Turun bussi och alldeles för många tankstreck

Dagarna har gått vidare och det enda jag kan konstatera är att de väl har gjort det med ett alldeles utmärkt betyg. Det enda jag har att klaga på, är det konstanta mörker jag vandrar omkring i numera - den där attans ofrånkomliga känslan av att det är något som fattas mig - DET ÄR HUNDEN! DET ÄR HUNDEN SOM FATTAS MIG. J sa att det är sådär det är med sorg - det är bara att leva med en konstant tråd av mörker som följer en och som man så småningom blir mer eller mindre van vid.

Vi var i Helsingfors och spelade en bra keikka, jag satt uppe på backstage i det virrvarr som mellan-spelningarna innebar, då det slog mig att jag när som helst hellre hade tagit det att Mili helt apropå ingenting hade vandrat in i utrymmet - obryende, som vanligt. Bara glad för att upptäcka mig - något bekant. Tanken var varken sorglig eller förödande - den var bara sann och klar just då. Jag hade hellre varit med Mili. Men så råkade det nu sig så att jag vrålar i ett band och vi har nån form av flyt och det är roligt det också - det är rent bisarrt att något sånt här kan hända åt en - något jag också har drömt om i många år - att få stå på scen och ha folk som ser på en - hur många tankstreck kan man inkludera i en mening?

Nu sitter jag på biblioteket och har just avslutat veckans andra bokrecension. På dagens program står ännu att rita en gammaldags sax som jag ska tatuera åt Janne mot slutet av veckan, men jag tror bannemig att jag kommer att skjuta upp det tills i morgon. Jag är ännu för slut efter helgens eskapader - for också på finlandssvensk elitfest hos etablerad poet R och for omkring som den sociala fjäril jag ibland har förmågan att bli, svettig och oretuscherad efter spelningen. Åkte hem med 4:40:ans buss och hamna ta en dyr Bolt-taxi för att hinna, samt övertala en säkerhetsvakt för att överhuvudtaget ta mig in på busstationen "Turun bussi lähtee neljä nelkyt!"

Nån kväll jag-minns-inte-när tog jag åter tarotkortspackan och ville fråga Mili om schäfern (som annars inte är någon ren schäfer - det är en blandning) - och så drog jag åter dödskortet, fast den här gången åt rätt håll - bara rätt och slätt DEATH. Jag tolkade det som att det inte blir nåt med den här schäfern (haha, tanken på att det skulle "bli nåt" med en hund är ju ganska komisk i sig). Och jag har också haft det på känn sedan jag senast lämnade hem den - det är en hemskt fin hund men inte någon jag har några vidare känslor för. Varför jag nu ens skulle behöva ha det, egentligen. Alla hundar är inte Hundar, alla hundar sjunger inte för ens hjärta.

Jag har sån lust att spela in musik, det sjungs storslagna sångverk för mig om nätterna. Jag behöver inte ens memorera dem - man kan plocka upp melodierna som karameller ur fickan och de ter sig rena och tydliga och släta med en viss dissonans, precis som hunden. Måste bli gjort, snart. Måste öva mig på att inte lämna sånt där ogjort, bara för att det finns mahjong och teveserier.

Milis gåva

Välkommen tillbaka till Lottas hundblogg. Idag ska vi åter tala om hundar, fast det handlar om igår.

Åter hade jag stämt träff med schäfern och tog J med, för att på något sätt få bekräftelse om att den här hunden inte tilltalar oss på så många sätt. Var så säker på att den skulle göra absolut noll intryck på J, speciellt då vi båda fortfarande har Milis silkeslena päls och ömsinta varelse i färskt minne.

Nå, när jag kom ut på Aninkaisgatan med schäfern, så skedde nån form av instant bonding mellan K och J. Jag var både förvånad och positivt överraskad, och sen drog vi iväg som nåt slags oformlig trio och började tala om på vilka olika sätt man kunde få K att gå bättre i koppel, hur vi borde få tag på en sele, osv osv. Det som slutligen fick mig att ändra inställning till den här hunden fullständigt, var när vi till sist satte oss i Domkyrkoparken. Vet inte vad jag hade föreställt mig - kanske att hunden skulle vara otålig och villa bort. Men den var liksom nöjd bara. Helt jäkla mysko. Den lade sig inte ner, liksom Mili skulle ha gjort - den var ständigt uppmärksam, men inte uttråkad. Satt där med sina spetsade öron och då kände jag bara att FAN det här är ju en bra hund ändå. Inte ett gnäll, inte en klagan på att vi satt rätt länge och gjorde ingenting. Det här är helt enkelt en sån där hund som är OKOMPLICERAD, förutom att den då kräver en hel del träning. Jag är inte helt van med okomplicerade människor eller djur, så det kändes fräscht.

Så nu har vi bestämt att vi ska sköta om den här hunden sista veckan i september. Hemma alltså. Tanken är att det här kan bli en sån där hund som vi både kan sköta om ibland (ägaren har dåliga knän) och som vi samtidigt inte behöver ha huvudansvar för.

