Arghahah, är så angstig och arg.
Känner mig mer och mer som en sån där mänska som delar allt in i svart och vitt - vänner och ovänner - idioter och icke-idioter. Vill inte bli sån. Svårt.
Har sällan känt mig så sur på mänskligheten, alltså så genomsur så jag tycker synd om babysar som nyss har blivit födda, jag ler mot barn som kommer emot mig i vagnar och ignorerar kraftigt fåntratten som har kommit på den briljanta idén att sätta ungen till världen.
Bitterheten bara pyser in genom alla porer. Jag tänkte på det, att för mig så är det vardag, att leva i en värld jag inte trivs i. Jag skriver saker för att stå ut, jag diktar och har mig, så att säga. Och så kommer en annan och tycker att det är en "fin dikt". Vafan säger man när nån tycker att en dikt som säger att alla är från reven är en FIN DIKT? Ja, du är också från reven. Säger man så?
Ja, som ni märker så börjar jag formulera mig en sån där åsikt som inbegriper att folk som inte förstår eller försöker förstå sig på min värld, ej heller är välkommen i den. Så lätt kan det faktiskt vara. Oj, så mycket bättre det hade varit ifall man slapp befatta sig med sådana som inte förstår sig på en.
EDIT
Det skulle jag ännu säga, att det är alltid sig själv man blir som argast på när man går med på saker som man egentligen inte vill gå med på eller när man typ låtsas att något är roligt fast det inte är det.
Om man liksom ler fast man är sur, så blir man till sist så himla, jävla sur när man sen är för sig själv, så surheten blir helt ohanterlig, och det är där jag är nu.
OCH HUR EGOCENTRISKT VAR DETTA HÄR INLÄGGET DÅ?
Friday, March 29, 2019
Saker man bryr sig om
Under de senaste veckorna har jag mest funderat på jätteviktiga saker (och jag är inte ironisk) som att tro på sin egen intuition och hålla fast vid sina ställningstaganden fast folk försöker få en in på andra tankar. Ens intuition är allt som oftast RÄTT, och jag tänker att den finns där för att varna en och påminna en om liknande exempel som i dåtiden har fört med sig dåliga saker.
Jag skulle väldigt gärna vara litet mer specifik och berätta vad det här nu handlar om, och kanske gör jag det också i sinom tid, men tills vidare väljer jag ändå att låta väldigt vag, eftersom jag är mitt i en process som jag inte vet hur kommer att sluta.
Jag har bara varit så otroligt arg på mig själv på sistone, så arg så man blir alldeles matt och tyst. På grund av min otroliga ryggradslöshet och oförmåga att föra fram mina egna och andras ståndpunkter, har jag med egna ögon fått se hur folk nästan systematiskt missförstår saker som betyder jättemycket för andra, alltså jättemycket, saker som betyder hela liv för folk. Också för mig, inser jag nu när jag tvingas rota i mina egna alster och liksom ställa ut dom i helt fel ljus och se hur nån som inte har en aning om vad man ens snackar om, typ förvränger allting och gör allting fel och "jätteroligt" fast man själv hellre hade sagt att det är JÄTTEALLVARLIGT.
Jag vet inte hur det nästan alltid råkar bli så, att jag på grund av min mesighet, alltid ställer till det för dom jag bryr mig mest om. Alltså det är alltid dom som allt sen brakar ner över, de som minst förtjänar det. På grund av mig!
Jag skulle väldigt gärna vara litet mer specifik och berätta vad det här nu handlar om, och kanske gör jag det också i sinom tid, men tills vidare väljer jag ändå att låta väldigt vag, eftersom jag är mitt i en process som jag inte vet hur kommer att sluta.
Jag har bara varit så otroligt arg på mig själv på sistone, så arg så man blir alldeles matt och tyst. På grund av min otroliga ryggradslöshet och oförmåga att föra fram mina egna och andras ståndpunkter, har jag med egna ögon fått se hur folk nästan systematiskt missförstår saker som betyder jättemycket för andra, alltså jättemycket, saker som betyder hela liv för folk. Också för mig, inser jag nu när jag tvingas rota i mina egna alster och liksom ställa ut dom i helt fel ljus och se hur nån som inte har en aning om vad man ens snackar om, typ förvränger allting och gör allting fel och "jätteroligt" fast man själv hellre hade sagt att det är JÄTTEALLVARLIGT.
Jag vet inte hur det nästan alltid råkar bli så, att jag på grund av min mesighet, alltid ställer till det för dom jag bryr mig mest om. Alltså det är alltid dom som allt sen brakar ner över, de som minst förtjänar det. På grund av mig!
Sunday, March 24, 2019
Att "prova sina åsikter"
Jag kan emellanåt tycka att mina texter sjuder av antaganden, snusförnuftiga snabbt dragna slutsatser som jag kan låta bombsäker på men som kanske egentligen är bara klockan femmiga, halvtänkta tankar.
Har funderat lite på talesättet "fake it til you make it", och huruvida man ska göra så eller inte. Många som sen har "made it" säger ju så, att det först bara handlar om att låtsas att man kan och vet något. Jag kan sen många gånger tycka, att det mesta jag gör handlar om att låtsas att jag mukamas kan saker, och att det är så fruktansvärt pinsamt (för omkring en finns ju alltid en massa andra människor som kan den där saken man själv talar om eller gör, så sjutsingens mycket bättre).
Men så tänker jag samtidigt - är det inte just den där fällan man ska akta sig för att ramla i - att man hela tiden jämför mig själv med andra och tänker att vad ska nu den där och den där tänka? Det i sig är ju ett farligt tillvägagångssätt som hindrar en att uttrycka sig.
