Monday, November 12, 2018

Satans snäll-jag

Ingen bra dag detta. Hade varit hur bra som helst om jag inte hade gått och SABBAT DET IGEN genom min enfaldiga vilja att vara andra till lags. Gick och lånade ut J:s vintage Laney rörförstärkare i fredags, det är ett par bekanta som vill börja träna i vår träningslokal med sitt bänd - och så kom de då och hade typ ingenting med sig, och behövde typ allt. Och vad gör jag? Jo, gladeligen säger jag att det säkert går bra att låna det här och det där, jag frågar ingenting, utan ANTAR BARA att det går att sätta på J:s förstärkare och använda den, utan att veta något om hur man ska göra för att sätta på rörförstärkare i allmänhet. Och nu är den så klart sönder. Den slocknade direkt idag när han satt på den och det harmar så mycket så jag knappt kan beskriva hur mycket någonting kan harma- speciellt som J är så SATANS SNÄLL också och inte ens blir arg - nä, som den balanserade och förnuftiga människa han är så ids han inte gråta över spilld mjölk utan håller bara gott humör och istället får jag gå här och vilja dunka huvudet i väggen för att jag är en sån förbannad idiot. På riktigt, har inte känt mig som en sådan här idiot sedan jag lyfte fel kassar från Eivor (också bara för att vara snäll, satans snäll-jag) och hamnade pröjsa 200 euro för nåns mediciner som skulle till Jurmo och inte till Nötö.

Thursday, November 08, 2018

En lång parentes om ingenting

Kära dagbok, eller what ever you are,
jag har gjort så som jag gör ibland när jag inte riktigt vet vad jag ska göra - jag begraver mig i arbete och försöker nå helt tokiga deadlines. Fick för mig att ansöka om en utställningsplats till nästa år för mina tuschteckningar - det är bara det, att man borde ha minst 5 konstverk att visa upp och jag har tre, och deadlinen för den här grejen är på söndag. Plus att jag MÅSTE rita minst två julkalendersluckor per dag om jag ska ha en chans att hinna få någon kalender klar till månadens slut.
Jag vet att två julkalendersluckor låter helt vansinnigt lite för en som inte tecknar - men jag kan nu berätta, att ska man teckna på riktigt med referensbilder och inramning och pratbubblor o skit - så tar det en hel massa tid. Plus att man lätt sätter ner en timme på något som man sen slänger bort för att det blev så skit.

Egentligen är det här bara en lång parentes, jag vet inte riktigt varför jag skriver det ens. Kanske för att jag vill berätta att det händer och därigenom befästa att det tänker hända - att jag nu tänker gå ut med hunden och sen dra i gång med en sån där vansinnig tuschteckning som tar sjuhundra år att färdigställa.

Wednesday, November 07, 2018

När livet suger som en gamal avloppsslang

Dagen idag är SÅ DEPRIMERANDE. Det orkar inte vara ljust ute, och inte för att jag brukar bry mig om det, så känns det nog extra sunkigt idag, som om solen och alltet hade glömt att vi också ska leva här på den här delen av klotet. Fick tända blomlamporna direkt från morgonen, det var ju inte klokt.
Facebook är deprimerande - ångrar att jag ens överhuvudtaget går dit och scrolla men man vill ju se vad ämnena är, vad folk postar om och dylikt. Men det är mest tragiska saker: en gråtande baby som blir glad när den får en mobiltelefon att leka med. En bild på ett dött landskap, rubriken: "klimatkrisen är värre än vi tror". Nåt bygge i Sverige som stoppas pga att man beräknar att havsytorna ska stiga och göra boendet omöjligt just där.
Jag har inte direkt känt av nån klimatångest, inte så jag ordagrant har formulerat det just så, men jag funderar ibland om den allmänna hopplöshet jag känner kan vara just det - att framtiden och livet känns så obota meningslöst? Det känns som att jag inte vill göra några framtidsplaner, mer som att jag vill ta en dag i sänder och koncentrera mig på att bara leva, inte producera. Tampas ofta med tankarna på att jag är en smitare, en som jobbar så lite som möjligt, som bara duckar och rymmer och gömmer mig istället för att försöka göra någonting åt saker, men jag vet inte vad man ska göra! Visst, man kunde gå upp på barrikaderna och kämpa för folk som har det sämre än en själv, provocera, bråka, härja och påpeka. Men jag orkar inte, och det känns som om det faktum för mig ännu längre in i den onda cirkel som är orsaken till "mitt vita illamående", där jag spenderar dagarna genom att varken vara hungrig eller speciellt trött eller ens utsatt på något plan. Det är inte synd om mig på något som helst sätt, men ändå är jag mestadels helt attans uppgiven!

