Wednesday, May 04, 2016

Vad betyder förtära?

Idag är jag så nöjd. Whoooaa. Jag är så enformig. Antingen totalt nedbruten eller helt i extas. Samma visor upp och ner. Men idag är jag nöjd. Jag har tenterat alkopasset, så nu kan jag få c-rättigheter. Kändes fint att tenta tillsammans med nervösa 17-åringar som satt och svettades med sina pappershögar och som man fick hjälpa logga in i Windows. Sen frågade en högt vad "förtära" betyder. Gulegulegullgullgull! Jag insåg att det är så länge sedan jag har varit i en miljö i vilken det är helt på sin plats att fråga vad "förtära" betyder, utan att nån ens i smyg hånskrattar. Jag blev glad. Och jag svarade rätt på 86% av frågorna. Ingen fullträff alltså, men helt tillräckligt. Helt tillräckligt. Läraren tyckte jag var duktig, jag sa "du skulle se min roman". Nej, det sa jag inte. Jag körde hela vägen hem tillbaka, med vår nygamla Nissan Vanette. Som jag faktiskt först nu, i skrivande stund, kom på att är grön. Min favoritfärg.

Monday, May 02, 2016

Det icke-existerande systerskapet


Jag såg igår på Temptation Island Suomi (jaja, fråga mig inte om mina tevevanor) och fann en orsak till varför det kan vara så svårt att hävda sig som feminist i Finland. Finländska, "vanliga" unga kvinnor tycks ju inte i grunden respektera varandra och försvarar inte varandra mot påflugna och elaka män, vilket jag tycker att är alarmerade. Det här är nu bara två exempel från ett avsnitt och kan alltså inte ses som nåt enhetligt material att dra slutsatser från, men tycker ändå att exemplen är ganska talande:

Scenario 1:
En burdus och full man håller på och tafsar och kramar om yngre tjejer som antingen lojt går med på att bli omfamnade eller rent ut sagt säger att "älä koske" eller "älä heitä mut uima-altaaseen". Det är frågan om sexuellt ofredande i högsta grad, karln går omkring och tafsar och kletar, men det anses nu tydligen vara helt okej för att det är i teven och således under ordnade förhållanden, heh. Dessutom är tjejerna, i det här fallet, singlar – det är männen som sällskapar. Tjejerna har alltså som bekant i detta programmets vrickade karaktär, "till uppgift" att förföra de upptagna männen – vilket så klart leder till att vissa av männen tar sig friheter att tro att de får lov att göra ungefär vad som helst, för en singelkvinna kan ju tamejtusan inte säga nej.
Nå väl. När tafsarens flickvän på video ser vad hennes pojkvän sysslar med, säger hon ungefär: "No, ei siinä mitään, han går nu bara omkring och kramar folk." Det bisarra här är alltså att hon INTE SER hur obehaglig han är, INTE REAGERAR PÅ att en annan kvinna uttryckligen säger: "ÄLÄ KOSKE" åt honom. Hon bara fokuserar på de obskyra gränser som hon och han har satt åt varandra i förhållandet, och så länge han bara kramar så är det liksom okej.

What?!?

Scenario 2:
En annan burdus och full karl håller på och gormar och väsnas högljutt om hur idiotiska och uttryckligen dumma i huvudet singeltjejerna är när nån inte tycks förstå poängen med nåt spel. "Vitun ämmät, ei taju vittu mitään" (dumma käringar, fattar ingenting) ropar han, o i den stilen.
När hans flickvän får se videon av sin pojkvän som högljutt skymfar andra tjejer, säger hon: "No ymmärrän kyllä, ne ovat varmaan aika tyhmiä" (jag förstår nog, de är ju säkert ganska dumma i huvu).

!!!!!!!!

Förstår ni varför jag är så upprörd? Det handlar om två situationer i vilka män beter sig rent oacceptabelt, förnedrande och vidrigt mot kvinnor. Och andra kvinnor som SER det och TYCKER ATT DET ÄR OKEJ. Jag ser en jävla kris här, en riktig, stor, bisarr jävla kris som jag inte riktigt har fått något såhär konkret exempel på tidigare, men Temptation Island levererar tydligen. Hur kan nån nånsin drömma om att män ska respektera kvinnor, om de inte ens själva gör det? Jag blir så jäkla, jäkla ledsen.

Saturday, April 30, 2016

Mili med pappershatt (a must-see)



Jag har egentligen alltid avskytt såna där uppklädningsbilder på djur, av den enkla anledningen att jag tyckt lite synd om djuren som är offer för dessa människors spektakel.. tills jag själv fick en hund som ser så himla festlig ut i hatt. Såattee... steget var inte långt till att jag parallellt med de andra hundövningarna började öva med Mili att sitta stilla medan jag placerar fåniga saker på hennes huvud. (Kläder bryr hon sig på riktigt inte om. Hon kan gå omkring i trasor hela eftermiddagen och det berör henne föga.) Men det där med att ha saker på huvudet... är inte så skoj. Nåh, men har insett att det inte spelar så stor roll vad för aktiviteter man sysslar med, så länge man umgås med sin hund, engagerar den och att man slutar på ett positivt plan, dvs med beröm och godsaker! I slutändan får man en nöjd och samarbetsvillig hund.


