Det ser inte ljust ut

Ja, här sitter jag och jobbar med det sista projektet för året: en saga som det har satts lite ljudeffekter och musik på. Det är angstigt, det är svårt, det har varit roligt, men det här sista skedet är alltid ångestladdat, nu ska det liksom vara klart. Ska de vara nöjda, har jag gjort tillräckligt, är det här nu verkligen värt att få betalt för? Det är sådana frågor jag sitter och tampas med.

Imorgon är det nyårsafton. Den kommer i år att symbolisera året som har gått: det kommer att vara tyst här. Ensam kommer jag att sitta hemma med angst-hunden som inte kommer att villa gå ut på grund av raketerna, inte har någon tagit kontakt med mig om några festligheter och inte har jag hört av mig till någon annan heller. Det känns både lite snopet och ganska skönt, kan inte riktigt bestämma mig för vilket. Ser i alla fall fram emot ett nytt år trots att nyår för mig sällan brukar betyda några större förändringar, det är snarare om höstarna som det händer grejer.
Som Jenny skrev, så tycker jag också att det sällan har varit ett sånt buzz kring hur dåligt ett år har varit: det verkar som att de flesta bara sitter och står ut med årets sista dagar och ser fram emot ett nytt år som man hoppas att nästan inte kan bli sämre än 2016. Jag, tror ju min natur trogen, att det kan bli ännu sämre, faktiskt. Det ser inte ljust ut för världen. Och med de orden drar jag nu halsduken tätare kring nacken och går och hoppas på att nån, nånstans, inom politiken, ska ta sitt förnuft till fånga.

Mellandagar

SKAM

För de som sett och hört alldeles för mycket om den här serien redan, skit i detta inlägg. För er som inte hört något om Skam, se det! Det är en norsk ungdomsserie, i princip liknande som de flesta ungdomsserier som genom tiderna har gått på teve, fast den här är ny och fräsch på nåt vis: den är i tiden, den går hand i hand med sociala medier, den tar upp brännande frågor som jämställdhet, ras- och klassfrågor och den är fantastiskt rolig också. Samtidigt som den handlar om alla de grejer som alla (edit: de flesta) gått igenom när det gäller förhållande, vänskap, sex, livet, you name it. Och så är den välgjord och spännande. (Exempel på scen: den muslimska tjejen i mitten på bilden bär hem den blonda i bakgrunden då hon druckit för mycket, bakgrundsmusik: Härlig är jorden). Se Skam! Första två säsongerna nu på arenan med finsk eller svensk textning, säsong 3 på Nrk.no med norsk text. Och en fjärde säsong är i görningen.

Mera Derren i livet

Såg på den otroliga trollkarlen Derren Brown och hans senaste show Miracle, och kom igen ihåg det här med att man endast har kontroll över två saker här i livet: sina tankar och sina handlingar. Resten är faktiskt rätt så uppe i det blå. Skönt att komma ihåg.

Nehej

En rastlös och oproduktiv söndag har vi här. Och jag vet: det är inte som att man skulle behöva vara produktiv om söndagarna, men om man åtminstone hade sluppit gå här med sina upprepande, för många gånger tänkta skittankar som inte spelar någon som helst roll för någon, så hade det känts lite bättre. Ifall man hade satt sig ner, inte av uttråkan och utmattning, utan för att vila. På riktigt, för att vila. Om man hade bryggt sig en fin kopp te eller nånting. Men nej. Alltför ofta tänker jag att ett barn hade varit lösningen på allt, hade gett ett ofrånkomligt och självklart fokus åt en: nu håller du den här klumpen nöjd och vid liv. Jag tänker att en tonårsgraviditet egentligen hade varit det enda rätta: ens kropp hade som i förbifarten värpt ut ett barn och studsat in i sin gamla skepnad direkt därpå. Och så hade man haft en tonåring idag. Man hade kunnat relatera till hen, egentligen under hela hens uppväxt hade man kunnat vara där och varit närvarande, för att man hade orkat, för att man hade kommit ihåg. Att nu börja sätta igång med någo barnavlingsprojekt som tretti-fucking-nånting känns lite som om mommo o mofa skulle fara på yoga-retreat med LCHF-diet: bara fel. Och förlegat. Som att man hade satt upp ett finger och sagt att vänta nu, tiden. Öh, jag ska ju också hinna föra släkten vidare. Ähum, jag ville också.
Äh, tyst bara, din slitna hösäck, din kropp hade vridit sig av olust över att i ett såhär sent skede varit tvungen att producera ett nytt liv.