Senare hände ännu en lite magisk och märklig sak. Förde hem schäfern och gick ut med J, för första gången i stan sådär oplanerat på kalja - på hur många år? Tio? Vi skulle precis gå in till Gringo när det slog mig att det kändes som om vi parallellt befann oss i en tid 12 år tillbaka i tiden - tiden innan vi hade Mili, då vi bara sluibade runt på stan om helgerna. Det var som att allt var exakt som det var då, förutom att alla ens vänner hade förvandlats till andra, yngre, okända typer. Nå, när vi gick in till Gringo, så var ALLT som förut. Stämningen, musiken, till och med människorna. Där satt Pia J med nån snubbe, in ramlade Keijo och Janne och så småningom Nana och en annan. Vi dansade och höll på. Alla lyfte på ögonbrynen när vi förklarade att det inte på så många herrans år har hänt att vi spontant gått ut tillsammans, eftersom Mili inte klarade av att vara ensam hemma. Nu känns det helt bisarrt att tänka att vi har levt ett liv i vilket vi konstant har varit tvungna att fixa med hundvakter så fort vi har haft nåt gemensamt program. När vi skulle cykla hem, for jag spontant åt fel håll, som om jag var påväg till Lonttis där vi bodde för flera herrans år sedan.

När vi kom hem sa J det finaste jag hört på länge:
När Mili levde gav hon oss en gåva. I sin död, ger hon oss en annan gåva.

Eget djur och andras hundar

Lördagen för tre veckor sedan, en lika grön och hopplöst vacker dag med lika god sikt ut över vidderna, var den första lördagen som hunden inte längre vaknade upp i världen. Så skrev jag i lördags då jag satt ute på Runsala och kikade ut över en golfbana. Tog hand om en 12-årig husky-schäfer-alaskan malamute-hane som var sin egen på sitt eget sätt. Han ville bara vara ute på altanen dag och natt. Han fick sin medicin inrullad i en lördagskorvsskiva morgon och kväll. När jag kom kikade han på mig sådär som att, okej då, det är dig jag har att göra med. Han hälsade i varje fall artigt på mig.

Det var ovant för mig med en hund som liksom inte ville så mycket. Den var som skepnaden av en hund, men innehållet av något annat. Typ en kalv som bodde ute på gården. Ibland ville han ligga vid glasskiosken. Äh, jag vet inte. Känslan jag fick var i varje fall att han var lite för gammal för att överhuvudtaget orka med nånting alls.

Igår och idag har det sen handlat om en hund som verkligen är hund. Jag tänkte att det är precis en sån där hund som gör att folk får för sig att de inte är hund-människor, eftersom den är sådär eländigt alert så man inte ens kan promenera i sina egna tankar - den är intensiv, drar hit och dit, vill alltid ut, vill alltid ha mat, bara vill och vill och kan och kan. Det är en schäfer vars ägare har dåliga knän. Jag har inte så mycket erfarenhet av schäfrar, men vet bara att de vill hemskt mycket hela tiden och att jag oftast inte tycker så hemskt mycket om dem.

Vi får nu se med den här schäfern. Min poäng är i varje fall bara, att jag älskar min Mili och minnet av den bara mer, ju fler andra hundar jag lär känna.

En annan sak har också hänt. Jag har slutat sörja. Nån kväll under förra veckan kände jag mig så fruktansvärt desperat igen, så jag åter tände det där ljuset och tog det där kortet när lågan fladdrade till. Det var 5 of cups.

Kortet innebar nu igen en sån där stört träffande insikt om hur saker ligger till och att jag kunde tolka det som att Milis meddelande till mig var att inte hänga mig upp på att den är borta, utan helt enkelt fokusera på mitt fortsatta liv. Jag vet inte hur jag ska tänka kring det här med tarotkorten - att jag är helt prillig som förlitar mig på någo bullshit kort, eller att jag bara har en sällsynt fallenhet för någonting jag inte helt själv kan greppa - någo häxor och kloka gummor i släkten - vad vet jag - vet bara att allting alltid känns fullständigt klart och på riktigt när jag sätter mig ner med de där korten och ber dem om råd. Så jag tänker inte dividera mer kring det. Hjälper de där korten mig att - i det här fallet - se framåt och inte hänga kvar i det traumatiska förflutna - så kan det ju inte vara någonting annat än gott.

En annan rolig sak som hände - det var i Citymarket när vi var på väg ut med J. Vi typ sprang mot kassorna, eller håsade omkring som vi nu brukar göra, och så kastade jag en blick på golvet medan jag stolpade fram med händerna fulla av fryspizzor eller vad det nu var - och skymtade ett klistermärke av två valpar och en boll. Ta det! ropade jag åt J för jag hade händerna fulla. Och han plockade upp det, och jag fällde väl nån tår. Jag såg det som en hälsning av Mili - den leker och har det bra, eller nånting. Minnet av Mili vill påminna mig om det som är roligt. Jag limmade tarran på baksidan av min kalender.

