Tuesday, January 24, 2017

Den tysta massakern

Tja, det ter sig nog som att de röster jag gillat mest i bloggvärlden håller på att tystna, en efter en. Det innebär också att jag själv känner mig lite ensam här med mitt brötande. Eller, jag ser ju nog att folk går hit och läser (tack för det) men jag saknar ju nog lite det där allmänna utbytet, känslan av att man läser varandras texter och sådär.
Jag tror helt sonika att det är det politiska klimatet som har lagt sordin på mänskor. Man orkar liksom bara kämpa till en viss gräns, och som det nu är ter sig allt med regeringen och dess beslut så oöverkomligt fruktansvärt att man liksom tystnar. Eller så känns det. Allt annat som man skriver om här blir ju bagateller, i jämförelse med vad som händer därute: avslagna asylsökningar, splittrade familjer, människor som skickas till sin död, den här tysta massakern som sker på våra gator varje dag, hela tiden. Det är ju fan lika illa som murar och koncentrationsläger fastän det sker i det dolda, det är ju faktiskt ännu fulare för att man döljer det. Och just det att alla känner sig så maktlösa, att ingen riktigt gör något. Det är så symptomatiskt för vår tid, vi har nog blivit så otroligt hämmade som människor, omgivna av så mycket pina så att det inte berör oss längre. Sådär i allmänhet: så länge ingen stör oss vid morgonkaffet, så är allt liksom fine. Men inuti kvider vi och gråter.

Monday, January 23, 2017

Dina issues!

Kära blogg,
jag har drabbats av någon form av överaktivitetsskov. Vaknar halvfem om morgonen och formulerar meningar som jag är tvungen att stiga upp och gå och skriva ner. Sen somnar jag bortåt sjutiden, och skulle fortsättningsvis kunna sova hela resten av dagen.
Märker bara att jag överlag har så dåligt tålamod nuförtiden, jag orkar inte förklara, orkar inte upprepa. Jag skulle bara villa ta tag i mänskor, ruska om dem och ropa, "Du har fel! Och om du inte förstår det är det din egen uppgift att ta reda på varför."
Det hjälper inte heller att vi har en sköthund som kräver en massa sinnesnärvaro och lugnt leverne, som knappt klarar av att gå i koppel eller ännu mindre, möta andra hundar och jag skulle helst bara ta tag i hundattan och ropa: "Dina issues! De borde inte vara några issues nåt mer!"

Friday, January 20, 2017

Snark

Alltså LADIDAAADIDAAA jag behöver en ven. Så att jag kan sitta och snacka med vennen istället för att bröta ut på sociala medier, i fyllan. För jag var nere på treenikämppän (eller vad heter det? ÖVNINGSLOKALEN??) och lyssnade lite på hur inspelningarna går och fick mig lite vin och blevo mig lite uppsluppen, och jag har en sån där allmän känsla av att jag inte kan vara civiliserad nåt mer? Frågetecken? Alltså jag KAN, men jag vill kanske inte. Nej, tvärtom. Jag vill, men jag KAN inte.

Jag är bara så trött på att vara med hundar och sen mig själv. Jag känner mig mer som en hund än som en människa, på många sätt. Jag kommunicerar liksom med dem hela tiden, inte undra på att hundmänniskor i allmänhet uppfattas som lite sturska och korta i tonen. Det är ju så man kommunicerar med hundar: man säger sina små kommandon, men mest gör man det med kroppen. Man menar det man säger. Man lär sig att mena vad man säger, för annars är hundarna bara fuck that human no means what she says. Att kommunicera med ett djur. Lära sig hur man gör. Man får ju heller inte låta det stiga åt huvudet på en, det där med att man är on top of the pack.

Snark.....

Märker ni hur trött jag blir på den här diskussionen?

Tuesday, January 17, 2017

Ur ponks bitterlåda, del 765

När man för sjuttioelfte gången stöter på en sån där välutmätt bild på vacker, alternativ människa i utsökt myspysomgivning med perfekta kläder och spelat förvånat ansiktssuttryck. Och man ba "jaja, du är smal och snygg och så i tiden."
WE KINDA KNOW.