Det har inte blivit av, så är det. Det har inte funnits i vårt intresse under nån längre period, och så tycks det fortsätta. Det kommer alltid något, nu kommer punkturnén till Tyskland. Då måste jag kunna vara full, annars står jag inte ut. Hur hade det sett ut om man åkt gravid på punkspelning? Imbecillt och fel. Bara fel. Och sen kommer cafét. Då skulle man kunna vara gravid, förstås. Men att, som sagt så måste man verkligen inte få allt. Vi har ett liv som verkligen inte saknar innehåll på något som helst plan, men just sådana här söndagar kan jag känna mig som skräp bara, som att jag har försummat nåt slags uråldrig mänsklig uppgift som bland annat innebär att ta hand om någon ny person. Jag vet att det inte finns några tvång, men när jag skulle villa det, jag skulle verkligen vara en skitbra morsa. Jag skulle må bra av att rikta fokus från mitt ruttna jag mot någon annan. Man kan inte få allt, nehej. Men vi ska nu se.

Spenatplätten: matvärldens marshmallow

Igår kväll hade vi månadens kanske festligaste diskussion. Jag började plötsligt orda om spagetti med spenatplättar, tänkte att det egentligen kunde vara en ganska fin kombination. J började utstöta läten som antingen tydde på skratt eller gråt, jag visste inte så jag sa bara att inte gråter du väl? Nej, inte grät han, däremot var han både bestört och road. Sen påstod jag blatant att man kan stoppa spenatplätten in lite över allt, att den är vad marshmallows är i efterrätter, ungefär. Och mitt i allt var det som att en kanal hade öppnat sig: J föreslog omelett med spenatplättsbitar i, jag föreslog spenatplättshamburgare, en lasagne varvad med spenatplättar och sen det bästa av allt: en fritterad spenatplätts-halvmåne eller shard som garnering på en quiche.
För att fira denna triumf åt jag idag rådbröd med ost och spenatplättar i. Det var helt sjukt gott, jag är inte ironisk. Smörgåsens värde steg med 50%. Testa fast.

Ett konstigt inlägg om fetma och självacceptans

Jag är ju naturligtvis feminist, vilket knappast förvånar någon. Och jag är medlem i den, under de senaste dagarna, ganska stormiga Facebook-gruppen Finlandssvenska feminister. Jag tycker det är uppriktigt synd att feministiska grupper ofta tycks "spåra ut" efter en liten tid, efter att tillräckligt många medlemmar har kommit med och försöker komma med sitt och passa in.
Det är ju inte så enkelt med feminism på nätet, eftersom alla har så olika utgångspunkter, grad av insatthet, grundläggande förståelse för vad genus är. PLUS att samhälleliga rörelser på något vis också alltid har politisk anknytning, även om många inte verkar förstå det. Att till exempel klass- och rasfrågor går hand i hand med feminismen.
Nåh, men nu ska jag skriva om en annan sak.

