

Vi går på led

Arméns båtar (som kallas Jurmon och har 900 hästkrafter).

Hamnvakten berättar

...och blir omfamnad av en av våra deltagare.

Maskinrummet kollas in.

Vi testar på prickskytte med lasergrunka. Skoj.

Vi spelar petanque med militärisk koll på vinnare och förlorare.

Jag gör ett försök till en skogsselfie.

Andra ledaren Erica sitter och chillar vid ett träd (och det nämnde jag ju inte alls,
hur särbehandlade vi blev på grund av att vi ju var quinnor – bland annat behövde vi inte gräva,
enbart SITTA på spadarna medan karlarna grävde. Sen skulle vi bedöma groparna och det poängterades att vi säkert hade nån form av kvinnligt perspektiv på dem. Hoho).

Ja, vi skrattade hela tiden för annars skulle vi antagligen ha fått dåndimpen.

Vi är på väg tillbaka till brigaden – med äkta militärskjuts som väntar i bakgrunden.
Vi blev inskyfflade som sardiner i en lastbil vars presenning sen drogs för så vi åkte i ett dundrande kolmörker. En upplevelse nog. (Har inte upplevt liknande skjutssystem sen Västafrika, faktiskt. Och maten påminde dessutom tidvis om de portioner överkokt pasta med oklara burksaker som man fick på kameltur i Mauretanien. Bara för att dra lite oväntade paralleller).

På väggen i brigadens matsal i Dragsvik

... som annars såg ut såhär.

Wednesday, September 10, 2014

Jens erbjöd tiggaren målarjobb i stället för att skänka pengar

Jag stötte på en viktig grej häromdagen, nämligen den här artikeln och en kommentar på den: Jens erbjöd tiggaren målarjobb i stället för att skänka pengar. Nu lånar jag min vän Martins ord men han skrev så bra om den här grejen:

"Det jag stör mig på är människors okritiska hyllande av denna händelse. Jag vill inte kritisera den här Jens, och jag tror att pengarna han gav var hyfsat skäliga för jobbet, MEN: hela problemet med att folk skickar runt det här och hyllar det som världens bästa gärning är att det väcker idéer om att trickle-down-effekten fungerar, alltså att det inte krävs inkomstutjämnande åtgärder och vettig resursfördelning, utan att dom rika kommer att hjälpa dom fattiga utan en aktiv politik som gör att så sker. Typ "vi behöver inte förhöjd inkomstskatt för höginkomsttagare för han Jens betalade uppenbarligen tiggaren femhundra spänn för att måla en brygga - det systemet fungerar ju!", vilket det faktiskt inte gör. Som sagt, jag säger inte att Jens gjorde fel, men hyllandet är jävligt RISKY BUSINESS."

Word. Bara word.

Nå hoho, det var nu en surkärring

Det var en grej som jag har gått och ältat i nån vecka. En incident som hände på jubbet. En tant kom in, jag råkade sitta i kassan, min arbetskumpan hängde bredvid. Hon frågade direkt: finns det nån form av kvinnlig infallsvinkel i det här museet (som handlar om en stor, finsk kompositör som börjar på S, orkar inte skriva ut namnet, Googles motorer kan hitta mig, hehe). Ja, "finns det något kvinnligt perspektiv på det här museet", sa hon alltså. På finska, så jag fick först försäkra mig om att jag verkligen hade förstått frågan rätt – att hon berörde ett av de områden som jag själv är mest passionerad för, herregud AINO! Frun som har ett porträtt i bakrummet, frun som attan också var begåvad men som aldrig fick nån egentlig möjlighet att uttrycka sig själv vid sin mans sida – hur mycket har jag inte tänkt på henne och hur hon hamnade hålla ihop familjen medan kompositionsgeniet var ute och söp, bland annat.

Nå, men det var inte poängen. Vi diskuterade en stund, jag nämnde Aino och försökte lägga fram nåt vettigt resonemang, samtidigt som jag nog måste lägga korten på bordet och säga att näää, int har vi rikit någo kvinnligt perspektiv i det här museet, inte. Nå väl. När tanten hade gått, så sa min arbetskamrat nåt i stil med att "nå hoho, det var nu en surkärring". Jag blev lite till mig, för jag hade inte uppfattat att hon var det minsta sur. Han hade uppfattat henne som provocerande. Vi började lite förstrött diskutera feminism och jag förstod direkt att han hade taggarna utåt. Han sa att han nog i princip förstod vad feminism går ut på, men att det börjar gå "lite för långt", att "man kan föra fram saker på ett icke-aggressivt sätt". På ett icke-aggressivt sätt. "Utan att provocera och komma in sådär som en besserwisser".
Jag tänkte i mitt stilla sinne, att på vilket vis var den där tantens beteende aggressivt eller provocerande? Vilket? Jag förstår det fortfarande inte. Finns det nån form av kvinnlig infallsvinkel i ett museum som uttryckligen handlar om en karl? Det är väl en jäkla relevant och bra fråga? Eller?

