Thursday, November 20, 2014

Vodkans smaksammansättning

Förresten: när jag läser mina gamla funderingar om barnavlande och sånt där idag så får jag bara lust att ge mig själv en sån där "nu tar du dig samman"-slap. Mitt liv är kaos. Jag är kaos. Jag är ett barn, jag själv. Jag byter humör sexton gånger i minuten.

Igår på morgonen var jag så dum i huvudet att J typ ville att jag skulle gå bort, vilket jag också gladeligen gjorde, eftersom jag ändå var på väg bort. Först förklarade han något om vodkans smak, att människans smaksinne är så känsligt att man kan känna skillnader i olika vodkors molekylsammansättningar. Då sa jag att det ju finns olika smaker av vodka, som blåbär, kanel och körsbär... Han såg på mig med en blick så mörk som att allting hade slocknat inom honom.

Det sprätter omkring grejer (bloggar)

På nåt sätt är det som att det har bubblat under ytan i "bloggvärlden" ett tag redan, och att det nu mer eller mindre börjar sprätta omkring grejer som syns och hörs som aldrig förr. Napalm efterlyste en bloggkategori som rör sig utöver sfärerna inredning, dagens outfit, vardagsbetraktelser och sånt här i bloggkollektivet "Finlandssvenska bloggare", varpå inlägget besvarades fort som attan. Utgående från det hittade jag sen till exempel en ung, spännande feminist, Sofia Lithén, nån vasabo som verkar oerhört klarsynt och som skriver jäkligt bra, alltså sådär kvalitetsmässigt läsvänligt. Jag har faktiskt tyst frågat mig var attan de där unga smarta har hållit hus i tio år säkert, tänkt att vad är det här för ett evigt nittiotal i vilket 30-plussarna rular, vilket syns i musikutbud på festivaler, i debatter, mossiga typer i radion, överallt? Nå väl, nu ser det ut som att jag kanske kan pusta ut och att tillväxten är säkrad, eller nåt. Nu verkar unga, pigga, belästa, arga och kloka förmågor plötsligt ploppa upp överalltifrån. Jag kan alltså dra mig tillbaka och fortsätta skriva om pruppar och kaffefilter hur många gånger om dan jag vill. Och drunkna i mina egna bloggfavoriter som har det där lite trubbiga, oflörtande sättet att vara på, som jag älskar över allt annat, den (som har en så fin stämning bara) och den (som bara är bäst på alla sätt. Det är skönt.)

Wednesday, November 19, 2014

Att inte resa som ett ställningstagande

När det handlar om resor, resande, etik, konsumtion och sånt här så kommer alltid Mustikka och jag i farten. Jag tenderar att vara ganska skeptiskt inställd till resande överlag numer, av många jäkla orsaker som jag insåg att kanske tål att förklaras lite närmare.

Mestadels har denna min "antiresepakt" kanske med mitt personliga förflutna att göra. Jag var nån gång i tiden en sån där brunbränd och lättklädd 20-nåntingsåring som for omkring i världen och förundrades över hur billigt allt var och hur fint och sånt där, hur så mycket mer levande allting var än hemma, hur fina husen var när de var sådär slitna och nedfarna. På bekostnad av vadå? Jo, ofta de lokala människornas liv. Jag var så omedveten om allt, reflekterade liksom inte tillräckligt över att grejer var billiga för mig, men inte för ortsbefolkningen. Att slitna hus kanske är jättecharmiga och gör sig bra på bild, men är ett helvete att bo i. Och orättvisan i allt detta. Jag kände mig förvisso alltid kluven när jag reste nånstans i Västafrika eller Guatemala, så nånstans gnagde ju nog allt det här, jag hade bara inte ord på det.

