Att glömma sig själv

Läser om en nyskild kvinna, som efter skilsmässan för första gången i sitt liv bakade bulla och brast ut i lyckotårar. Jag kan förstå känslan, men samtidigt tänker jag att nåt sånt där aldrig skulle hända mig. Jag skulle liksom aldrig bli riktigt lycklig över att allt är sådär klichémässigt fint som i katalogerna och bullan bakas och hemfrid råder. Har ofta frågat mig varför det är just det där som folk tycks villa ha, den där vaxbordduken och radion som står på och halvnians nyheter och familjefrid? Tänker alltid att man måste ha haft det otroligt hemskt innan om sånt där ska kännas givande. Samtidigt är det en liten jävel som frågar sig om det inte är nånting jag förnekar här, att ett sånt där "riktigt hem" kanske är precis vad jag längtar efter? Jag kommer ju från ett "riktigt hem", med lite strid och matchande porslin och sånt där. Jag kan minnas hur jag just älskade fredagarna, för att stämningen var så attans varm då, alla var på så gott humör, man fick godis och man kunde ligga och spreta med benen i nattlinnet och se på teve. Men det fanns nåt oerhört ruttet i det där också, en slentrian som stör mig. Det fanns liksom bara nån sån där enformig vilja att upprepa en koreografi som man tyckte att hörde till en normal familj, det fanns inga spontana initiativ, ingen genuin vilja att göra någonting för någon annan. När jag tänker på det idag, så fanns där ingenting som tydde på att det rådde genuin kärlek mellan nån annan än just mor och barn, för den kärleken är väl universell. Nå väl, kommer i varje fall från en fruktansvärt normal familj, en medelklassfamilj där det jobbades från 8-16 och serverades mat kl. 17. Trots lugnet och tryggheten i detta är det absolut inget jag strävar efter, och jag får väl lov att kalla det nåt annat än ungdomsrevolt nu när jag närmar mig 40? Nå, det är väl inget märkvärdigt att vara annorlunda än sin familj, men alltså nu när brorsan har gift sig, så märker jag hur lätt han också har till att bara falla tillbaka in i nåt mommorutigt mönster och dricka kaffe vid köksbord ur någo fina koppar, wtf. Mänskan som bodde i en fucking svinstia som jag städade när han bara stack till Sverige för att leva ut sin fullblommiga mani. Just saying. Det här var egentligen inte alls vad jag hade tänkt skriva om, men såhär blir det ibland. Jag är trött på mänskor. Har funderat en hel del på sånt där som vad som egentligen gör mig lycklig, och det är flow. Det är att glömma mig själv, det är - hör och häpna - arbete. Inte då arbete som arbete, som olyckligt arbete åt nån annan, förstår alla väl, men det är att vara fullständigt uppslukad av något jag gillar. Och ja, sex då. Och knark. Och meditation och yoga. Så var vi där igen. Jag gillar att glömma mig själv.