Monday, July 06, 2020

Sommar-inlägget (säkert det enda)

Jag ville egentligen bara titta in här och säga att det gick som jag trodde - jag kom till Nötö och lyckan återvände. Det goda humöret, flytet, allt. Det är så simpelt med livet, att när man har mycket att göra, så tycks det andra existentiella grubblet och det deppiga hamna i bakgrunden. Har insett så mycket, till exempel hur mycket av den här våren som gick åt till att gräma över min bror och hans öde. Och nu inser jag ju såna enkla saker som att det där inte har nånting som helst med mig att göra.

Vi har det bara skönt på Nötö, eller. Skönt och skönt, man är ju arg ibland, arg över att det finns så lite egen tid, över att man aldrig får en ledig dag, känslorna är på ytan, det känns som om ådrorna i ens hud är mer påtagliga än vanligt, som att livet är mer från hand till mun, det är svårt att förklara när man går från ett stillestånd till någonting som är så totalt annorlunda än det man vanligtvis håller på med. Säkert dillar jag om det här varje år också, men i alla fall. Jag trivs här, det finns så otroligt fina människor här, det är genuin vänskap och genuina möten och blah blah.

Vi har fått en frivilligarbetare som bara är guld, en helt fantastiskt fin människa som det är så enkelt att ha att göra med. När det är mycket att göra, bara glider hon in i arbetsuppgifter som om hon aldrig hade gjort annat, och när det är lugnt går hon ut i skogen och målar små tavlor och hittar nya stigar.
Lite oroliga är vi över vädret och att det blåser så mycket och inte har varit så väldans jämnt med kunder, men å andra sidan så är det bara början av juli ännu.

Jag fyllde 40, det var skönt. Jag blev uppvaktad och allt världens, det var också fantastiskt roligt. Joakim lagar bra mat, jag nyser ibland och är orolig över corona. Har simmat väldigt lite och varit mer trött än vanligt, faktiskt olidligt trött, tidvis.

Nåh, men till min största lärdom hittills i sommar:
Vi har diskuterat en del om människor som aldrig verkar vara riktigt nöjda med livet, människor som ständigt går omkring med en missnöjd rynka i ögonbrynet och som tenderar att klaga istället för att själva göra någonting åt omständigheterna. Det här är ofta människor, som ur en servicearbetares synpunkt, det inte GÅR att göra nöjda, oberoende om de hade fått allt vad de hade önskat sig: God mat, gratis till och med, en fin solnedgång, ett fantastiskt tillfälle, andra människor. Problemet med sådana människor är att de inte utgår ifrån sig själva, de fattar alltså inte att man själv måste vara ett exempel på det slags värld man vill leva i.
Det var så klart J som poängterade detta, när vi snackade om mänskor som tenderar hamna i bråk med andra och som inte tycks besitta förmågan att diskutera med andra människor och i mötet försöka förstå den andras utgångspunkt. De är missnöjda med världen för att den inte är exakt så som de önskar att den var, och har fastnat i nåt slags offerkofta i vilket faktum att de nån gång har blivit fel behandlade, har färgat av sig på hela resten av deras liv.
Det finns knappast något som är viktigare än att arbeta sig ut ur sådana skadliga tankebanor.

Nåja, nu ska jag koncentrera mig på min tredje och sista Cranberry-lonkero, hoppas att det inte regnar på lördag då vi får en fantastisk trubadur hit. Nu är jag alltså lite i fyllan, men livet är NU och jag känner mig så sällsynt levande här bland skruttiga enar och sandiga vägar och highland cattle. Jag är så glad och livskraftig här ute i naturen, en hälsosam blandning av livsglädje och total utmattning som är så karaktäristiskt för min tillvaro här på Nötö.
Hoppas ni har en fin sommar.