Det blev en rejäl storm efter att en av medlemmarna i gruppen började orda om fetmans hälsorisker i en tråd där nån hade postat vackra bilder på lesbiska, överviktiga människor (eller hur ATTAN man nu ska säga det där på ett pk-vis). Detta var ju naturligtvis väldigt korkat av personen i fråga, att komma med pekpinnar där och börja orda om att kraftig överviktighet är en hälsorisk och att hon inte riktigt förstår varför det är något att bejaka. MEN, sen gaddade övriga feminister ihop sig (och med gaddade ihop sig här menar jag minst 15 likes per motargument) och smutskastade & hånade den här människan i fråga ganska rejält, trots att hon till och med insåg sitt misstag och bad om ursäkt. Jag blir så trött, för det är ju inte klokt från nåns sida egentligen. Människan har ju rätt, faktiskt: fetma är en allvarlig hälsorisk, men hon borde ha varit net-savvy nog att inte ta upp en sån fråga just i en feministisk grupp där utgångslinjen är att man ska få vara vem man vill, se ut hur man vill, vara fet eller smal, eftersom samhället är nog så fullproppat med förutfattade meningar, fatshaming och dylikt. Jag tycker bara att det är så tydligt, att det finns något annat underliggande i den där aggressionen som sen dök upp mot den där människan som höjde ett fetmans varnande finger. Det handlade inte bara om vad hon sa, utan hur hon vågade komma och ifrågasätta något som de flesta feminister har lärt sig att man INTE FÅR säga, eftersom ALLA KROPPAR ska få vara precis hurdana som helst.

Jag tror att det underliggande i den här våldsamma aggressionen mot människans åsikter, är självacceptans och att många med- eller omedvetet själva är offer för samhällets ideal och aldrig skulle godkänna sig själva som feta, det är därför det här blir så känsligt. För är det inte så, att det är när någon kommer och sätter fingret på ens egen ruttenhet, som man blir som mest arg?
Jag undrar alltså hur många av dessa, för vilka det är så viktigt att påpeka att "man får se ut hur man vill," har egna ätstörningar och aldrig skulle godkänna sig själva som kraftigt överviktiga? Det är bara en öppen fråga. Själv har jag grymma våndor av tanken på att bli kraftigt överviktig, jag skulle verkligen inte stå ut med det. Jag ser det dels som att jag är ett offer för samhällets påprackade ideal, och dels som att jag inte skulle orka med mig själv, ifall jag hade blivit kraftigt fet. Med "orka" menar jag här att jag helt enkelt varken fysiskt eller psykiskt skulle orka, jag skulle inte stå ut med elaka blickar och förmaningar, jag skulle inte stå ut med att känna mig tung och stor. Jag beundrar folk som verkligen på allvar inte har någon skillnad med hur de ser ut, som omfamnar och embracar sitt utseende, hur det nu sen råkar vara. Jag tycker verkligen att stora, vackra människor som gräver i chipspåsan och helt tydligt ger fullständigt fan i normerna, är det tuffaste som finns. Men jag håller mig långt borta från att säga att "överviktighet inte spelar någon rolll", eftersom jag själv hade ställt till med ett sjujävlars viktnedgångsprogram ifall jag hade blivit det minsta överviktig. Det är den bittra sanningen.
Jag tycker på ett sätt att det är lite misstänksamt när smala människor som helt uppenbart sätter en MASSA tid ner på att se ut som skönhetsnormen kommer och säger att "kroppar ska få se ut hur som helst" när de helt tydligt själva går efter en helt annan linje. Borde de inte snarare säga att de önskar att det vore okej, but society made me weak? Jag vet inte, tänkte bara försöka komma med ett annat perspektiv på det här ytterst känsliga ämnet.

