Stå ut med mig

Vad ska jag berätta? Jag är en gummibåt som flyter omkring på ett vindstilla hav. Det blåser inte, alltså kommer jag ingen vart, men jag är ändå i en gummibåt. Jag skulle typ villa i land, eller nåt. Jag är så otålig! Jag orkar inte vänta, jag vill skriva mera! Satan!
Måste stångas med otåligheten. Vad har hänt? Det har blivit höst, jag har fått lite småtrevliga jobbuppdrag och min texthärva har skickats till handledaren som jag ska träffa i slutet av den här månaden. Ärligt sagt, så måste jag säga att jag nog inte gör annat än väntar på den där arma handledarträffen. Så har det blivit, att det där skrivandet har blivit min drivkrft i tillvaron, jag förstår liksom inte vad jag höll på med förut? Visst, jag kunde göra annat, jag har arbeten som är på hälft och så vidare, men vad tänker jag på? Jo, jag går och funderar på uppföljaren till den bokfan jag nu har skrivit. Uppföljaren! Och då har jag inte ens skickat in mitt nuvarande manus nånstans. Så kan det gå.
Himla tråkigt skulle det ju vara nu om det visade sig att den text jag skrivit inte duger för att ge ut nånstans, men alltså vet ni när man har en sån där magkänsla att det här fungerar, satan? Ibland har man det, eller man tror i alla fall att man har det. Man vill ju tro att ens egen intuition är att lita på och sådär, men tyvärr så är det ju ändå så att det är andra som är med och bestämmer och ger riktlinjer för hur det går för en.
UFF jag är så tråkig när jag bara skriver om skrivande, vem fan orkar läsa om nåt sånt? Jag menar, LÄS BOKEN istället. Läs boken. Men nu då boken inte finns någonstans och inte kommer att finnas någonstans på länge heller, så kan jag knappt annat än å tragga opponer om bokafan här på mitt eget, personliga nätutrymme. Stå ut med mig.