Tuesday, June 09, 2020

Inte för att jag alls är negativ men

Jag hoppas att den här dagen inte kommer att vara riktgivande för resten av månaden eftersom det här har varit en så urbota usel dag. Vi skulle åka till Nötö på morgonen, men så tappade J en mutter som höll fast bilens akku ner i motorn och vi hade ingen extra mutter. Så det blev inget Nötö. Istället gick jag in och så for bara luften ur mig. Jag var ju himla trött för det är tidigt man ska iväg till Nötö, så jag sov en hel del men där emellan var jag himla ledsen också, det är svårt att beskriva. Hela dagen kändes bara fel och jag hade ingen kraft att motarbeta dess arma uselhet. Mili är redan på Nötö med grannen E, så det blev uppenbart vilken totalt hopplös och onödig människa jag är utan hund också, hur stor del av mitt liv som kretsar kring att krafsa om, leka med och gå ut med den där arma hunden. Jag började gråta också, det var det ena och det andra. Allting känns så osäkert och samtidigt ödesdigert, världen därutanför, ens banala försök att få ord på det som sker. Folks desperation, demonstrationerna, coronaviruset som aldrig tycks villa ge med sig, rasisterna, fåntrattarna.
Inte ville jag åka med och träna för sista gången med Svarta havet heller. Jag åt gårdagens ris med bönor och fick ont i magen, prövade mina nya mediciner som ska funka mot uppblåsthet och IBS men som inte funkade. Och medan de andra tränade, så utvecklade jag en urinvägsinfektion. Plus att jag fick mens. Så när J kom hem så låg jag bara i fosterställning.
Och nu gör jag som man gör när man har urinvägsinfektion - man sitter uppe och bara dricker och dricker, te och varmt vatten och citronsaft och tranbärssaft. Inte verkar något hjälpa. Inte ens skriva kan jag som jag vill, vet inte varför jag ens vill försöka. Den här dagen är bara alldeles hopplös och känns obehagligt avgörande, som att den har en tyngd som vill säga en någonting. Imorgon ska J till Nötö, antagligen utan mig för jag kommer ligga här och kvida med min urinvägsinfektion och kanske få en antibiotikakur som tar kol på min redan äventyrade tarmflora också. Det känns bara på så många sätt som att jag inte orkar hålla upp den här människan som är jag och det är en helt ny känsla för mig som jag måste motarbeta på något arma vis. Jag har aldrig varit rent suicidal, eller kanske ens deprimerad på riktigt. Inte tror jag heller att det är något beständigt och nog kommer jag att piggna till bara den här arma infektionen går över och vi kommer till Nötö, men nu är det bara så otroligt motigt, alltihopa. Det var det. Fred.

Monday, June 08, 2020

Osoven och suicidal

Jaha, idag är jag bara osoven, suicidal och förbannad. Tänker på den där incidenten med köttätar-ickefeministen, att varför sa jag bara inte NO MIKS VITTU SÄ SYÖT SIKOI PERKELE, MAISTUUKS KÄRSIMINEN? och SIT KUN SUN MIESPUOLINEN TYÖKAVERI SAA 20% PAREMPI PALKKA KUN SÄ, NIIN SÄ OOT SIT IHAN OK? och IHAN JEES ETTET ARVOSTA SITÄ TYÖTÄ MIKÄ NAISET LÄPI HISTORIAA ON TEHNYT JUURI SINUA VARTEN.

Blir så satans förbannad på hela situationen ju mer jag tänker på den, det var ändå frågan om en utbildad mänska som jobbar på universitetet perkele. Har man lov att vara så fucking dum i huvudet i dagens Finland?
Lägg till att jag läst ett par kommentarfält om BLM samt om ukrainsk arbetskraft i Finland och kom sen och säg att det inte lockar att avsäga sig all kontakt till omvärlden och flytta ut i skogen. Plus att vi snart flyttar till Nötö och jag ska mana fram nåt slags trevlig cafétant.
Nej gonatt.

Sunday, June 07, 2020

"En oo kyllä feministi"