Halvbekanta och öppna sår

Vet ni vad som är dagens skällsord för mig? Jo HALVBEKANTA. Dvs bekanta som man har, men som man egentligen inte känner så värst bra, som man inte riktigt kan vara sig själv med, för att självet av nån anledning känns konstlat eller groteskt - men som man heller inte kan säga nej åt, när de vill olika saker, till exempel träffas.
HUR SKA JAG FÖRKLARA, att jag sällan ens träffar mina riktigt goda vänner? Och att jag är helt nöjd att ha det så? Att de sociala medierna har varit räddningen för mig, eftersom de i princip ger mig möjligheten att få känslan av att ha haft en supersocial dag utan att behöva träffa en enda människa?
Nej, jag kan inte svara på förfrågningar om "jag får sova hos dig i natt" med orden, "nej du, eller ja det går, men kan du vara tyst och typ bara gå och sova för jag orkar inte prata?" Grejen är ju att jag nog skulle orka prata, OM DET HADE VARIT LÄTT, liksom det är med goda vänner.
Allt det här låter för övrigt så fult och säkert känner sig största delen av min bekantskapskrets nu träffade och blir rädda för att ta kontakt med mig. Jag hyser inga agg mot nån, jag är bara så trött på att jag inte kan vara mitt eget, avslappnade jag fast hur jag har övat på det. Jag tror liksom alltid att jag har kommit till en point, där jag kan vara hur attan som helst och skiter i hur folk uppfattar mig, men så behövs det bara några timmar med halvbekanta och jag är ett tillspelat, konstigt vrak som dessutom är HELT SLUT eftersom jag har satt all energi på att hålla upp nån skojfrisk fasad som sen ändå är totalt misslyckad och som antagligen gör mig värre än jag är.

En sak till om den här saken också: det finns människor som jag räknar till mina goda vänner, som jag träffat ansikte mot ansikte kanske två gånger i mitt liv. Resten av tiden figurerar de bara på nätet, men man vet liksom att den där. Har ni det också så? Är det egentligen inte extremt narcissistiskt på nåt plan? Att man liksom har nån sån där underliggande tanke om att ens riktiga vänner ska vara "noga utvalda"? Hmm. Jag vet inte, jag har så svårt att ha många, ytliga vänner. Vad ska man med såna till, liksom?

UPPDATERING:
Och vet ni, när jag nu håller på, och när jag nu sitter här i fullblommande PMS och är hormonstinn och mysko i huvu, så ska jag meddetsamma skriva om en annan sak, dvs hur svårt jag tycker att det är att ha att göras med människor som lever i en lögn. Jag vet, det låter abstrakt, men det är ju verkligen så, att man hur lätt som helst ser att vissa människor faktiskt lever i en ren och skär lögn: de må vara hur trevliga och intressanta som helst, men det är något de ljuger för sig själva och andra om. Och det här gör dem bara så outhärdliga för mig. Det känns som att vad ska jag dit och berätta om mig själv och diskutera om saker, om jag aldrig ändå kommer att få hela sanningen i utbyte, bara föreställningar och dolt illamående? Jag blir bara känsligare och känsligare för det här. Folk säger att det är "okej att må dåligt" och ja, jovisst - det får man väl lov att säga i ett samhälle i vilket de flesta på nåt plan mår dåligt, att ja: det är okej. Om man bejakar sitt illamående och faktiskt försöker göra nånting för att man ska må bättre.
Men sen när man som en människa som jag, som faktiskt har gått över sju berg och genom tretton dalar, för att komma fram till en människa som äntligen är frisk och ren och kry och fri från föreställningar, konstant ska konfronteras med människor som går omkring som öppna sår och ropar på hjälp. Och sen när man går dit och petar och säger att "nämen hej, hallå här är ett sår" så blir de bara förmärmade eller förskräckta och skakar bestämt på huvudena, att "nejnej, inget sår här inte". Då orkar jag ännu mindre, och jag blir stött också. Det är som att folk har kommit överens om att självförnekelse och ett liv i lögn är helt fine, ända tills man brister och behöver proffsvård på riktigt.
Hur var det Thåström sa (eller var det ens han)? Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.

Saker

Det finns ett par saker som alltid får mig att gråta, till exempel
1. Disneyfilmer
2. Töntig musik, typ "Du ska inte tro det blir sommar" på sommarteater
3. Teveserier som fångar nåt unikt och väsentligt, vackert och skört
4. Mina föräldrar som kommer och är tafatta och snälla medan ens eget liv ter sig som en attans sophög. Idag var det föräldrarna som kom och hämtade hem sin hund, som inte ville åka hem. Och nu sitter jag här med denna flickiga tomhet. Ska försöka dränka allt i musikskapande och komma ut som en bättre människa.

