Wednesday, October 18, 2017

The life of ponks i tvättstugan, fortsättningen

Idag morse när jag vaknade halvåtta för att ta ut hunden och göra morgonyoga, så gick jag bara ett par varv i mörk lägenhet och lade mig sen ner tillbaka i sängen. Där låg jag sen och kände hur livet rev i alla lemmar, haha, bildligt talat alltså, men jag låg där i nån smärre ångest. Och sen sa jag det högt att nä det här går inte, tänkte bara att inte fan ska en mänska göra något som tar så mycket emot, när hon egentligen inte måste. För det är ju det som är grejen. Min situation är på inget sätt akut, det är inte som att jag finansiellt går under just nu heller, har inga barn att försörja (isåfall hade jag gladeligen och med gott humör tagit emot det här jobbet, utan att blinka) och har bokstavligen EN MASSA andra saker att göra.
Grejen är den att jag faktiskt mest har angstat över det att säga nej till dem, att avbryta arbetsutbildningen efter att först ha tackat ja. Det är sådant som jag angstar mest över, och sen när jag hade skrivit mitt "unfortunately i can not continue"-mail och inte ringt (fy fan för att tala i telefon) så hamna jag gå ner i tvättstugan i mörkret och hyperventilera, för jag visste ju att de kommer att ringa efter mig strax efter kl. 9, vilket de gjorde. Jag satte min telefon på tyst för en signal skulle typ ha tagit livet av mig, och så satt jag i ett hörn o stirrade på skärmen och andades som ett jävla psycho. Och så ringde det, fan vilken skräck, dessa numror på rad. Och jag visste att jag måste svara, att det är så man gör. Och så svarade jag med pipig röst, stadig normalröst i andra ändan, inställsam o trevlig, fullt beredd på nån dårfink som har sammanbrott. Och så gick jag bara där i mörkret, talade och snyftade om vartannat i luren, svamlade om att jag inte kan forstätta längre och vad allt det var, utbildaren ville veta vad exakt det berodde på och jag sa att jag tror att jag inte klarar av jobbet med min usla danska och att jag har fått så mycket annat att göra, alltså det vete fan vad jag egentligen sa, det gör det samma. För när hon svarar att "nå bra att du säger om du märker att det här inte funkar för dig" och jag bara känner en sån ENORM lättnad skvalpa över mig, samtidigt inser jag att va tusan håller jag på med, står nere i TVÄTTSTUGAN (?) och angstar?! Så inser jag alla de där självklara sakerna på en gång: att livet ju bara är livet, och sånt här händer varje dag, att de på inget sätt är de är i pisse pga mig, och att det inte är något brott att följa sin egen intuition. Det är ju ingen stor sak överhuvudtaget, men för mig är sånt här som att säga nej till nån, speciellt när man redan har gett sig ut för att vara helt med på noterna, ETT STORT JÄVLA PROJEKT.
Insåg samtidigt att jag har varit en fucking pain in the ass överlag när det t.ex. har kommit till att göra slut med nån. Jag har bara låtit saker hålla på allllldeeeeles för länge och sen fegat ur som en gummimask och inte tagit ansvar för mina egna känslor eller nån annans: Jag är en fucking fegis och barnrumpa. Men det finns hopp, för jag förstår det här, sakta men säkert.