Just nu då? Jag jobbar på en julkalender. Det har varit tal om att den ska till Yle, har inte fått något hundraprocentigt svar om den saken ännu, men jag måste ju börja i varje fall - november är kort och så brakar december in. Så det blir i alla fall seriejulkalender, hurra för den saken. Små segrar, små grejer som får en upp om morgnarna. Försöker hänga mig upp på sådana saker. Att även om livet suger som en gamal avloppsslang, så finns det roliga grejer man kan sätta ner sin tid på.

Och ännu en grej. Jag mötte SANDSTRÖM på morgonpromenaden. Jag skriver det som det är för det finns inget sätt att omskriva det namnet, och varför skulle jag det? Sandström hör till mina absoluta favoriter här i tillvaron, bara åsynen av den karln som stomlar genom Lonttis i sin långa kappa med hörlurar i öronen, får mig på gott humör, och ännu gladare blir jag av att jag faktiskt känner karln (tack vare skrivkursen) så till den grad att man kan stanna och snacka litet förstrött om livet och promenaderna, om "att man inte ska bli o sita" och att "jag skriver lite, men det är så svårt, man blir så trött på sin egen röst" och han som helt sonika svarar att "ja, ja, det blir man ju." Han pekade på hunden och sa att "den tar dig ju ut i varje fall" och jag sa att "ja, hade inte den funnits hade det inte blivit TILL NÅGO med mig, int till någo." ATt SÅDANA SAKER, gott folk, kan lyfta en ur det mest bottenlösa träsk en sådan här skrikande innehållslös onsdag i november.

Thursday, November 01, 2018

Cirklar, hägrar och doftande gräs

Idag är det då den 31.10 och medan jag skriver har oktober övergått i november. Som jag har väntat på den här dagen! Jag vet inte varför, men speciellt i år har det känts viktigt att FIRA allhelgona, halloween, Dia de los muertos eller Samhain - ja, ni hör att det är förvirrande. Hur som helst så handlar det ju om samma högtid, egentligen. En är keltisk och wiccansk, en är kristen, en är, öh amerikansk och en är mexikansk. Så jag har tänkt att okej, jag kör med något som har anknytning till jorden, naturen och mina bortgångna nära och kära - så blir det litet alltihop på en gång, då. Och jag har velat göra en sån där riktig wiccansk ritual SÅ LÄNGE men det har inte riktigt varit läge för det - men nu var det alltså det - och dessutom på wiccanernas nyår. Hurra! Jag älskar nyår, allt som innebär pånyttfödelse är bra, så det passade mig utmärkt.

Redan på morgonen när jag gick ut tyckte jag att det fanns något speciellt i luften. Det var oerhört grått och disigt, men en stark och beslutsam vind drog fram genom luften, som att förändringar var på väg - ja, ni märker att jag har haft sinnena på helspänn hela dan. Så fort J hade dragit iväg på jobb blev jag en effektiv förberedelsemaskin och det fanns ingen hejd på det.
Jag började googla Samhain och vad man kan göra, bestämde mig för att en rädsloritual blev bäst för att den kändes vettig och för att det alltid är bra att möta sina rädslor och sen rituellt göra sig av med dem. Dessutom var det inget särskilt man behövde för just den ritualen, förutom, tja - sweetgrass då. Eller doftmyskgräs på svenska. Man skulle fläta en fläta av doftmyskgräs, tända på den i ena ändan och sen svepa i luften mot alla väderstreck för att driva ut oönskade besökare ur häxcirkeln. Märkte till min förtjusning att det är möjligt att hitta sånt här kring Aura å så direkt var jag ju ute och letade efter det.
Gräset skulle se ut som gräs, fast lite tjockare då, och styvare. Och så skulle det dofta starkt av vanilj när man smulade sönder det mellan fingrarna. Och som jag gick och plockade gräs och smulade. Jag gick och smulade och gick längs med åkanten, jag trodde jag hittade nåt liknande men nej, ingenting doftade. Visst gräs doftade fisk.