Lovande gegga

Helgen kom och det blev fest och allt möjligt, men ja, så var inte riktigt nånting som jag hade föreställt mig. Det är väl ingens fel att det blir så, men ibland kommer saker bara inte riktigt i gång och man vet inte varför. Så kändes det i lördags. Allt fanns liksom där: musiken, mänskorna, humöret, men sen sitter alla bara ändå och väntar på att nåt ska hända. Eller så tyckte jag. Nåja, men klart det var angenämt ändå, tills jag blev full av gegga, och måndagen kom ganska tacksamt. Tänkte nästan att hurra, tillbaka till mitt eget liv! Här händer till exempel ett ljudkonstprojekt, hur pretentiöst låter inte det? Ska sätta ljud på en saga, det måste bli bra. Det MÅSTE helt enkelt bli bra detta (no pressure) för blir det bra finns det förhoppningsvis fler jobb att hämta just här. Eller så hoppas jag, nästa år. Klart jag tar chansen att få lorva omkring för mig själv ett bra tag på största allvar. Idag har jag bland annat gått omkring med min zoom-inspelare och smyginspelat folk som pratar, går och till sist lekt med vatten i bastuämbaret. Nu ska jag försöka ratta in bra ljud och sagolika melodier och så ska det bara bli guld detta.

Torsdagshandlingsförlamning

Idag är det så urbota grått och mörkt så till och med min svamplampa lyser mitt på dan (den är ljuskänslig). Och det regnar och sköthunden som inte har nåt emot regn drar, medan egen hund släpar efter bakom en. Själv går man i mitten med två band som är raka framför och bakom en, känns sådär lagom lustigt. Jag är så RASTLÖS, så full av liv och lust att göra saker, men ingenting händer riktigt, och jag förmår inte ta tag i de där RIKTIGT stora sakerna, eftersom det känns som att jag behöver ordentligt med tid för dom. Så slutresultatet är att jag bara sitter här och drar i lösa små trådar, kommer inte riktigt någon vart. Ser fram emot helgen och littskapskursen, att få ta del av andras texter och skriva egna nya, och sen julfesten såklart. Ska uppträda med en sång medan en annan littskapsdeltagare mellan verserna kommer att läsa dikt och jag är så BYXBRAKAPEPPAD inför detta så jag hela tiden frågar mig att varför är det inte lördag nu, nu, nu? Har börjat spela gitarr och det är så skönt med gitarr, det plinkar så trevligt och det är så fint och överraskande att trycka ner olika strängar och hitta ackordföljer på detta, för mig rätt okända, instrument. Har tänkt få ihop än fem låtar till en repertoar, för det är alltid bra att ha en gitarrepertoar, tänker jag mig.

Bara en liten nöt

Måste bara berätta en lite lustig anekdot (?) ur mitt liv som säger så mycket om min fåniga livssituation, tycker jag. Tycker att jag får så mycket lön hela tiden, då det ploppar in summor härifrån o därifrån, jag blir helt nämen ska ni nu också betala. Så jag har inte ens idats meddela om ett tillfälle som jag jobbade i oktober eftersom jag tycker att det kommer in helt tillräckligt med pengar in ändå. Lål. Poängen är alltså att det handlar om helt löjliga små summor som hade ställt till med enorma problem om jag t.ex. var ensamförsörjande eller bara ensam, men eftersom jag inte är det, och eftersom jag aldrig gör något, och eftersom jag äter typ bara makaroner, så blir det inte så dyrt att leva.

Jag minns när jag var på besök hos mommo för många år sen då jag jobbade som skolgångsbiträde, och jag bredbent satt och snackade om att "pengar har jag inga problem med". Och mommo fick nåt smärre fniss-anfall då hon tyckte att ingen säger så.

Får man sova nu?