Jag tycker ju också att det är väldigt vettigt att "prova sina åsikter" genom att säga dem högt, och se var de landar, hur de låter och om nån direkt säger att "nämen herregud, så kan man ju inte säga." Det är när man dammar av sina tankar i ljuset och lyfter dem fram bland andra genom att formulera dem i ord, som man lär sig vad man egentligen tycker och på många sätt, på ett sätt kanske också vem man egentligen är. Då ska man ju så klart också vara beredd att ändra sig och få sina funderingar och antaganden krossade, vilket inte alltid är så himla lätt när man har fått för sig något.
J, som är min främsta samtalspartner, och så himla klok (jag tänker ofta vilken ATTANS tur jag har som får lov att ha en duktig hemmafilosof SOM BOR MED MIG och som kan säga "pyttsan" när jag kommer med mina halft dragna slutsater och funderingar som oftast är grundade i nåt sömnigt aha-moment som jag har haft ute med hunden).
Igår fick jag till exempel lära mig att man inte ska dra slutsatser från ett enstaka exempel, utan att man ska låta olika exempel utgöra delar av en större helhet. Jag hade, i grym lördagshybris över hur braa mitt huvud för stunden fungerar, kommit fram till att den finska tystheten har med inbördeskriget att göra, att man nån gång i tiden har lärt sig att inte lita på sina grannar och därmed blivit misstänksam mot alla. Det här stödde sen också teorin om varför en finsk vän sen blir en RIKTIGT bra vän - en vän som liksom är "på ens sida". Det här hade jag då med eget huvud kommit fram till att beror på inbördeskriget och att vi är ett splittrat folk med sår som fortfarande inte är helade.
Nå väl, J krossade det jag sa direkt och menade att det jag säger hör till ett narrativ som det finska folket berättar åt sig själv, det här med att vi är ett så slutet och ogästvänligt folk. De enstaka exemplen om "den tysta finska mannen" eller "sisu-finnen" har genom tiderna fått utgöra rubriker för hur hela folket är, även om det egentligen från början har handlat om några få. Och så har vi lärt oss att tänka så om oss själva, fast det kanske inte är sant. (Jag tycker att det här är ett himla fint synsätt!)
Lärdom: Man ska alltså akta sig för att dra slutsatser från enstaka exempel, eftersom orsakerna till att finnar verkar så inåtvända är flera än bara inbördeskriget.
Plus att det helt enkelt inte stämmer att "finnar är inåtvända", för att folk visst är öppna och inte rädd för främlingar i exempelvis Karelen och Savo. Det finska folket är liksom inte ett enat folk, det består av många olika samhällen och människotyper- och visst tusan är det ju sant (fast nu när jag skriver det, undrar jag nästan litet om inte det i sig har med den här splittrade finska känslan att göra - att Finland i tiderna är snabbt ihophafsat och nästan lite påhittat som land - egentligen fanns det ju flera olika dialekter i tiden, finskan är ju bara ett språk som man nån gång bestämde sig för att ska bli landsspråket?).
Så att... jaha, där sket sig den teorin. Men bra så.
Har funderat lite på talesättet "fake it til you make it", och huruvida man ska göra så eller inte. Många som sen har "made it" säger ju så, att det först bara handlar om att låtsas att man kan och vet något. Jag kan sen många gånger tycka, att det mesta jag gör handlar om att låtsas att jag mukamas kan saker, och att det är så fruktansvärt pinsamt (för omkring en finns ju alltid en massa andra människor som kan den där saken man själv talar om eller gör, så sjutsingens mycket bättre).
Men så tänker jag samtidigt - är det inte just den där fällan man ska akta sig för att ramla i - att man hela tiden jämför mig själv med andra och tänker att vad ska nu den där och den där tänka? Det i sig är ju ett farligt tillvägagångssätt som hindrar en att uttrycka sig.
Jag tycker ju också att det är väldigt vettigt att "prova sina åsikter" genom att säga dem högt, och se var de landar, hur de låter och om nån direkt säger att "nämen herregud, så kan man ju inte säga." Det är när man dammar av sina tankar i ljuset och lyfter dem fram bland andra genom att formulera dem i ord, som man lär sig vad man egentligen tycker och på många sätt, på ett sätt kanske också vem man egentligen är. Då ska man ju så klart också vara beredd att ändra sig och få sina funderingar och antaganden krossade, vilket inte alltid är så himla lätt när man har fått för sig något.
J, som är min främsta samtalspartner, och så himla klok (jag tänker ofta vilken ATTANS tur jag har som får lov att ha en duktig hemmafilosof SOM BOR MED MIG och som kan säga "pyttsan" när jag kommer med mina halft dragna slutsater och funderingar som oftast är grundade i nåt sömnigt aha-moment som jag har haft ute med hunden).
Igår fick jag till exempel lära mig att man inte ska dra slutsatser från ett enstaka exempel, utan att man ska låta olika exempel utgöra delar av en större helhet. Jag hade, i grym lördagshybris över hur braa mitt huvud för stunden fungerar, kommit fram till att den finska tystheten har med inbördeskriget att göra, att man nån gång i tiden har lärt sig att inte lita på sina grannar och därmed blivit misstänksam mot alla. Det här stödde sen också teorin om varför en finsk vän sen blir en RIKTIGT bra vän - en vän som liksom är "på ens sida". Det här hade jag då med eget huvud kommit fram till att beror på inbördeskriget och att vi är ett splittrat folk med sår som fortfarande inte är helade.
Nå väl, J krossade det jag sa direkt och menade att det jag säger hör till ett narrativ som det finska folket berättar åt sig själv, det här med att vi är ett så slutet och ogästvänligt folk. De enstaka exemplen om "den tysta finska mannen" eller "sisu-finnen" har genom tiderna fått utgöra rubriker för hur hela folket är, även om det egentligen från början har handlat om några få. Och så har vi lärt oss att tänka så om oss själva, fast det kanske inte är sant. (Jag tycker att det här är ett himla fint synsätt!)
