Att leva musik

Jag träffade en Musiker igår, och vi sjöng lite tillsammans, jag blev skakig som en tonåring. Det var tjeckisk tjej med kinesisk uppväxt, eller hur det nu gått till. Hon har en massa bakgrund inom musik men har inga kontakter i Åbo. Så nu letar hon liksom efter ett sammanhang och där dök då J o jag upp. Redan när jag hörde hennes juttun på nätet så började myror krypa omkring i mig, jag märkte liksom att här är nån som FATTAR GREJEN och genast blev jag nojig. Hon spelar alltså kinesisk harpa, guzheng eller vad det heter, spelar också kantele o piano o sjunger i stämmor som en gud, och herregud, jag märkte liksom hur det började rycka i mig av lust att vara med och att inte göra henne besviken. Alltså jag lärde mig så sjukt mycket om mig själv igår! Jag insåg (igen) hur mycket musik betyder för mig, hur fucking STOR musiken är för mig, och hur mycket jag undertrycker den. Jag har ju liksom alltid hållit mitt eget musicerande för mig själv, liksom aldrig hittat nån (inte letat heller) som jag tycker att på riktigt skulle kunna göra de grejer som jag på riktigt vill göra - sjunga stämmor osv. Det här är ju från början en helt weirdo-inställning, varför har jag tänkt så? Varför håller jag liksom det största och bästa jag vet som en grej hos mig själv enbart? Jovisst, jag spelar ju med andra också, men där utmanar jag mig aldrig, i synnerhet nu med punkarna. Jag njuter av att inte känna några prestationskrav. Jag sätter lite effort på det och så känns det bra.
Men så händer det här då, att jag träffar en tjej som jag direkt instinktivt anar, jag ser det fan i hennes ögon, att den här människan LEVER musik. Och då händer det, jag blir skakig, svettig o fnissig och som en tonåring igen: jag blir som farsan när han nån gång, väldigt sällan, träffar människor han ser upp till och blir en totalfåne, en fjant, en TÖNT. Och hon spelar och sjunger fritt och vackert där i lägenheten, o jag sneglar på henne o tänker att hon både är attans störande och samtidigt så härligt fri. Hon är liksom otyglad men samtidigt klichémässig: hennes musik är inte unik på nåt sätt, jag fattar den totalt och den är känslobaserad - det är sånt som jag undviker. Och så är vi där igen - jag inser att jag liksom via humorn och lättsamheten har närmat mig det svåra, dvs att vara ett med musiken, att verkligen våga uttrycka sig genom den. Jag är så himla rädd för att uppfattas som pretentiös, men där sitter sen hon och är skitpretto men det gör ingenting, ingen kan klaga.
Och sen sjöng vi, hon lärde mig en kinesisk folkvisa o spelade guzheng, jag sjöng emellanåt melodin o hon improviserade ovanpå och sen samma sak med en finsk visa, hon sjöng och jag improviserade. Och jag märkte hur lätt jag blev, helt flickig och fnissig. Det var så JÄVLA häftigt o fint. Först var jag bara så himla nojig för att jag så prompt ville visa henne att jag kan det här, jag håller fan min stämma och jag är fri också: jag är ALLT DET DÄR. Samtidigt ville jag inte liksom förvänta mig för mycket, var så rädd för att hon skulle känna så som jag ofta gör (!), att jag är överlägsen, bättre o att jag liksom kan dra en lång djup suck för att de där andra inte fattar. Jag var så RÄDD för att helt hänge mig till något när någon som eventuellt är bättre än jag är med!! Och det där säger väl så sjukt mycket om mig? Hur jag lever i min lilla bekväma bubbla där jag aldrig utmanar mig själv eller sätter några större krav på mig, hur överlägset jag betraktar alla andra också. Överhuvudtaget, att jag betraktar musik som nåt man är bra eller inte bra på. Alltså, jag måste skrota de där ruttna föreställningarna!

Noteras skall, att jag ju nog också har spelat med folk som tekniskt taget är hästlängder ovanför mig, som fingrarna bara far på och som är skitduktiga, men där har jag ändå också känt att de missar nåt väsentligt, att vi inte uttrycker oss på samma sätt, att deras teknikalitet bara är just teknikalitet och inte musik. Men hon alltså: hon hade det där unika, en frihet i sitt varande, nåt meditativt i musiken nästan, och en fullständig, fucking skrupelfri förståelse av harmonier o disharmonier! Klart att jag närapå fick kakkan i byxorna.

