Tillbaka i kistan

Jag sitter här med focus-appen på och med regnskogsljudet på, o känner mig inte så lite prillig i huvudet medan regndroppar faller på blad och småfåglarna kvittrar.

Har just bestämt mig att jag har ledigt och jag behöver ledigt, och det är helt okej att jag återhämtar mig från sommarens mödor här nu. Bara för att J har börjat jobba, så betyder det inte att jag är färdig för det (han är det heller inte), så att - nu har jag rätt att ha ledigt.
På lördag insåg jag nämligen att jag inte alls är färdig för någonting: Inte socialt umgänge, inte alkohol, ingenting. Jag fick nåt slags emotionell överdos efter vinsmakning på Viinille, så sen kom jag hem och grät över kalvarna som dör varje dag och över Viinilles servitörs historia om hur hon hade fört sin gamla Westie-terrier att dö, och om hur det hade varit värre än all annan slags död nånsin, i hennes liv. När hunden dör. Och jag förstod.
Och så har jag varit miserabel sen dess. Och bara velat prata om miserabla saker och vara miserabel och se på miserabel teve. Det var en riktigt fin kväll på Viinille och det handlar inte alls om det - det är bara det att jag fortfarande är så himla trött och rentav lite skadad.

Jag inbillade mig också att Viinilles bartender bara berättade den där historien av nåt slags mekanisk vana, en story hon drar bara ibland för att fördriva tiden - och att hon egentligen är skittrött på att vara bartender, skittrött på kunder och skittrött på att måsta tala med folk hela tiden. Jag läste alltså in en banal version av mig själv här, funderade på om hon gick igenom samma.
Och sen så kved och grät jag, och frågade J: "Vilken är den äkta människan här? Den som genuint tycker om att prata med folk - eller den som är yrkesrollen? Jag blir tokig när jag inte vet om hennes mänsklighet är genuin eller fast i en yrkesroll?"
Och så säger J nåt i stil med att, "båda är ju den äkta människan." Man kan ha meningsfulla situationer och samtidigt vantrivas, och man kan trivas och ha icke-meningsfulla situationer. Allting är lika sant och man är allt det där på en gång.
Jag tyckte att det där var typ mindblowing. Sen insåg jag hur trött jag var.

Så att, man kan vara många saker. Jag är lite död. Jag måste ligga i min kista och marineras ett par veckor till, innan jag kan födas som nåt slags ny, bättre människa, eller sen då bara samma gamla. Det duger bra det också. Nu ska jag vara i kistan bara. Det var det som var poängen.