Mili blev rätt så sur på mig när den insåg att promenaden gick ut på annat än att fokusera på just Mili - den är sådan - har urdåligt tålamod med ens egna förehavanden. Helst ska man bara gå och det är Mili som ska böka runt, snusa och hitta grejer. Här sitter den demonstrativt och glor på mig mellan trädstammar.


Inget myskgräs på västra åstranden. Gick över träbron vid Halis och DÄR satt den gråa hägern! Jag har sett den en gång förr, då hade en folkhop samlats på bron och en tant sa "siell on haikara" åt mig, att "siellä se istuu". Då satt den uppe på det vita räcket på bilden. Idag satt den där nere på stenmuren, och ja. Som jag har sagt med hela dagen idag: Det var annorlunda idag. Det var bara jag och hägern och uttråkade Mili och det kändes som att hägern var speciell just idag, som att den innebar någonting, jag var ju tvungen att googla hägerns symbolik medan jag gick vidare och letade efter doftmyskgräs längs med östra åkanten. Och tamejtusan om inte hägern runtom i världen symboliserar häftiga saker: Styrka, tålamod, kommunikation med gudarna, att leva i samband med elementen och moder natur. "Whatever heron wants, heron gets" stod det. Medan jag läste om hägern så flög den förbi igen, två gånger - en gång mot stan och sen tillbaka mot Halis. Den kväkte till och med. Jag och hägern, liksom. Vad helst jag önskar, kan jag få - det har jag hört förr.

NÅ VÄL, sedan tog det inte länge förrän jag hittade det jag var ute efter, trodde jag. Ett gräs som äntligen doftade. Inte doftade det vanilj, precis, det doftade bara aromatiskt och gott, men det fick duga. Bladen var bruna och halvt förmultnade, jag tänkte att det kanske var för att jag var ute så sent på hösten som vaniljdoften hade avtagit. Det blev en tygkass full med gräs.


Nu hade jag kommit såhär långt då, genom studentbyn förbi det där runda tornet mot tågbron. Hotfulla, blåa moln tornade upp sig i öster och nordost, det var helt perfekt.


Sen kom jag hem och skrev en lista över vad mer jag behövde. Vita ljus, havssalt, nåt att äta, en krysantem (den blandade jag ihop med en annan ritual som jag inte hade tänkt göra, men det blev nu en krysantem ändå. Jag ville ha en krysantem). Jag skrev upp lite formler i min skuggbok (jepp, har en sån) och förberedde min cirkel. Jepp, MIN CIRKEL! Nu tror ni väl att jag har gått helt bananas, men ska man göra en häxritual så får man väl ta och göra det på riktigt, tänkte jag.
Jag gick ner med mitt gräs till torkrummet, slängde det på en ställning och knäppte i gång fläktmaskineriet medan jag gick ut i stan för att inhandla mina attiraljer (och min krysantem).
Stan var ohederligt ohelig, eller hur man nu ska beskriva det. Det var för mycket folk överallt, orkade inte köa för att få köpa svarta ljus i Tiger, orkade inte med Sokos heller, såg nån löjlig tonåring i halloweenmundering, inhandlade lite bananer och päron på torget, och så ringde I. Det var festligt, vi talar sällan. Vi talade hela vägen tillbaka hem, jag ledde cykeln. Jag berättade att nu ska jag leka häxa, nu händer det! I tyckte det lät vettigt, man ska leka, sa hon.


