Taggad på fruktskål

Men usch, idag är jag plötsligt helt säker på att jag har klantat till det totalt igår i arbetsintervjun, även i testfrågorna på danska idag. Nu väntar jag bara som ett fån. Var tvungen att göra upp regler för mig själv idag när jag var ut o gå, fick bara kolla mailen när jag hade kommit till olika landmärken, som efter Halisbron, vid palstorna, etc. Så jag inte skulle gå o kolla i luren konstant. Jag har redan kommenderat min sambo att bli hemmafru så jag får fara ut i arbetslivet. Jag är så TAGGAD på de där fruktskålarna att det inte finns någon hejd på det. Har inte förstått hur uttråkad jag har hunnit bli på att hänga här hemma. Inte klokt, detta.

Här jobbar coola människor

Så jag har varit på arbetsintervju i en sån där glas/betongkoloss i utkanten av centrum. Det var ju nog en upplevelse, må jag säga. Det började ju bra, jag hade glömt namnet på den jag skulle träffa och visste inte om jag skulle tala finska eller engelska. Karln som öppnade dörren fick sätta orden i munnen på mig.
Sen får jag en sån där bricka kring halsen och får skriva under ett papper där det står att jag inte ska fotografera eller skvallra, att det är ytterst konfidentiella saker detta. Den där overklighetskänslan planteras, man är en del av nåt konstigt sammanhang som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Får vänta i en soffgrupp, "vesiautomaatti on siellä". På bordet obligatorisk skål med hårda karameller - såklart - med företagets namn. I en teve invid snurrar bilder som ska ge ett intryck av arbetsplatsen, att vi är så kivoga o dynamiska o unga o LYCKLIGA o fräscha här, och vi ler alltid fast vi sitter med datorerna framför oss, och vi är så goda vänner också, vi skrattar i kafferummet och vi går i neutrala casual kläder och handlar på Zara o HM osv. Den där färgskalan som är sådär avmätt men ändå glättig, som en eftermiddag i juni.
Sen kommer en typ, en sån där "international" typ med lång tröja och glimten i ögat. Jag blir placerad vid ett bord medan hen går efter kaffe, smygläser i pappren hen lämnar på bordet att man från en skala från 1-5 ska avgöra hur snabb jag är att svara på frågorna, vilket helhetsintryck jag ger, om jag svarar kort och koncist, hur pass förberedd jag är och andra såna där saker som inte ens gör mig nervös, tvärtom, jag blir bara på ytterst skojfriskt humör. Jag är helt inställd på att dra mattan under fötterna på alla jag möter - med lagom inställsam övertygelse ska jag få hen att inse hur klippt och skuren jag är för ett sånt här sammanhang.