Seriöst! Igen?

Och lusten att kommentera på dom som levererar sina tredje, eller fjärde barn på Facebook med orden "Seriöst! Igen?"

Friday, January 13, 2017

En av västerlandets största sanningar

Nu ska jag komma med en av västerlandets största sanningar ever: du är inte ensam om att leva inne i ditt eget huvud. Gah!
Det verkar som att många människor, fortfarande, i vuxen ålder, sätter ganska mycket tid ner på att jämföra sig själv och sina egna tankar med världen och dess förväntningar på dem. Nu ska det här inte uppfattas som nåt "du ska inte tro att du är speciell bara för att du har ett rikt inre liv"-påstående - men alltså: ALLA (okej, de flesta) lever i ett liv i vilket det är ett constant battle mellan det egna huvudet, dess tankar och fantasier versus den yttre världen med alla dess påtryckningar och inlärda sociala sammanhang. Det var som att en stor bubbla gick sönder för mig här för ett antal år sedan, då jag plötsligt insåg att mina tankar överhuvudtaget inte är mer tokiga än de flesta andra människors. Jag skulle våga påstå, att utmaningen att bli något som man själv uppfattar att är en balanserad och fungerande människa (för det gör alla andra ändå) är att hitta nåt slags kanal mellan det egna huvudets funderingar och världen och dess förväntningar på en. Lösningen på det är, hör och häpna, att öppna munnen och bara kommunicera det som rör sig inne bakom pannloben på en. Okonstlat, ofilterat: bara säg det och världen blir en mer förståelig plats. Nä, märkvärdigare än så är det inte.

Thursday, January 12, 2017

Mellan hopp och förtvivlan. Radioprogram.

Snubblade över det här radioprogrammet: om finländska Maria som är flickvän till en irakisk asylsökande som väntar på besked.
Gripande program på många plan. Och visst är det jävligt upprörande: att Europa är en så fruktansvärt avvisande plats idag. Det är ju helt oacceptabelt och jag tror att många har dåligt samvete också pga att man känner sig så maktlös och hopplös när man inte riktigt tycker att man gör tillräckligt eller kan göra något åt det, man skriver under nån Amnesty-petition och delar nån länk här och där men det är liksom inte så mycket annat man tycker att man kan göra. Eller det skulle liksom ta upp all ens vakna tid att på riktigt göra nånting. Som den här Maria sa, hon har skrivit till presidenten. Det är dit man går, till sist. Man riktar sig till landets högsta höna och ropar, mellan gråtattackerna: "Kan DU kanske göra något? Kan du det?" Visst är det helt bisarrt.

Människor som är dödshotade i sina egna länder kommer hit, väntar i evighet på att få veta om de överhuvudtaget får stanna här, och sen om de får avslag har de 30 dagar på sig att dra dit pepparn växer eller fortsätta vara här som papperslös. Vad betyder det här egentligen? Jo det betyder att Finland, idag, just nu är med om att både fysiskt och psykiskt (irakiern här hade t.ex. utvecklat magsår) bryta ner människor. För det andra uppmanar man folk att bli kriminella. För hur överlever en papperslös? En som inte orkar ta sig nån annanstans? Jo, man söker sig till vad som helst som innebär en chans att existera också imorgon. För det tredje, så bäddar man för självmord. Applåder Finland. Alltså det här är så ruttet så jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Måste nog inflika att psykologen i programmet nog här har en lite futtig roll som frågeställare och "hur schännnnner du egentligen"-floskelmakare men Maria är så otroligt tydlig i sitt språk: nu är det åt helvete. Han fick henne i varje fall att prata så att hon kände sig lättare efteråt: bra så. Men ändå, kan inte låta bli att ifrågasätta psykologers roll sådär i största allmänhet när det kommer till frågor som handlar om riktiga, samhälleliga problem som är orsaken till att människor far illa. De riktar liksom hela tiden fokus till människan i fråga och vad hon kan göra för att för stunden må bättre, men det är ju liksom itne det som det alltid handlar om. FIXA LANDET liksom, så mår jag bättre!