Mustikka undrade var logiken ligger i att känna sig skit över "att vara västerlänning i icke-västerländska länder". Och visst, att konstant gå och känna sig skit för att man råkar vara vit är ju på ett sätt att göra skillnad mellan vi och dom, en skillnad som inte ens skulle behöva finnas där från första början. Men när den liksom finns, när västvärlden har ett överlägset ekonomiskt övertag och har tutat ut sin kapitalistiska skitmodell säkert sen 1700-talet och fått hela världen att villa vara likadan – något som rent praktiskt är helt omöjligt för det här jordklotets resurser – så kan jag inte blunda och låtsas att dessa omständigheter inte existerar. Eller? Det är säkert annat på individnivå, om man skulle få en vän nån annanstans ifrån på riktigt, en riktig vän från Nigeria, vad vet jag, då hade man säkert upptäckt att vi alla har samma drömmar, önskningar, är ganska lika oberoende av statsskick, historia, såna saker. Antagligen. Jag har nu bara alltid upplevt mig vara den där med plånboken bara.

Det här med att känna sig malplacerad i låt oss säga Afrika tål att förklaras ännu på ett sätt. När jag befinner mig som en västerlänning i ett icke-västerländskt land känner jag mig lite som att jag skulle sitta med ett gäng svarta o använda "n-ordet" helt som dom för att känna mig inkluderad, och som att dom artigt skulle låta mig göra det för att undvika konflikt. Jag sitter liksom där som den där ignoranta dåren och har det jätteroligt för att jag är "så med". Medan jag inte har någon som helst rätt att egentligen använda det ordet, för att... ja, the history. (Det finns ju vita fåntrattar som kommer o säger att "jag förstår inte varför man inte skulle få säga n-ordet - JAG har nu minsann aldrig gjort nåt illa åt svarta mänskor". Och nä, man kanske inte personligen har gjort nåt illa, nej - men av respekt för vad som skett i historien använder man inte det ordet. Punkt.)

Ser liksom en lite likadan slags parallell där, att eftersom västvärlden har ockuperat, invaderat, delat på och skapat en massa skit för resten av världen så visar jag respekt för dom genom att inte längre åka och ha the time of my life i deras fantastiska länder bara för att deras länder är så mycket vackrare och finare än Finland och så mycket billigare för mig. ÄVEN OM dom välkomnar mig med öppna armar, just because they are nice. Lite vrickat kanske och säkert ingen rim och reson rent praktiskt eller konkret här (deras ekonomi gynnas ju bl.a. av att vi kommer dit o spenderar pengar, kan man ju tänka), men det lugnar mig lite på nåt sätt. If that makes any sense?

Man kan ju fråga sig varför resande överlag uppmuntras så jäkla mycket i vår kultur, att det alltid är tummen upp och liksom aldrig är tal om att man kanske inte borde göra det varje vinter, för att, ja flygresorna till exempel. För att nån någon gång helt enkelt måste ta initiativ till att börja leva mer ekologiskt, mer lokalt för att planeten ska ha en möjlighet att överleva, överhuvudtaget. (Eller finns det ens alls nån chans nåt mer? Vad säger de nyaste rönen?) Man är liksom alltid värd en semester, av nån anledning, man har alltid rätt att njuta och det verkar som att vita, solblekta sandstränder mer eller mindre per automatik är utmätta för västerlänningar att vräka ut sig själva på. Utan att nån ifrågasätter någonting överhuvudtaget. Detta är bara tummen upp och 75 likes på Facebook. Samma med rika mänskor överallt på jorden naturligtvis, det är inte uteslutande västerlänningar, nordbor och europeer som det här gäller för. Även om vi kanske nog utgör majoriteten. Men man kan liksom inte vara arg på en nyrik kinesisk familj som slänger pepsi-burkar omkring sig och bokar resor till rivieran. They've gotta have it too.

Vädersläppet

Nu har det hänt, min far har börjat blogga. Han skriver så klart om – you guessed it – vädret. Utan utsvävningar: vädret i Borgå, siffror och statistik. Bättre blir det knappast, så följ genast Vädersläppet!