Intervjuaren frågar lite om mig, antecknar och jag pratar ganska fritt och ledigt. Mestadels går allt ut på att hen berättar om företaget. Det handlar om företagsimagen och hurdana folk är här. Man jobbar men det är liksom en bisak. Huvudsaken är att man har ett team där man stöder varandra och ladidaa, så har man fester och glögg och jättetrivsamma kafferum med gratis kaffe, massör och kultursedlar. Får en känsla av att det inte går att komma hit bara med inställningen att man ska jobba o gå hem - nej, den här firman är snarare som nåt slags familjeföretag, man ska helst gifta sig med det. Arbetstiderna är också satta på det sättet att man fan spenderar hela dagarna där, tar typ morgontofflorna med och placerar dem bredvid datorn. "Ilman huumoria ei täällä pärjää". Jag blir bara pyttelitet iskall.
Så fort intervjuaren pliktskyldigt har sålt företagets image och förklarat hur många det är som "bara blir här för att de trivs så bra" så kommer allvaret: Kunden. Den vi arbetar för. Det är seriöst, det är europeiskt huvudkontor, det är punkterna på rätt ställe. Jag nickar med spelat gravallvar i blicken. Jag kan såna här ställen, det känns som att jag inte gjorde annat än jobbade med sånt här i 20-årsåldern. Kunden är den man tillber, hänger alltid som en mörk skugga i faggorna. Hur jobbet görs är inte det viktigaste, bara det görs och levereras. Kunden ska vara nöjd. Det känns som att det fortfarande är samma människor som jobbar här. De där uppsluppna, översociala människorna med överböjliga leder. Lätt faller de in i sina små rangskalor och regelmönster.
Så händer det där tjusiga, standardfrågorna kommer fram. "Beskriv dig själv med tre ord." Intervjun går på finska, så jag drar till med "seikkailuhaluinen, sponttaani ja kiinnostunut monta eri asioista".  Beskriv dig själv som arbetstagare. Vad gör dig stressad? Dina bra och dåliga sidor. Jag ger standardsvar och fnissar. Jag får hela tiden hålla mig för att inte brista ut i gapskratt. Det är så sabla fånigt! Skulle bara fattas att frågan "om du var en frukt, vilken hade du då varit" och jag allvarligt och eftertänksamt skulle ha svarat att jag nog är en ananas: Rivig på utsidan men mjuk och söt inuti. Frågan kommer inte. Allt känns så klichémässigt att jag vill doppa tungan i sockerskålen. Men det händer. Intervjuaren är uppmuntrande och avväpnande, jag kunde säga vad som helst, det är ändå kroppspråket som avgör. På frågan om min inställning till alkohol och droger blir jag ställd. "Kyllä minä alkoholia nautin, höhöhö" säger jag och sen svamlar jag. Det är hemskt. Hon frågar om jag är van med datorer. Jag svarar att jag skriver snabbt som fan och att jag är "vanhan koulun tietokonekäyttäjä". Hon skrattar.
En dansk kommer in muina miehinä, de ska kolla om jag kan danska. Jag hör på accenten att han kommer från Jylland, jag blir clown, jag babblar konstant, det känns hur konstigt som helst, jag breder på om mina år i Danmark, börjar ställa honom frågor, brister ut i skratt, det kunde lika gärna handla om ett arrangerat bröllop.
Så går vi en runda med intervjuaren, vi går från team Sverige till team Finland till team Norge. Får en känsla av att befinna mig på ett rymdskepp i vilket folk jobbar intensivt och tillsammans, till skillnad från att man inte söker efter liv i rymden här - nej, man utför kundtjänst. Avdelningarna har sina flaggor och fåniga collage coolt uppmonterade. Igen: Man ska fatta att på den här arbetsplatsen har man roligt. Här jobbar coola människor. En typ vräker i sig sallad vid datorn. Folk har limmat upp klistermärken. Stämningen är skönt avslappnad, många språk och accenter bildar ett dämpat sorl i luften. Skärmarna lyser, kafferummen är som såna där designmoln med konstiga soffor, allt är fint och nytt. Fräscht, liksom. Och så ser jag: Fruktskålarna. Jag får anstränga mig för att inte gapa. Jag har alltid drömt om en arbetsplats med fruktskålar. Jag ser granny smith-äpplena på långt håll. Här kan man få dagens vitamindos, sådär bara kan man det.
Det är här man utför meningslösa töntarbeten åt multinationella företag - för en struntsumma. Man gör sådana där otrevliga uppgifter som företagen inte själva orkar ta itu med, som att svara i telefon och på kunders mail. Till råga på detta ska man vaggas in i tron om att man tillhör nåt slags "coolt team". Egentligen skulle man be dem dra åt helvete, de där företagen som betalar åt andra för att de ska utföra skitarbete. Men det gör man inte. Man tackar o tar emot. Jag ska njuta av det här, så in i hela fridens namn ska ja suga in varje minut av overklig arbetssamvaro. Jag ska bara få det här jobbet först. Ge mig det.