Den här veckan började månaden då jag fyller 40. Det spelar inte någon större roll, men det känns betydelsefullt, som en milstolpe. Som att vissa avgörande egenskaper hos en bör vara utvecklade vid det här laget.
Det som jag har lärt mig under mina fyrtio år, är att livet främst tycks handla om att ramla in i dåliga rutiner och att sen bygga upp nya. Det är ungefär allt vad jag har hållit på med. Jag har konstant kämpat med att mota tillbaka en vilja att slå bakut, en sabotör eller en lat hedonist, det beror ungefär på vem som råkar vara hemma för dagen. Det är ett himla sjå att försöka hålla reda på alla sina personligheter, bara det här med att skapa ett enhetligt uttryck, att hålla sig till en stil eller en uppgift - ett kall i livet, har varit outgrundligt svårt för mig. Jag har snarare sett livet som en gymnastiksal full med möjligheter - trapetshopp, jonglering, hopp över bock och repklättring. Jag har velat kasta mig från repen till bocken, ja ni förstår. Det är verkligen det enda jag har velat göra.
Min mamma sa en gång, småironiskt om mig, att "Lotta hon ska bara ha roligt." Med det, tyckte jag mig ana att hon lite menade att jag försummade alla plikter eller måsten här i livet, kanske ansvar. Jag var bara här för att roa mig, för att vara med på festerna men slippa diska.
Men vad tusan ska livet vara om inte roligt? Jag tycker det är sånt här som folk i allmänhet tycks upptäcka allt för sent - att de har satsat så mycket på någonting meningslöst och vad det nu är, och sen är livet mitt i allt förbi och oj nej, man skulle typ ha ringt sin vuxna son, man skulle ha arbetat mindre och uppfyllt sina egna önskemål mer eller vad det nu kan handla om.
Det är ju roligt man ska ha, åtminstone kan man sträva till det. Och roligt har man genom att sen göra vissa ansvarsfulla val också, man gör sig själv så lycklig man kan. Nog tusan hinner man diska sen.
Tills man inte kan det, då. Tills man ramlar in i ett mörkt hål och slutar göra yoga, hetsäter om kvällarna, ser på dåliga serier och avskyr sig själv.

Nå väl. Jag önskar i varje fall att varje feminist och vegetarian hade hamnat i den situation jag var i förrgår, då jag träffade en ny människa som sa att 1. "otteks te niinku kasvissyöjii?" (E ni liksom vegetarianer?) och 2. "Siis mä en kyllä oo feministi" (alltså jag är nog inte feminist). Det är så spännande, för den där frågan om jag är vegetarian har jag personligen inte fått på vem vet hur många år, det är inte något jag längre tänker på ens, snarare tänker jag på hur svårt det är att hålla sig till att vara vegan så att man något så när kan leva med sig själv. Men så hittar man sig själv i en situation då en person man aldrig har träffat förr sitter mitt emot en, glufsar i sig en pizza med SKINKA och ananas, o frågar en att e man vegetarian?
Det var hälsosamt. Det var en påminnelse om att resten av världen rullar på med sina skinkpålägg och medwurstar. Det påminde mig också om att köttätare ser vegetarianer som sådana som gör ett val varje gång de exempelvis beställer pizza. Som att man väljer bort kött, som att det är något speciellt att man inte väljer skinkpizza, som att skinkpizza vore normen.
Jag insåg att jag lever i en värld i vilka köttdiskarna är pyttesmå och knappt existerande, de är förpassade till något dammigt och bortglömt skrymsle som jag aldrig ser i butiken och det är utdaterade och deprimerade gubbar från 1995 som går där och funderar på jauheliha och kanankiusaus, inte den riktiga världen.
Senare samma kväll kom då det där "mä en kyllä oo feministi" och det var ju också en sån där situation då man intresserat lutar sig framåt och säger "ai niinkö?" För så reagerade jag. Det var en situation som jag inte har varit i förr, så jag visste inte hur jag skulle reagera. Hela mitt väsen skrek att NU SKA DU VARA PEDAGOGISK SATAN, NU HAR DU DIN CHANS ATT BEVISA ATT FEMINISTER INTE ÄR HELT FRÅN REVEN och det var som att filmer om hur jag borde reagera projicerades i mitt huvud på samma gång, repändorna dalade ner framför ögonen på mig och jag tänkte att hur tusan ska jag lägga orden här nu då, vilket rep ska jag dra i? Jag sa typ nånting om att det handlar om allas lika värde. Det blev ju inte alls någon succé. Jag blev bara och fundera på hela situationen efteråt sedan, vilken vikt och vilka fördomar det ligger i meningen "en oo kyllä feministi."