Jag borde:

- gå in på det där bankkontot och gå igenom hur mycket pängs jag sist och slutligen har fått för julkalendern, samt dra av de där eurosarna för välgörenhet. Har tänkt att det får bli kvinnobanken, för att investera i kvinnor är som att investera i framtiden, så var det sagt.
- jobba (musik)
- jobba (skriva)
- jobba (rita)

Jag orkar ingenting. Får man stänga av nu, som muminfamiljen? Får man sova nu?

Finland

Idag är det självständighetsdag och jag blir som brukligt lite upprörd av alla Facebook-posts som har med den saken att göra. För såhär är det: jag må vara bortskämd och otacksam, men jag ha alltid haft så himla svårt att hysa några varma känslor för det här landet. Jag tror att det bottnar i något som kommer hemifrån - ett förakt mot det finska, det fanns med mig genom hela barndomen. Det muttrades och hånades när det kom till det här landet, och hur man gör här. Finskatalande skulle liksom alltid först bevisa att de var trevliga, helst skulle de också tala svenska, annars var de bara junttin, enligt min familj då (väldigt förenklat, men i princip såhär). Jag vet att det är för jävligt, men jag tror att många finlandssvenskar faktiskt resonerar på det här viset: de exemplifierar verkligen detta svenskatalande bättre folk genom att bara vara sina usla jag. Dessutom var det inte som att man gillade sin egen folkgrupp, finlandssvenskarna nåt mer heller: kan inte räkna alla de gånger farsgobben har stängt av radion eller FST för att han "inte står ut" med att lyssna eller se på de där koketta fåntrattarna. Så att, jag har vuxit upp med nåt slags konstigt förakt gentemot allt som händer och görs i det här landet.
Nå väl. Nu har även familjen fått vänja sig vid en verklighet i vilken finskatalande människor är en oundviklig och givande del av deras vardag, i och med brors flickvänner bland annat. Själv har jag på senare år fullständigt omfamnat finskan eftersom jag älskar att jag äntligen kan prata det (jaaa!) och knappt vill annat än stappligt uttrycka mig på detta poetiska, fantastiska språk. Och för att finska utgör en sån efterlängtad motpol till det där äckliga, finlandssvenska... ja, ni vet. Men ja, men ja. Varför skriver jag om det här? Jag skulle ju skriva om nånting helt annat, nämligen - jag skulle försöka göra en lista över vad som jag är stolt över med just Finland. Hrrrm. Eftersom det är en ganska utmanande uppgift, helt enkelt. Utmaningar är roliga.

Saker jag är stolt över med Finland:
1. välfärdssamhället, tanken på att alla i grunden ska ha samma förutsättningar, även om det ju inte i praktiken fungerar så. Men vi är i varje fall inte USA (ännu).
2.
3.
4.

Alltså, jag kommer inte på nånting!! Jag skulle skriva "skogen" eller "naturen", typ, men vad är nu det att vara stolt över, det är ju inte som att nån har gjort något för att naturen existerar, den bara råkar vara här? Dessutom håller man ju på att skövla skogen också, man har dikat och förstört urgamla ekosystem, så grattis bara. Sen skulle jag skriva Sibelius, men urk, fy fan. ja, han var duktig, men han är så glorifierad, jag börjar tänka på hans fru Aino, som stretade och höll familjen ihop och jobbade i trädgårdsland medan Sibelius "uttryckte sig själv" och åkte på supresor till St:Petersburg.
Sen skulle jag skriva Saara Aalto, men hon måste ju åka härifrån för att nå sitt fulla potential, så att... tack Finland. Sen skulle jag skriva "gamla människor" och de som i princip har byggt upp vårt land, kämpat i krig och så vidare, och ja, det är kanske något att vara stolt över. Men även där ringer varningsklockorna, börja orda nåt sånt där "Kiitos 1939-45" likt nazisterna. Nejnejnej.
Så vad är jag stolt över? Nokias gummistövlar? Angry Birds?

