Hybrishatten

Jag kommer ju knappast ut ur detta livet utan att kommentera litet på min radiodokkare som nu idag morse äntligen kom ut. Det har varit en skitkonstig dag - redan när jag vaknade i krapula hade den över 300 lyssningar på Arenan och jag tänkte bara att va? I Husis fanns nån recension vilket på ett sätt är självklart men som jag inte alls hade förväntat mig eller ens tänkt på att kan dyka upp, så jag fick ju dra en lättnadens suck när jag insåg att den inte sade sånt som att redaktörn är en inställsam fjant och fåne som uttrycker sig dåligt och talar högtravande.

Sen såg jag att Rosanna som medverkade, hade dragit till sig en hujsig mängd likes för artikeln jag skrev om henne på sin FB och instagram, och ungefär så fortsatte hela den här dagen - med en himla massa positiv uppmärksamhet, hundratals delningar och över 700 lyssningar till kvällningen, vilket så klart är otroligt skojigt och lite häpnadsväckande. Man får akta så man inte skapar sig en hybrishatt och börjar tänka att man är jätte-jättebra, för det finns naturligtvis mycket jag skulle ha kunnat göra bättre och på ett annat sätt. Mitt eget vitsord till mig själv består alltså: 3/5. Och det är knappast min förtjänst att den här dokkaren och juttun nu har fått så mycket uppmärksamhet - det är nog snarare för att autismdiagnoser ligger i tiden tack vare sådana som Greta Thunberg. Och så var det bra tajming, och så var det Rosanna - the queen of it all. Serr. Utan henne hade det här blivit bara leverlåda.
Men jaaa, stolt är jag för att jag spanade in det här ämnet och vaskade fram stjärnor ur kakifatet (och när ska jag sluta tala om KAKKA på den här bloggen??) och lite får man klappa sig själv på ryggen va, för att man i varje fall gjort nån litet mer medveten om ett ämne som ligger mig nära hjärtat: autism. Så på eftermiddagen gick jag omkring bredbent med min imaginära hybrishatt och skrattade kluckande och uppsluppet åt allt, medan J skrattade tillbaka och retade mig, för så gör man när nån tar hybrishatten på, det hör till.

Rännskitadjävulen

Så har igen ett par dagar (veckor) brakat rätt förbi och rakt ner i KAKKARÄNNAN. Jag är ännu besatt av rännskitadjävulen. Inte vet jag vafan som är fatt med mig - jag tror ju alltså att det beror på den där arma antibiotikan.
Okej nu blir det här för jävligt, tål inte ens själv läsa den här texten nåt mer, men jag ska istället berätta lite vad annat jag har haft på hjärnan på grund av att magan ännu är sekaisin. Naturligtvis har jag lekt med tanken på om jag kunde tänkas ha någon fatal sjukdom och rentav är döende? Jag har funderat på det, att hur skulle jag själv ta det, ifall jag till exempel fick reda på att jag hade cancer? Jag tror inte att jag hade tagit det nåt bra alls. Jag tror att jag hade fått grym angst och ångrat att jag inte har uppskattat mitt friska liv tillräckligt. Men jag undrar, ifall man hade fått dödsdomen, ett par månader eller så - hade man då lagt till med en sån där "fuck it all, I'm leaving this shithole"-attityd? "I'm off to next level, screw y'all." Ska åtminstone försöka lägga mig an med en sådan attityd, ifall det är så att denna rännskita-åkomma håller på att ta livet av mig.

Skitubergs-ambrosia

AMBROSIA

ÄNNU en grej som jag ville skriva om idag, är en sån här grej som jag själv tycker att är så SJUKT rolig, men som jag kanske är ganska ensam om, vem vet?
J och jag kallar ovanstående dryck för Ambrosia, har gjort det sedan urminnestider, och det helt enkelt för att den är så god, så god så det inte kan vara annat än ren ambrosia man dricker. (Tänker alltid på den där drycken i Spelkortsmysteriet av Jostein Gaardner. Där fanns nån dryck som beskrevs som helt osannolikt god, tänker alltid att det är Ambrosia.)

