Årets sista inlägg

Jag tänkte att jag skulle få till stånd ett sånt här inlägg, ett sista.
Om man ser till höger och kollar igenom årens inlägg på den här adressen, så märker den uppmärksamma att inläggen har minskat varje år sedan 2012 som var megabloggåret med hela 252 inlägg. Tänk, jag har INGEN ANING om vad jag skrev då. Antagligen ingenting som överhuvudtaget var viktigt.
Jag tror och misstänker att jag bloggar mindre nuförtiden för att jag har mer att göra, men det kan också vara så att jag helt enkelt bara gör mindre överlag, inklusive bloggskrivande.

Det här året har kännetecknats av ett slags tom-i-huvud-het som aldrig förr. Jag märkte häromdagen att jag inte är sådär ungdomligt uppmärksam längre, jag har blivit vuxen på många sätt. Min förståelse av att bli vuxen är helt enkelt att man blir mindre uppmärksam och mer förnöjsam och accepterande, lite sådär som att ens ådror skulle bli förkalkade eller ens ledningar fulla av slam och att man därför inte ens ORKAR ta fram tankarna för de löper ju så dåligt ändå, de vilar nånstans och när man tar upp dem fastnar de eller blir upptäckta som förut tänkta och förpassade tillbaks till sina lådor och skrymslen där de kom ifrån. Så att vara vuxen är typ att sitta där och vara trött och inte orka. Plus att bliga surt på alla under trettio och tänka att herrigud ändå...

Samtidigt har det här året kännetecknats av möjligheternas år på många sätt, för mig då alltså. Aldrig nånsin har jag fått så många jobbuppgifter förut, lite flyt har jag också haft när det gäller mina egna grejer - dvs det som jag nu har fått till stånd har fallit i god jord. Så klart blev mina tuschteckningar nu inte valda till Åbo konsthalls utställningar i år, det hade jag nu inte tänkt heller, men fick höra av en vän att mitt namn hade nämnts i diskussionerna (haha!) medan de valde konstnärer, which is pretty awesome med tanke på att jag är en typ som har plockat upp tuscher för ett par månader sedan och inte på något som helst sätt räknas till nåt slags etablerad konstnär. Nog skrutit, men detta ger mig vatten på kvarnen - 2019 ska jag fantamej värpa ut ytterligare ett tiotal tuschteckningar och så får vi se vartåt det barkar.

Alldeles nu i början av 2019 ska jag svarva ihop en radiodokumentär för Yle, fick den grejen för att någon hoppade av och det var lite bråttom och vad vet jag. Gladeligen tackade jag ja, för det är nu sådan jag är. Sen fick jag skiten i byxorna, att vafan hur fan har jag tänkt här nu riktigt? Och sen, när nerverna lade sig, så tänkte jag att okej vad är det värsta som kan hända? Kom fram till att det är att jag gör en medioker dokumentär. Tänk, så mycket tror jag på mig själv att jag inte ens tror att jag förmår göra en usel dokumentär. Hit har vi kommit, govänner. En medioker dokumentär! Det är inte hela världen. Så att sedan lugnade jag ner mig och nu återstår då bara att göra jobbet.

Idag har vi också släppt Svarta Havets första demo. Den är jävligt snabbt inspelad, på sammanlagt 4 dagar inklusive mixning och masterering. J är snabb i svängarna minsann.
Om nu inte denna form av skrik och hardcore faller en i smaken, vilket jag har full förståelse för, så ta nu och läs texterna, gud förlåte mig, jag tycker om dem.
Och 2019 ska veta att he spelar som satan inuti mig nu om dagarna, det är åt folkhållet och det är lite rått och dragspel och härlig fucking enkel sång med ganska få krusiduller. Så jag ska nog se till att få inspelat nåt med mej sjölv också under kommande år, det ska jag.
Och så ska jag få BOKAJÄVELN klar för utgivning.
Herregud, vem är jag? Gör bara saker som typ inbegriper att jag är ett fullblomstrande, meganarcissistiskt ego. Nå, what can I do när inte världen har fått tillräckligt av mig ännu (lol).

Obs, denna bild är en inverterad illustration från en gammal rysk barnbok
som mamma hade fått i gåva av nån bekant.