Tuesday, November 18, 2014

Beskrivande

Det här är inte jag
Hittade en gammal bild som jag tycker att så fint beskriver hur dagen idag såhär långt har tett sig. Har i princip haft ett tomt word-dokument öppet exakt hela dan, hunnit vara ute med hunden två gånger och sen bara lorvat mig. Jag fattar inte hur jag gör det! Dessutom har jag egentligen inte tid för det! Jag vet att jag ger ett helt jättefint intryck till alla genom att ständigt uppdatera er om hur otroligt sysslolös och ineffektiv jag är största delen av dagen, men jag kan väga upp detta med att konstatera att jag sen när det gäller är ganska jäkla effektiv och får hela böcker sammanfattade på nolltid. Jag har dessutom hört att Bill Gates gärna anställer lata mänskor av den anledningen; de hittar på snabba och effektiva lösningar för att sen ha tid att lata sig. Det här kan jag för övrigt slå mig i backen på att jag har skrivit om förut, exakt samma sak om Bill Gates och det här. Känner mig som en ständigt upprepande låda.

Jag är inte indier

Hanuman, apguden. En pålitlig gud på landsbygden.
Läser en kurs om hinduism och buddhism och det slog mig att jag faktiskt, faktiskt skulle villa till Indien, ja verkligen. Indien. Och studera hinduism och de hinduiska gudarna från närmare håll, för att inte tala om att smaka på maten. Det finns bara ett problem: jag är inte indier. Och nuförtiden har jag så svårt med den där tanken på att vara en västerlänning i icke-västerländska länder. Jag står inte ut med det. Dessutom hjälper inte tanken på det där att jag lite lojt har satt mig in i hinduismen och sen tror att jag är hela reven bara för att jag har läst på universitet heller. Bäst att bara satsa på att bli pultsare i Finland.

Stress

Igår blev jag uppringd och erbjuden ett jobb från den finlandssvenska kamrat- och familjepoolen. Jag visste direkt att jag skulle vara tvungen att tacka nej av femtiosju olika orsaker. Ändå gick jag och värpte på det där ända tills idag. Drömde att jag ringde det där samtalet i natt, att jag sa att jag nog inte kan ta emot jobbet. Hörde farsans röst i bakgrunden, och det blev tyst i luren så fort jag hade sagt mitt ärende, det susade i linjen och jag undrade om samtalet fortfarande pågick eller hade avbrutits.
Idag skickade jag ett sms, fort som fan så att det sen skulle vara ur världen, så att inte min alibi skulle hitta på några alternativa konstigheter som att mitt i allt tacka ja. Skrev att jag är upptagen, tackade så hjärtligt. Fick ett snabbt svar, "ingen panik".
Som vattnet sen brusade härligt i forsen vid Biskoppsudden.

Det är super när folk engagerar sig

"Det är super när folk engagerar sig och brinner för samhälle, politik, feminism och andra liknande ämnen".
Det är super, det är super.
Det är super när folk engagerar sig.
Vad bra att folk engagerar sig.
Det finns folk som engagerar sig.
Det finns sånt som är super.