Hur som helst - sen en tid sen har ju en annan dryck kommit ut på marknaden: SKITUBERGS-AMBROSIA.
LOLOLOL. Det är Pirkkas version av dylika dryck.
SKITUBERGS-AMBROSIA!
Nyss bad jag honom i telefonen att hämta ambrosia, nej förresten, ta en skitubergs-ambrosia.
HAHAHAHHAHAHAHAH.
Dör.

SKITUBERGS-AMBROSIA

Fermix och psyched-up rufs

Ja nå, eftersom ni är så dåliga på att läsa den här bloggen och lämna kommentarer på hur man botar rännskitun (LÄS: PASSIV AGGRO, PASSIV AGGRO!!!) så fixade jag den delen själv och tog en Lopex (rännskituhämmande) samt inhandlade en dunk Fermix från min lokala supermarket. Fermix är en mjölksyrebakteriedryck som man dricker på tom mage (google it, om intresserad) - den ska visst återställa tarmfloran och who knows what wonders itz can doez. När jag hällde upp ett glas och drack så sa jag högt "mmmm" varpå jag böjd lite åt J som luktade på det och höll på att spy rätt ner på golvet mellan soffa och soffbord.

Jag tycker det är så roligt och intressant det här, hur olika vi förhåller oss till smaker och lukter. För mig är det ganska rätt och slätt så, att om jag vet att något gör mig gott, så tycker jag också om det. Den här drycken var syrlig och ganska unken med en vag stank av fjärt, men vad gör det - det är bakterier som ska sätta min mage i ordning. Kalas!

Idag mår jag så pass bra att jag var ute med hunden på morgonpromenad. Ska snart ta den på en längre runda också, efter att jag stökat undan lite annat gråll (som att se vad det blir av alla dessa pruppar: will they lead to shitting or is it barely farts. I AM KIDDING. I AM KIDDING.)

En annan sak jag ville skriva om och som jag kom att tänka på här under morgonpromenaden, är att HUR ENFORMIGA är inte hundägare oftast? Träffade en rufsig svart hund med ägare som närmade sig Mili genom att först skälla & hotfullt attackera och sen snusa. Och ägaren mässade på som om det här var det enda som rörde sig i skallen på henne: "Joo se on siis tommonen, tervehtii tolla tavalla, aina tehnyt. Siis se ei koskaan hyökä kunnolla, se vaan tekee just noin, haukkuu ensin ja sit on kaikki ookoo blaa blaa blaa". Fastän Mili redan hade hälsat klart och gått vidare och jag gick efter och vi hade gått förbi dem, så babblade hon på, bakom oss. Och det är inte det att jag inte vill snacka med hundägare när jag möter dem, det gör jag gärna. Det är bara denna enformighet i att sätta ord på hur den där egna hunden beter sig, som jag är så in i helvete trött på. JAG KAN SE hur din hund är, du behöver liksom inte sätta ord på det som sker framför näsan på mig. Det är så fruktansvärt ointressant och jag kunde inte bry mig mindre i hur din hund har för vana att bete sig - oftast är det dessutom fucked up beteenden som liksom ska förmänskligas och förklaras, och jag tänker bara att jaa-a, tänk om du istället intresserade dig för din hund på riktigt och tog reda på varför den exempelvis känner behov att skälla och skämt-attackera andra hundar innan den hälsar på dom? Skulle vara bra mycket intressantare än att höra på ett två minuters nonsens-snack om att "den nu bara alltid har gjort så, den är på det viset".
Till råga på allt så visade det sig sen att den här hunden också bodde på vår gård, och när vi senare kom från butiken (med min Fermix, hehe) så stod de där på gården och hunden hälsade på Mili genom att aggro-rusa fram o skälla IGEN. Varpå Mili (okej, nu kommer lite sunt Mili-förhärligande) förstod och kom ihåg att okej, det där är det där psyched-up rufset som först leker arg för att sen hälsa. Att ibland ser jag på Mili som en sån där duktig och balanserad gymnasieelev som har överseende med att andra inte är lika balanserade som hon. Hihihi.