Sådär som man ser ut

Jag skulle ju skriva om vårt besök på Nötö, skulle och skulle. Det var så mycket jag skulle. Men så kom sjukan och tog över. Har varit så sjuk så det bara går att skratta åt det. Det är inte något speciellt, det är bara virus efter virus. Eftiset som har ätit upp min motståndskraft helt och hållet: alla virusfamiljer semestrar hos mig. För tillfället sitter jag med sådana där besvärliga munblåsor och försöker låtsas att världen är en skojig plats. Ute är det sol och cool och vappen och sånt. Tänkte för festligheternas skull göra något lite ovanligt, nämligen posta några misslyckade bilder av mig själv som jag behövde ta igår. Ni vet kanske, nån nånstans behöver ett foto av en och man hittar ingenting och så står man i strumplästen i köket, omejkad, med förkylningsutslag, otvättad, riktar kameran mot sig själv med ojusterad vitbalans och tänker att NÅ, naturlig skönhet. Det är nu du ska bevisa att du finns.

Jättelyckat att slänga håret över på högra sidan, eller hur? Så väl eftertänkt.

Friday, April 29, 2016

Presentation

Jag återkommer snart med rapport från Nötö. Under tiden får ni nöja er med mina försök till presentationer av det där självet (i egenskap av tonsättare, den här gången).

L Green är en odlingsentusiast som i sommar ska satsa på caféverksamhet men som för tillfället jobbar som eftisledare. Green, som 

har också funnit en ny glädje i musicerandet som en välkommen motvikt till dagjobbet.
L Green är hemma från Borgå, numera bosatt i Åbo.


Vet ni när man kommer på två människor som verkligen skulle älska varandra? Jag har tänkt på det länge. Han, den banala poet-mexikanen med världens största ego. Hon, med det där drömska sättet att tolka världen och sig själv på. De båda som i varandras ovetskap postar länkar till bands som Animal Collective. De skulle bli så sabla, attans förälskade i varandra. De skulle spegla sig i varandras tro på att det egna jaget är superbt och unikt på ett sällsynt perfekt sätt.

Wednesday, April 20, 2016

Psykisk ohälsa är på riktigt

Idag har jag varit fysiskt (!) sjuk, varit hemma och haft tid att tänka. Jag har fantamej utvecklat en riktigt genuin ilska gentemot sådana som inte tar psykisk ohälsa på allvar. Måste säga att jag nog lever i en sån beskyddad gull-värld i vilken mänskor respekterar och förstår varandra. Det existerade liksom inte i min värld att någon inte skulle ta ett psykiskt problem på allvar. Därför blev jag så förvånad när jag mötte sådana som helt tydligt bara fnyste åt panikångest, som att nån sitter och har hjärtklappning och dödsångest för att roa sig, ungefär. Hur kan man vara så kallsinnig och plump, att man sen dessutom går och högt avfärdar sånt där som "uppmärksamhetssökande"? Jag vet inte vad jag ska tro nåt mer. Satan.

London. Nej nej nej.

Jag var ju faktiskt i London en sväng. Hade nog tänkt skriva nånting om det, men sen blev jag typ sjuk. Och resan fick också en konstig vändning och var överlag så himla mysko, och det ska jag försöka få ord på nu. Kort sagt: jag gillade inte London överhuvudtaget. Jag var kanske aningen överraskad över hur litet jag faktiskt gillade London, jag menar, det brukar väl alltid finnas nånting man uppskattar utomlands som är annorlunda och bättre än hemma om inte annat? Dessutom hade jag för mig att London skulle vara coolt och skitigt, om inte annat. Jag skulle i varje fall knappast ha några problem att känna mig hemma där. Tänkte jag. Så felaktigt. För jag kände mig överhuvudtaget inte hemma i London! För mig tedde det sig som att folk byggde upp sin vardag kring jobb och sen en kort fritid. Men i huvudsak jobb.
Kring femtiden förvandlades Londons innersta centrum till en hektisk gryta av en massa folk iklädda officekläder som bara uttryckslöst gick, korsade vägar, tog bussar, väntade på bussarna eller cyklade på fancyga cyklar, antagligen hemåt eller till gymet eller vad de nu kan tänkas syssla med, de där Londonborna. I varje fall skulle alla samma sak just under samma tider. Det var liksom ingenting välkomnande eller intressant i det överhuvudtaget. Kanske är det jag som bara är en obotlig lantlolla och småstadsmänniska, men jag gillade det inte. Dessutom har jag ju nog varit i stora städer förut, men aldrig fått en sån här känsla av glädjelös stress, ett slags tvång att hålla upp nån form av sken. En känsla av att man har det roligt när man går ner i kvarterscafét och köper sig en frän bakelse och en läcker smoothie, annars är allt bara skit och allvar.