Monday, November 17, 2014

Livet, mögelhärden

Svenskfinland. Jag får fel i huvudet. Ingenting fungerar och allt bara brakar på. Alla känner alla och öser jobberbjudanden hit och dit, och samtidigt osar KRISEN överallt med stora bokstäver, men den låtsas man inte om.
Min fars första pensionärsmorgon spenderades genom att han vaknade innan väckarklockan ringde och gick runt och väckte alla som försökte sova genom att redogöra för varendaste en liten grej han företog sig. Han pratade med hundarna, "jaså du ligger här, ska vi gå och kisa. Ja, låt oss gå och kisa, vänta lite så öppnar jag dörren, kommer du också med? Jaha, jaha...", knackade högt på barometern och petade på andra termometrar, och snackade om vädret, talade med kaffekokaren, kylskåpsdörren, vad som helst tills hans väckarklocka ringde och mamma, från sängen, sa nåt med att nu är nog inte allt helt som det brukar vara. Jag låg och väntade på att min klocka skulle ringa, den ringde till sist, jag steg upp och hade ingen matlust, bara lust att åka hem, öppnade Facebook på en dator som låg framme, stod ut med de ständiga, intresserade men samtidigt lätt förmanande föräldrafrågorna, "är du ofta på Facebook?" och senare, när jag stod med ytterkläderna på, "vad ska du riktigt göra den här veckan?" "Riktigt". Som att det är underförstått att jag mest bara håller på och fördriver tid utan att företa mig något som helst av värde. Märkte att jag höll på att förvandlas till ett överdrivet lättirriterat känslovrak och det var inte en sekund för tidigt som jag sen äntligen gick därifrån. Fick anstränga mig för att inte i sista minuten blossa upp i nåt slags raserianfall eller komma med ytterligare några "kloka" livsråd, vilket jag har för vana att göra åt mina föräldrar, som tenderar att behandla livet lite likt det vore nån slags mögelhärd som man bara ska uthärda och inte ifrågasätta.

Sunday, November 16, 2014

Helande tystnad

Tycker att det är roligt hur förnärmade vissa blir över att andra pratar för mycket. Det är det här finska mörkret och eländet, kanske; det inbjuder inte till onödiga utläggningar. Har man ingenting speciellt att säga, så håller man käft. Det ohövligaste är att komma med en lång, uppmärksamhetskrävande utläggning om något som inte är väsentligt, eller ens intressant. För ja – i vissa sällskap betraktas det verkligen som ohövligt att avbryta en helande tystnad genom att säga något som inte skulle ha behövt bli sagt. Det är som att tystnaden är något man värnar om, ett tillstånd som man ska högakta och inte avbryta i onödan, eftersom alla som det är redan är tillräckligt uttröttade och antagligen redan fått nog av att lyssna på andras utläggningar och tvingats svara på frågor under dagen som gått. Man vet att prat, tänkande och lyssnande är tungt och därför väljer man sina ord noga. Prat i höga och smått irriterande tonlägen undanbedes med största särskildhet.

Friday, November 14, 2014

Nästan bara roliga saker


Bara roliga saker idag. Ja nästan i varje fall, bara en sak som jag blivit sur på. Tidig start med hundbuss till Borgå. Tyckte bussresan gick bra även om hunden skruvade på sig lite väl mycket under den sista sträckan och – jag borde ha anat det – mådde illa, vilket resulterade i att den spydde ett jäkla lass på busstationen i Hesa. Pinsamt värre, men innan jag ens hann blinka hade nån effektiv jäkel städat bort det.
I Borgå var det så min farsgobbes sista dag på jubbet, vilket bland annat hade resulterat i att han hade fällt en liten tår medan han gick över trafikljusen på Mannerheimgatan, men annars var det bara tjo och tjim och äkta pensionärsglädje. Han hade fått snaps på jobbet, en massa värmande kort (bland annat ett grattis på 80-årsdagen och ett grattis på 3-årsdagenskort) och jag bidrog med en rollatordesign. (Heter det egentligen rollator eller rullator? Ingen vet.) Med sig hem hade han sin slitna kaffekopp som han har druckit ur i mer än 20 år, samt små urklipp som han har sparat, bland annat detta här ovan, då nån citerat honom som "Evil Green" (han heter Egil). Hehhehehe.
Nåja, sen var det som det brukar vara när det finns nåt att fira: vi skålade i en massa bubbel och grät, skrattade och var cyniska och jag spelade Maharadjans överraskning på piano och brorsan kom och var helt överkomlig, vi var ute på en långpromenad och Mili sprätte iväg som en vettvilling över Marens slätter. Och vi åt nån underlig fisklåda med inspiration från Hesaris ruokatorstai, drack mera vin, snaps och farsan tullade på nåt brunt i skänken och (nu kommer det jag blir sur på) mamma indikerade att hon typ ville gå ensam i bastun (undrar om hon har opererat sig till robot eller nåt liknande som hon vill hålla hemligt) så jag fick sitta själv på lavan med gamla fyrstämmiga Michael Jackson-arrangemang i skallen.
Nu ligger farsan och lyssnar på Eagles i sin sängkammare och jag vet inte nåt mer vad som nalkas idag, men i morgon utlovas ytterligare surprisefest med bland annat mammas thailändska bekantskap som står för cateringen, ska berätta mera om henne nån gång, hon verkar helt fantastisk. Plockar 25 kg blåbär på två timmar och har livnärt sig (och sina barn som studerar i London) på blåbärs och lingonplockning, samtidigt som hon har städ- och matjobb, samt letar efter mer städjobb (!). Sjukt inspirerande i varje fall.

