Monday, August 31, 2015

Gotta er åt mina motgångar

Nu har jag då ordat vitt och brett på alla sociala forum om vem jag är och vart jag söker in. Ångrar mig egentligen ofta ganska fort att jag är sådär öppen och ocensurerad med vad jag företar mig – svenskfinland är ändå så futtajävla litet och totalsmockat med kulturstrebers redan som det är, så varför ens gå ut med sanningen om att man själv också har liknande ambitioner? Jag vet inte. Tycker bara inte att det finns något att dölja. Ingen har väl sagt att man ska hålla hemligt med vad man vill, men ändå är det som att folk kommer ut och ropar HURRAAA först när det visar sig att de har lyckats med något, så att de inte behöver bära skammen över att ha misslyckats. Jag resonerar som så, att om man är öppen med vad man gör, så behöver man aldrig skämmas för det, och om jag ger folk möjlighet att gotta sig litet åt mina motgångar, så – ja, det bjuder jag på.

Så att saken är nu den att jag har sökt in till en kurs som ska utveckla en i författarskap. Jag kommer antagligen inte in, för det lär vara hård konkurrens om de få platser som erbjuds, och jag är en dårvelfåntratt när det kommer till att visa vad jag kan och prestera när det gäller, så jag antar att jag får skriva på egen hand i höst. Men än så länge brinner det lilla hoppet! Och jag kommer i alla fall att fortsätta skriva oberoende om jag kommer in eller inte, det vet jag.

Sunday, August 30, 2015

Substanser man behöver (åldrandet)

Emedan jag sitter här och försöker skriva nånting vettigt, nåt som inte går ut på romantiserande av det som var och tillbakablickande, suckande och stönande över att vara en dåligt konditionerad, åldrande varelse och allt som tillhör det, så kommer jag faktiskt att tänka på hur mycket som nuförtiden går ut på att man behöver det ena och det andra för att åstadkomma det ena och det andra.

Låt oss säga att man vill bli pigg och ska tänka lite skarpt, då behöver man kaffe. Ska man vara än mer fokuserad och få en känsla av flyt, då är det snus som gäller. Vill man uppnå en känsla av odödlighet och vafan-jag-bryr-mig-inte-alls, nu-är-det-fest-och-jag-dricker-öl, ja då ska man röka tobak. Vill man känna sig lite ordkonstnärlig och lustig, så behöver man öl. Vill man få några timmar att rulta undan i ett godtyckligt flyt i vilket man har glädjen att inte behöva åstadkomma nånting alls, ja då behöver man nåt som jag inte ska skriva om här. Vill man ta tag i sitt liv och börja göra lite gymnastiska övningar varje dag, ja då behöver man en pepp-grupp på internet som ser till att man håller sig till schemat. Okej, det där sista var kanske lite långsökt men ni fattar poängen.
Förut var det som att man bara behövde luft, kärlek och fint väder, en bok med tomma sidor och en passlig bänk nånstans och så kunde man sätta sig ner och bara vara, rita, skriva och drömma och vafan man nu sysslade med på den tiden när man ännu trodde att man var skit-speciell och att man skulle bli något stort eller helst nåt vanligt.

Jag gick idag med min skrivbok (som pretentiöst heter "Skuggornas bok", hej wicca) ner till Koroinens smygiga vattenfall och skrev följande:
"Här sitter jag i strålande solsken, en alldeles perfekt eftermiddag, med inte ett måste i världen – och är skitarg. Så arg så kläderna inte sitter som de ska, så svullen och förlamad i hjärncentra, arg på hunden är jag eftersom den blir rädd för mig när jag är arg, arg på min hand är jag, för att handskriften har gått ur min kropp. Och annars bara arg är jag, för att jag har låtit det gå så långt med min lättja och leda, att det plötsligt – nu när det skulle gälla – inte alls går att få tag i ett enda, vettigt resonemang som skulle ta mig nånstans. Och för att det överhuvudtaget inte är viktigt."

Okej, slut dravlat för idag.