Lärdom: Man ska alltså akta sig för att dra slutsatser från enstaka exempel, eftersom orsakerna till att finnar verkar så inåtvända är flera än bara inbördeskriget.
Plus att det helt enkelt inte stämmer att "finnar är inåtvända", för att folk visst är öppna och inte rädd för främlingar i exempelvis Karelen och Savo. Det finska folket är liksom inte ett enat folk, det består av många olika samhällen och människotyper- och visst tusan är det ju sant (fast nu när jag skriver det, undrar jag nästan litet om inte det i sig har med den här splittrade finska känslan att göra - att Finland i tiderna är snabbt ihophafsat och nästan lite påhittat som land - egentligen fanns det ju flera olika dialekter i tiden, finskan är ju bara ett språk som man nån gång bestämde sig för att ska bli landsspråket?).
Så att... jaha, där sket sig den teorin. Men bra så.
Friday, March 22, 2019
Mjäkig sommar att vänta säger ponks-oraklet
Fredag, sol och en massa ungdomar som tagit av jackorna och äter glass vid åstranden. Gick där och tänkte, att det inte känns som länge sedan ett ögonblick i fjol då jag minns att jag gick på Biskopsgatan vid Arken, upp mot Domkyrkan och hur jag liksom kände att våren var där just då. Alla löften och allt vad det innebär, fast gatorna ännu var gråa och träden kala. Sen tog det inte många veckor innan det blev alldeles förbannat hett - det kom ju en sån där braksommar redan i maj och alla blev galna och sprang omkring nakna och duschade sig i skumvin och sånt där.
Och det slog mig nu att jag faktiskt tror att vi har någon vecka av sån där brutal vår att vänta alldeles snart. Sol och gass och elände. Nåja, skönt ska det ju bli.
Sen tror jag att sommaren kommer att bli mjäkigare för att vintern var det, och för att åren brukar jämna ut sig när det gäller medeltemperatur.
Om ni förresten är ens det minsta intresserade av temperatur- och väderstatistik i kombination med litet härlig gammaldags poetisk lokaltidnings-anda, följ min fars blogg, Vädersläppet! Han fyller dessutom 67 idag så han blir säkert förvånad om det kommer en massa besökare till bloggen just idag (vad jag har förstått så har han än 6-7 läsare i veckan).
Och det slog mig nu att jag faktiskt tror att vi har någon vecka av sån där brutal vår att vänta alldeles snart. Sol och gass och elände. Nåja, skönt ska det ju bli.
Sen tror jag att sommaren kommer att bli mjäkigare för att vintern var det, och för att åren brukar jämna ut sig när det gäller medeltemperatur.
Om ni förresten är ens det minsta intresserade av temperatur- och väderstatistik i kombination med litet härlig gammaldags poetisk lokaltidnings-anda, följ min fars blogg, Vädersläppet! Han fyller dessutom 67 idag så han blir säkert förvånad om det kommer en massa besökare till bloggen just idag (vad jag har förstått så har han än 6-7 läsare i veckan).
Thursday, March 21, 2019
Åsikter förankrade i åsikter
Tjaa, jag rultar vidare i min lilla värld som består av mig och mitt, trallallaa. Kan nog bli så himla trött på att vara jag, när jag emellanåt tanklöst häver ur mig saker på nätet. Ibland längtar jag typ efter en handgriplig fight, ja - jag håller väl på att bli ett troll, fattas bara att jag bosätter mig i min mammas källare också (ifall hon hade en, dvs).
Skrev en helt ny kolumn som handlar om mjukisbyxor och min generations kvinnor. Mer i min stil, om man säger det så, och kan hända blir det litet av en skräll, eller så inte alls, vad vet jag.
Och så skrev jag en snabb kommentar om att rösta vänster i Fb-gruppen Finlandssvenska feminister - och samtidigt drog jag till med att sfp är från röven och sossarna inte att lita på *skrockar i mjugg*.
Nå så skrev jag så klart inte, jag var kanske litet mer välformulerad ändå. Men fick genast ett mothugg som jag tycker var lite intressant, nämligen "är det här nu rätt forum att svartmåla andra partier - speciellt när åsikterna är förankrade i just åsikter?"
Öhm, excuse me, but åsikter förankrade i åsikter? Har väl aldrig sagt att jag förankrar nåt i åsikter, snarare i kalla fakta. Däremot är man ju välkommen att förkasta det jag säger som ovidkommande åsikter, men då bör man också på något sätt övertyga mig om att jag har fel, heheh. Riksdagsval går väl ut på att sprida information snarare än åsikter och ställer man upp i ett val, så hoppas jag min själ att man också kan försvara sig mot sådana som jag, som hasplar ur mig svartmåleri på sociala medier. Nåja, men jag ska nu inte låta det här slå eld och lågor ens nånstans.
Lite underhållande är det ändå, va?
Skrev en helt ny kolumn som handlar om mjukisbyxor och min generations kvinnor. Mer i min stil, om man säger det så, och kan hända blir det litet av en skräll, eller så inte alls, vad vet jag.
Och så skrev jag en snabb kommentar om att rösta vänster i Fb-gruppen Finlandssvenska feminister - och samtidigt drog jag till med att sfp är från röven och sossarna inte att lita på *skrockar i mjugg*.
Nå så skrev jag så klart inte, jag var kanske litet mer välformulerad ändå. Men fick genast ett mothugg som jag tycker var lite intressant, nämligen "är det här nu rätt forum att svartmåla andra partier - speciellt när åsikterna är förankrade i just åsikter?"