Och det bästa med idag: jag lovade hjälpa farsan att starta en väderblogg! Det ni! Can't wait!!

Wednesday, November 12, 2014

Ett tråkigt kexpaket i förvandling

Jag vet nog att ni går och suktar efter inlägg med silvriga saker. Därför vill jag lindra den längtan och bidra med en alldeles egen idé, dvs visa hur man piffar upp ett alldeles vanligt, tråkigt kexpaket. Nu hade jag inte aluminiumtejp, men walopää föreslog att det säkert går lika bra med silvertejp, vilket det följaktligen gjorde!



Det är nu ni ska komma med utrop som "jättefint!!!", "vilket bra tips, det där ska jag prova", "Fantastiskt!", "vad behändigt, jag råkar ju ha ett kexpaket liggande i skafferiet och en rulle tejp i skåpet", "kan man också silvertejpa bilar?" och "på det där sättet blir kexpaketet så mycket mer modernt. Verkligen fräscht!".

P.S. Kan ju meddela att jag även postade bilden i gruppen "Återbruka mera", där den fick lov att vara uppe i ungefär fyra minuter. Liksena bara ramlade in i en strid ström och jag fick en inblick i hur det måste kännas att vara Angelie Jolie, skriva "Today I'm a little bit tired" och sen uppleva hur man på femton minuter får 15 283 likes. That was my four minutes of fame, ungefär 40 likes och flera intresserade kommentarer. Nu är jag blockerad från gruppen för eviga tider så det lär vara slut med silver-inläggen.

P.S. 2. Jag hittade ett ställe i min gradu där jag i misstag hade kursiverat ett citationstecken!!!!! Iiiik. Såhär alltså "", inte såhär "". Okej, här i bloggen syns ingen jävla skillnad, men jag lovar att det gjorde det i mitt gradu-dokument och att språkgranskarna kommer att jaga mig med tretandad gaffel om natten pga den saken.

P.S. 3. Kolla in Ellens lista på bra brudar.

Förmänskligandet av hundar


Jag har med en viss blandning av intresse, förundran och förfäran på sistone följt med Facebook-gruppen "Koirien myrkyttäjien puolustajat" i vilken nån dåre för fram åsikter som att hundar utgör en tydlig fara för mänskor och att det därför är berättigat att förgifta hundar. Ofta är det högtravande ordgångar som står för rubrikerna (påminner lite om Soini): " Nyt kaikki yhteistyössä vastustamaan monella eri rintamalla raivopäisiä hurttia ja niiden omistajia." Att följa med i den där Facebook-gruppen är lite som att följa med när en skadskjuten och hormonstinn tjur släpps loss. Största delen av länkarna som admin postar är i stil med Iltalehti-artiklar om hundar som anfallit en mor och ett barn. "Jälleen tapaus jossa ihmiset ovat olleet vaarassa sekopäisen hurtan ja omistajan johdosta". Emellanåt postas också rent dåraktiga påståenden som när admin uppmanar hundägare att köpa fästinghalsband eftersom nån hund lär ska ha blivit blind av ett sånt. Liksom joo. Blinda hundar är yes.