Förenade i fniss och tid

Jag har haft ena underliga nätter och dagar här på sistone. Först nattsuddade jag ju så ända in i helvete - det var ett sånt där videospelsaddiktions-sudd blandat med angstgoogling, konspirationsteorigoogling och allmänt nojande. Alltså typ att jag bara sitter och spelar nåt meningslöst, samtidigt som allt liksom långsamt suddas ut i mitt huvud och alla känslor blir till en rak linje. Sedan blir man lite orolig över sitt beteende och börjar googla sånt som "addiktiv personlighet" eller bara speladdiktion osv. Utan att hitta nåt som man inte redan vet, naturligtvis.
Och sen en morgon vaknade J tidigt och hade bakat bröd och ville att jag skulle stiga upp, vilket jag naturligtvis gärna gjorde. Och så skulle man ha trott att jag skulle ha blivit naturligt trött efter det, men sidu nä - sen blev jag sådär kreativt vaken, alltså sådär att man inte kan sova för man måste anteckna med jämna mellanrum och till sist måste man bara stiga upp och tvångsläsa en bok för att det inte blir till nåt med det där sovandet. Jag håller på med Sabine Forsbloms Maskrosguden - och härrigud vad den är bra. Den är så bra, den är så bra, både vacker, bedårande, nostalgisk och helt satans rolig. Drog mig till minnes hur farsgobben i tiderna läste samma bok och hur han låg inne på kamarn och skrattade så han grät. Det är roligt när sådana där minnesbilder kommer tillbaka till en. Jag tyckte så klart att han var litet av en fjant då när han hade sådär roligt åt något som jag inte just då kunde dela - men nu ligger jag här själv och fnissar. Förenade i fniss och tid, liksom.

Och så igår, så fick jag ett mail av en fellow skrivkursdeltagare, det var tänkt att jag skulle ha haft hen med i en radiodokumentär i nästa år, men så blev det lite överambitiöst hela den grejen - MEN istället så fick jag ett par så fina ord, och just en rad föll jag speciellt för:

Gun är alltså min romankaraktär, in case you wondered.
SÅÅÅÅ det där "det skulle vara dags att hon fick komma till tals" slog på nånting inom mig och jag fick ett infall att skriva av hjärtans lust. Och SOM jag skrev sen. Jag skrev innan hundpromenaden, efter hundpromenaden, jag slank in i en skrubb och skrev på jobbet medan en teaterföreställning höll på, jag skrev när jag kom hem och jag skrev långt in på natten. Jag var alldeles svettig under armarna. Haha, så dramatiskt det nu låter, men jag tror att det är den där Maskrosguden som jag påverkas av. Den har ett så lätt och ledigt, opretentiöst språk som jag tilltalas oerhört av. Så nu gör jag mig av med alla oeftertänkta och styltiga formuleringar, slänger in skoj och lust istället. Plötsligt TROR jag på detta igen, härrigud?

Slut på surpuppsmästerskapet

Han jag bor med sa igår att nu får det räcka med min otacksamhetskavalkad och mitt surpuppsmästerskap, att han har jobbat hela dan och burit tunga kylskåp, är trött och jag sitter där och jomar om uppmärksamhet, medan världen brakar på och jag har sovit till tolv och nattsuddat till fem. (Att våga joma om uppmärksamhet: följd av att ha en sån där bra pojkvän som tillåter en uttrycka sina känslor utan att följaktligen bli förpassad till dynghögen av problematiskt kvinnfolk.)
Idag har jag tagit mig i kragen. Jag är en sån KARLSLOK, alltså serr - om man skulle könskoda mig, vilket man naturligtvis inte ska, så skulle jag vara en sån där oduglig karlajävel som överhuvudtaget inte hjälper till med hushållet, som bara lattjar och lajbar sig och har videospeladdiktion, lite ströjobb ibland och som varvar mellan att ha överdrivet högt och överdrivet lågt självförtroende.

Igår fyllde jag på tvålbyttan på WC:n, den hade varit tom ett par dagar och jag tänkte nu att okej, det finns ju tvål i en dunk under lavoaren, bara att hälla. Och så hade karla mi blivit alldeles överväldigad av glädje. För att den där tvålen var fylld och att det var jag som hade gjort det och inte han. Om det i sig inte berättar något om vår relation, så vet jag inte vad som gör det.
Jag måste ta mig samman. Sanningen är att jag antagligen inte själv någonsin skulle orka med eller vara tillsammans med en sådan som jag. Man orkar ju liksom inte se på en sådan här slusk, seriöst, om man inte då själv råkar vara en och är tvungen att leva med sig. Då är det bara att hålla ögonen öppna och göra sitt bästa.
Ska på riktigt försöka skärpa mig lite nu, både för min egen och andras skull. Livet behöver inte vara en pina, livet kan vara bra och man kan ta på sig fina kläder ibland och gå i säng i tid och stiga upp och duscha och sånt där.