Jag har alltid varit så störd på detta allvar i och med självständighetsdagen, detta konstlade, myskoga allvar och surpupperi. Jag förstår det: det var många som fick sätta livet till för det här landets självständighet, och det gick kanske inte så bra, vad vet jag, jag har så dålig allmänbildning. Jag minns bara när jag som yngre stod i Borgå och såg krigsveteranerna marschera genom stan med sina flaggor. Och de var så sura. De var nästan bittra, de var liksom tyngda av livsleda. Det var som att flaggorna vägde flera hundra kilo. Sen skulle de där arma, fula ljusen tändas och hurra, det var det. En så erbarmligt tråkig dag, då man, enligt mig ju borde ha firat och dansat istället typ, ropat skål och grattis och jippii, hurra, oss. Och sen den där arma slottsbalen. Där ska folket sen följa med hur landets elit har klätt upp sig och betalat en massa onödiga pengar för fula klänningar i dyra tyger. Och inte är det som att det händer nåt på den där arma balen heller - det är bara som en kavalkad av ingenting, en innehållslös uppvisning av rikedom, kändisar och strunt!

Nu blev jag så inspirerad att det blev en liten ruta, där med den.

Epic fail happnd

Testade appen "happn" - typ som Tinder, om jag förstått det rätt, fast man också "bara kan knyta sociala kontakter där". Misslyckades på alla punkter:
1. ville själv inte vara tillgänglig för någonting, inte kaffe, inte dinner, inte movie, ingenting.
2. Sen skulle man i och med nåt slags introduktionsuppgift, hitta två mänskor man likade. Jag hittade en: en tjej från ÅA, såg sympatisk ut. Sen var det slut, hittade ingen annan. INGEN. Har ni sett hurdana bilder folk väljer att representera sig själva genom i såna där appar? Det är som ett galleri av folk med olika grader av fucked up-het. Det är folk med olika miner och från olika vinklar, granna färger, äckliga trimmade skäggstubbar och märkeskläder och bara urk. Närmast kom en 27-åring som gillade hundar och som hade fotograferat sig sittandes i en baklucka på en bil. Men också det: suck, bara suck. "Jag-är-en-sån-här-down-to-earth-människa." Är så tacksam över avinstallationsknappen.

Ut i Rom och hem igen

Ja men hej och hej igen! Att skriva här känns mer och mer som att komma hem på ett konkret plan, vet inte hur mer jag ska förklara det än just så: genom att sätta mig här och ha tid att skriva lite, känner jag mig som hemma.

Vad har hänt sen sist? Nå, vi har varit i Rom. Det var på ett sätt underväldigande, kanske för att vi redan var där en gång i februari i år. Hade på nåt sätt tänkt mig få liknande upplevelser som sist, att man baxnade redan från bussfönstret från flygfältet in till stan, men så åkte vi ju med en annan buss som inte tog rutten förbi Colosseum till exempel - och så var det som att den där första bussresan banade väg för hela resten av vistelsen: det var liksom inte lika stora känslor som sist.
Staden var ju lika fin som sist, det var inte det, det var kanske bara dumt att åka tillbaka och tro sig ha liknande upplevelser en gång till. Och så var det kallt också, hade inte förväntat mig det: fick gå med tröja och jacka hela tiden, och vantar och mössa. Frös ändå. Screw you alla som säger att man är "van vid kyla" bara för att man kommer härifrån. Kyla är kyla ändå.
Nåja, men nog fick vi ett par minnesvärda upplevelser ändå. Gick på moderna museet, fick ta del av en helt fantastisk utställning med nutida konst om bland annat squatting och videoverk, grejer som verkligen gjorde intryck. Bonus förstås att det inte är säsong och man inte behövde trängas nånstans. Staden snarast sov och folk gick omkring i nåt slags före-jul-koma med stopparockar och nollställda miner.
Mest var det liksom livet som gjorde som påmint, trots att man gick där och lekte att man hade semester. Detta med dessa telefoner, som ständigt är uppkopplade och ser till att plinga och meddela om än det ena och än det andra som måste tas ställning till, gör det ju inte enklare precis. Har ändå en känsla av att det där tar över mer och mer: det var enklare förr, utan smartfån, då man bara var och gjorde business på businesstid och hade fritid på fritiden.