Sen börjar det mest spännande. Mitt gräs hade torkat helt utmärkt i torkrummet, bar upp det och flätade det, hällde salt i en kopp, vatten i en annan, lade fram kex och vin, lade på lite lagom mystisk meditationsmusik, släckte alla lampor och tände ljus istället, KLÄDDE MIG I J:S MAMMAS KLÄNNING, en blå, lång historia, satte i kontaktlinserna och släppte ut mitt sketna hår. Där fanns minsann häxan! Har tyvärr ingen bild på det. Var närapå att jag började sminka mig också, det hade känts helt rätt.
Och ja, sen drog jag i gång alltihopa. Tände ljusen i cirkeln, gjorde som jag hade läst på nätet - kunde attan inte hålla reda på väderstrecken och vilket element som hör ihop med vilket fast jag hade upprepat dem en massa innan. Öst skulle man börja med i varje fall, för där går solen upp, och öst symboliserar också luft, nord symboliserar jord, väst vatten och syd eld. Så jag öppnade min cirkel och satte mig mitt i den som värsta häxpackan, bjöd in allt gott som hade lust att komma samtidigt som jag tände min myskgräsfläta och svepte den mot alla väderstreck för att bjuda in eld och luft.
Här ska jag avbryta mig litet. Egentligen bjöd jag in Guden och Gudinnan, Hekate och liknande figurer. Det kändes så himla töntigt, det kändes bara fel så jag märkte hur jag tystade ner mig själv när jag sa det där, det kändes som fullständigt mumbojumbo, fast det hör till wicca, att kalla till sig allt det där. Nåja, får kanske tänka om där, för det kändes nu verkligen inte som att någon gudom fanns på plats. Hur som helst, gräsflätan doftade, öhm, något, men inte som den skulle tänkte jag mig, det fick duga. Stänkte också saltvatten åt alla håll för att invitera vatten och jord. Nåja.


Sen gjorde jag rädsloritualen och det här var rätt häftigt. Jag tog på mig en svart mask (jepp, vi råkar ha en sån) och skrev ner allt jag är rädd för på en lapp. Jag snackade en massa, det var inte svårt att komma på vad jag är rädd för: Att misslyckas, att tappa livsglädjen, sådana saker. Sedan vände jag mig mot alla fyra väderstreck och bad rädslorna dra och förbytas mot styrka, till sist tog jag av mig masken och förklarade högt för mig själv varför dessa rädslor inte har något fast grepp om mig. Och så sa jag "tack, tack, tack" och "var hälsad" och "så ska det bli". Brände upp varje rädsla en efter en i en liten keramikskål. Sen blev det allt lite stämning.
Och ja, sen åt jag kex och drack vin, det hörde också till. Nog kan de, dessa wiccaner! Sen vände jag mig ännu mot bilden av farmor som lurade från mitt Day of the dead-altare, och bad om ursäkt för att jag varit elak som barn, för att vi alla alltid var det i hela min familj, det bara blev så. Det blev väldigt emotionellt. På fotot ser hon ut som jag så ofta brukar göra (har jag för mig) - glad men med något obotligt ledset inuti, liksom frånvarande, med blicken drömskt vänt ner mot vänster. Jag vet inte vem som har tagit den bilden av henne men den är fenomenal, den är helt fantastisk. Den säger allt om farmor och hennes liv, hur hon gick där och var så himla oförtjänt åsidosatt - denna fantastiska människa full av välvilja, talang och stormande känslor. Jag svor att jag hade lärt mig en läxa nu, om hur illvilja och illamående kan gå från släktled till släktled utan att någon knappt har någon makt över det, men att jag nu är beredd att bryta det mönstret - jag kan inte hålla på sådär längre, vara sarkastisk och elak mot min familj.


Och ja, sen upplöste jag cirkeln och tackade, steg upp och det var det! Inget märkvärdigt egentligen, men ändå så himla häftigt, liksom annorlunda och nytt.