Note to self: EN STUND är det kanske charmigt att representera den där odugliga karln i ett förhållande, ETT ÖGONBLICK är det lite bedårande att vända på steken och tänka att hallå, vi är så annorlunda för vi representerar inte normen. Men 10 years later? Jag måste skärpa mig.

Med en skopa vett kommer tiotusen skopor strunt

Är det måntro någon annan som bara tycker att det är alldeles enormt svårt att bara existera just nu? Jag tycker inte att jag har haft så svårt med decembermörkret när jag var barn, eller ja - det sög förstås då också, men kroppen hanterade det bättre, kanske. Men numera - det känns som att det här mörkret har flyttat in i en och satt sig i en, man är nästan grå - helt livlös och helt tom inuti, alltså TOM - det är nästan allt jag kan säga nuförtiden, när jag ska beskriva vad som helst, att det är bara TOMT.

Det var bara tomt alldeles just när jag skulle skriva nya låttexter, försökte hitta på nåt tema, skulle villa skriva nåt om dessa gulvästar till exempel, de här dårarna som snarvlar om "uppvaknande" och the storm som is coming men som egentligen bara är rädda för att vara utanför och bli lurade.
I samband med gulvästarna hänger "q"-anhängarna, som är Trump-sympatisörer och har fått för sig att staten döljer nåt slags mega-korruption som QAnon i samband med Trump håller på att uppdaga. Som vanligt när det gäller sånt här, så grundar alltihopa sig i bedårande tankar som "ett enat folk" och "folket mot den korrupta staten" - allt sådant här som jag också kunde skriva under, om det inte sedan hörde en massa annat fucked up shit till det: som att jorden är ett hologram och staten kontrollerar oss genom vacciner, styrd media och fake news.
I grunden ligger ett ganska intressant synsätt som rör sig utanför gängse partipolitik: det handlar om nationalism vs globalism. Då tänker man här att globalister är ett slags maktelit som är ute efter att frånta folket all makt, att styra genom skattemedel och tvång. Nationalisterna, däremot, är demokratiska, universella, öppna och ickerasistiska. Låter väl lite för bra för att vara sant? Tja, jag är ganska dåligt insatt i det här, så jag ska inte snarvla mer om det - tycker bara att det är HIMLA INTRESSANT att riktigt fucked up-grejer ofta grundar sig i sådant som är JÄTTEVETTIGT, men att det sen, på nåt plan ofta spårar ut. Som att dessa gulvästar tycker at hela vänsterfalangen (okej, extremvänstern, som de säger) är sabotörer och bråkmakare. HALLÅ, vi vill ju liksom jättemycket samma saker?!

Alltså jag skulle bara villa SOVA och flytta in i en evig dröm och vakna i maj. Att finnas till här och nu är sånt slöseri med tid och resurser, stäng ner skiten, samhället, upprätthåll bara det nödvändigaste, säger jag.

"Nu har jag hittat hem"

Det är ju hit jag vill

Jag har aldrig oroat mig för att ha för litet att göra. Däremot oroar jag mig ständigt för att få FÖR MYCKET att göra, vilket det hör och häpna ser ut som att jag håller på att få i skrivande stund. Plötsligt verkar jag ha blivit den där som man ringer till när man vill ha någonting fixat och relativt snabbt. Klart att jag är smickrad och glad och litet upprymd, tänker att jaha, nu blev det såhär att jag inte sitter sysslolös om dagarna längre. Ändå är det något som gnager, det är tanken på att försumma något viktigt som sker mellan raderna. Min största rädsla är att mitt liv ska bli ett hetsigt hets, där jag bara springer från det ena stället till det andra och skriver ihop än det ena och än det andra, intervjuar och springer och ritar och har åsikter. Emellanåt andas jag djupt för att hålla mig vid mina sinnens fulla burk, men ändå känner jag en genomskinlig meningslöshet lysa igenom först mina fötter, sen mina ben, och till sist hela jag, så att jag till sist är en osynlig ingen alls som bara kan springa omkring och dricka kaffe och producera. Jag AVSKYR stress och undviker det som pesten. Jag KRÄVER meningsfullhet och betydelsefulla aktiviteter i mitt liv, annars kan man lika gärna skita i det.
När ska man säga nej? För jag har inte lärt mig det. Ska man säga nej när man känner på sig att okej, nu har de ringt mig bara för att det är panik? Ska man säga nej när det inte riktigt är ens grej de frågar om, men nästan? Hur ska man leva, berätta åt mig nån, för jag vill helst bara rulla ihop mig i en pläd som vanligt.

