Veckan

Jag blev gräsänka. J stack till London och allt gick mer eller mindre åt helvete. Hunden åt en gummiboll och började spy, eller det var oklart om den spydde pga gummiboll, hönsben eller att den hade ätit skit. I varje fall stod jag och höll om den medan den gulpade upp gall-liter efter gall-liter ner i tvättrumssilen natten till måndag (efter att ha tvättat av två mattor med fransar fick jag styrt hundskrället direkt till badrummet). Nästa morgon blev det veterinär, röntgenbilder och hund på dropp. Mili klarade naturligtvis alla utmaningar som att bli stucken med nål och ligga utfläkt på röntgenbord alldeles galant, och hade dessutom gjort sig så populär bland veterinärpersonalen att tre stycken tanter vinkade hejdå åt den när den på skrangliga ben skulle bege sig hemåt. Inga hönsben hittades i tarmkanalen. Obs, allt detta hände medan jag också gick igenom nån form av paranoja och ensamhetskris. Allt som jag hade föreställt mig att skulle bli så skönt och kiva när J åkte bort, blev istället tyst, tråkigt och så angstigt att matlusten for. Nå, men nu har jag vant mig och matlusten har återvänt.
Idag morse sket Mili ut en prydlig liten leksaksboll som hade tappat sin färg. Ikväll måste jag skriva om Gun. Jag skriver det mest för att jag själv ska plantera in tanken på mig, att i kväll måste jag skriva om Gun. Kan inte låta det fortgå såhär nåt mer nu, att jag bara tänker på det, men inte skriver.