JAG TÄNKER INTE BÖRJA ANGSTA ÖVER ARBETSINTERVJU TJUGOTVÅ TIMMAR INNAN, NEJ NATURLIGTVIS TÄNKER JAG INTE DET.

Grunkor på väggarna

Idag morse (okej, morse, morse, Klockan ELVA) kom en sån där dude med grunka som skulle installeras på väggen i vår lägenhet. Det kom någo papper om det för någon månad sen, det handlar om nån plastmojäng som ska mäta temperaturer eller vad vet jag. Tänkte bara, att om man hade haft minsta benägenhet för foliehatteri, så hade det här varit ett utmärkt tillfälle. För vad är mer mysko än att en främmande karl kommer in och monterar upp en diskret grunka på väggen i ens lägenhet? Så jävla mysko är det. Håller de på såhär också när man äger sin lägenhet? Tycker att det händer sånt här med jämna mellanrum i en sån här hyresbastardfirma. De hugger de ner träd på gården och bygger om helt funktionsdugliga lekparker bara så de ska få höja hyran med ytterligare femtio euro. Och så installerar de grunkor på väggarna åt en. Sånt är det. Jag vill flytta.

Jobbintervju coming up

Rrrr, augh, skrik, vrål från underjorden. Jag ska på arbetsintervju. Hur gör man? Jag kan väl inte ha mina hamburjarbyxor på dit? Hela byxor är vel okej fastän det är så modärnt med söndriga? Vad säger man? Tar man i hand? Är det okej att fnissa högljutt eller att brista ut i gapskratt när man ser kontorlandskapet? Eller att bara åbäka sig över det? Kan jag tillräckligt bra engelska? För att inte tala om danska? Jag söker ett jobb i vilket jag ska kommunicera på danska. Nu måste jag hitta på lite stories om hur levande min kontakt med det danska har varit sedan jag flyttade från Danmark nån gång i mitten av 2000-talet. Det är ju verkligen fruktansvärt längesen, folk har fötts, utbildat sig och vunnit nobelpris sedan dess. Det gör väl inget? Jag måste låna danska böcker! Hur ska jag vara mig själv och ge ett bra intryck på samma gång?
Genomgående poäng: Jag minns fan inte hur man rör sig ute bland arbetande människor längre. Jag kan vara bland dom, men jag känner mig alltid så awkward så det inte går att snacka om det ens. Jag hoppas SÅ att jag får det här jobbet så jag kan ta mina iakttagelser ännu till en ny nivå.

Danska

Ja här sitter jag och funderar på vad man ska göra av en sådan här helg nu igen. Har ni också ibland känslan av att allting antingen kommer att barka rent åt helvete, eller sen gå helt attans bra, men liksom ingneting där emellan?
Det där var för övrigt ett klichémässigt påstående utan huvud och fötter.
Igår natt fick jag ett mail som hade kommit till mig via arbetsförmedlingen. I någo grumliga papper står det tydligen att jag behärskar det danska språket, för nu togs det kontakt med mig om en tjänst i vilken man ska kommunicera med danska kunder per e-mail. Det är frågan om nåt sånt där "ungdomligt team" (urk), antagligen i glasmonter, som sitter hela dagarna och utför arbete åt nåt megaföretag för en stuntsumma. Hur väl beskriver det här inte tiden som vi lever i, att en svensktalande finne i Finland potentiellt besvarar en fråga som ställs på danska, i Danmark? Nå väl. Jag blev så klart förskräckt, men var på morgonen bombsäker om att det här jobbet måste jag få. Nu ska jag hoppeligen på träff dit till kontoret, övertyga dem om att min danska är skrupelfri och sen får jag börja jobba (på heltid, satan!) från och med november. Det här ser jag mer som ett äventyr än som ett jobb, eller mest som en möjlighet för mig att samla ytterligare stoff för skrivade från.
Euhoj.