Öhm, excuse me, but åsikter förankrade i åsikter? Har väl aldrig sagt att jag förankrar nåt i åsikter, snarare i kalla fakta. Däremot är man ju välkommen att förkasta det jag säger som ovidkommande åsikter, men då bör man också på något sätt övertyga mig om att jag har fel, heheh. Riksdagsval går väl ut på att sprida information snarare än åsikter och ställer man upp i ett val, så hoppas jag min själ att man också kan försvara sig mot sådana som jag, som hasplar ur mig svartmåleri på sociala medier. Nåja, men jag ska nu inte låta det här slå eld och lågor ens nånstans.
Lite underhållande är det ändå, va?
Småvåndor
Jaahas, bästa prokrastrinationsblogg, deadlinen för nästa yle-kolumn närmar sig och jag har hafsat ihop nåt om vuxnas reaktioner på barns klimatdemonstrerande och hur fucked up det är att vuxna på nåt sätt känner sig ha rätt till att tycka till om vad barn och ungdomar bör och inte bör göra. När saken ju för en gångs skull inte gäller vuxna!
Men... (och nu kommer jag till saken) jag har börjat tvivla på om det är sådana här saker jag överhuvudtaget borde skriva om. Jag vill inte bli nåt slags politisk debattör, för jag saknar verkligen insatthet i frågorna. Det där om vården som jag skrev sist var också på gränsen, jag visste nog i stora drag vad jag ville ha sagt och vad poängen skulle vara, men allt sånt där som har med fakta att göra blir sen bara svammel för min del.
Så hur ska jag, gott folk, gå till väga? Borde jag hellre vara "mig själv trogen" och skriva nåt mer lättsamt om till exempel musikvanor eller facebook-grupper. Eller borde jag bara ta "tjuren vid hornen" hehe och skriva om sånt som är viktigare och mer på tapeten, till exempel klimatdemonstrationerna då?
Nu när jag skriver det här, så hör jag ju på mig själv att det är typ klimatdemon jag vill skiva om, oberoende om jag har insatthet eller inte.
Så tack om nån har läst ända hit och ha en bra dag och så vidare!
Men... (och nu kommer jag till saken) jag har börjat tvivla på om det är sådana här saker jag överhuvudtaget borde skriva om. Jag vill inte bli nåt slags politisk debattör, för jag saknar verkligen insatthet i frågorna. Det där om vården som jag skrev sist var också på gränsen, jag visste nog i stora drag vad jag ville ha sagt och vad poängen skulle vara, men allt sånt där som har med fakta att göra blir sen bara svammel för min del.
Så hur ska jag, gott folk, gå till väga? Borde jag hellre vara "mig själv trogen" och skriva nåt mer lättsamt om till exempel musikvanor eller facebook-grupper. Eller borde jag bara ta "tjuren vid hornen" hehe och skriva om sånt som är viktigare och mer på tapeten, till exempel klimatdemonstrationerna då?
Nu när jag skriver det här, så hör jag ju på mig själv att det är typ klimatdemon jag vill skiva om, oberoende om jag har insatthet eller inte.
Så tack om nån har läst ända hit och ha en bra dag och så vidare!
Wednesday, March 20, 2019
Den övre butiksmakten
Sen pratade vi lite om mitt konstiga förhållningssätt till att gå i butiker. Det har nämligen alltid varit så, och jag har inte ens själv riktigt kunnat definiera det, men J har alltså sett ett mönster i mina inköpsvanor, att jag går helt bananas i butiker om jag inte har inköpslista med. Då menar jag inte att jag går bananas på så sätt att jag köper en massa onödigt, utan jag köper helt enkelt bara fel saker. Det blir fel och fel, så fel att jag en gång köpte piratballonger åt J till julklapp. Piratballonger! Jag förstår ännu inte hur jag tänkte där. Faktum är väl att jag knappast tänkte alls, det var nåt slags övre butiksmakt som tog över mig.
För så känns det om jag gör ett oplanerat butiksbesök, det är som att butiken tar makten över mig, jag tappar helt konceptet över vad det är meningen att man ska handla i en butik.
När jag handlade det där hopplösa kinesiska tepaketet, så anade jag nog också att det var helt fel - inte tycker J om kinesiskt färdigförpackat påste. Men det var något med paketet och guldbokstäverna där som sa "köp mig", du måste köpa mig" och så blev det så, fast jag redan i kassan såg på paketet och tänkte att det var fel.
Vettigt klottande och dylika saker
Det råder väl knappast något tvivel om att städande är ett skitigt jobb, det räcker att man ser sig kring i städskrubben och läser på flaskorna fyllda med desinficerande, frätande och allmänt livsfarliga vätskor av olika slag - de är alla designade för att förgöra skit, bakterier och flott.
Ovanstående text är från ett utkast i Joakims gamla städblogg, hamnade in där i misstag då våra googlekonton och inloggningar far lite sikinsokin här på vardagsrumsdatorn.
Jag älskar den där texten! Ojoj, så fin den är. Och så tänker jag, att tänk att han en gång var en sån där kungligt bra städare. Allt har han varit också. Och nu är han en livstrött kock. Ja, han skulle behöva nåt slags uppiggande och samtidigt avstressande element i sin tillvaro. Jag känner mig helt handfallen inför tanken på hur jag skulle kunna göra nåt för honom, alltså jag känner mig så ofta som en sån KARL i det här förhållandet. Den där som inte intuitivt förstår nånting, som bara sitter här i kalsongerna och gapar, som aldrig spontant gör nåt för hushållet och köper typ KEX, ETT PÄRON och CORNFLAKES när jag går till butiken. Ja, jag kunde överraska honom med ett biobesök, eller... ett cafébesök? Tja. Nä. Café? Museum kanske? Vad nu folk gör.
Äsch.