Kaffehjärtat

Min kaffeporo formade, med litet god vilja, ett hjärta idag i bottnen av min kopp. Det måste jag naturligtvis fotografera med datorns inbyggda kamera, och kladdade samtidigt ner tangentbordet med kaffepölar. Mitt liv i ett nötskal. Kolla också gärna in hur sliten jag ser ut. Helt vakio.

Idag sitter jag och filar på viktiga saker, eller viktiga och viktiga, det är meningen att jag ska försöka få till nån text som jag är nöjd med. Jag vill verkligen skriva. När jag tänker efter på vad det är jag helst gör i hela världen, så är det (förutom att rida) att skriva. Skrivandet kommer lätt för mig, jag har alltid haft skrivböcker vart helst jag har rört mig, och är det inte så att man ska sträva efter att göra sånt man tycker om? Inte? Man ska sträva efter att göra sånt som drar in pengar? Jaha, nå men jag har missförstått det här då. Ursäkta mig.

Hur som helst så är det deadline för en skrivkurs i morgon och jag tänkte ta och skicka in mina fem ören. Vet bara inte VAFAN jag ska skicka. Antagligen blir det bara kacka. Att försöka skriva nånting bra är som att försöka få fatt i en hal ål, en guldfärgad och sällsynt ål som ibland simmar alldeles nära en, oftast när man sysslar med annat och inte är helt fokuserad. Det är då som det gäller, att grabba tag i ålen och försöka hålla den fast för allt vad tygen håller, inte låta den slinka iväg, för ålen har magiska krafter; den fyller en med insikt och sanning, den ger en klarhet och gör en lätt; tillsammans med ålen kan man sedan flyga eller surfa för man ger energi åt varandra, ju.

Men det blir nästan alltid bara kacka när jag ska försöka prestera nånting. Får jag sitta här och röra runt med träpinne i min egen kackaskål, så blir det acceptabelt. Rentav bra ibland. Men nu då det är sagt känns det som att jag har bekräftat att det kan bli kacka, så nu är en spärr upplöst liksom. Måste återgå. Vi ses.

Saturday, August 29, 2015

RADERA.

Drabbades just av panik, jag satt hit en video, i vilken jag SJÖNG!! Det var hemskt!! Herreguud!!
RADERA.

Friday, August 28, 2015

När är det min tur att rojva på torget?

Innan nånting missförstås; det här inlägget ska inte tolkas som en martyrisk förklaring över hur bra jag är. Jag ska bara försöka formulera en tanke som just dök upp, då jag försökte förstå de människor som motsätter sig flyktingförläggningar och röstar på Sannfinländarna.

Jag har röstat på vänstern eller kommunisterna hela mitt liv. Jag har sympatiserat med partiernas åsikter och synsätt, gillat de som har ställt upp och funnit mig leva ett sånt liv som dessa partier i stort sätt förespråkar. Okej: som yngre har jag kollat på bilder av människor på valplakat och kommit fram till att vänstermänniskorna ser mest ut som mig, så därför har jag röstat på dem. Detta är inget jag stoltserar med (men tänk så rätt det kan bli! Haha).

Jag har alltid levt på lite, har inte köpt kosmetika eller nya kläder sen början av 2000-talet, alltid instinktivt tyckt att överkonsumtion är av ondo, minns hur jag som nioåring härjade med min mor över de plastpåsar hon köpte i samband med ett Citymarket-besök, eftersom jag ända sen jag förstod vad pengar handlade om, har haft en slags oförklarlig dragning till att vara sjukt sparsam.
Blev vegetarian som 15-åring och oh well, jag har haft dåligt självförtroende, jag har haft ätstörningar, jag har varit fucking deprimerad; jag har varit en helt normal tonåring, ungdom och vuxen i hela mitt liv, med andra ord. Politiskt sett har jag ändå alltid varit i minoritet. Det har aldrig hänt att jag skulle skråla och hojta framför teven av glädje över att mitt parti skulle ha "vunnit". Jag har vant mig vid att det alltid är väldigt få som tycker som jag tycker, och att det också är helt normalt.