Jag vet inte om jag bör säga några ord om den nyandliga biten här eller vad man nu ska kalla det - ligger ju liksom i tiden att ta lite härifrån och därifrån och kalla sig kristen i ett sammanhang och mixtra med magiska örter i ett annat. Jag tänker nu mest bara, att så länge man har goda intentioner och koncentrerar sig på att vara en hel och bra människa som lever i samklang med naturen (vilket wicca egentligen går ut på) så kan det ju inte vara något fel i att också köra litet rituella grejer och formler kring det? Livet är ett skämt - en lek - vi finns här och vi vet ingenting om vad som finns utanför vår medvetandesfär. Yoga har lärt mig att det finns mycket man kan upptäcka bara genom att vara avslappnad och ha öppna sinnen, så varför inte detta också? Nåt i den stilen tänker jag om den här saken och den här dagen som tamejtusan har varit den festligaste och minst angstiga på länge.
Gräset då? Nå, det visade sig vara kalmus (tror jag). Typ en vattenväxt som också är rätt aromatisk och vars rötter också nån gång i tiden har använts medicinalt. Så det var nu inte helt fel, men heller inte rätt. Det överblivna gräset fick åka i roskisen i varje fall.



Till sist: Om någon blev nyfiken på wicca (vilket jag hoppas att någon blev!) så märkte jag att jag faktiskt i tiderna har skrivit ett inlägg om wicca som inte var så illa, om jag nu får säga det själv. Läs och begrunda.

Friday, October 26, 2018

Livets siffror och hopplösa låneansökningar

Ibland när jag går igenom mina "dagliga penningaffärer" eller hur de nu formulerar det där på bankens sidor, så slås jag av ett bångstyrigt och uppgivet humör som bara säger att "JAG ORKAR INTE". Jag skulle inte orka hålla koll på det där arma penningflödet och leva i en sån här värld där det är de där satans siffrorna som ska bestämma över vad jag kan och inte kan göra. Alltid när jag har arbetat, dvs fått lön, så ser mitt konto helt okej ut, men om jag lite ens gör något annat - det känns ungefär som att jag vänder mig från hyvelbänken och drömmande ser ut genom fönstret, så är det som att det är någon där som suger ut allt som finns på det där kontot och sen hånflinar åt en rätt i fejset, att "jaha, och vad gör du nu då?"
Jag vet inte, får bara emellanåt en sån stark känsla av att det är meningslöst alltihopa, hela livet, vad man gör här. Jag kan inte se poängen i det, eller glädjen - att livet ska gå ut på att de där siffrorna alltid ska hålla sig på den gröna sidan, så att hyran kan betalas och räkningarna och bilförsäkringen och allt vad det nu är. Vad i hela fridens namn är det för poäng med det?

Vi har nu under en längre tid tittat på köpelägenheter i Åbo med J, kommit fram till det som de flesta som bor ihop en längre tid kommer fram till - att det helt enkelt är vettigare att sätta sina månatliga hyrespengar på någonting som är ens eget. Just fyllde jag i en låneansökan på min banks hemsidor, och det ser nu bara för jävligt ut alltihopa. Jag är inte en sådan där som får lån, så är det bara. Mina inkomster har jag INTE EN ANING OM, inte mina utgifter heller, eller nån koll på vilka som är mina arbetsgivare (de varierar från månad till månad). Bankens lånekalkyl ter sig som ett stort luftslott, bestående av uppskattningar och antaganden om hur folk sådär i allmänhet lever. Banken uppskattar till exempel att mina månatliga utgifter VID SIDAN AV HYRAN är 1200 euro, om jag förstod saken rätt. Tusentvåhundra! Jag vet inte vad jag skulle köpa eller hur jag skulle hålla på och leva om jag skulle få mina övriga utgifter att ligga på 1200 i månaden. Jag vet som sagt inte alls vad jag spenderar i månaden - inte en blekblåaste aning - men ett vet jag och det är att det inte är 1200 i varje fall, det rör sig snarare om några hundralappar om ens det.
Sådana här på-förhand-antaganden gör mig alldeles matt, jag kommer in i de vanliga rullorna i vilken jag förbannar hela världen och människors levnadssätt istället för att koncentrera mig på min egen låneansökan, jag tänker att vi så fort som möjligt, NU måste komma ifrån de där antagandena att folk sätter ner 1200 i månaden på prylar och skönhetsprodukter - för det finns INGENTING som säger att vi behöver leva på det sättet, inget alls. Tvärtom borde vi sträva till att åtminstone halvera den genomsnittliga finländarens konsumtion - vi borde få ett slut på denna hejdlösa konsumtionsfest som innebär att miljontals skeppslaster och flygplan med kläder, prylar och allmänt BAJS håller på och kör av och an hela tiden och håller i gång en meningslös industri av lidande i ena ändan (tillverkarna) och sömniga konsumenter (vi) i andra.