Poängen med sidan tycks vara att på olika sätt föra fram
1. att hundar är irriterande och stör omgivningen
2. att hundar ibland är farliga och utgör direkta hot
3. att mänskor har gått helt bananas som går på hundutställningar och behandlar hundar som sina egna barn

Det som gör sidan så gruvligt underhållande är sedan hur den blir fullkomligt attackerad av arga hundägare som slår tillbaka. Det uppseendeväckande här är ordvalen, de för tankarna till KRIG, det är som att vi plötsligt har att göra med ett slags gerillakrig på marknivå – du anfaller min käraste ägodel, jag slår tillbaka med hull och hår:

"Vittu mitä luusereita koko tämä jumalanhylkäämä yhteisö täynnä."
"Tein ilmoituksen poliisille sinun rumasta naamasta"
"Haista vittu saatanan mielisairas kusipää. sut pitäis tappaa"
"Voi jumalauta.. Sama kun sanois että on ihan oikeutettua myrkyttää sun perheenjäsenes! Toi ei kohdistu millään lailla koiriin kaikki lähtee ihmisestä, on se saatana väärin et VIATTOMIA eläimiä halutaan myrkyttää.."
"Joo helvetti sä olet sairas ....Tee maailmalle palvelus ja tapa ittes"

Att i den stilen... Hur som helst, i vilka andra fall hade folk rört sig med liknande ordval? Eventuellt i fall nån hade gått åt folks barn på ett motsvarande sätt. Det är hur som helst uppriktiga, rabiata och ocensurerade känslor som den där FB-gruppen rör upp, vilket för tankarna till något helt annat; nämligen det allt växande förmänskligandet av husdjur. Jag ser detta närapå obsessions-artade värnandet om husdjuren som en slags biprodukt av välfärdssamhället. Ett husdjur är en lyxprodukt, onekligen: det har ingen som helst uppgift eller ger nåt konkret i gengäld, liksom hönorna ger ägg. Husdjuren hjälper oftast heller inte till med någonting som en arbetshäst: deras enda uppgift är att vara gulliga, mjuka och finnas där när människor behöver ömhet, närhet och meningsfullhet. Därför tycks det vara som att gå åt det allra heligaste, när någon går åt ens husdjur.

Mitt i denna Facebooksidas röra av provokation och nonsens hittar jag alltså ett uns av reson, om än ett pikulitet milligram. Nånstans i denna helt tokiga infallsvinkel klingar en klocka som säger att om bara admin hade varit mindre inställd till att förgifta hundar, provocera och istället hade argumenterat med vettigare underlag, så hade han i princip haft en poäng i många fall, t.ex. när han ifrågasätter aggressiva hundar och deras ägare. Han postar också en helt vettig länk till en veterinär som säger att folk liksom lite börjar glömma att hunden bör befinna sig lägst i rang i en familj.

Det kan tyckas horribelt det här med att hundar ska vara lägst i rang eller att man ska tänka rangordning överhuvudtaget, så för dom som tycker att detta låter helt imbecillt, låt mig förklara. I en flock med hundar finns det alltid en rangordning som hundarna utan diskussion (haha) anpassar sig efter. Därför kan det också bli konflikt när två jämnåriga tikar eller hanar möts, eftersom de först måste avgöra vem som bestämmer (mellan tikar och hanar finns inte denna tävling, vilket förklarar varför tikar och hanar oftast kommer bra överens).
Detta kan ju te sig lite besvärligt, varför måste de tänka på rang, liksom, kan de inte bara vara vänner? Och jo det kan de – det finns hundraser som är avlade till att alltid vara glada och oftast underkastande, som aldrig utgör några hot för andra hundar och som därför i princip alltid viftar på svansen och kommer överens med alla. Men ändå – rangtänket hör till hundarnas genetiska egenskaper och är inget man kan låtsas om att inte finns. När min hund träffade mina föräldrars gamla tik för första gången var det ingen fråga om vem som direkt var herre på täppan: den äldre hunden. Detta innebar att den äldre också fick förkörsrätt till alla tallrikar, alla godbitar som föll från bordet, i princip allting och det är inget som man behöver tycka synd om min hund för. Den har accepterat sin plats som lägst i rang och är helt inbegripen med att få bara de sämsta bitarna. På det här sättet undviks konflikt och alla vet hur allting fungerar.