Nå, sen kommer del två. Hon var så säker i sig själv och en sån dominerande personlighet, och det här skrämmer mig också, hur liten jag blev bredvid henne. Hon sade sånt där som att hon har slutat sjunga a cappella med andra för att de aldrig "når upp till hennes nivå" - helt sonika sade hon det, som om det var så man sa. Och jag hajade till när hon sa så, för jag erkänner: sådär tänker jag ju också. Men jag försöker i varje fall att inte genomgående tänka så, att inte se ner på andra bara för att jag tycker att de inte "når upp till min nivå". Tänker alltid att det finns annat som andra kan som jag kan lära mig av, försöker dessutom att inte se på musik som nåt man till varje pris måste vara "bra på".
Sen började hon skriva på MSN, att jag sku lyssna på hennes musik och se om där finns stämmor som jag kunde tänka mig att sjunga vid live-sammanhang o vi funderade på att uppträda på nån open stage. Och jag tänker förstås: SURE, let's do that! Men samtidigt är jag just lite rädd för att hon helt ska köra över mig och att jag forever ska vara den där "lilla medhjälparen". När vi sjöng sade hon sånt där som att "let's skip that pause, it's easier for you" och jag tänkte bara NÄ, int någo "easier for me" här nu. Nåja, när jag tänker mer på det, så vad har jag att förlora? ingenting. Måste nu, en gång för alla, omfamna det här tillfället nu och låta mig go with the flow nu bara.
En annan rolig detalj är att jag var så upp o köra över allt det här igår att jag satt och var stirrig och tyst hela kvällen och sen fortsatte drömma om det på natten, att vi satt o lyssnade på hennes musik och en biisi var ett klockrent plagiat av en Britney Spears-låt. Och jag sa det, att den här på minner ju nog jävligt mycket om den där Hit me baby one more time. Och då blev hon så defensiv och började joma att näää, inte alls. Och då blev jag så himla, jävla sur att jag bara sa "fine, i'm out" och så snörde jag på mig rollerblades (!) och stack därifrån, kom hem o sa att hon är en idiot. Drömde liksom om besvikelsen, att hon ska vara en sån där som inte kan se på sig själv kritiskt, som inte kan medge sina egna brister. Vilket ju nog också kan vara faran med att jobba med vem som helst, men nu ska jag inte måla fan på väggen.

Kort sagt: jag lärde mig så mycket om mig själv igår på en så otroligt kort tid. Tack universum, tack tack.

Sälj kulturell grej med karl

Kikade lite på Åbo svenska teaters utbud och blev så trött. Män efter män efter män efter män. Varför ska det vara så mycket män i det kulturella utbudet? Jag är så otroligt TRÖTT på män och när de ska vara överrepresenterade överallt, speciellt i det kulturella utbudet.

 

Män med mikrofoner

 

En berättelse om en POJKE?! Nää...

 

Kulturmän i pompös dialog

 

Män och raketer

 

Den här tar väl ändå priset. En KARL som är lucia?! Wtf hohohoho hihiihi hahaha.

Ett steg framåt i ovissheten

Ibland villar jag mig in på nätsidor som handlar om "hur man ska skriva en framgångsrik blogg." Sånt här ter sig alltid roande för mig, eftersom jag alltid har varit jävligt noga med att inte leta efter framgångsrecept när det gäller den här bloggen, utan att snarare låta den leva sitt liv och icke-liv, utan yttre påtryckningar. Ändå råkade jag idag morse på nånting som jag tyckte lät helt vettigt:

"Far too many people associate blogging with self-promotion, but that’s a common mistake. Your blogging strategy should be about building and cultivating an audience, and that objective is rarely achieved if you’re only talking about yourself."

Jag tycker ju inte om tonen här heller, "building and cultivating an audience", men tänkte på det där med att prata om sig själv. Kan faktiskt hålla med om att många bloggar jag slutat läsa helt enkelt handlar för mycket om bloggskrivaren i fråga. Jag menar, människor ÄR ju verkligen intressanta och jag läser gärna om dittan och dattan i deras liv, men ibland blir det för mycket uppräknande av grejer som den här personen i fråga håller på med. Det blir snarare som nåt slags lista än som något verkligen läsvärt, jag menar: vem attan är egentligen intresserad av att veta vilka arbetsprojekt någon annan är involverad i och hur mycket tid det tar av dennes liv?