Nu i och med att Sannfinländarna fick ett sånt övertag i senaste val och främlingsfientligheten tycks ha fått vatten på kvarn i det här landet och i resten av Europa också för den delen, så heter det igen att vi som "kan tänka", bör "förstå" att dessa människor kommer från dåliga förhållanden och ofta har blivit övertalade eller rentav hjärntvättade till att tro och rösta på stora populistiska partier som Sannfinländarna. Vi ska förstå att dessa människor antagligen alltid har haft det skit och kommer från usla förhållanden. Vi ska förstå att det måste kännas fantastiskt för dem att känna samhörighet med någon, kanske för första gången i sitt liv, stå på Forssa torg och hojta om att flyktingar inte är välkomna. Vi förstår även att intelligensnivån hos ett folk sjunker i kristider, eftersom vi har läst vetenskapliga artiklar som berättar att så är fallet. Så det är bara att luta sig tillbaka och se på när skeppet går till botten, typ.

Det är här jag brister och går sönder. Kom att tänka på att hur många gånger har jag inte suttit i den situationen att jag har varit trött och "förstått"? Som ett bångstyrigt barn sitter jag nu här ilsken och infernaliskt irriterad i min arbetslös-soffa och tänker att när är det min tur? När ska jag få rojva på torget över att saker jag tror på har slagit igenom?

Bara en fiilis.

Okej, så kommer vi till detaljerna. Min underkonsumtion & antikonsumeristiska livstil är ett val; jag hade lika gärna kunnat ansluta mig till överkonsumtionsgänget och sett till att skaffa mig ett flashigt jobb och gjort karriär rentav. Så där faller redan mitt korthus. Jag har alltid levt mer eller mindre med valmöjligheter, jag har varit privilegierad på det sättet. Jag har haft föräldrar som har haft jobb och aldrig varit i panik eller slagit varandra. Så kanske finns det där nånting som har gjort mig mer förstående, tolerant, benägen att inte tro på allt skit jag hör?

DESSUTOM, som en vän poängterade, så handlar inte dagens problem om vare sig finska flyktingmotståndare eller -förespråkare. Det är kris och humanitär katastrof på gång och det man borde tänka på är hur man på bästa sätt kunde göra lokala flyktingars liv enklare, dvs om man kunde ordna nån form av utflykt med ett gäng, en svampexkursion till exempel. Det är sådana saker vi bör fundera på, inte slösa energi på att jaga upp oss på att andra finländare inte tycker som vi själva tycker.

Så ni som känner er vilsna och upprivna för att flyktingmotståndarna är så imbecillt dumma i huvudena, se dem som en irriterande skock flugor som bara är i vägen för vad som egentligen bör göras. See the big picure, work for what you believe in. Sådana saker en sån här fredag.

Thursday, August 27, 2015

Situationen idag

Ja, det är ju som att man har gått med ett mörker inom sig under den senaste veckan. En slags klump i halsen, nån form av medvetenhet om att man borde göra nånting men att man inte riktigt vet vad – ja, jag pratar naturligtvis om den humanitära katastrofen i världen just nu och flyktingmassorna som rör på sig åt olika håll och mänskorna som befinner sig i lastbilsutrymmen, på gungande båtar mitt i natten, eller ja, varför inte i Pansio på nån madrass och undrar vad det blev av det här som kallas livet.
Jenny uttryckte en liknande frustration som jag känner över att läsa hur vissa finländare reagerar på flyktingmassorna – hur folk liksom TÄCKS vara "emot" att det sätts upp flyktingförläggningar för att dom muka gör barnens skolväg osäkrare eller nåt annat imbecillt långsökt. Hur jävla inskränkt/bortskämd får man vara?? Nej, jag begriper inte. Det är inte som att vi lever på 40-talet nåt mer och kan vara rädda för främlingar och okända typer eftersom vi inte vet så mycket om dem – det är tvåtusenfemton nu och vi har internet och vi har twitter och vi kan se dagliga rapporter om hur vanliga människor har det i Syrien eller var annanstans som helst för den delen – den som inte saknar en hjärnhalva förstår att DET ÄR KRIS NU, så the excuses are very few för att vara "invandringskritisk" liksom. Men ja, var självupptagna assholes om ni har lust med det, var Goebbels all over. Låtsas som att historien inte har lärt er nånting, gör det. Idioter.