För ja, det händer så jävla mycket, hela tiden. Ska börja spela synth i ett punkband, åmoron första träningen, få se vad det blir av det. Målet är en tysklandsturné i skiftet mars-april. Lär ju inte vara nåt som tar så mycket hjärnaktivitet av en, men det ska ändå göras, och nya mänskor ska tråttas in i ens liv, och så vidare, och så vidare.
Ska göra nåt slags ljudlandskap till en saga före årsskiftet, som ett jobb (ja, jobb!). Det är som att drömmen knackar en på axeln och man bara, jå - det där gör jag gärna, alltså väldigt gärna, alltså, DET DÄR ÄR TYP EXAKT VAD JAG VILL GÖRA, TACK TACKSAMHET, ALLTING, TACK SÅ VÄLDIGT JÄVLA MYCKET.

Men nu: har ju en massa Rom-bilder från min telefon, så här får ni en uppfattning av det fantastiska:

Dessa små BLOMBILAR. Vad kan man (annat än fort fota!)

  

Nattgata

En av de första dagarna: sol och palm. Vad kan man, vad kan man?

 Joakim tar en apelsin från Villa Borgeses trädgård (vars frö nu förhoppningsvis gror i min kruka)

Bevis: jo, det växer apelsiner här.

 Vacker målning på vacker gata

 Vi åt nåt slags strunt medan vi drack gott vin, andra kvällen tror jag. Fotade mest pga den utsökta (och jag överdriver inte) vinägern. Gillar det, att grejer per automatik är UTSÖKTA: inget skit, liksom. En helt oklanderlig balsamico-vinäger värd att dokumenteras.

Efterrätten: tre små läckerheter, inget värt att dokumenteras egentligen. (J: det här med desserter har italienarna ingen vidare koll på)

 Igen: Villa Borgese-parken. Ett ställe vi kommit att älska sen förra besöket. En så fantastisk park, med gamla träd och vilda papegojor som skränar och flyger omkring. What's not to like?

...och fontäner.

 

 Slumpmässig typisk Rom-vy.

 Uråldriga gravstenar från före Kristus.

 Rom by night.

 En fin restaurang som vi turligt nog sprang på: Lilla Domherren eller nåt sånt hette den.

 Våra spanska (eller kanske baskiska) bordsgrannar

 

Här fick jag en av mina drömmar uppfyllda: åt île flottante - flytande öar. En fransk dessert som är SUPERB. Finns inga ord. Bara pröva.

 Man ska snart rösta för eller emot att rädda bankerna från konkurs. Spännande.

 Här har varit en plansch (Ur serien: Sånhäna saker som jag gillar.)

 Terme di Caracalla. Igen: ett sånt där helt storslaget, förkristligt, romerskt BADHUS i ruiner. Här har det funnits bibliotek, kallbad, varmbad, ånga som värmt upp bassängerna, you tell me. Helt fantastiskt.

 Vi åt pasta och stirrade på vanliga lunchätande italienare.

 Hittade ett mysigt, förfallet kvarter

 

 

...med tillhörande lustigheter.

 Den reguljära italienska frukosten: bakelse på bakelse (man vänjer sig)

 Här hade min telefon nåt slags imma på sig men det blev ju lite drömskt. I alla fall: här såg vi på storslagna målningar av Rafaello och Caravaggio i Palazzo Barberini.

 Och som brukligt träffade vi på trevlig katt.

 Och jo: det var nästan nån form av höst i Rom. Eller snarare vårkänsla med höstlöv. Konstig vinter.

 Här åt vi en vegansk smörgås. Och gjorde ett försök att ta nån form av selfie. Inget vidare lyckat.

Det var typ det.