Inatt märkte jag att jag låg vaken med tankemaskineriet uppskruvat på maximum. Ni vet, när man pendlar mellan dröm och verklighet: man drömmer något diffust och sen ligger man vaken och efteråt kan det vara svårt att avgöra vad som var dröm och vad som var verklighet. Inatt, å andra sidan, märkte jag att jag låg vaken, och det handlade om livsångest. Det var djupt allvar, det var frågor och kallsvett: vad fan ska jag egentligen ta mig till? Jag funderade om jag borde börja söka ett jobb på allvar, jag funderade på min tillvaro och om jag är skadad på nåt plan när jag har så lite motivation och lust att verkligen vara med på någonting, och jag funderade vad mitt spelberoende egentligen beror på, på djupet? Det handlar ju om någon form av eskapism: att inte ta itu med måsten utan att lura åt sig ett stycke vakuum, en stund då tiden inte existerar utan man snarare upphör att vara människa eller sig själv för en stund och till 100% koncentrerar sig på något helt oväsentligt. Jag har alltid haft en så fruktansvärt stark dragningskraft till att upphöra att vara mig själv för ett ögonblick, att nå "andra dimensioner" eller att slippa vara i realiteten. Det är väl just sådana som jag som ligger illa till när det kommer till vad som helst för beroende egentligen, för vi rymmer alltid hellre än ser realiteterna i vitögat. Samtidigt så gillar jag att "vara med mig själv" och att vara nykter, så det är inte det. Det är bara känslan av att ständigt vara jagad, att jag lever på lånad tid och att varje minut som jag inte gör någonting för att förbättra min situation går förlorad, som är så obehaglig.
För att nu nå nåt slags konklusion i den här rådigåggan, så vill jag påpeka att det här med att det är meningen att man ska arbeta för brödfödan går jävligt dåligt ihop med det här med att man är en eskapist. Jag har så otroligt svårt att föreställa mig att leva på så sätt att jag skulle sätta största delen av dan till att jobba med något för mig oväsentligt. Och det är det här som ibland väcker mig om natten, känslan av desperation och otillräcklighet, att det finns så många fler frågor än svar när det kommer till hur jag ska leva, och att jag aldrig tycks komma till nån form av lösning och lugn i det hela.
Så kommer helgen nu, och vi tar ytterligare ett steg framåt i ovissheten.

Julafton imo

Ja men hej
ja men hej
ja men hej och hej och hej.
Har rytmer på hjärnan. Allt måste gå jämnt ut.
Nu ser det ut som ett jullandskap utanför och vad ska man säga åt det? Trevligt med jullandskap, två månader för sent. Trevligt med sommarhetta, i september. Och så vidare. Kan vi nu inte bara komma överens om att förflytta tiden 60 dagar bakåt? Idag är det 23.12. Imorgon är det julafton. Ingen julstress hinner nån ha heller. Det blir väl bra?

A killed darling

Kill your darlings, heter det. Och det har jag gjort. Jag har varit tvungen att skala bort onödigheter som sedan blir helt utan sammanhang, och den här passade inte in nånstans i min text, men den passar väl utmärkt in just här:

På eftermiddagarna knäpptes den gamla ugnen på. Ett surrande ljud av elförbrukning gick i gång och doften av mognande leverlåda spred sig i lägenheten. Gubben Trudbert bodde också i ugnen, och han vaknade när man knäppte på den. Trudbert var blyg men snäll, höll sig alltid i bakgrunden men tände sin gula lampa som ett tecken på att han var hemma. Trudbert tyckte bara om snälla sånger i dur, och han lyssnade speciellt gärna till en sång med orden “Han lever, han lever, han lever igen”, eftersom den handlade om honom.

Hejdå, Trudbert.
Nu snöar det som om domedagen var kommen och jag vill slå huvudet in i dubbla omslagspapper, lirka upp det i april.

Tisdag (hittar fan inte på nån rubrik för det här)

Trög, långsam dag med meningar hit och meningar dit. Stryker fortfarande, skriver om och flyttar om. Tänk att det ska vara så besvärligt att bara skriva. Det är ju bara att skriva, eller hur? Men nä, det är inte bara att skriva, om det ska bli läsbar text. Eller läsvärd text liksom. Speciellt om man berättar en historia som inte är ens egen.
Jag drömmer lite om att skriva en novell om en äldre herreman som helt har tappat kontakten till sin son, som dessutom är överdrivet mer vaken och intelligent än den här pappan. Tycker det skulle vara så himla intressant att skriva utgående från någon som överhuvudtaget inte har mycket gemensamt med en själv. Har funderat ganska mycket på familjerelationer på sistone också, vet inte varför egentligen. Kanske för att jag häromdagen insåg att mina egna föräldrar knappast var beredda på allt som ett föräldraskap skulle komma att överraska dem med, också efter att barnen blev vuxna. Ja, det här är väl ett ständigt aktuellt tema. Men jag förvånas av hur mycket familjerelationer fortfarande tycks spela roll i vuxna människors liv.