Glad av punk

Jaahas, här sitter jag i fyllan och har det gott. Just här om dagen satt jag och läste om nån slags depression som är mildare än vanlig depression, men som liksom kan hänga med en sen barn, minns inte vad den hette nu men jag satt allvarligt o funderade på att kan jag vara drabbad av nån sån? Nog är det så konstigt: man kan vara så lycklig, men samtidigt gå och fundera på om man är deprimerad på nåt plan. Tror nog det är ganska allmänmänskligt på nåt sätt, eller kanske inte? Det verkar som att min största energi går åt till att fundera på hur andra mänskor har det ibland, o att sen jämföra mig med dessa.

Idag när vi spelade vår första keikka med Sputnik, så var det flera som efteråt sa att det var så kiva när jag var så glad när jag spelade. Har inte ens tänkt på det, att står jag där o är glad? Sen sa vår basist, att "nå Lotta är alltid glad". Har faktiskt inte tänkt på det, men vill nu föreslå att det kanske är för att dölja att jag egentligen är ganska lost på nåt plan, ganska miserabel. Eller, om man nu är ute bland mänskor, varför inte visa lite glädje då? Man surar ju nog hemma. Paradoxalt nog så gillar jag mera sen mänskor som surar i det offentliga. Haha! Nå kanske det bara är så - inte ÄR jag ju på nåt plan missnöjd eller ledsen heller kanske, men ändå: jag kan nog ibland slås av nån sån där djupt gående känsla av total ledsenhet.
Jag minns när jag kom från sommarlovet, det var på sjuan och hur vi gick upp för trapporna där i skolan, en massa barn, en massa stoj, och hur jag bara tänkte att det här är ett sånt satans piss. Jag vet inte varför just en sån till synes betydelselös bild har följt mig hela livet, det var bara nåt som klickade där. Att här går man, och det suger. Sen efteråt har jag ju nog förstått att jag inte var ensam, men det är kanske när de där mest högljudda alltid ska bli nåt slags förebild, att så ska man ha det, så ska man liksom vara. Ständigt accepterande och fucking nöjd, fast allt e piss.

Jag blir så glad av punk, så är det. Bandet före oss var så bra: där stod en straight edgare och bara sjöng, vrålade och lade ut text om allt som han tyckte att var skit. Ei valtiota, ei rajoja. Kändes så sunt att nån står där och säger saker som jag helt o hållet kan skriva under, inget bullshit, inga onödiga utsvävningar: såhär e det, jag e int nöjd. Det är nog så fiffigt att ha att göra med såna som i grunden delar ens värderingar och där det liksom är det normala. Jag blir helt salig av det, just för att det känns som att jag största delen av livet har varit tyst om mina små outvecklade tankar, för att jag mest umgås med sådana för vilka kanske det egna förverkligandet mer står i centrum. O sen e det bara så satans fräscht när nån säger: inga gränser, inga nationer. Ja men precis! Så vill man ju ha det, liksom.

Ja, här står jag och e glad o gamal.

Monday, January 09, 2017

Långrandig fan

Känner mig som en långrandig fan som bara konstaterar att "allt går bra" eller "allt e svart" och inga nyanser däremellan. Nu är det liksom bara alltigenom bra, alltihopa. Det känns som om jag får bekräftelse från alla håll och det sällsynta är att jag också själv är nöjd med vad jag gör. Jag kan bara stå vid sidan av och nicka och säga att "jojo, visst e det bra detta?" Känns så fucking bisarrt. Hade en på besök igår som inte mådde bra alls, alltså verkligen ett vrak till människa som har svårt att få nånting alls att hålla samman. Jag kunde ju inte bara sitta där och säga att "ja men jag, har inga problem alls." Det sa jag ungefär, men försökte nu vara litet modest och samtidigt påpeka att "ja men livet, det har jag inga idéer om alls vart det är på väg".