Idag har jag haft en sån där typisk Lotta-dag. Det har inte varit någon reda med något, och så fort det har varit meningen att jag ska ta itu med något, så har jag i nästa sekund hittat mig klottande på en papperslapp. Och sen blir det där som en sport - eftersom jag klottar, så tvingar jag mig till att göra VETTIGT KLOTTANDE, alltså typ en serie eller nåt halvklokt som jag sen kan publicera på instagram, så att jag har gjort något. Inte bara klottat. I samma stil har det sen gått med dragspelandet. Fick till en låtbörjan, blev lite förtjust i hur man kan använda sin röst i höga register, och direkt måste det ju bevisas i och med en fucking insta-story. Och så skulle jag då LÄSA, läsa är konstruktivt. Jag läser Betinkan och den är ruggigt bra. Men direkt så hittar man så klart ett så träffande och bra ställe att det också måste publiceras i en insta-story. Och sen är man då där, och så kan man lika gärna löpa linan ut och starta en fucking questionaire på insta-storina, alltså be folk ställa frågor till en bara så att man kan spendera resten av kvällen på telefonen också. Plus alla meddelanden jag skickar fram och tillbaka med I under dagens lopp.
JAG HATAR NUTIDEN. Samtidigt skulle man inte tro det om mig när man ser på mig och hur fullkomligt besatt jag är av min attans mobil. Men sanningen är att jag längtar efter 90-talet, jag längtar efter alla de olika -tal som fanns innan den här förödande skärm-eran kom och förstörde mitt liv helt och hållet.
Ovanstående text är från ett utkast i Joakims gamla städblogg, hamnade in där i misstag då våra googlekonton och inloggningar far lite sikinsokin här på vardagsrumsdatorn.
Jag älskar den där texten! Ojoj, så fin den är. Och så tänker jag, att tänk att han en gång var en sån där kungligt bra städare. Allt har han varit också. Och nu är han en livstrött kock. Ja, han skulle behöva nåt slags uppiggande och samtidigt avstressande element i sin tillvaro. Jag känner mig helt handfallen inför tanken på hur jag skulle kunna göra nåt för honom, alltså jag känner mig så ofta som en sån KARL i det här förhållandet. Den där som inte intuitivt förstår nånting, som bara sitter här i kalsongerna och gapar, som aldrig spontant gör nåt för hushållet och köper typ KEX, ETT PÄRON och CORNFLAKES när jag går till butiken. Ja, jag kunde överraska honom med ett biobesök, eller... ett cafébesök? Tja. Nä. Café? Museum kanske? Vad nu folk gör.
Äsch.
Idag har jag haft en sån där typisk Lotta-dag. Det har inte varit någon reda med något, och så fort det har varit meningen att jag ska ta itu med något, så har jag i nästa sekund hittat mig klottande på en papperslapp. Och sen blir det där som en sport - eftersom jag klottar, så tvingar jag mig till att göra VETTIGT KLOTTANDE, alltså typ en serie eller nåt halvklokt som jag sen kan publicera på instagram, så att jag har gjort något. Inte bara klottat. I samma stil har det sen gått med dragspelandet. Fick till en låtbörjan, blev lite förtjust i hur man kan använda sin röst i höga register, och direkt måste det ju bevisas i och med en fucking insta-story. Och så skulle jag då LÄSA, läsa är konstruktivt. Jag läser Betinkan och den är ruggigt bra. Men direkt så hittar man så klart ett så träffande och bra ställe att det också måste publiceras i en insta-story. Och sen är man då där, och så kan man lika gärna löpa linan ut och starta en fucking questionaire på insta-storina, alltså be folk ställa frågor till en bara så att man kan spendera resten av kvällen på telefonen också. Plus alla meddelanden jag skickar fram och tillbaka med I under dagens lopp.
JAG HATAR NUTIDEN. Samtidigt skulle man inte tro det om mig när man ser på mig och hur fullkomligt besatt jag är av min attans mobil. Men sanningen är att jag längtar efter 90-talet, jag längtar efter alla de olika -tal som fanns innan den här förödande skärm-eran kom och förstörde mitt liv helt och hållet.
Friday, March 15, 2019
När borde blir måste
Är det här man schkriver om sina mot- och medgångar?
Ja, det var det visscht.
För att
*trumvirvel*
Jagharfåttstipendium!!! NÅ JÅÅÅ. Förra året fick jag inte, i år skickade jag ungefär samma ansökning, och nu i år så rasslade det till i fondens små pängarännor. Jag är så OERHÖRT tacksam, glad och uppsluppen inför det faktum att någon, nånstans, i nån sliten korridor tycks ha tänkt att den där, den där kan man nog ge liti pängar åt. Att den där tror vi att kan åstadkomma något. Den där kan väl få några månader arbetstid till att
*trumvirvel*
skriva på boka!
TÄNK, att nu ska jag fan bara skriva på boka! Herregud, jag är så glad över detta så jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig. Det absolut bästa när det gäller detta nu, är att det inte längre handlar om att jag BORDE skriva på boka, det handlar om att jag måste. Jag MÅSTE skriva på boka! HERREGUUUDÄNDÅALLTSÅ, måste skriva på boka!!!
Ja, det var det visscht.
För att
*trumvirvel*
Jagharfåttstipendium!!! NÅ JÅÅÅ. Förra året fick jag inte, i år skickade jag ungefär samma ansökning, och nu i år så rasslade det till i fondens små pängarännor. Jag är så OERHÖRT tacksam, glad och uppsluppen inför det faktum att någon, nånstans, i nån sliten korridor tycks ha tänkt att den där, den där kan man nog ge liti pängar åt. Att den där tror vi att kan åstadkomma något. Den där kan väl få några månader arbetstid till att
*trumvirvel*
skriva på boka!
TÄNK, att nu ska jag fan bara skriva på boka! Herregud, jag är så glad över detta så jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig. Det absolut bästa när det gäller detta nu, är att det inte längre handlar om att jag BORDE skriva på boka, det handlar om att jag måste. Jag MÅSTE skriva på boka! HERREGUUUDÄNDÅALLTSÅ, måste skriva på boka!!!