Måndag

Ja men god måndag på allesamman. Jag sitter i ÅA:s datasal och låtsas studera, skriver på min antologitext och printar, stryker, funderar, snusar. Förde mina Doc Martens till skomakaren och en väska som behöver ny dragkedja också, nu satan blev det äntligen gjort. Det här är nåt jag har velat få gjort i flera år säkert, och så är de färdiga redan imorgon. Så typiskt! Var via lopptorget på Universitetsgatan också och handlade åt mig ett par byxor. Blev närapå förskräckt i pukukoppin, herregud så jag går omkring och ser ut. Som en spurgu, i skitit hår, ful mössa och oändligt hemska lököbyxor. Hamnade dra på mig mina nya byxor direkt för jag stod fan inte ut med att se på hur jag på riktigt såg ut.
Det är nog som att hela kroppen har brakat samman också. Jag behöver större byxor, och magen putar. Jag borde fan börja springa regelbundet, yoga borde jag också börja med, för att hålla den här arma kroppen vid något slags kondition. Det är hemskt att bli äldre när allting bara förfaller, likt en gammal gård eller någo. Det skulle behövas regelbundet arbete för att hålla sig i trim, men det här är ju ingenting jag prioriterar. Nå, vi ska se vartåt det här banar. För tillfället vänder jag mig mest bara inåt, till det jag har att säga och det jag vill skriva. Man får väl ha det så också ibland. Framgången låter vänta på sig, men man drar sina strån hit och dit och hoppas att man klarar sig en månad till.

Ge er, föräldrar!

Om det är något jag har lärt mig här i min barnlösa tillvaro, så är det att barnen alltid vet mest, i en familj. Barnen är smartare! Det är bara att ge er. Barnen kommer alltid att föra den mest klarsynta diskussionen, när det handlar om er som familj. Om ni inte visste det redan, så kommer det kanske som en påminnelse. They will always know better than you.

Ta sig själv ut

Idag tog jag mig själv ut på springrunda: något jag inte har gjort sedan någon gång då det fanns gräs på marken och fåglarna sjöng och sådana saker. Det blev förresten en dålig jämförelse för det gör de nu också, men jag menar sommaren. Har inte sprungit sen jag faktiskt satsade och köpte nya springskor efter att jag kände mig caférik i augusti. Jag tog det försiktigt, för det kändes som att jag var något av ett ånglok som stått i garage i flera månader. Sakta rultade jag fram, försiktigare än någonsin. Och det började klia på magen. På magen! Och kring höfterna så klart, men på magen! Det har det aldrig förut gjort. Händer det åt er också, att det börjar klia alldeles fruktansvärt när blodet börjar cirkulera till platser det inte har cirkulerat på under en lång tid? J tycker att jag är ett UFO när jag talar om sådana saker.
Det kändes bra att springa och bra att komma hem, men sen i K-Market höll jag på att ramla i golvet, det blev alldeles svart framför ögonen. Men sen hade en vän skrivit åt mig att hen är glad att få vara min vän, nåt i den stilen. Jag blev så HIMLA JÄVLA glad. Jag vet inte om jag blev mer glad för orden eller för att den saken liksom hände. Att nån tog tid till sig att skriva en sån sak, förstår ni? Ibland blir man bara så glad åt en företeelse i största allmänhet att man nästan lite tappar bort om den var riktad till en själv eller inte. Det är kanske inte så viktigt heller. Fast klart att det var viktigt. Äh, ni förstår.

Gun vänder sig i sin säng

Idag sitter jag och filar på lite logor och dylikt. Förra veckan gjorde jag Svordom-omslag. Det blev kanske det häftigaste omslag jag nånsin gjort. Ni får aldrig se det, muahhaha. Nå visst. Men poäng: det ska bli så skönt att ha alla dessa i och för sig trevliga små uppgifter ur världen, så jag kan fortsätta jobba med MIN STORA ROMAN. Because it's coming. Ibland vaknar jag om natten och känner på mig hur Gun vänder sig i sin säng. Hon sover, liksom jag, sen vaknar hon upp om natten av ingen orsak alls, och sen gör hon saker. Aj satan, det blir så bra. Så kan jag tänka ibland.