Ibland tänker jag att jag är den där som från början vet att jag vill leva lugnt, i naturen, med djur och med solens upp- och nedgång som riktlinje för mina dagliga sysslor. Det är ju många som efter år av arbete i hetsiga branscher, får nog och tar sig dit. Man läser intervjuer med såna mänskor, att nu har jag hittat hem, säger de där de sitter vid sina rödvita stugor i fårullströjor och ler avslappnat.
Jag har alltid bara känt mig som att jag redan vet det där, att jag inte vill göra nån jäkla karriär för att SEDAN komma på att det inte var någon mening med det. Det är väl alldeles självklart att det inte är någon mening med att göra karriär. Jag känner mig som en före detta knarkare som aldrig knarkat på riktigt, men som ändå kan sitta med en fd knarkares insiktsfullhet och tala om den saken. Varför skulle man måsta gå den vägen då, kan man inte bara gå direkt till åsnorna och täppan?
Mitt liv är bara en sådan total motsägelse, allt detta med att jag bor i en stad och jobbar i kulturbranschen. Vem är jag ens? Okej, någon.
Godnatt.

Varför är foliehattarna på G?

Jag har funderat lite på varför foliehatteriet tycks ha vuxit till sig och blivit mer aggressivt under den senaste tiden. Bara idag kan man läsa att "aggressiv silver- och antivaccinlobby ger sig på forskare, tjänstemän och journalister", samt att det påminner om religiös fanatism.
Jag skulle nästan påstå att detta ÄR ett slags religiös fanatism, då människan ju har en tendens att driva saker åt ett visst håll då man har känslan av att man håller på att bli lurad eller någon håller på att dra mattan under fötterna på en.
Så jag tänkte helt sonika dra till med en liten lista, som dessvärre är grundad enbart på mina egna antaganden. Passar ju bra till ämnet, liksom. Inga vetenskapliga grunder här, haha!

Orsaker till att vi ser så mycket huu-haa just nu:

1. Det osäkra politiska klimatet. Folk är vagt medvetna om att det fifflas i regeringen. Man kan inte helt sätta fingret på vad det är som är på gång, men känslan av osäkerhet leder till att man känner sig lurad och vill skaffa sig egna uppfattningar om saker och ting. Den bittra sanningen är ju att pengar som kunde användas till exempelvis sjukvård och skolor, istället hamnar på skatteparadis så att någon företagschef ska kunna göra ännu större vinster. EU-länder förlorar tusen miljarder euro varje år på grund av skatteflykt, Finland i miljardklass. Små företag har ingen chans mot storföretagen och DETTA i sig är ju en helt sjuk grej som jag inte förstår varför det inte talas mer om. Det är en orättvisa och en rätt skurkaktig operation som bara fortsätter utan några som helst ursäkter.

2. Global uppvärmning. Det här hör egentligen ihop med ettan, dvs osäkert politiskt klimat. Skräckscenariorna har målats upp redan, forskare skakar på huvudena och säger att det ungefär finns en liten, liten chans för människosläktets fortsatta framfart, OM VI AGERAR NU. Men så klart - varför skulle man agera? Det är ju viktigare att göra vinst, liksom.
Varma hälsningar, kapitalismen.
Hur som helst - ett osäkert politiskt klimat, kantat med farhågor, skräckscenarios och känslan av att gemene man inte riktigt får veta sanningen, breder ytterligare grund för antaganden, ovetenskaplighet och "nya idéer", dvs att människan vill återvända till nåt slags nyuppfinnande av sig själv.