Och ÄNNU EN sak som jag vill lägga till i det här helt osammanhängade inlägget som huvudlöst hoppar från sak till sak. Ikväll spelar Manchester United mot Paris St. Germain i Champions League. Jag tänker mig att det inte är många som följer med nåt sånt som fotboll här, och inte gör jag det heller, men jag har lite passivt följt med ManUtd eftersom J gör det. Och nog är det fan intressant det här med ett lag, dynamiken och vad olika tränare kan göra med det. ManUtd var i princip kört i botten efter att deras mångåriga stjärntränade Alex Ferguson pensionerade sig. Inga tränare lyckades riktigt med att locka fram den kapacitet som lagets spelare besatt, och alldeles nyligen avsattes Mourinho pga totala bottennoteringar och ständiga förluster. Vem ersattes han med? Jo, med en i mina ögon GLAD NORRMAN som heter Ole Gunnar Solskjaer! Han bara kom in som nåt slags nödlösning & rolig gubbe och så vände allting. Och han är så glad! Man blir glad av att se karln, han har kloka, plirande ögon som far runt i huvudet på honom på presskonferenserna, han är positiv, easygoing, jordnära och snäll. Och det mirakulösa är att laget är som ombytt! De har vunnit ALLA matcher sedan Solskjaer kom på träningsposten, ALLA. Fansen löper amok, det är idel sång på läktaren och det är bara en sån glädje att följa med och se vad lite rätt inställning kan göra med fotbollsspelande människor. Så ikväll blir det stort, de ska som sagt spela mot St Germain som typ är världens rikaste lag, om jag förstod rätt. Har köpt till sig tokbra spelare och ägs av nån oljeshejk och who knows. Spännande blir det.

HUR BOTAR MAN RÄNNSKITUN?!

Nu är jag tvungen att klaga högljutt. Jag har haft rännskitun i tre dar nu! Eller är det två? Hur som helst - två nätter av ständigt spring på vessan är enough, is enough is enough. Jag misstänker att det är de två antibiotikakurerna som har orsakat det här, jag åt dem pga hundbettet jag drog på mig i Borgå , och när jag skriver det här nu så inser jag att jag ju inte ens har berättat om det!

Föräldrarnas hund är lite instabil i huvudet sådär, och har på sistone fått för sig att attackera stackars Mili, helt out of the blue. Den här gången hände det medan Mili låg i soffan o sov och jag satt bredvid, satt dumt nog handen in emellan fighten vilket resulterade i att en hörntand borrade sig genom köttet i armen på mig, plus några andra öppna sår och skit. Så jag hamnade till sjukhuset och få stelkrampsspruta, råkade ut för en totalt inkompetent läkare också, han sydde ihop såren utan att desinficera dem först?! Trodde inte att det var sant medan det hände, men vågade heller inte ställa mig upp och ifrågasätta en läkares beslut. Läste också efteråt att det är tjänstebrott att sy ihop djurbett eftersom infektionsrisken är så mycket större då - tja, det är så mycket man inte vet i lilla Borgå va?

Nå, jag klarade mig utan värre men, det uppstod en liten infektion kring såren (no shit Sherlock som sydde in alla bakterier dit) men de två hästkurerna av antibiotikan tog kol på infektionen och tydligen också min tarmflora. HURRA! Så nu är det idel ripuli. Inte fan vet jag hur jag ska få bukt med något sånt här? I samband med denna vedervärdiga åkomma, så har jag också dragit på mig en influensa av stora mått, hade feber på lördag kväll, låg i sängen hela söndagen och nu är det visst måndag, missar en TREDJE träning med Svarta havet, fy tusan en sån skam.
Så nu är goda råd dyra - har ätit ris, druckit mängder med vatten, har druckit surmjölk och till och med ätit lite rå surdeg för att tillföra goda bakterier i magen och få bukt med den här åkomman,  men inget tycks hjälpa.
HUR BOTAR MAN RÄNNSKITUN, gott folk?