Behov av rablander

Har ni sådana där dagar då man bara har ett sånt EXTREMT BEHOV AV ATT UTTRYCKA SIG? Då man går och brötar på alla sociala forum och i alla grupper och kommenterar på allting, ALLTING och har så mycket på hjärtat att inte orden ryms i ens mun och man länkar till tusen grejer och beter sig som den största tönten ever?
Hmm, alltså tanken på detta nu får mig nog att fundera på om jag inte borde träffa nån, öhm, typ, vän snart?
På tal om det, har ni vänner? Jag menar vänner som ni träffar med jämna mellanrum, såna som inte befinner sig innanför en datorskärm? Jag har inte det. Är det måntro alarmerande? Jag älskar min hund och min man. Hej hej.

Att glömma sig själv

Läser om en nyskild kvinna, som efter skilsmässan för första gången i sitt liv bakade bulla och brast ut i lyckotårar. Jag kan förstå känslan, men samtidigt tänker jag att nåt sånt där aldrig skulle hända mig. Jag skulle liksom aldrig bli riktigt lycklig över att allt är sådär klichémässigt fint som i katalogerna och bullan bakas och hemfrid råder. Har ofta frågat mig varför det är just det där som folk tycks villa ha, den där vaxbordduken och radion som står på och halvnians nyheter och familjefrid? Tänker alltid att man måste ha haft det otroligt hemskt innan om sånt där ska kännas givande. Samtidigt är det en liten jävel som frågar sig om det inte är nånting jag förnekar här, att ett sånt där "riktigt hem" kanske är precis vad jag längtar efter? Jag kommer ju från ett "riktigt hem", med lite strid och matchande porslin och sånt där. Jag kan minnas hur jag just älskade fredagarna, för att stämningen var så attans varm då, alla var på så gott humör, man fick godis och man kunde ligga och spreta med benen i nattlinnet och se på teve. Men det fanns nåt oerhört ruttet i det där också, en slentrian som stör mig. Det fanns liksom bara nån sån där enformig vilja att upprepa en koreografi som man tyckte att hörde till en normal familj, det fanns inga spontana initiativ, ingen genuin vilja att göra någonting för någon annan. När jag tänker på det idag, så fanns där ingenting som tydde på att det rådde genuin kärlek mellan nån annan än just mor och barn, för den kärleken är väl universell. Nå väl, kommer i varje fall från en fruktansvärt normal familj, en medelklassfamilj där det jobbades från 8-16 och serverades mat kl. 17. Trots lugnet och tryggheten i detta är det absolut inget jag strävar efter, och jag får väl lov att kalla det nåt annat än ungdomsrevolt nu när jag närmar mig 40? Nå, det är väl inget märkvärdigt att vara annorlunda än sin familj, men alltså nu när brorsan har gift sig, så märker jag hur lätt han också har till att bara falla tillbaka in i nåt mommorutigt mönster och dricka kaffe vid köksbord ur någo fina koppar, wtf. Mänskan som bodde i en fucking svinstia som jag städade när han bara stack till Sverige för att leva ut sin fullblommiga mani. Just saying. Det här var egentligen inte alls vad jag hade tänkt skriva om, men såhär blir det ibland. Jag är trött på mänskor. Har funderat en hel del på sånt där som vad som egentligen gör mig lycklig, och det är flow. Det är att glömma mig själv, det är - hör och häpna - arbete. Inte då arbete som arbete, som olyckligt arbete åt nån annan, förstår alla väl, men det är att vara fullständigt uppslukad av något jag gillar. Och ja, sex då. Och knark. Och meditation och yoga. Så var vi där igen. Jag gillar att glömma mig själv.

Nojar

Jag skriver för många inlägg här på raken just nu men jag har ingen talang för bloggskrivande, 17 euro på kontot, kan inte sova om nätterna, får aldrig nån rätsida på mitt romanförsök och nojar, nojar, nojar. Det svåraste just nu är att försöka få till formuleringar som är korrekta - liksom helt on point - eftersom texten liksom i princip är färdig, det är bara det där finstilta som ännu ska slipas. Och är jag i form att ta itu med nåt finstilt? Nå, aldrig!