Tuesday, October 17, 2017

Nu kommer papprena

Okej. Det här har varit en helt SJUK dag. Det där jobbet, arbetsutbildningen, Jag sa att jag inte skulle skriva mer om det men ok, jag måste ändå.
Medan vi satt där idag. Ett krångligt jävla system. Jag tänkte bara, att ett sånt här megamaskineri finns till för nåt totalt meningslöst. Jag såg liksom igenom mönstret, hur mänskor luras och är shoppingberoende och tystas ner med små rabattkuponger när de har gjort några misstag, att ursäkta nu då, här kan du köpa ännu mera. Det är så svinaktigt, på så många plan. Och den där totalt oironiska inställningen till det! När pappren börja gå runt idag, såna där papper med avtal och ens uppgifter o sånt, så kände jag bara ett sånt starkt obehag, att okej, nu kommer det här som jag INTE borde göra. Nu kommer papprena, ett och ett landade de på bordet framför mig. Först låtsades jag inte om dem, jag lät dem ligga. Sen fyllde jag i dem, bristfälligt. Och sen lite mer. Till sist, förde upp dem. Och sen kände jag bara gråten, den höll på som en bångstyrig jävla get bakom mina ögonlock. Jag såg omkring mig, försökte se om de andra också hade det på samma sätt. Det verkade inte så. Det var så mycket bara, det att folk gör sånt här. Heltidsjobb. Att man gör sånt här. Och utbildningsledaren fånade sig och höll på och berättade om semesterdagar och att hon ska till Thailand för att hon har så många. "Jei" sa hon om sina semesterdagar, tänkte bara, att nå om semesterdagarna är så himla jei, varför är du här då? Alltså jag vet svaret, jag fattar väl. Folk tar jobb de står ut med för att kunna leva, men för mig känns det bara mer som att jag inte tar jobb av exakt samma orsak. Det kanske är så enkelt, faktiskt. Andra trivs och står ut, jag ser mig själv bara vittra sönder. Det känns så elitistiskt också att säga så, varför skulle jag vara mer känslig än andra, jag kan väl för fan jobba o stå i jag också?
Så hörde jag utbildningsledaren säga något om att arbetskontrakten kommer imorgon. Jag insåg att jag ännu har en livlina, har inte skrivit under nåt kontrakt. Tog allt med mig hem, alla papper och häften, lämnade ingenting kvar för imorgon. Tänkte att risken är stor att jag aldrig kommer tillbaka.
Grät i luren så fort jag kom ut från dörren. Sån jävla svada, snorade o lipade hela vägen hem, vet inte ens över vad egentligen. Överlag bara en sån maktlöshetskänsla, rädsla över att misslyckas också, över att jag hade trott att jag skulle kunna hantera nåt, men sen helt tydligt inte kan.
Höll på fram och tillbaka hela kvällen, grät ännu mer, ringde till sist till mamma. Brukar konsultera henne som sista röst i frågan om saker jag helt enkelt inte kan bestämma mig för, och så sa hon ungefär att "du tar saker för allvarligt, ta det nu bara." Att det ju bara är några månader. Att jag nog klarar det där. Hennes röst gör mig lugn, faktiskt. Hon är en vettig människa, sådana lyssnar jag på.
Så nu är det så för jävligt att jag nog kommer att gå dit imorgon i varje fall.

Monday, October 16, 2017

Med fascistisk rutin

Jaa. Jag är typ i chock, skräckslagen. Vad man nu ska kalla det. Det är det här jobbet, det nya. Jag vet inte hur man ska beskriva det annat än att det är som att få en drös ankor hällda ner i nackhålet på en. Gummiankor såklart. Skvattrande jävla reklam-gummiankor. Ett sånt jävla fåntratteri! Och på fullaste allvar. Idag, en sån där mänska som presenterar sig med orden "jag är nu inte normal. Jag är lite speciell, ni kommer att märka". Och så märker man: hen är så fullständigt normal så molnen grånar av bara tanken. Hen handlar på webbshopp, supernormal. Hen är hetero. Hen drar heteroskämt som är från 1989. Hen är "beroende av Adidas". Öhm, what? .... *gapa tomt*...
Att leva i den stunden, att finnas till. Nej gud, jag skriver bara klyschor. Jag kan inte få ord ur mig som med rättvisa skulle beskriva det vi har hållit på med idag. Vi har utbildning en vecka nu, vi ska bli experter på något totalt meningslöst. Jag var fem centimeter från att idag bara maila dit och säga att sorry, jag fick ett annat jobberbjudande (lögn) och att det här var inte för mig. Ärligt sagt så överväger jag det ännu också. Mina motiveringar för att stanna kvar är
1. Utmaning. Bra för själen. På riktigt!
2. Pengar.
3. För att jag faktiskt inte riktigt har nåt speciellt annat för mig just nu.

Har en känsla av att jag måste sluta skriva om det här nu, för det kan gå för långt. Jag får ju egentligen inte berätta om någonting, känner mig jagad redan nu, när jag bara har blickat in i systemet för ett antal sekunder.
Så jag har bestämt mig: med fascistisk rutin ska jag klara av det här. Jag ska inte tala om det här längre. Varje kväll tänker jag röra ihop en havreröra med banan och chiafrön åt mig. Varje morgon tänker jag stiga upp vid halvåtta, göra morgonyoga, ta ut hunden. Sen jobb.
HELA ---F U C K I N G--- DAN.
För det är så man gör, när man heltidsjobbar. Man går dit och så är man där hela attans dan och intalar sig att man inte har något bättre att göra. Man kommer hem och drar ett andetag och så är klockan halvtie och man går ett blint varv runt kvarteret med hunden, gråter, rör ihop en ny havreröra och somnar.
Sen är det helg och man lever i två sekunder.

Saturday, October 14, 2017

Wieder nicht schwanger sein

Wieder nicht schwanger sein. Det var en punkt i en lista över bra saker som jag snappade upp i ett tyskt ungdomsmagasin i slutet av nittiotalet. Jag tyckte om det, det där var så jag. Phew, igen inte gravid.
Jag tog risken och var i fyllan igår och idag fick jag mens, så nä, i wasn't pregnant. Det börjar gå upp för mig varför folk väntar med att säga sådana här saker först när de är säkra på hur det ligger till, för om man sällskapar och är lite oförsiktig sådär, så går man ju tamejfan nästan varje månad och tror att man eventuellt går och bär på ett nytt liv, hehehe. Så är det nu inte.
Nu lovar jag att sluta tjafsa om den här saken och nu är det nog lättande (igen) att inte va gravid för att 1. vin och öl och 2. det skulle ha varit så himla dålig tajming med tanke på sommarcafét.