Saturday, May 16, 2020

Rullorna

Jag återvände till de sociala medierna något tidigare än jag hade tänkt, eftersom jag fick ett sånt enormt behov av att posta min teckning på instagram. Och först var det väl lite av en tjolittan lej, jag är tillbaka-känsla, men sen insåg jag att det bara är samma gamla rullor som rullar på och så blev jag så trött och besviken. Klart att det finns goda vänner där också, folk som får en på gott humör, roliga saker och fina utbyten, men det mesta, ändå. De gamla rullorna. Och vad skulle det annars vara liksom, annat än de samma gamla rullorna? Vad är det man tror sig vara ute efter, när man scrollar runt utan mål och mening, vad är det för magisk brunn man tror att man är ute efter? Nå just det, ingen alls.

Det känns bara som att det blir allt svårare att motivera sig till att på något sätt "hänga med" eller intressera sig för andra människor. Kanske är det den här sociala distanseringen som har tagit sin toll on me, för jag kan inte för mitt liv minnas att jag någonsin har varit såhär avskyvärt inställd till mänskligheten överlag.
Jag är trött på folk, på folks ansikten, folks osäkerheter, folks enformiga, lättgenomskådliga resonemang, folks oförmåga att se större mönster, folks ständiga tillbakaramlande i nostalgiska begivenheter, folks allvar där jag tycker att man kunde vara skojfrisk och folks skojfriskheter där jag tycker det hade passat med ett sunt allvar.
Min inställning artar sig i en totalegoism och obryddhet som man nog säkert ska akta sig för. Jag menar - många av ens känslor härstammar väl från de rädslor och aggressioner man själv inte riktigt kan hantera, eller? Som det här med att jag blir skitsur på folk som är gravida eller helt muina miehinä går inför att försöka få barn nu, jag tänker kanske att eftersom jag är så himla rättlevande och förstår att se min egen position ur ett världsperspektiv, så avstår jag från att få barn, av ren solidaritet. Och så tycker jag om att peka finger på alla som inte gör det - tänka - ah du svaga, egoistiska människospillra. Ska så klart placera dina naiva, egna önskemål som att få barn framför planetens välmående, jo just.
Samtidigt som jag kanske, djupt inne, egentligen längtar efter ett barn och är avundsjuk på folk som vågar. Jag vet inte.

Poängen är i varje fall att jag blir så himla trött på det här med att allt alltid bara ska GÅ VIDARE, utan att nån ids reflektera desto mer över varför, eller om det finns andra sätt att göra det här på. Nu när coronahotet tillfälligt ser ut att vara lite över, så ska folk samlas i köer och så ska de göra allt det där som de inte har fått göra på så länge, dvs shoppa och supa och vad vet jag. Med ansiktsmasker på. Det här med att bära ansiktsmask är också något som jag har tänkt en del på, och som jag verkligen ser rött inför, av flera olika orsaker.
Det är själva tanken på att man ska leva livet så som det alltid har levts, men med ansiktsmask på. Jag klarar det inte. Jag tycker att det är något som har gått så grundligt fel där, något som kolliderar med hela vårt artbeteende, med allt vad det innebär att vara människa. För en människa är ju ett djur, ett däggdjur, liksom apan. (Ett jävligt missanpassat däggdjur dock, som har lyckats med att manipulera in hela arten i nåt slags psykotiskt stresstillstånd, i vilket arbete och konsumtion går i första hand.)
Jag skulle våga påstå, att ansiktsmasker tar bort hela meningen med att vara människa, eftersom vi då inte kan läsa varandras ansiktsuttryck. Kvar finns liksom bara mönstren, ritualerna vi gör: Vi kan hålla nyhetssändning, vi kan gå till butiker, vi kan vara på möten och åka buss och flyg och göra allt vi annars brukar göra med mask på, men vafan har det för betydelse, om vi inte tydligt kan läsa av varandras ansiktsuttryck?
Jag tänkte på det här när jag såg någon nyhetssändning från Amerika, med en reporter som entusiastiskt rapporterade från ett shoppingcenter med en fancy mask på, och tänkte att nu är det nu tusan det här. Hit har vi kommit. Vi har lyckats med konststycket att fucka upp vårt eget leverne så rejält att vi nu tvingas skydda oss från oss själva, och därmed rådda bort hela meningen med livet. Vi har våldfört oss på djur för vår egen vinnings skull, vi har ätit dem, torterat och placerat in dem i industrilika förhållanden. Vi VISSTE det dessutom, att vår livsstil inte är hållbar, att en pandemi kunde utbryta närsomhelst, med vår djurhantering. Och hast du mir gesehen, det hände.
Och istället för att sträcka upp händerna och medge att vi har gjort fel och vi måste förändra vår livsstil RADIKALT för att inte allt ska gå i fördärvet - nej, istället tar vi en mask på och säger the show must go on.

