Tröttheten, för att tröttheten

Min fd parhäst i eftisgruppen har slutat och gått vidare mot nya uppgifter. Kvar med ansvaret blev, naturligtvis *trumvirvel* jag, med mina hisnande fem månaders erfarenhet. Jag har sett fram emot det här bytet, eftersom den nya eftisledaren inte är nån mindre än min vän Kolofont, och visst tror jag också att vi kommer att få en riktigt fin vår tillsammans (alltså, nu börjar jag låta sådär som man skriver hem till föräldrarna...). MEN, igår insåg jag liksom vidden av vad jag har gett mig in på. Gruppens självutnämnda högsta höna satte sig på tvären redan från början, kastade sand och sa fula ord, provocerade och höll på så jag riktigt kände hur min oerfarenhet började picka på mig. Jag fick ta typen åt sidan och förklara att "nu är jag riktigt arg" och säga saker som att "såhär kan vi inte fortsätta" och allt vad det var. Jag var på riktigt förbannad över att bli testad på det där sättet, så det gick hem. Och sen blev allting också bättre, ur hatten drog jag till med en lära-känna-varandra-frågestund som verkligen var på sin plats, jag återhämtade mig varje minut som saker började löpa, tänkte att nog tar det sig det här.
Men så när jag cyklade hem: chocken, tröttheten. Chocken över själva tanken på vad den här förändringen för med sig, vad den kräver av mig: styrka, kraft att säga ifrån, en slags vishet, vuxenhet och självsäkerhet som jag tamejtusan inte vet om jag har. Och tröttheten, för att tröttheten. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir direkt utmattad av känsloutbrott.

Men det är liksom inte allt det här som händer och hur svårt nånting är. Det är det att jag skriver om allt det här som händer, som gör mig lite orolig. Jag börjar tycka att jag sätter ner för mycket energi och tankearbete på nånting som egentligen är totalt oviktigt, för mig. Oviktigt är det ju inte, men för mig. Obs, skillnaden. Jag vill ju egentligen annat; jag vill jobba på nån arbetsplats i vilken folk inte får nån form av hjärnsläpp en gång i halvtimmen, där man inte behöver ta fram sina starkaste medlarsidor var femtonde minut och där man inte behöver tänka på att "hålla sig lugn" hela tiden eller "vara ett gott exempel". Jag gillar sånt där och jag är en riktigt acceptabel eftisledare, men tro mig; inte för den här lönen. Jag börjar nu igen tycka att jag ger litet för mycket av mig själv. Det gör jag ju liksom alltid, men jag börjar tycka att om det är så att jag ska jobba med att ge 100% av mig själv och mina attans förmågor varendaste en dag, så vill jag snart börja ha betalt för det också. Jag vet också att det finns såna som är bättre på sånt där med barn än jag; såna som inte tar så stor stress av att det är oroligt i gruppen, som tar det mera med en klackspark och inte går hem och ältar och funderar på hur man kunde göra saker bättre. Nån sån kunde då snarare ha det där jobbet än orosmolnet jag, eller hur? Man ska förstå vad man är bra på, och vad man är dålig på.

Jag hade en så himla fin och beskrivande dröm i natt också, den sa typ allt och den gjorde mig faktiskt lite lugn, men nu hinner jag inte skriva om den för att jag ska iväg. Typiskt va? Jag avskyr sånt där, att jag ska iväg. Nå väl, om jag ännu minns nånting kan jag skriva om den senare.