Men ja, samtidigt känns det ju som att man borde fokusera på att vara snäll och förklarande i en sån här situation då ilska är det sista som nån behöver. Vad hjälper det nån att flyktingar kommer till ett Finland i vilket en betydande del är rasister som är rädda för att få tulpanrabatterna nedtrampade och resten är bittra och upptagna med att förfasa sig över den icke-toleranta finska befolkningen? Tänker nu på hur söndagen i Salo ska arta sig, till exempel. En demonstration ordnas emot det planerade flyktingmottagningscentret i Halikko medan en annan samtidigt ordnas som en motreaktion på den ursprungliga demonstrationen. Verkligen fint att folk ser till att det MÅSTE protesteras mot ett sånt imbecillt elakt initiativ, men ändå. De arbetslösa och studerandena protesterar. Medelklassen jobbar, ser på kvällsnyheterna och säger voj voj. Andra kämpar för livet.

jepp


Sunday, August 23, 2015

Tre saker

1. Jag väntar på att J ska komma hem. Vi har planerat en resa till Ähtäri. TILL ÄHTÄRI. Jag hittade den här bloggen och så var det kört. Inspirationen helt enkelt körde över mig med hull och hår, jag ringde till J och flåsade i luren, "vi måste åka till Ähtäri," sa jag. Han fattade att det var allvar.

2. För övrigt, så har jag idag öppnat en tumblr-sida som heter Mili walking. Den går ut på att jag fotar Mili som är ute och går. Vi får se hur länge jag orkar hålla på med det där.

3. Idag såg jag annars också en ny sån här målning av en som vi kan kalla för red eye. Jag vet inte vem upphovsmakaren är men hens bilder dyker upp lite här och där, ofta nära Lonttis tågbro och man får beundra dem så länge de får stå. Tycker de är fina: gjorda med en säker hand, stilmedvetenhet och utan överdriven brådska.


Saturday, August 22, 2015

Milin kesäiltapäivä: en fotoserie i elva delar












Jag skulle ju egentligen skriva om vårt besök till Runsala hundsimstrand, men så insåg jag att jag i kameran hade råmaterialet till en fotoserie mer eller mindre ur Milis synvinkel, så: klart att hundfotoserien måste prioriteras. Liksom!!
Vad jag skulle skriva, var alltså att jag sen tog mig samman och tog bussen ut dit till Runsala för att äntligen besöka den där hundsimstranden. Det blev ju sen en lite småangstig upplevelse, med Mili som betedde sig allmänt psycho, skällde på andra hundar, vågade inte skita fast den hade skitbrott och sen gick omkring och stirrade och till sist: var rädd för mig. Yeah, right Mili. Mycket välövervägt. Jag simmade nån liten stressrunda i den fairygröna viken medan Mili obsessade över en frisbee och sen traskade vi därifrån några kilometer genom det sagolika Runsala. Kan inte annars heller påstå att hundsimstranden var någon höjdare, på norrsidan och med skugga och ingen plats att hänga på. Nå väl, jag är också en strandsnobb. Nån sandig pöl med lite träbänkar charmar int mig.
Först några kilsa in i skogen släppte det för Mili och så tänkte jag att man kan väl ta bussen tillbaka in till stan då. Det tog vi, en fullsatt buss. Men den var smidig och så var vi i stan och så tog jag en massa andra bilder. Observera att i understående fotoserie finns de icke-godkända fotografierna ur Milis serie. Avancerat som fan!

Fina stadssvampar

Sommarsömnighet i de namnlösa kvarteren mellan tåg- o busstation

En fin bild pockade på min uppmärksamhet


Sommarklädslar

Den där butiken som är full med grejs!

Hittade tamejtusan en sån där spargris som momi hade.


Lite som att man skulle vara tillbaka på 80-talet.















oomp boomp tractor poomp



Är det bara jag eller är inte det här helt sjukt lustigt och tilltalande?