Inktober 2017 is coming

En grej bara. INKTOBER är på väg. Det betyder att man får börja kludda med kulspetspenna igen. Det ger upphov till kommande julkalender och allt fan. Jag ÄLSKAR inktober och ska självfallet vara med i år igen. Tror inte att jag tänker dubbelposta grejer här på bloggen men kolla in min instagramprofil för att se klottet.

Symptom på ankdammsnoja

Usch, jag har drabbats av en släng av ankdammsnoja. Symptom:

- Man börjar oroväckande se sig över axeln av ingen orsak alls
- Man börjar lusläsa grejer man skrivit/publicerat/gett ut ur tusentals olika synvinklar och perspektiv för att luska ut hur nån annan fågel eventuellt tar till sig det man har gjort
- Man börjar plaska runt så det stänker kring fjäderdräkten
- Man kollar statistik och siffror med överdriven noggrannhet
- Man börjar tänka på sig själv som "ett namn" eller funderar kanske till och med på ett alias eller åtminstone ett fräsigt tilltalsnamn som osar av coolhet och något man absolut inte är, typ Lode .
- Man undrar hur man hade emottagits i Sverige
- ...eller på finskt håll
- Ens nattdrömmar går typ ut på att Kjell Westö slår sig igenom ens bostadsdörr så flisorna strittar och skriker att vafan tror du att du e?
- Man skriver syftningsfel i föregående mening, märker det direkt och hatar sig själv innerligt pga det
- Man lusläser YLE:s kommentarsfält
- Man tänker att en dag ska jag dricka kaffesump tillsammans med Janne Strang

Hej hej.

Uppåt och neråt, haha nej ja.

Men usch, jag har varit så oproduktiv den här veckan. Försöker att inte vara så hård mot mig själv för den sakens skull, tänker alltid att jag på nåt sätt behöver veckor då ingenting händer för att sen jämna ut det genom min enorma skaparkraft *himla med ögonen*. Men jag tror det är bara undanflykter. Jag faller så lätt in i hjärndöda aktiviteter som onlinespel och sen lider nattsömnen och jag blir en pina att umgås med och sånt. Då menar jag inte att man spelar lite slentrianmässigt i 20 minuter, utan att MAN SPELAR I FEM TIMMAR och glömmer bort att dricka vatten.
En positiv grej är i alla fall att jag har börjat läsa igen och gör det med glädje. Har nyligen plöjt igenom Chimamanda Ngozi Adichies (jag kunde det! stava hennes namn!) Americanah och den var så bra, så sjukt bra, så inihelvetes berörande och upplysande och fint skriven att hohho.
Idag ska vi göra nåt spännande, dvs gå och titta på en lägenhet! Ja. Det har bara blivit så att dessa Satos hyreslägenheter blivit på tok för dyra (över niehundra) och eftersom det inte ser ut som att någon av oss kommer att dra in någon storkova på länge så vore det klokare att hitta nån billigare hyresbostad. Den vi ska se på idag har 400e billigare hyra (FYRAHUNDRA!), ett rum mindre och finns kanske 10 minuter längre bort med cykel. Inte paha.
Överlag tycker jag nog lite att allt känns kanske lite för slentrianmässigt för att jag ska vara helt nöjd. Vi jobbade så mycket under hela sommaren och det här med hösten och Åbo blir tydligen alltid ett pladask-landande och man får försöka hitta sina egna styrkontroller igen vilket tycks ta en jävla massa tid. Jag är typ himla trött på både mig själv och det jag gör men samtidigt mäkta intresserad bara av regnväder och höst så jag vet inte hur jag ska styra upp det riktigt. Både uppåt och neråt på samma gång, liksom. Ja, nu ska jag sluta.