Vegansuccén

Jag klagade lite där i början av januari, på att det här med att vara vegan kändes så himla tråkigt och att jag var hungrig. Det där ändrade sig radikalt efter halva månaden, precis som jag befarade! Jag gjorde egen hummus, jag lagade god mat åt mig själv nästan varje dag, jag mådde prima och magen var så himla lugn och nöjd - och den där ostlängtan och suget efter godsaker lade sig också till kvällen, nästan mirakulöst verkligen.
Det var sedan när jag åkte till Borgå för att sen jobba i Hesa som det sket sig, min vegaanihaaste. Jag bara orkade inte hålla upp det när mamma hade donat vegelasagne med ost, och så var det ju redan 28.1 då, så jag tyckte att jag hade bevisat åt mig själv att det går alldeles utmärkt att äta veganskt.
Nu när jag kom hem tillbaka till Åbo och slentrianmässigt fortsatte äta ost och choklad, så som jag hade gjort i Nyland, så märkte jag helt tydligt att jag inte ville det. Det var inte som att det inte var gott eller nånting, det kändes bara onödigt. Plus att jag föll tillbaka till gamla usla vanor som att äta snabbnudlar till middag.

Letar nån efter en riktigt god veganchoklad? Detta är svaret!

Så nu har jag kikärter i blöt, ska laga en till sats hummus och fortsätta vara hemma-vegan. För ja, så här tänkte jag. I fortsättningen är jag vegan hemma och vegetarian på restaurang eller när jag är på besök! Det får vara lite flytande gränser där, huvudsaken är ändå det man mestadels konsumerar.
HURRA för vegansuccén. Så här börjar alla bra saker, minns att det var så när jag i tiderna också blev vegetarian - det var ett par gånger som jag åt nån hamburgare där emellan också. Övergången gick inte över en natt och varför skulle den behöva göra det?

Dra efter andan

Det här med att jag numera har blått hår känns som något som hände för evigheters evigheter sen, innan det vaga tog över. För ja, i två veckors tid känns det som att jag har varit vag, svamlat, trögat mig fram, balanserat mig på små linor mellan olika förståelser, skrattat där jag inte borde skrattat och varit allvarlig där jag borde ha varit uppsluppen. He e int någo lätt ti att jobba med andra. Samtidigt är det ett måste, och något jag tacksamt tar emot.
Jag känner mig dock oerhört nojig nu, inför den där radiodokumentären, mest rädd är jag så klart för att göra bort mig på något plan, men också för att sätta fram känsliga saker i fel ljus. Vara en tönt som inte har förstått - vara allt det där som jag allra minst vill - någon som gör underhållning av nån annans realitet. Det är det som jag inte tycker om med att vara journalist - det känns som att man alltid ska vara ute efter de mest braskande rubrikerna, det som genererar mest klick - sanningen eller hur det egentligen är kommer liksom inte i första hand. Jag kan bara hoppas nu att jag har gjort det här på rätt sätt och att de människor jag har gjort dokumentär om inte kommer att bli stötta, sura eller besvikna. Emellanåt känns det som att ju mer jag nojar, desto mer noja förflyttar jag också över på mina stackars intervjuobjekt. Och så ska det nu fan inte vara!
Jag har faktiskt försökt mitt bästa, men mycket kom in där emellan. Jag skulle fota (obekvämt), jag skulle skriva en extra artikel och allt det här har nu på sistone mest bara känts som att jag har vridit extra droppar ur nåt som det redan vridits en massa ur.  NÅ VÄL, inte är det väl hela världen.
I alla fall är jag tillbaka i Åbo nu och det är skönt.