Wednesday, October 24, 2018

AUDIOPOOP

Vet ni när man har gjort något som är så poopigt att man helst skulle sänka sig själv ner i ett hål och förbli där resten av veckan? Jag har igen producerat några audioklipp med så ÄRKEUSEL kvalitet att jag knappt klarar av att se mig själv i spegeln längre. Och jag förstår inte varifrån de kommer - de där arma fläktarna, brummandet och ljuden som gör allting grötigt eller fel ekande, eller på tok för högt eller lågt.
LJUDBEHANDLING är största orsaken till att jag slutade göra egen musik. Det är så attans struggligt och kräver så många levels av kunskap på så många olika plan. Och så blir det bara KAKKA ändå, om man inte typ äger en 1000 euros kompressor och skickar sina alster till masterering för 200 euro per 4 minuter.

Men nu är det i alla fall gjort, jag har gett mina uppdragsgivare möjligheten att spola ner audioklippen i vessabyttan, text behärskar jag och förmår jag få ur mig, så kanske jag borde hålla mig vid mina sinnens fulla burk och stå vid skrivandets sida?

MEN NU govänner, ska jag bege mig ner till stan för att inhandla några växtlampor och hämta ut några särskilt intressanta grejer från posten.

Tuesday, October 23, 2018

"I am worthy"





Så händer det igen - jag befinner mig i ett olustigt, självförebrående, spänt och oproduktivt tillstånd. Jag har morkkis efter helgen, veckan har börjat poopigt, har prestationsångest och är ledsen för att jag sjöng illa igår på träningen, och jag skulle villa göra mera handgripliga saker, känner mig kraft- och meningslös, har sovit dåligt och googlat om jag är narcissist och vad man kan göra för att råda bot på det framtill halvtre om natten. Och så kommer yogan och jag hittar mig själv snyftande efteråt på mattan, som en fåne, helt utlämnad åt jag vet inte vad men fylld av en märkvärdig känsla av tillfredsställelse och sammanhang.

Jag tror att det hänger ihop såhär. Jag som inte är någon person som tenderar att ta till mig positiva mantran och tankesätt, utan snarare skyffla undan dem som om det är sånt där som töntar håller på med (vilket det iofs också är, till en del). Men i min inbillade suveränitet, så har jag helt undvikit att överhuvudtaget säga nånting snällt åt mig själv alls, eftersom jag har tänkt att jag inte behöver sånt. Så när jag sen står där på mattan och upprepar orden "I am worthy" - hur attans klichémässigt det än kan låta, så märker jag att jag aldrig har sagt det där till mig själv förut, och att jag aldrig ens har formulerat såna ord riktade till mig själv: att hallå, du är värd detta (eller hur man nu ska översätta worthy). Och bara att säga de där orden högt, det framkallar en himla känslostorm för mig. Kanske är jag bara tillfälligt emotionell eller hade behov för detta just nu, men jag har skrivit om det förr - att yoga är powerful shit. För sinnet och huvudet i samband med kroppen man går omkring och bär på - dessa i samspel är powerful shit, och det är väl ungefär det som är yogans främsta uppgift - att få kropp och sinne att uppgå i harmonisk samklang.