Sen har jag då som sagt gått och ältat det där. Och polletten har lite fallit ner. Det finns folk som uppfattar feminister som aggressiva och provokativa helt utan anledning. Bara att man talar om saker som rör kvinnor tycks tända varningslampor. Hur ska man ens kunna föra en vettig diskussion med någon som uppfattar en som provocerande utan att man ens är det?

Monday, September 08, 2014

Ööö... här händer...

...inte så mycket. Jag skriver gradu. Har lite bestämt mig för att inte skriva blogg så länge jag har lite flyt me gradun, för bloggskrivande är ju så mycket roligare än gradun. Så därför är det lite tyst här. Och kommer det förhoppningsvis fortsättningsvis att vara resten av den här veckan. Fan, det ser nästan, NÄSTAN ut som att jag kunde hålla mitt löfte: att bli klar innan oktober. Herregud, HERREGUD om det går vägen. Idag hade jag nån form av extas bara för att jag hade skrivit ett par meningar. Mitt belöningscentrum är kanske lite, ehm, ur lag.

Monday, September 01, 2014

Istället för att skriva gradu kan man rita gradu


Said no one ever.

Paikallani

Idag blev jag sådär störd på Finland som jag blir ibland när jag har varit här ganska länge och mitt i allt minns hur allt funkar i andra delar av världen. Det var visst tre faktorer som gjorde att jag idag plötsligt bara gick omkring och fräste och var redigt irriterad.

1. En tant satt i gräset utanför Lonttis där jag brukar gå morgonpromenad med hunden. När vi gick förbi sa jag "huomenta". Hon, ingenting. Tittade bara surt på mig.

2. Ville ha lite sätkätobak av ett par bordsgrannar i lördags – hade papper och filter själv och det enda som fattades var några få tobaksspånor. Böjde mig över till pojkarna som jag såg att rökte sätkän och frågade om jag kunde få lite. En av dem bokstavligen slängde tobaken åt mig utan ett ord, jag rullade, gav tillbaka, tackade, var artig – inte ett ord, inte ett leende, ingen fucking mänsklig kontakt. Där sitter de – tre medelålders karlar och kan fan inte ens bemöda sig om en vänlig gest som till exempel ögonkontakt. Jag lånade tändare från ett annat bord.

3. En glad hund med ägare närmade sig mig och min hund och det var liksom läge för ett hundmöte, en snabb "gomorron, ja du e också hund"-träff. Jag är på väg till höger men STANNAR upp ett ögonblick för att hundarna ska få träffas, medan hundägaren utan ett ord bara drar sin hund förbi utan att säga nåt, utan att hälsa. Fast jag står där som ett fån. Om man inte vill att hundarna av nån anledning ska träffas, så kan man väl för fan säga nåt då innan man traskar förbi bara. Han såg dessutom sådär finskt "sur utan orsak" ut och hade "bråttom ingenstans". Liksom de flesta i det här jävla landet tycks ha.

Alltså fucking retardation-nation! Va fan har folk för fel?! Det kostar liksom ingenting att vara lite vänlig och prata med främlingar eller what ever. Tvärtom så kan det hända att man själv blir lite glad av mänsklig kontakt. Nä, ibland känns det bara som att jag mår alldeles för bra för att leva i det här landet, att jag är alldeles för normal.

För att jag inte själv tydligen har så mycket trevligt att komma med just nu (eller har och har) så vill jag ta tillfället i akt och berätta att jag har en ganska sablars begåvad sambo som skriver helvitis bra låtar ibland, hehe. Lyssna på den här låten! (Han sjunger i ett skede dur på moll och DET FUNKAR. Sånt liksom. Folk spenderar halva liv genom att försöka få sånt där å funka o J kan knappt sjunga rent, ändå gör han spontant sånt där.)

Och så vill jag visa vägarna till Ellen som skriver en av mina favoritbloggar. Blir ofta fast när jag läser där, det är nåt med hennes sätt att skriva som är så fängslande, öppet och ärligt, rakt och fint. Fint med sådana pärlor i blogg-avstjälpningsvärlden.

Moln och punkkeikka

Tänkte börja denna måndag genom att posta ett par bilder tagna från bilen då jag kom med farsan till Åbo och sommarn sådär officiellt var slut.










Molnet visar knytnäven.


Det blev visst en jädrans massa moln.


Men här är vi på punkkeikka – årets Taideslummi som egentligen inte var nåt taideslummi
utan bara nåt slags spontant initiativ på en övergiven parkeringsplats.
Ovan nya bandet Svordom (Med J till höger). Lovande, lovande! Snart får man höra första inspelningen också.




Sedvanliga höst-Åbo


Mychi rönnbär i år.

Sunday, August 31, 2014

Märkte just att jag inte ser ett skit med




mitt vänstra öga

helt fatal upptäckt


jag ser typ bara med mitt högra öga




det är väl


typ normalt



det är väl också typ normalt att man upptäcker såna här saker när man som mest
bara vill skriva helt normala saker



men int kan