Fårskräp och ko

Underhållningen

Jag har börjat med geocaching. Det är ungefär så spännande och totalt icke-spännande som en sak kan vara på samma gång. Det är häftigt att klura ut koordinater, med hjälp av kartan ta sig fram till nåt namnlöst buskage och sen faktiskt - HITTA nånting som en mänsklig person har gömt där nån gång, och inuti en liten burk eller låda, faktiskt vika upp ett litet häfte där namn och datum har plitats ner sedan år tillbaka. Häftigt, som sagt, men samtidigt lika poänglöst som det mesta här i livet nuförtiden är. Man känner sig som en förprogrammerad maskin som också KRÄVER underhållning emellanåt för att inte rosta. Och sen, när underhållningen är där framför en, så nickar man igenkännande, säger "aha, jamen så trevligt", men ÄR man underhållen? Tja.
Höll på att skriva att "ja men i alla fall kom jag mig ut i regnet igår och det var skitroligt" men så slog det mig att jag låter som en pensionär på prosac.

(Också min Facebookstatus idag. Ursäkta tårta-på-tårtigheten.)

Ibland tänker jag på sånt här, som att ens gamla Myspacekonto till exempel ligger nånstans och skräpar på näte, fullt dugligt, fullt nåbart. Och så tänker jag på hur många sådana där inaktiva konton som bara kommer att leva och leva fast folk blir vuxna och gör annat och skaffar familj och inte spelar gitarr nåt mer. Och så tänker jag på när generation efter generation dör och lämnar efter sig dammiga bloggar med tonårsangst och plutmunnar och dikter och vem vet. Snart kommer internet att vara som en begravningsplats som består av stenar av folks forna liv.

Alla klappar det ekar inte hej hejdå sälar är fina djur

Ja, här är det fredag o jag har just fört J ut på öl efter att ha ätit lite mjölkckoko och sen sketit hela röven ut så den lossna och jag kunde bära den som en hatt på huvudet. Ja, det är något med den där antibiotikan som har tagit kol på hela magbakterieartilleriet - både bra och dåliga bakterier dåhh, ja ni vet hur det fungerar, vafan pratar jag om ens?
Jag vet inte, det är en konstig tid detta. Mycket roligt händer, överraskande jobb som bl.a.  att skriva en teaterrecension och översättare o sånt och det går överlag bra för mig, tadaa, alla klappar, det ekar inte i bankvalvet. Var för övrigt så jäävla ballitjohejsan att skriva recension igen, jag har gjort det senast nån gång på 90-talet tror jag och blivit ganska rejält nojig inför det sedan dess. Men samtidigt som man är nojigare så är man, hoppeligen lite klokare i sina invändningar - med mer kunskap kommer mer nojor eftersom man förstår på vilka alla sätt det är möjligt att fucka upp grejer, var det någon klok fan som sa - oj, det var jag. Alltså jag vet inte varför jag pratar som nån 70-åring på sockerfylla just nu, med långa meningar och ingen reda med något. Tror jag ska vända mig åt nåt annat håll och göra nåt mer oproduktivt än detta.

