Stort blir litet

Visst är det märkvärdigt, hur nåt stort och betydelsefullt och som man har jobbat för helt satans länge, kan bli precis lika futtigt som det alldeles nyss var stort, bara ett kort tag efter att det är över?

Tänker inte på eurovisionen, även om den också kunde fungera som en metafor här - utan tänker så klart på vernissaget. Det känns redan som evigheter sedan - men det hände. Och det var precis vad det var - inte mer eller mindre utan ganska attans just precis vad det var och helt efter protokollet. Det kom folk precis efter beräkningarna och pris delades ut och Folke spelade piano och skumppan dracks upp.

Skriver för ovanlighetens skull från min arbetsdator, så har till och med lite bilder att posta.

Men vad ska vi säga om det? Det roligaste var kanske att mina föräldrar kom. Mamma kom dessutom med en gul basunblomma i famnen - en växt som direkt fick ställa sig på paradplats som en av växterna i De papperslösas trädgård.

Och här en bild från den delen av utställningen, även om basunblomman inte är på bild just här.

Det som hände efter vernissaget, var att jag blev sjuk. På måndagen steg febern och sen har jag varit i princip inkapabel ända tills nu (söndag). Så att en veckas förkylningsfanskap då. Det kom då välbehövligt, om jag ska säga det själv. Jag kunde inte själv varva ner, så min kropp gjorde det åt mig.
Imorgon ska jag åter dit till stressbunkern och ta itu med who knows what - så är det den veckan - och sen är jag IGEN ledig pga alla övertidstimmar.

Vilket fullkomligt hopplöst blogginlägg det är är, för övrigt. Ett enda infantilt uppräknande. Kanske jag ska säga som det är - att jag fortfarande är helt jäkla utmattad men hade föreställt mig ett sånt där inlägg där jag fritt hade spekulerat kring känslor och åstadkommanden. Nå väl, det kan jag inte. Det är inte mycket jag får mig själv att göra, just nu. Att skriva ett blogginlägg var tydligen helt too much.