Vänner och ovänner

Det här blir en ganska svår text att skriva, eftersom den lätt kan uppfattas som väldigt arrogant, men: så länge jag kan minnas har jag varit en sån där som blir kontaktad av och ibland till och med umgås mer med människor jag inte gillar än människor jag verkligen gillar. Jag trodde det här var bara inbillning och att de flesta tycker att de har de så; att de går och stör sig på vänner de egentligen inte vill ha medan de saknar sina få, "riktiga" vänner. Men så sa J att det här är nånting som är typiskt mig. Så länge han har känt mig har han sett mig gå omkring hemma och stampa i golven och perkla mig över folk jag inte vill ha i mitt liv, men som ändå, av olika anledningar, tycks vara där. Han tycker mig vara onödigt trevlig mot människor jag inte riktigt gillar, medan jag inte alls kontaktar de jag gillar. Jag har inte riktigt någonting att säga åt den saken; så är det faktiskt.

Jag har alltid nästan lite tyckt synd om människor jag inte gillar, eftersom de stackrarna bl.a. undgår nöjet att vara omtyckta av mig (haha). Genom att vara kiva och trevlig (dvs intressera mig för dem, fråga saker, uppmuntra och skoja) försöker jag nästan locka fram nåt slags bortglömt spöke i människorna, jag hoppas att spöket ska dyka upp och överraska mig och också de själva, och avslöja att det under ytan av irriterande-människa finns en jättetrevlig och spännande typ. Så fungerar det tydligen inte. För:

Efter att jag har varit sådär himla kiva och visat mig intresserad av människor jag överhuvudtaget inte är intresserad av, så föreslår de spontant att "ska vi inte ta en öl i helgen" och jag bara vrider mig och letar febrilt efter nån sanningsenlig bortförklaring i bakhuvudet, men hör mig oftast svara att "javisst, om jag hinner: varför inte". ("Om jag hinner". Mitt livs största skämt.) Eller så bjuder de en på kalas och jag känner mig tvungen att gå eftersom det finns bara fem andra attending (varav två är kämppisar). Människor jag inte gillar tycks ofta vara otroligt aktiva på flera plan; de ordnar och fixar och vill så gärna ha liv och rörelse kring dem, men hör och häpna så verkar omvärlden nästan vara trött på deras hurtiga försök att skapa nåt slags illusion av socialt umgänge i sina liv. Vem är där och förbarmar sig över dem? Svar: jag.

Okej, nu är det en specifik människa jag tänker på. Jag måste skriva lite om henne, för att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är jag ogillar hos henne, men ändå har känslan av att jag absolut inte vill umgås med henne. Hon har ett konstigt bedjande sätt, jag får en känslan av att hon mest är ute efter att utnyttja människor, fast hon antagligen inte är medveten om det här beteendet själv. När hon ordnar kalas, så står det i beskrivningen att "man gärna får bidra med grejer till matbordet", vilket jag i vanliga fall inte skulle tycka att är det minsta girigt eller felaktigt på något sätt; jag fattar nog att folk inte har pengar. Men när det kommer från henne, så rynkar jag genast på näsan. Hon har ett märkvärdigt sätt, som omärkbart nästlar en kring hennes finger; hon får en att gå med på saker man inte vill och hon får en att gå omvägar, att vänta på henne i onödan för att hon typ alltid är sen, hon får en att anpassa sig och säga att "jo, det går bra" och så krånglar hon till allt så att enkla saker blir besvärliga. På något plan förknippar jag det faktum att hon är kristen med det där beteendet, förstå mig rätt nu, jag har ingenting emot kristna i allmänhet och drar inte alla religiösa över en kam. Jag tycker att Jesus kom med många bra poänger för hur man gör sig bäst som människa och behandlar andra. Liksom Buddha, och säkert också Mohammed, eh. Sen är det ju synd att kristna har betett sig så oerhört skit genom historien och att folk utnyttjar sin tro och religiösa läggning för att få grejer och kunna bete sig hur fan som helst. I hennes fall handlar det just om att jag tycker att hon betraktar sig själv som ett barn av herren och som att hon kan bete sig hur som helst och göra vad som helst, eftersom herren ändå har en utvald plats för henne i sitt rike. Hon snackar också ofta om hur spännande det är att se vilken väg Jesus nu har förberett för henne. Jag avskyr den där passiva inställningen till livet; som att man bara kunde glida omkring hur som helst, för att man har nöjet att vara kristen.
Nu har hon hittat på nåt annat projekt på FB till vilket hon har bjudit in massor med folk, även det evenemanget ska man "betala vad man känner för" (så vagt, så elakt) och låter som att det ska vara så roligt och kiva och ojoj vi ska dansa och spela teater och sjunga. Jag frågar mig bara: om man är så icke-tilldragande att man tvingas grunda en öppen Facebook-grupp till vilken man sen själv öser på människor som inte har något val om de vill joina eller inte, varför synar man inte sig själv i spegeln då, först? Varför låter man inte folk själv välja? Varför ska jag nu vara i en situation i vilken jag är tvungen att ta ställning, tvungen att svara: "NEJ, jag är inte intresserad. Tyvärr"?

Och ja, varför är vi överhuvudtaget vänner då, kanske ni frågar er? Okej, vi är enbart vänner för att vi behöver varandras hundvaktartjänster: så är det bara. Jag behöver henne, hon är en bra hundvakt och jag tar också gärna hand om hennes hund, men that's it, ska det vara så svårt att förstå? Har en annan sån vän som också har hund, som mera fattar det här att vi är vänner på grund av hundarna, vi har mycket gemensamt annars också, men hon den här andra fattar liksom att man bör avvakta med människor och lyssna på deras signaler, inte tränga sig på. Hundarna har fört oss samman.

Varför kontaktar jag inte människor jag tycker om då? Ja, eventuellt tänker jag kanske att de människor jag gillar är lite likadana som jag; de uppskattar ensamheten så jäkla mycket så man inte riktigt vågar fråga om man får störa den. Men ibland händer det faktiskt, att människor jag gillar kontaktar mig och vice versa, och DET, govänner, det är guld.