Stå ut med mig

Vad ska jag berätta? Jag är en gummibåt som flyter omkring på ett vindstilla hav. Det blåser inte, alltså kommer jag ingen vart, men jag är ändå i en gummibåt. Jag skulle typ villa i land, eller nåt. Jag är så otålig! Jag orkar inte vänta, jag vill skriva mera! Satan!
Måste stångas med otåligheten. Vad har hänt? Det har blivit höst, jag har fått lite småtrevliga jobbuppdrag och min texthärva har skickats till handledaren som jag ska träffa i slutet av den här månaden. Ärligt sagt, så måste jag säga att jag nog inte gör annat än väntar på den där arma handledarträffen. Så har det blivit, att det där skrivandet har blivit min drivkrft i tillvaron, jag förstår liksom inte vad jag höll på med förut? Visst, jag kunde göra annat, jag har arbeten som är på hälft och så vidare, men vad tänker jag på? Jo, jag går och funderar på uppföljaren till den bokfan jag nu har skrivit. Uppföljaren! Och då har jag inte ens skickat in mitt nuvarande manus nånstans. Så kan det gå.
Himla tråkigt skulle det ju vara nu om det visade sig att den text jag skrivit inte duger för att ge ut nånstans, men alltså vet ni när man har en sån där magkänsla att det här fungerar, satan? Ibland har man det, eller man tror i alla fall att man har det. Man vill ju tro att ens egen intuition är att lita på och sådär, men tyvärr så är det ju ändå så att det är andra som är med och bestämmer och ger riktlinjer för hur det går för en.
UFF jag är så tråkig när jag bara skriver om skrivande, vem fan orkar läsa om nåt sånt? Jag menar, LÄS BOKEN istället. Läs boken. Men nu då boken inte finns någonstans och inte kommer att finnas någonstans på länge heller, så kan jag knappt annat än å tragga opponer om bokafan här på mitt eget, personliga nätutrymme. Stå ut med mig.

Det är en bra känsla att göra någonting man gillar

Alltså, jag har blivit en sån everything-is-fine-gurka att jag knappt själv orkar med mig själv. När jag bläddrar tillbaka i den här bloggen årsvis så hittar jag en massa angst och existenstrubbel, förstås. Riktigt innerlig sådan. Och jag minns, det var sådan jag var. I många år höll jag på sådär. Vet inte - det är inte som att min livssituation har förändrats makabert eller så, men jag känner nåt slags passion för livet just nu. Jag skriver en attans roman, jag gör nånting jag tror på och jag kommer snart att få reda på om det bär eller brister. Och vet ni, det är en bra känsla att göra någonting man gillar och att ge allt man har för det. Närmare droger än så kommer man inte i den här världen, och så är det dessutom hälsosamt. Jag är så tacksam över att jag får leva och vara inspirerad ännu, för som L sa här i veckan, så är hens största rädsla att tappa ivern, att helt enkelt inte kunna bli intresserad av något längre.

He knows me too well

Jag, övertygad, självsäker: "Det är egentligen inte så viktigt för mig längre, om den där romanen blir utgiven eller inte. Jag är liksom så himla nöjd bara, att jag har fått en sån grej gjord."
J: "Det där vet vi alla att är fullständigt struntprat."

Hej igen, bloggen

Jag ska göra ett försök att återuppliva den här men jag lovar inte att det går vägen.
VAD HAR HÄNT? Jo, vi drev Café Skolan utan smärre motgångar i år igen. Det var lite deja vu och lite svårt faktiskt - att göra något andra gången. Allt är bekant och man har liksom känslan av att man borde förnya sig på nåt sätt. Men ja, sommaren är kort som Ledin sa och nu är det snart höst och jag trivs så inihelvete. Jag säger det varje höst, men hösten är den enda årstid som verkligen fungerar för mig: i get shit done. Jag lever och kommer antagligen alltid att leva efter skolåret snarare än kalenderåret: när skolorna börjar är jag som mest på g och i januari efter nyår är jag redan så slutkörd att jag helst skulle lägga mig i en jordkällare tills vårens första strålar igen skulle väcka mig.
Har åkt ner till sommarstugan på Vessö för att försöka få ordning på romanen och skogen fullständigt bongnar av svamp, lingonen blänker i renlaven och allt är bara helt fantastiskt härligt, jag klampar omkring i gummistövlar och får nån smärre dåndimp emellanåt.
Det ska nog gå bra det här. Har återupptagit yogandet och känner mig för övrigt i balans, har inget att klaga på - så kan man säga.

Överraskande överloppsinfo: Har också ett överskott av banan. *Förvånat smiley-face*.