3. Maten vi äter. Det är ju ingen överraskning att den nutida västerländska människan i princip är född och gödd på tillsatsämnen, konserveringsmedel och ond, bråd död i form av ekande skrik i slakthus, ändlösa rader av olyckliga kossor, medvurst och lördagskorv osv. Det är klart att man reagerar på detta - inte tusan är det meningen att vi ska äta det vi äter idag och därför ser vi ju femtioelva olika trender baserade på hälsohets dyka upp överallt. Eftersom maten vi köper från butikerna idag är fullproppad med gift och skit, ger det ju lätt en uppfattning om att t.ex. vaccin också är det - att hela samhällets ledning i princip är emot mänskosläktet i sig och försöker lura oss genom att förgifta oss och ja, chemtrails next.

4. Att sociala medier gör oss dumma i huvudena. Okej, det här är nu litet draget till sin spets. Kanske jag mer borde säga att sociala medier ger utrymme för foliehattar att förstärka sina idéer och röra sig på, men jag tror också att den här ständiga uppkopplingen förändrar våra hjärnor och vårt tänkande på något plan. Vi kanske tänker mer svartvitt nuförtiden. Man behöver inte grunda sina antaganden på fakta, utan grupptillhörigheten och ens egen identitet står i centrum. Diskussioner med människor sker sällan i avslappnade situationer då det finns tid för lyssnande och reflektion, utan på nätet är man hela tiden beredd på att bli arg och försvara sig mot det som man anser vara dårskap, oberoende på vilken sida av dårskapen man själv råkar befinna sig.

5. Bristen på religiösa sammanhang. Okej, det här ska man väl också ta med en nypa salt. Men vi är inte lika religiösa som tidigare, kyrkan har ju inte samma inflytande som förr. Och jag tror att människan tenderar söka sig till sammanhang som "ger svar på de stora frågorna", oberoende av vad det kan handla om. Religiöst tänkande finns alltså på nåt plan förprogrammerat inom oss, det tror jag verkligen - man behöver ju bara bli litet omtumlad, ta knark eller hamna i koma så har man fått syn på nåt övernaturligt ljus. Alltså kan denna övertygelse om vaccin, silvervatten och chemtrails bli oproportionerligt stor, som när folk börjar följa en religiös ledare.

6. Att vi har haft det så bra, så länge. Ja, det har vi. De generationer som har upplevt krig blir allt färre och jovisst, det finns en massa nya generationer som har upplevt krig på andra håll i världen och som också är här bland oss - men sysslar de med foliehatteri? I don't think so. Foliehatteri is a white thing, skulle jag villa påstå. Det här med att vi har det så bra hör också ihop med det minskade religiösa inflytandet i samhället, dvs vi gick mer i kyrkan när det var svält och panik, för då vänder man sig till Gud. Hade det kommit ett krig eller en katastrof som hade rört om i grytan ett par varv, så hade vi nog sett ett antal foliehattar stryka med och koncentrera sig på annat.

Dessutom:
Höger-nazivibbar och foliehatteri är ju nära besläktat på många plan, vilket också i sig är intressant. Många foliehattar är också Trump-anhängare, även om man kunde tro att foliehattar per logik skulle luta mer åt vänster. Men nej, tyvärr tenderar alla felaktiga antaganden att dras lite åt samma håll, och nu med alla nätforum och övertygelser som kan blomma fullt ut och utveckla sig i vilken riktning de har lust, så förvånar det mig inte alls att denna all white-panel i form av foliehattar, i sin totala okunskap också får idiotiska idéer om den vita rasens överlägsenhet.

Slutkläm:
Egentligen tror jag kanske att foliehattar och antivaccin-ivrare tror sig göra nåt slags revolution - dvs den som vi alla (i vänsterfalangen) väntar på. Jag tycker det är uppriktigt synd att revolutionen ska ske på att sådant här fjantplan när det finns så mycket vettigare saker man kunde revolutionera mot än vaccin. Vi kunde till exempel koncentrera oss på att revolutionera mot kapitalismen i sig och sätta ner foten för det här med att allt ska gå med vinst. Naturen går inte med vinst, och hör sen.
Till all tur finns det hopp, i form av en yngre generation. Sådana som Greta Thunberg kommer att gå till historieböckerna som the next Ghandi, dvs en av de där som fattade vad som på riktigt var på gång och vad som akut borde göras.
Om det blir några nya historieböcker, dvs. Det är upp till våra politiker.