Inte hittade jag heller riktigt nånting att se på, ingen sån där stämning som man liksom tog till sig – väldigt splittrat överlag tyckte jag London verkade. Nån Big Ben där, nån marknad här. Och inte hjälper det ju heller att allt är fruktansvärt dyrt, eller nåja: Finland-dyrt, kan man väl säga.

Området kring Bethnal Green där vi bodde, var väl mer välkomnande och lite mer mänskligt, skulle man kunna säga. Fina väggmålningar och så, etniska restauranger, frissor, kiosker och dylikt. Och en härlig city-farm som verkligen blev en oas mitt i det tråkiga. Men så också detta med hipsters. Fucking hipster central, liksom! Inget påhittigt och roligt utan hela allvarliga hipster-dräkten med doc martens och halsdukar o whatnot. Det var så man ville skratta rätt upp åt det. Jag som trodde hela den där hipstervågen var förlegad, mainstream och tråkig, något man ser i småstäder och bland folk som är lite efter men se nej: i delar av London fullkomligt blomstrar hela härligheten med bohemisk hipsterutstyrsel och tillhörande ekologiska liv med organiska juicer och spirulina & råkakor. Utövad på fullaste allvar, utan minsta självreflektion eller ironi. Måste faktiskt säga, att t.ex. Malmö och rentav Åbo för mig ter sig som städer som rent street cred-mässigt är hästlängder mer på G än London, när det kommer till mode. Det ter sig bara som att de upprepar nån gammal trög låt och rutin, om och om igen, utan att märka att världen och allting för länge sedan har gått vidare.


Så det där hipster-allvaret i samband med London City-karriärallvaret i kombination med hela det där engelska big nation-allvaret som molar på i bakgrunden: Nej nej nej. Inte min grej, helt enkelt.

Till råga på allt visade det sig under den sista dagen att även husvärdarna (min kaveri o hennes karl) som hade haft J och bo hos sig i två veckor, var fullständigt fed up med honom. Hon drog mig i armen en kväll och ville ha mig ut på kaffe, jag anade vad som var på gång och så rann det allt ur henne; hon tyckte han var pratig, inte lyssnade, gå-påig och självisk och allt sånt som mänskor som inte förstår sig på J lätt kan häva ur sig. Hon tyckte till och med synd om mig och undrade om jag inte känner mig fullständigt påtrampad av honom och jag försökte säga att jag har hört det där förut och att det är en felaktig uppfattning, att det egentligen är helt tvärtom. (Faktum är att det aldrig var nån som undrade om jag kände mig åsidosatt och i skymundan när jag var tillsammans med välartikulerade och socialt anpassade douchebags och verkligen var det, men det är en annan femma.) Och så hävde hon ur sig att hans snack om panikångest bara tedde sig som nåt slags rop på uppmärksamhet av en obotligt självcentrerad människa.
Allt det här var naturligtvis inga trevliga saker för mig att bli upplyst om: det är klart jag vill att folk ska se J som den fina mänska som jag ser honom, även om jag (och han) är väl medvetna om att han kan kan uppfattas som rätt irriterande ibland, till exempel då han inte censurerar sig själv så mycket utan rättframt påpekar vad han gillar och ogillar, går omkring och flabbar hejdlöst åt saker, pekar, sjunger och babblar. Jag fick en känsla av att min kompis kände sig illa behandlad för att han typ inte hade uttryckt sin oändliga tacksamhet varannan minut samt annars hållit sig tyst och i bakgrunden. I London bör man tydligen också artigt gilla allt som rullas ut framför en, annars tar folk personligen illa upp.
Hur som helst – min åsikt om folk som säger så om J är att de helt enkelt inte har haft vare sig tid, intresse, eller eventuellt förmåga att verkligen lära känna honom, så it's their fucking loss. Men värre var det att hon snackade skit om panikångest, det blev jag riktigt sur på. Man kan och får inte snacka skit om folks psykiska problem – även om det skulle finnas en risk att de är påhittade. Men ja, de bor i London – hela deras värld består antagligen av posers och låtsare som bl.a. ljuger, överdriver och använder sig av begrepp som panikångest för att verka speciella på nåt vis. Jag är faktiskt inte alls överraskad att de drog J över London-kammen och uppfattade hans genuina person som falsk och påklistrad. Fucking London-kammen. Tacka vet jag Finland där man högt och ljudligt kan konstatera att "nu mår jag skit" och så går man hem och så var det med den saken.

Tuesday, April 19, 2016

Ill as hell


When you're ill as hell
but all the substitutes are busy
so you end up going to work anyway.