Friday, March 08, 2019
Statsminister Ingenting
Statsminister ingenting
Statsminister utveckling
Statsminister uppoffring
Statsminister ingenting
Statsminister omtolkning
Statsminister korsdragning
Statsminister säg nånting
Statsminister ingenting
Statsminister storsatsning
Statsminister handskakning
En betydlig avkastning
Statsminister kursändring
Statsminister gör nånting
Statsminister smärtlindring
Statsminister nollställning
Statsminister ingenting
Statsminister nysatsning
Statsminister gränsdragning
Gör det i en handvändning
Statsminister utvandring
Statsminister kapplöpning
Statsminister kortsikting
En bekvämlig inställning
Statsminister ingenting
Delar hutlöst mina egna framtidsspaningar i form av låt med uselt inspelad sång.
Statsminister utveckling
Statsminister uppoffring
Statsminister ingenting
Statsminister omtolkning
Statsminister korsdragning
Statsminister säg nånting
Statsminister ingenting
Statsminister storsatsning
Statsminister handskakning
En betydlig avkastning
Statsminister kursändring
Statsminister gör nånting
Statsminister smärtlindring
Statsminister nollställning
Statsminister ingenting
Statsminister nysatsning
Statsminister gränsdragning
Gör det i en handvändning
Statsminister utvandring
Statsminister kapplöpning
Statsminister kortsikting
En bekvämlig inställning
Statsminister ingenting
Delar hutlöst mina egna framtidsspaningar i form av låt med uselt inspelad sång.
Thursday, March 07, 2019
Trötthet och nej-sägande som inte tas på allvar
Igen befinner jag mig litet på sidan av alltihopa. Försöker hålla i gång allt och mig själv genom regelbunden yoga, musikträningar, skrivning, ryskastudier och någorlunda vettig matlagning. Magen var bra här emellanåt och jag förpassade besvären till historien, men så igår så gurglade magen till och idag är jag dålig IGEN, alltså jag fattar inte? Kraftlös och magen lös. Symptomen tyder väldigt mycket på IBS, men det vill jag ändå inte tro. Kan lika gärna fortfarande vara effekter av de där antibiotikakurerna. Eller nånting psykosomatiskt, ELLER gallan som ju strejkade 2013, eller, eller eller. Fan, orka gissa liksom. Hoppas fortfarande bara på att det här så småningom ska ordna upp sig av sig själv.
Jag är bara frusen, less på allt och vill rulla ner mig i mina varma, skitiga täcken. Jag vet att det låter så patetiskt och uppgivet, men världen gör mig så ledsen allt emellanåt, nuförtiden. Kan när som helst börja gråta när jag tänker på alltihopa: Slaktdjuren, mänskors enformiga röstningsmönster som vi ska få ta del av i och med riksdagsvalet, politikers ovilja att ta till sig demonstranters krav, eländiga storfirmors skövlande av skog i Sydamerika, klädfabrikerna i Asien, turismen, norsk lax, massdöd av fåglar, våra hav som mår illa (som jag dessutom nu kom på att jag drömde om i natt, hur jag åkte på nån båt och pekade ut lager av algbevuxen tång som hade samlats vid sidan av floden vi åkte fram på). Är så innerligt TRÖTT på alltihopa, skulle villa vara en sån där som står på barrikaderna och ropar om det, varje dag. Skäms för att jag inte orkar göra det och att jag istället försöker låtsas som att det på något underligt plan inte rör mig.
Samtidigt tänker jag på ett annat, konstigt plan att det inte är det här som livet ska gå ut på, att jag ska sitta här och vara ledsen varje jävla dag, ledsen-ledsen över att det går åt helvete med världen och allting är åt pipan. En del av mig vill göra nånting radikalt och flytta nånstans där sorgen över allt det här inte känns av, för nånstans inom min känner jag ju också att det är MITT LIV jag lever, mitt ynka pytt-liv i form av den fjärt jag är i universum, och att varje olycklig dag är bortslösad. Det enda jag kan tänka mig att skulle kunna göra mig lycklig på ett mer omfattande plan, är alltså att involvera mig i nåt slags hållbart boende, att utesluta mig ur samhället totalt. Jag talar inte om nån hippie-kommun, sådant spårar tyvärr så himla lätt ur - men jag tänker mig ett mindre samhälle där man skulle kunna leva var för sig men ändå tillsammans, genom utbyte av tjänster, odling och dylikt. Det MÅSTE kunna vara möjligt, men då kan man inte vara i Finland. Finland är för fruset, för kallt för stor del av året. Alltså drömmer jag om typ södra Ukraina eller Bulgarien.
För första gången i livet har jag haft självmordstankar, sådär att jag faktiskt har tänkt på självmord och att det hade känts bra at bidra till planetens välmående på det sättet, eftersom jag inte riktigt tycks lyckas på några andra. Nu ska ni inte tro att nåt sånt kommer att hända, det gör det inte - för självmord är egoistiskt och har egentligen inte mycket med en själv att göra, det är bara en töntig get away-biljett som lämnar alla ens vänner och anhöriga i stor sorg. MEN tänkte typ såhär, att i en värld där jag hade varit utan vänner och anhöriga, om jag hade varit helt ensam - så hade det varit ett tillfälle. Så hade ett problem varit ur världen - en cancersvulst mindre, liksom.
En annan sak jag har funderat över här på sistone, är att jag är så FÖRBANNAT trött på att ett nej inte alltid betyder ett nej, utan att det kan innebära ett tillfälle för idog övertalning och ändring av strategier. Om någon uttryckligen har sagt nej, och ni fortfarande håller på och försöker få den här personen att ändra sig, ÄT SKIT. Tryck upp ert manipulativa huvud i ert eget arshål. Förlåt mitt sätt att uttrycka mig, men det här gör mig så obotligt jävla arg så jag bara ser rött.