Gnäll gnäll gnäll

Jag sitter hemma och är sur för att jag inte tog mig samman och fixade så att jag kunde vara i Helsingfors idag med resten av världen och flagga för rättvisa och förändring. Nej, istället har jag latat mig så skinkorna har domnat, sett hur lördagen har närmat sig och gjort nada åt det, nada. Det jag kunde ha gjort är att ha fixat hundvakt, det var det enda obstaklet. Men nej, jag gjorde det inte. Och nu hamnar ni alla läsa mitt gnäll över detta. Gnäll, gnäll gnäll gnäll gnäll.


För att tänka på annat ska jag nu posta en häst som har dykt upp på mitt häst-obsessionsforum. Ni minns Sophisticated Storm? Nå nu har det dykt upp en häst med namnet Sophisticated fear! Det roar mig detta. Sofistikerad rädsla, liksom en rädsla som är lite fin i kanterna. Det är något det.

Nu ska vi alla vara glada för allas idéer är precis lika bra men hej, här får ni pojkar 10 000 för er idé var bäst.

Ibland skriver jag bara för att meddela att jag gjort saker, för det är minsann inte så ofta sånt händer. Eller nu skojar jag. Jag gör saker hela tiden. Ni får välja vad som är lögn.

Hur som helst, så igår var jag på ett sånt där flashigt spektakel som gick ut på att olika teams tävlade om vilken företagsidé som var bäst. Ja, typ. Det var några spel och några innovativa uppfinningar, några appar och jag vet inte vad. Hur som helst så var kolofont där och sålde Underworld Kitchen som ett jäkla pro, så jag satt och vred mig av skratt till och med – antingen är hon himla rolig eller så är det jag som är aningen lättroad – det är nog båda två med lite eftertanke.

Nå, Kitchen Underworld vann ju inte, men det var heller inte som att det var läge för det, jag menar – klart att ett par unga douchebags med överspelat tal och "easygoing" vibbar skulle ta hem vinsten. Ärligt sagt, när den där ena killen höll sitt "säljartal" tyckte jag det var så pinsamt att jag inte kunde titta. Som om han hade gått nån (dålig) kurs i hur man säljer sin affärsidé såg det ut som. Nå väl, vad säger businessgobben på första raden när talet är över? Jo, att pojkins speech var så bra att "det kändes som att man inte var i Finland." Jepp. Attdehäran sådana sakerrr [himla med ögonen].

Jag hade hur som helst jäkla roligt hela kvällen, så sabla skoj hade jag så det är riktigt konstigt att tänka på det, hur bra jag trivdes. En orsak till det var att min wifi fungerade så jag kunde frekventera min telefon med jämna mellanrum, se ut som att jag är busy, instagramma och känna mig normal. En annan orsak var att det rullades in gratis mat och förfriskningar hela tiden så det inte blev ett slut på det. En tredje orsak var att jag lärde känna ett par nigerianer som var helt sjukt trevliga och vi började snacka om Nigeria ungefär som gamla vänner gör när de tänker tillbaka på barndomsbyn, det var helt sjukt så roligt det var att snacka med dom, när jag tänker efter. Vi snackade om höns, bussar, street food och jag vet inte vad. Deras idé var att börja marknadsföra afrikanskt mode och kläder i Finland, det där får man helt enkelt ta och följa med hur det utvecklar sig på Skewland.com. Och en fjärde orsak var att jag helt enkelt trivs som fisken i vattnet i lite småkaotiska omgivningar med nervösa människor och dataspel. Här testar jag Kitchen Underworld. Som ni ser blev jag helt hooked direkt.

(bild från kolofonts instagram)

                         Kolofont vinner allas hjärtan med sin avväpnade attityd och fina volang.

Nu ska vi alla vara glada för allas idéer är precis lika bra men hej, här får ni pojkar 10 000 för er idé var bäst. Okej, nu ska jag inte ljuga för dom delade faktiskt vinsten med ett par damer som hade designat en fjärilsmatare så helt illa gick det ju inte.

Alla upp på scen

            Nu ska vi alla vara ungt sinnade, innovativa och ha våra egna visitkort. Suomi nousuun.