Fylle-inlägg 4:06

Alltså hah, jag hade just nåt sånt där infall i vilket jag kom hit som en okänd människa o började läsa som om det här inte var min blogg alls, o jag tänkte bara att wtf? Det är ju liksom inte såhär man skriver blogg.
Vad ska vi nu hitta på?
Vi firade julfest idag med Good Sås, för i restaurangbranschen har man alltid jul omåttligt tidigt eller sent, eftersom man alltid jobbar under julsäsongen. Det var lyckat, vi grät lite över våra daddy-issues och så klättrade en upp i en bokhylla och så gick vi åt olika håll, kort sagt. Jag var lite konfunderad när vi gick hem och alla bara försvann utan vidare hälsningsbetygelser, sa att "så gick dom bara?" varpå J svarade att "så gör vuxna människor". Så jävla befriande.

Thursday, October 12, 2017

Ett mellanmål, ett tal, en bal.

Jaha, jag trodde jag var färdig, men det var jag inte alls. Jag hamnar ju skriva om hela texten nu också, med mina egna förbättringsförslag (konstanta 'vad menade jag här'-infall). Och så kommer jag ju hela tiden på ytterligare bättre förslag och alltså BLA BLA NU KAN JAG INTE MERA men jag måste nu plöja igenom textfan ännu en gång. Jag kan inte förstå hur folk får till över 200 sidor, själv har jag ju nåt i kortaste laget, typ en liten pocket kanske.
Nåh, intresseklubben, vad sägs? Ingenting så klart, för det här inlägget är mer meningslöst än ett fruset bananskal.

Alltså sådana där knarriga, självsäkra karlaröster i radion, sådana där som låter som att de drack vin till klockan fyra om natten igår, jag AVSKYR dem.

Wednesday, October 11, 2017

Att börja och avsluta

För de som inte visste det, så jobbar jag ju med ett manus, skönlitterärt dåh ska det bli, handlar typ om en kvinna och gaah, det där ska jag tids nog redogöra litet mer för. Det är en kärleks- och uppvaknandehistoria dock, utan nyandliga inslag (tror jag). HUR SOM HELST, nu satte jag precis punkt för den sista redigeringen. Jag har printat ut, läst igenom och för hand skrivit om och skrivit nytt, och nu känns det nog som att det inte finns så mycket mer jag kan göra.
Det är både skrämmande och lättande, alltihopa, för 1. jag tycker inte att det blev lika hisnande bra som jag någon gång mitt i skrivprocessen tyckte att det var och 2. jag är ju överhuvudtaget inte säker på om den ens kommer att ges ut nånstans, nån gång vilket gör mig mörkrädd och 3. jag har hållit på med det här i över ett år nu och jag vet inte när senast jag så passionerat och av fri vilja skulle ha hållit på med något så pass länge, så 4. det är till och med svårt att avsluta det här, jag vet inte ens om jag riktigt vill lämna det ifrån mig, tänker att ytterligare ett år hade satt ytterligare en prägel på texten och ladida, men man måste väl sluta nån gång? Jag var bara en sådan novis i början, gjorde mycket misstag och hastade mig framåt, mycket litet av det jag skrev i början finns kvar just nu och jag tänker bara att jag hade skrivit med ett helt annat grepp om jag hade börjat på något nytt nu.
Så det får jag väl göra, helt enkelt. Arbetsplatsen, jag ska skriva om den!
Men mest är jag bara nojig, sover så jävla uselt att det är en fars, vaknar av minsta lilla, inte klokt detta nånting. Vet inte vem jag är nåt mer.

Tuesday, October 10, 2017

Nyheter och icke-nyheter

Det var väl ett lustigt sammanträffande att jag här i förra inlägget skrev "som om man skulle ha fått beskedet att man är gravid", för nu tror jag fan att jag är det. Jag är ju inte säker, såklart, jag går nu och tror att jag är gravid varje gång som min kropp visar tecken på att bete sig annorlunda, så antagligen är jag ju inte det. Jag vet också att man inte brukar snacka om sånt här vitt och brett i offentligheten, normen är ju att man väntar tills man är alldeles hundra procent säker på att man har ett friskt, växande barn i magen och SEN basunerar man ut nyheten som om det var något stort och mirakulöst: jag väntar barn. Men jag är nu inte normen, så ska det vara sagt. Antingen är jag gravid, eller så inte, det var väl en nyhet? Alla älskar nyheter.