Och mer fanskap är på kommande, det kan ni svära på. Jag orkar inte ens vara positiv längre, jag är klar med det här livet.

Tuesday, May 12, 2020

Jag måste älska mig själv,


så som jag håller på, tänkte jag just när jag donade en varm kakao med MASSVIS hårt vispad sojagrädde, HELT ÅT MIG SJÄLV. Med kakao sprinklad på toppen.
Sen gjorde en blomfluga självmord i min kopp, i exakt samma stund som jag hällde på min utsökta, VEGANSKA kakao. Så jag började sila och hålla på. Inte vill man ju äta fluga. Inte hittade jag flugan. Den fastnade inte i en sil och jag tänkte att nå väl, lyckas den komma igenom den silen, så må den lyckas. Det ger jag åt den genom att äta den och på så sätt hedra dess minne.
Hur som helst, gott var det, himmelskt.

Tuesday, May 05, 2020

Saker som roar mig under dessa coronatider

Idag vaknade jag och kände mig full av livslust, det var fantamej längesen. Kanske var det för att vi tränade igår med Svarta havet, och det kändes så normalt, som ett kärt återseende av en vän, som en påminnelse om att det nån gång, nånstans, kommer att finnas en värld igen, en värld i vilken man spelar keikkor, gör turnéer, träffar folk och dricker ur samma glas. Inte ännu, men nån gång.
Och när jag sträckte mig efter telefonen (som naturligtvis är det första man gör, oberoende om man har avinstallerat sociala medier eller inte), så hade jag blivit inbjuden till balkonghäng med två kära vänner imorgon. Blev helt salig av bara tanken.
Så anmälde jag mig till Röda korsets väntjänst, ska gå nån nätutbildning nästa vecka och sen i framtiden, förhoppningsvis kopplas in i nåt slags vänverksamhet, det får man se hur det artar sig. Drömmen är ju att få befrenda nån som kommit utomlandsifrån eller nån åldring som sitter ensam.
Med andra ord - en bättre början på dag får man fan leta efter.

För att lite roa mig och kanske någon annan, så har jag sammanställt en kort lista över saker som roar mig under dessa coronatider.

1. Butikskedjor som marknadsför fenomen som personal shopping, då man får gå till en stängd butik och handla med en expedit som finns där enkom för en. Eftersom folk inte går i butiker längre, så är ju butikskedjor desperata efter kunder. Deras arma försök att få folk att intressera sig för meningslösa saker som nya kläder och smink är så bedårande. Jag skrattar så jag knappt kan hålla mig på stolen. För mig får allehanda kläd-, möbel- och prylkedjor gärna gå i konkurs så det bara sjunger om det. Jag drömmer om en tid i vilken folk fullständigt skiter i att förnya garderober och vardagsrum och dylikt nonsens.

2. HM SOM GÖR MILJONFÖRLUSTER

3. Alla andra struntkedjor som går i konkurs

4. Tanken på tomma turistområden, mastodontfirmor som någonstans köpt upp en hel beach som i tiderna hört till nån lokalbefolkning som har fiskat där i tusentals år. Och hur hotellen som heter saker i stil med "Sunny Beach resort" och "Lux Aurora", nu står tomma med trasiga flaggor som fladdrar i vinden. Och hur nån Krösus vankar omkring i nån hopplöst smaklös lyxvilla och är olycklig och inte ser någon framtid. FÖR FRAMTIDEN ÄR INTE GJORD FÖR DIG, UTSUGARE.

5. Flygplanen som står tomma i nån hangar, kryssningsfartygen som hänger i sina hamnar och världshaven som drar efter andan

6. Alla andra vattendrag och i princip hela moder jord som sömnigt ser upp ur sin koma och plötsligt kan se klart.

7. Tanken på att världen inte kommer att vara sig lik nånsin igen, på gott och på ont. I alla fall förändring, åt något håll. Grundvalar som skakas om i sina inbillska ställningar, mänskligheten som kanske trevande närmar sig tanken på att det inte går att existera på den här planeten, ifall man inte lever i samklang med allt annat levande liv.