Som min goda vän I också sa, man blir extra arg när man dessutom är en sådan som inte tackar nej till saker av slentrianmässiga skäl, utan som faktiskt jätteofta tackar ja och ställer upp. Ett nej är liksom inte nåt man slänger ur sig i förbifarten, utan är ett välövervägt beslut. Att det sen inte ska respekteras, nej, det gör mig så himla sur och förbannad, det är något djupt rotat trauma där som kanske får fart, vad vet jag.
Nåja, en positiv sak som har hänt här i veckan är att jag efter att jag recenserade Gyllenbergs debut, fick upp skrivglädjen själv också. Tog tag i mitt bokmanus igen och ändrade (igen) på en hel del. Vet ärligt sagt inte längre riktigt var jag befinner mig när det gäller den där egna bokan, jag tycker ju att den blir bättre hela tiden, samtidigt som jag nog också är medveten om mycket som är rent ut sagt jättetöntigt. Så det blir väl en hel massa tid som går åt till att skriva mer och redigera den grejen här framöver. Åtminstone är jag på det klara med att jag måste ge mig själv tid till det nu, utan dåligt samvete. Jag har förtjänat ihop tillräckligt med pengar för att få sitta här och skriva nu, perkeles jävla samtid som vill få en att tro annat.
Jag är bara frusen, less på allt och vill rulla ner mig i mina varma, skitiga täcken. Jag vet att det låter så patetiskt och uppgivet, men världen gör mig så ledsen allt emellanåt, nuförtiden. Kan när som helst börja gråta när jag tänker på alltihopa: Slaktdjuren, mänskors enformiga röstningsmönster som vi ska få ta del av i och med riksdagsvalet, politikers ovilja att ta till sig demonstranters krav, eländiga storfirmors skövlande av skog i Sydamerika, klädfabrikerna i Asien, turismen, norsk lax, massdöd av fåglar, våra hav som mår illa (som jag dessutom nu kom på att jag drömde om i natt, hur jag åkte på nån båt och pekade ut lager av algbevuxen tång som hade samlats vid sidan av floden vi åkte fram på). Är så innerligt TRÖTT på alltihopa, skulle villa vara en sån där som står på barrikaderna och ropar om det, varje dag. Skäms för att jag inte orkar göra det och att jag istället försöker låtsas som att det på något underligt plan inte rör mig.
Samtidigt tänker jag på ett annat, konstigt plan att det inte är det här som livet ska gå ut på, att jag ska sitta här och vara ledsen varje jävla dag, ledsen-ledsen över att det går åt helvete med världen och allting är åt pipan. En del av mig vill göra nånting radikalt och flytta nånstans där sorgen över allt det här inte känns av, för nånstans inom min känner jag ju också att det är MITT LIV jag lever, mitt ynka pytt-liv i form av den fjärt jag är i universum, och att varje olycklig dag är bortslösad. Det enda jag kan tänka mig att skulle kunna göra mig lycklig på ett mer omfattande plan, är alltså att involvera mig i nåt slags hållbart boende, att utesluta mig ur samhället totalt. Jag talar inte om nån hippie-kommun, sådant spårar tyvärr så himla lätt ur - men jag tänker mig ett mindre samhälle där man skulle kunna leva var för sig men ändå tillsammans, genom utbyte av tjänster, odling och dylikt. Det MÅSTE kunna vara möjligt, men då kan man inte vara i Finland. Finland är för fruset, för kallt för stor del av året. Alltså drömmer jag om typ södra Ukraina eller Bulgarien.
För första gången i livet har jag haft självmordstankar, sådär att jag faktiskt har tänkt på självmord och att det hade känts bra at bidra till planetens välmående på det sättet, eftersom jag inte riktigt tycks lyckas på några andra. Nu ska ni inte tro att nåt sånt kommer att hända, det gör det inte - för självmord är egoistiskt och har egentligen inte mycket med en själv att göra, det är bara en töntig get away-biljett som lämnar alla ens vänner och anhöriga i stor sorg. MEN tänkte typ såhär, att i en värld där jag hade varit utan vänner och anhöriga, om jag hade varit helt ensam - så hade det varit ett tillfälle. Så hade ett problem varit ur världen - en cancersvulst mindre, liksom.
En annan sak jag har funderat över här på sistone, är att jag är så FÖRBANNAT trött på att ett nej inte alltid betyder ett nej, utan att det kan innebära ett tillfälle för idog övertalning och ändring av strategier. Om någon uttryckligen har sagt nej, och ni fortfarande håller på och försöker få den här personen att ändra sig, ÄT SKIT. Tryck upp ert manipulativa huvud i ert eget arshål. Förlåt mitt sätt att uttrycka mig, men det här gör mig så obotligt jävla arg så jag bara ser rött.
Som min goda vän I också sa, man blir extra arg när man dessutom är en sådan som inte tackar nej till saker av slentrianmässiga skäl, utan som faktiskt jätteofta tackar ja och ställer upp. Ett nej är liksom inte nåt man slänger ur sig i förbifarten, utan är ett välövervägt beslut. Att det sen inte ska respekteras, nej, det gör mig så himla sur och förbannad, det är något djupt rotat trauma där som kanske får fart, vad vet jag.
Nåja, en positiv sak som har hänt här i veckan är att jag efter att jag recenserade Gyllenbergs debut, fick upp skrivglädjen själv också. Tog tag i mitt bokmanus igen och ändrade (igen) på en hel del. Vet ärligt sagt inte längre riktigt var jag befinner mig när det gäller den där egna bokan, jag tycker ju att den blir bättre hela tiden, samtidigt som jag nog också är medveten om mycket som är rent ut sagt jättetöntigt. Så det blir väl en hel massa tid som går åt till att skriva mer och redigera den grejen här framöver. Åtminstone är jag på det klara med att jag måste ge mig själv tid till det nu, utan dåligt samvete. Jag har förtjänat ihop tillräckligt med pengar för att få sitta här och skriva nu, perkeles jävla samtid som vill få en att tro annat.