Och så vidare i all oändlighet

Lyssnade på Ricky Gervais som smakade på hot sauce och pratade på Youtube igår, och där sa han nåt som jag tyckte var så träffande. Att folk idag blir kränkta för att andra inte respekterar deras åsikter. DET tycker jag sätter fingret på allt som jag har så svårt med nuförtiden. Debattklimatet. Allt. Att folk bara tutar ut sina åsikter utan belägg och utan att lyssna på motargument.

"Men jag TYCKER såhär. Och jag måste få tycka såhär, du kan inte säga att jag inte får tycka såhär." "Men om du har fel då?"
"Det handlar inte om det, det handlar om att du försöker trycka ner mig pga min åsikt."
"Nej, jag försöker bara förklara vad du har fått om bakfoten."

Och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Det finns egentligen en massa annat jag kunde skr,
äh vi tar det en annan gång. Det är för mycket nu.

Tjena tisdag

En av de ruttnaste veckodagarna oftast, om ni frågar mig (jag är tisdagsbarn) men idag sken solen så jag utvecklade en knallig huvudvärk. Nu har jag dock stjälpt i mig en balja kaffe och är igen på gång i högsta grad.
På programmet idag: rita kombinerat medeltida monster med grodhuvud, skriva på antologitext. Belöning: Se på Bachelor med Nick, äta chokohavrerutor.

Superb dag

Voi perkulan pieksut mikä päivä det var igår! Igår var alltså en så jäkla stor dag så det helt enkelt måste beskrivas.
Var först på skrivhandledning med superba Mia, fick veta att min antologitext visst har potential, visst har en bra berättelse, bara behöver litet oomph, litet förstärkning av vissa grejer, litet flipp helt enkelt. Det här tycks hon annars framhålla mer än ofta: att man måst flippa när man skriver. Låta det fara bara. Jag som inte trodde att jag hade några problem med den saken, jag menar: jag är väl the queen of textflips? Eller? Åtminstone flips in real life.

Var lätt salongserusad på vägen hem, började nynna på en fånig melodi som sen resulterade i en URFÅNIG sång som jag senare sjöng på Poetry Pub där jag gjorde min debut som estradpoes. Jepp, igår gjordes det för första gången. Högt och fult sjöng jag, och sen läste jag en mer seriös dikt som också är väldigt färsk och inte handlar om nånting alls egentligen. Det bästa är att det kändes helt fantastiskt. Det var en sån piece of cake, alltså. Menar inte att jag var nån form av sensation, men menar bara att det är så skönt att vara gammal och o-nervös, lugn och att på riktigt inte give a fuck. Att bara glida in i sammanhang efter sammanhang och typ vara hemma överallt. Alltså jag har alltid önskat att jag vore en sån där som inte ger ett fuck och nu äntligen börjar jag leva upp till det.

För sen: jag gick hem, ringde till J på vägen, hade ett sånt fint samtal, kände mig själv stanna vid Suxes, alltså jag bara stannade, det var något som höll mig där och sen gick jag in, beställde en öl, satte mig vid ett tomt bord och det var inte alls hemskt: det var bara otroligt skönt. Det var karaoketorstai. Och sen sjöng jag Say My Name med Destiny's Child. Började snacka med folk, började dansa medan andra sjöng, hade fina små stunder och samtal och kvällen liksom började gunga, den blev tidlös. Rökte tobak med äldre herreman som tyckte att jag hade fint skuren jacka. Att "såna där ser man inte längre". Tack J, gammal Benetton. Laatutavaraa. Sen sjöng jag Hot Stuff med Donna Summer. Träffade amerikaner. Kom hem och var så i fyllan att jag inte kommer ihåg vare sig hemfärden eller hur jag kom i säng. Bara euforin minns jag och bär med mig fortfarande. Glömde en vante och min halsduk som är från Spanien, ska försöka gå efter dem idag.
Det fanns en tid då jag njöt av att gå på krog ensam, sen kom en tid då det kändes fruktansvärt angstigt och nu kan jag deklarera att tiden igen är kommen då det är ALLDELES FANTASTISKT att gå på krog ensam igen. Herregud vad bra jag har det nu igen. Hjälp, o, hjälp.