Ursäkta asig bildkvalitet, min telefonkamera har blivit så bövelens dålig.

Nu spillde jag just ut mitt vodkavatten över soffan och mig själv. Vet inte vad jag ska se det som ett tecken på - att jag är en klumpig jäkel som dricker gurkvodka kl. 1.49.

September

September är varm och det finns dagar då jag sliter av mig kläderna och sitter här i underkläderna och glor om kvällarna. Idag var det hett under jeansjackan. Jag tog av mig byxorna i övningslokalen och stod där med en gardin svept runt höfterna. Sen blev det kallt. Jag gick hem, och gåendet - det som jag kan så bra, det som mina fötter har gjort alltid - det känns som om det är någon annan som går. Någon med tung väska och slitna skor. Någon som bara går och går och tittar efter pengar på trottoarerna, som undviker att se folk i ögonen. Som bara tar nästa steg, och nästa. Som inte vill ha någon ny dag att åter vakna upp till, som inte vill breda några smörgåsar eller sätta dem i rosten.

Dagarna överlappar varandra som nedsolkade disktrasor och jag undrar, jag undrar vad det var man gjorde med det här livet. Jag har väl det mesta mer ordnat än på länge, kalendern är full med allsköns skojigheter och evenemang som sticker ut från de vanliga, men ingenting - ingenting går upp mot hunden. Ingenting kan jämföras med den. Alla umgängen, människor och meningsutbyten, alla goda kyssar från Brunbergs, lakritsen som smälter i munnen, underhållningen som bågnar över i datorn, dagarna och himlen och jorden och gräset - ingenting spelar någon roll. För jag har inte hunden längre, jag har ingen vän som rullar ihop sig vid min sida, och vad är väl mer eller mindre betydelsefullt än att skriva det, att säga det högt. Ingenting förändrar det som har hänt, att någon är borta. Någon är borta för evigt och det råkade vara den allra bästa, en av de få som betydde någonting för mig.

Jag var i Sverige, jag klappade hund som var lugn och fin. Jag var i Borgå, klappade hund som var svart och slät. Visst hjälper det att klappa hund. Händerna minns, näsan minns doften.

Jag har fått i uppdrag att skriva en 15 sekunders trudelutt, och mina händer kan koreografin, mitt huvud tycks vara fullt av melodier. Det är konstigt, att alla mina små manicker och mina timmar framför nerladdade piratprogram som behandlar ljud, faktiskt kan vara till någon nytta i mitt nuvarande liv. Jag är som en självutvecklad nöjesapparat som innehåller alla ingredienser. Jag kan göra affischer, musik och innehåll. Jag har bilder att rita och texter att skriva, biobiljetter som väntar på mig i min telefon, många dagar med inget innehåll alls. Men allt jag vill är bara att få springa med dig, min hund, långt ut över ängar och nedtrampade stigar. Mot inget mål, med bara nuet och glädjen över att få existera hängande som en het sommardag över ens bleka lekamen.

Jag ser tillbaka i mina texter, om samtal, om tennisplaner och ofullbordade projekt, och allt jag kan tänka är att då fanns det en hund. Medan jag gick där och tänkte på allt det där andra, så fanns det en hund.

Det är inte det, att det inte skulle gå att leva utan hunden. Det går alldeles utmärkt - det är bara alldeles vansinnigt, fruktansvärt meningslöst och tråkigt.

Jag kan bara upprepa mig i det oändliga. Jag är en enformig upprepningsmanick utan ett slut. Upprepar mig, säger - det är så tråkigt. Det är så förbenat tråkigt utan dig. Ingenting smakar någonting. Allt jag gillade har bleknat. Solens värmande strålar. Hösten som bågnar över en i all sin prakt. Tidernas tyngd och ilska. Den stundande förgängligheten. Alla som lider och svär i sina hålor. Det bekommer mig inte.

Jag vill bara sitta här och lyssna på dina andetag, din sista djupa suck innan natten faller. Innan drömmarna för med dig på dina egna resor som jag inte vet nånting om.

Herre min gud alla farhågor, allting som plötsligt har gått helt på tok. Alla åsikter, alla galna gubbar och tanter. Min bror med de stirrande ögonen. Den förtryckta ilskan han går och bär på. Övertygelsen, missförstånden. Du var aldrig sådan.

Fortfarande hejdar jag mig när jag märker att någonting har irriterat mig så till den grad att jag har svurit eller ropat högt. Ett ögonblick hinner jag tänka - nej, inte så. Inte skrika. Du blir ju så rädd. Du ville alltid att vi skulle vara sansade. Inga röster skulle höjas. Nu går jag här och kan skrika rätt ut och ändå hejdar jag mig, för att jag kommer ihåg dig. För att du fortfarande finns här och påminner mig - inte höja rösten. Inte skrika i onödan. Var lugn bara.

Jag läste någonstans att hästar kan avgöra om människor är ledsna eller glada. Jag tycker att sådana här nyheter är så bisarra - fanns det någon som trodde att de inte kunde göra det?