Sunday, March 03, 2019
Gör jag rätt här? Om att skriva bokrecensioner
Ååh, håller på att skriva en bokrecension. Jag känner mig alltid väldigt nojig inför att göra det, tänker att VEM ÄR JAG att ha åsikter om någon annans verk? Därpå går jag nästan sönder av tanken på vilken betydelsefull uppgift jag har fått och hur viktigt det är att jag gör den rätt. Jag är skyldig författaren att skriva så vettigt jag bara kan, lagom analytiskt och lagom kritiskt. Författaren och förlaget förtjänar en recensent som 1. vet vad hen snackar om och 2. kommer med ärliga och förklarande synpunkter.
Jag tvivlar ofta på nummer ett, alltså om jag överhuvudtaget vet vad jag snackar om? Jag önskar att jag hade haft mer litteratur och erfarenhetsgrund att luta mig tillbaka mot, kanske studier och kunskap. Mina recensioner grundar sig ofta på känslosamma slutsatser och kanske onödigt mycket "vad jag tycker".
Jag tycker alltså att jag är en RÄTT MEDIOKER recensent, som har den fördelen att jag åtminstone brukar skriva sådant som folk orkar läsa, det är min enda styrka egentligen - att jag är ganska folklig. Hehe. Antar att det är därför jag får lov att göra det här överhuvudtaget, för att jag "skriver bra" (läs: skriver sådant som folk kan läsa, simpelt och okonstlat. Jaja, det är väl också en konst).
Till min fördel kan jag ju säga det, att jag åtminstone vet vad det är att skriva en bok, hur svårt det är och hur mycket arbete det verkligen går åt till att skapa en sammanhängande, längre text som någon orkar läsa från pärm till pärm. Jag förstår med andra ord att man inte bara kan avfärda saker som fullständigt skräp, man måste i så fall ha goda grunder till det.
Det händer ofta när jag läser debuter, att jag ser brister i deras texter som jag också har i mitt eget, outgivna manus. Det är faktiskt lite skrämmande när det händer, när man inser att oj herregud, det där gör jag ju också! Och när man skriver upp att det där måste jag göra bättre. Sedan kommer då frågan, att kan man kritisera en debutant för att i texten ha sådana brister som man också har upptäckt i sitt eget skrivande? Och ifall man kritiserar sådant, så måste man ju också fråga sig, att inte är jag väl avundsjuk nu, på den här debutanten? Att är jag extra kritisk just nu på grund av att den här blev utgiven och inte jag?
Samma gäller när man läser böcker av kvinnliga författare, man får alltså ständigt fråga sig att är jag extra kritisk nu för att det här är en annan kvinna? Jag skulle ju förstås hoppas och anta att jag INTE är extra kritisk mot andra kvinnor för att jag är medveten om risken med att falla dit i misstag. Min poäng är snarare att det här med att vara en rättvis och utvecklande människa i rörelse - det handlar om att ständigt granska och syna sig själv - fråga sig att gör jag rätt här? Svarar man ja, jag gör det till bästa förmåga - ja, då kan man fortsätta.
Jag tvivlar ofta på nummer ett, alltså om jag överhuvudtaget vet vad jag snackar om? Jag önskar att jag hade haft mer litteratur och erfarenhetsgrund att luta mig tillbaka mot, kanske studier och kunskap. Mina recensioner grundar sig ofta på känslosamma slutsatser och kanske onödigt mycket "vad jag tycker".
Jag tycker alltså att jag är en RÄTT MEDIOKER recensent, som har den fördelen att jag åtminstone brukar skriva sådant som folk orkar läsa, det är min enda styrka egentligen - att jag är ganska folklig. Hehe. Antar att det är därför jag får lov att göra det här överhuvudtaget, för att jag "skriver bra" (läs: skriver sådant som folk kan läsa, simpelt och okonstlat. Jaja, det är väl också en konst).
Till min fördel kan jag ju säga det, att jag åtminstone vet vad det är att skriva en bok, hur svårt det är och hur mycket arbete det verkligen går åt till att skapa en sammanhängande, längre text som någon orkar läsa från pärm till pärm. Jag förstår med andra ord att man inte bara kan avfärda saker som fullständigt skräp, man måste i så fall ha goda grunder till det.
Det händer ofta när jag läser debuter, att jag ser brister i deras texter som jag också har i mitt eget, outgivna manus. Det är faktiskt lite skrämmande när det händer, när man inser att oj herregud, det där gör jag ju också! Och när man skriver upp att det där måste jag göra bättre. Sedan kommer då frågan, att kan man kritisera en debutant för att i texten ha sådana brister som man också har upptäckt i sitt eget skrivande? Och ifall man kritiserar sådant, så måste man ju också fråga sig, att inte är jag väl avundsjuk nu, på den här debutanten? Att är jag extra kritisk just nu på grund av att den här blev utgiven och inte jag?
Samma gäller när man läser böcker av kvinnliga författare, man får alltså ständigt fråga sig att är jag extra kritisk nu för att det här är en annan kvinna? Jag skulle ju förstås hoppas och anta att jag INTE är extra kritisk mot andra kvinnor för att jag är medveten om risken med att falla dit i misstag. Min poäng är snarare att det här med att vara en rättvis och utvecklande människa i rörelse - det handlar om att ständigt granska och syna sig själv - fråga sig att gör jag rätt här? Svarar man ja, jag gör det till bästa förmåga - ja, då kan man fortsätta.
Subscribe to:
Posts (Atom)