Och här bjuder jag på sångtexten:

Ett stycke avgas i din näsa
Ett stycke bok du ej kan läsa
Ett stycke målbrott i din halsöppning
Ett stycke felaktig uppfattning

Om du vill kan du vara vem du vill
Det finns ej nån som kan invända nåt därtill
Om du vill kan du vara min vän
Vi kan byta uppgifter sen
Jag har personlighetsdrag som ej e tilldragande
Men det kan du säkert leva med

Ett stycke oförstådd poet
Ett stycke obevarad hemlighet
Ett stycke frågetecken i din handling
Ett stycke mänska i förvandling

Mörkret sänker sig
Jag tror ni nog förstår mig
Mörkret sänker sig
Sideffekt delay

Den känslan

Det nalkas pms-tider, man kan alltså förvänta sig rajvare både här och där. Att jag aldrig lär mig att censurera? Men alltså, det finns något i pms som jag gillar, hur konstigt det än kan låta. Det är det där djuriska på nåt sätt, den där motstridigheten, surheten och känslan av att ha allting emot sig: på nåt plan känns det så äkta att jag tycker att man inte annat kan än välkomna det likt ett surt gammalt fyllo som en gång i månaden parkerar sig i farstutrappan. Hunden drar och jag blir förbannad, jag vill gå utan att nån drar - INGEN SKA FÅ STÖRA MIG, liksom. Den känslan, konstant.
Det var nån som sa att man också blir mer kreativ när man har pms (rätta mig om jag har fel?) Det här tycker jag mig också känna igen: ett ilsket behov av att skapa dyker upp, det får vara vad som helst, men det ska helst vara stort och provocerande.

Dom och vi

Det är mycket som snurrar omkring i huvudet en sådan här tidig februarieftermiddag. Mest dravel. Så mycket dravel. Det är svårt att veta var man ska börja, men jag känner mig ungefär som en urvriden disktrasa. Äh, allt jag säger låter dessutom klyschigt och använt. Men det var en sak jag ville ta upp. Det är tankar om fördomar och elit, som jag har blivit påmind om att existerar såhär på sistone. Gjorde ett försök att skriva baksidestext till vår skrivkurs antologi som ska ges ut i höst, och fick bl.a. en kommentar om att det här med att skriva i "vi-form" osar självutgivning. Jag blev så klart sur redan då jag fick höra det, men det är egentligen först idag som jag mer har börjat fundera på vad en sådan inställning egentligen innebär. För det första, att det här med att "självutgivning", det är fult, det är banalt. Det är sådant som man ska hålla sig långt borta från nu då man hör till gruppen "riktiga författare". För det andra, att man överhuvudtaget resonerar kring självutgivning och "riktig utgivning" på förlag som två vitt skilda saker. Ja, måhända kommer det ut en hel del skräp på självutgivning, måhända ska man "låta annorlunda" när man ges ut på förlag, men tycker att en inställning i vilken självutgivning per automatik är lägre stående, är elitistisk och bara otroligt ful. Är det ingen som reflekterar över vilken makt förlag och dylika instanser överhuvudtaget har över skapande människor? Förlagen finns så klart, för att en viss standard ska upprätthållas och för att man ska skilja riktigt kvalitativa verk från andra, men samtidigt, så leder väl förlagens makt till en viss likriktning överlag inom litteraturen, att alla verk mer eller mindre strävar till att bli eller blir likadana?
För det tredje, att det att man skriver utgående från ett "vi" på bakpärmen, på något sätt skulle vara banalt. Varför får man inte göra det? Varför ska vi förneka det faktum att vi verkligen är ett "VI" som tillsammans har gått igenom och kommenterat varandras texter, som verkligen har gjort allt för att vi tillsammans ska ge ut en fucking bra antologi? Jag tycker bara att det är en så rutten inställning att utgå ifrån, och ju mer jag tänker på det, desto mer irriterad blir jag, desto mer har jag lust att slå näven i bordet och säga okej, fuck "vi", jag kör väl mitt eget race om det är så det ska gå till. En misstro till detta "vi" speglar dessutom, tycker jag, hela samhällets inställning till hur man ska leva och vara överlag nuförtiden: här finns inget "vi" inte, här finns bara du och jag, låtsas-framgången och väggarna, och så är det upp till var och en att vara sin egen lyckas smed. Jag säger bara fuck it all, och tur att jag har mitt punksammanhang, där ingen nånsin skulle ifrågasätta om man får säga att "vi" har gjort det ena och det andra, där gemenskapen står i fokus och där individuell talang och begåvning är småsaker och strunt, där man inser att gruppens styrka och vi tillsammans är det som räknas.