När då hunden hamnar leva med människor är det helt på våra villkor som den fungerar. En hund kan ju inte precis gå och ta sig en snack från kylskåpet när den behagar, gå ut på promenad själv eller duscha när den känner sig skitig. Den är automatiskt lägst i rang och är beroende av människors initiativ, vilket gör det viktigt att vi också ser till att den får ha sin flockplats där den faller sig naturlig. Vill man ha en nöjd, självsäker och bra hund ska man alltså ge klara och tydliga gränser för vad den får och inte får göra, se till att den alltid går sist in genom dörren, se till att den lär sig och lyder ett flertal kommandon eftersom en hund blir nöjd av att ha få använda sitt huvud och få beröm för att den kan saker. Detta är inget man gör för att man får kicks av att vara nån slags alfa-hane, som vissa tycks tro. (Fast det är klart att det finns såna också.) Detta innebär att hunden helt enkelt får lov att bara vara hund.

Det är det här som människor nuförtiden inte tycks fatta, att det liksom inte är speciellt konstruktivt att floskla att "i vår familj är hunden minsann på samma nivå som alla andra" och att hålla på och klappa och gulla, klä hunden i ballerinakjol och ge hunden allt den vill ha. Hundar som å ena sidan hela tiden får bestämma och i princip drar iväg sina ägare på promenad, skäller till sig godbitar och uppmärksamhet, är vana vid att få styra och ställa men å andra sidan ständigt får konfrontera det faktum att de faktiskt inte har kontroll över situationer eftersom de lever i en fucking mänskans värld i vilken bussar åker hit och dit, trafikljus blinkar opponer och utan rim och reson, blir förvirrade, ofokuserade, stressade och ja – ibland rent aggressiva för att de inte vet hur de ska hantera sin omvärld.
(Att sen hundar är lika individuella som mänskor och har dominerande och underkastande karaktärsdrag – ja, det gör inte det hela någo enklare precis.)

Läste en bra artikel, Djuren har blivit våra barn, som tog upp det här med förmänskligandet av husdjur, en trend som inte visar något tecken på att avta, tvärtom är husdjursindustrin med alla tänkbara kappor, blingbling, kläder och leksaker för djur en av våra mest växande industrier! Tänk det! En annan intressant artikel är Ginger E. Blumes We're a nation of pet lovers (som går att ladda ner härifrån) i vilken det spekuleras i om inte hundar rentav har lärt sig att manipulera människor genom att utnyttja vår tendens att emotionalisera, vilket leder till att vi tror att hundarna har ett liknande spektra av känslor liksom vi. Detta är intressant i samband med teorin att hundar "specialiserar" sig på olika saker för att få det de vill ha (dvs mat); en del är snabba och luriga, norpar åt sig ett köttben när ingen ser, andra utnyttjar sin gullighet och viftar på svansen, spelar vänlig och tillgiven för att mänskan ska ge godbitar (min egen hund utnyttjar i högsta grad den här tekniken).

Detta var ett långt jäkla inlägg om hundar och då har jag ännu inte ens tangerat ämnet AVEL (som kräver ett minst lika långt inlägg!). Hoho, Såhär går det när man egentligen borde läsa om hinduism och buddhism.

Sova

Går och sova klockan två istället för halvfyra. Ett framsteg är ett framsteg.