När jag kom hem idag från Litterärt skapande och försökte berätta om en bra text vi hade läst åt J, så märkte jag att jag fick hålla tårarna tillbaka när jag talade om hur texten var skriven - "den hade nästan inga onödiga adjektiv men så mitt i allt: urskogen!" Kanske var det då jag insåg att den där kursen kommer att vända upp och ner på allt jag vet och känner till. Herre min jäkla jesus christ vilken bra kurs det här är! Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, kanske var det just något liknande, men vad jag inte hade förväntat mig var hur mycket jag skulle komma att beröras av de andra kursdeltagarnas texter.
Kort sagt har vi snackat och skrivit, rätt jäkla mycket har vi snackat om oss själva, vårt läsande och vårt skrivande. Det är ganska mysko att träffa ett gäng människor varav de flesta för en är helt obekanta, och känna en sån himla samhörighet bara för att man skriver, bara för att vi alla har det där iakttagandet så starkt i oss, kanske. Jag föreställer mig att skrivare är iakttagare. Olika saker skriver man ju om, det är också det. Alla är vi olika människor, men inom oss har vi nån sån där jäkla drivkraft som vill utforska och berätta. Alla har den, i olika form och styrka, men det är liksom såna krafter som sätts i rörelse när man hamnar samla sig och på tio minuter skriva en text i vilken varje mening börjar med "Jag minns", till exempel. Och sen tvingas läsa upp texten inför de andra. Först hade jag hjärtklappning, rösten höll inte och det kändes som att jag satt där naken med bröstet uppfläkt för alla att se på. Till sist var det bara helt naturligt. Här sitter jag och skriver, liksom. Och nu läser jag upp det. Inget konstigt med det.
Personligen var det bästa för mig att lägga ner rustningen och bara vara, bara skriva och märka att det inte finns nån tävling här, att detta tillfälle nu för en gångs skull inte kommer att sluta med Lotta som går hem med en pokal eller utan pokal och sur och uppriven. Mycket i mitt liv har bestått av att antingen tävla eller jämföra mig med andra, vilket ju är rätt sjukt från början, för om man tävlar så gör man ju faktiskt aldrig riktigt sitt eget (djup insikt).
Det är mycket som krävs av en för att man ska få nån form av acceptabel, längre text till stånd, men för en gångs skull känner jag mig som att jag inte vill sluta bara för att det verkar för svårt eller onåbart, resultatet. Jag vill göra vad jag kan och det får bli som det blir. En konstig känsla. När jag kom hem rann en lång text ur mig. Måste göra det till en rutin att skriva varje dag, för det är nu bara så himla festligt. Hoppas det fortsätter i den här stilen.
Sunday, January 31, 2016
Wednesday, January 27, 2016
Åsiktsstrider, politik och annat som rör sig i mitt huvud
Det var när sambon sa att han inte har en aning om vad som försiggår i mitt huvud som jag insåg att jag har försummat bloggandet litet på sistone, av den anledning att jag är helt tom i bollen - trodde jag. Sen gick jag ut och insåg att det nog finns en hel del saker som jag går och grunnar på i varje fall.
1. Alltså det här med invandrarpolitiken, gatupatruller, Danmarks nya lag och ryska gränsen, politik och what not. Jag insåg att det börjar bli så fruktansvärt alltihopa, att man reagerar på det kanske allra harmfullaste av sätt: med apati. Man orkar inte förfäras en adertonde gång. Man orkar inte dela artiklar, ondgöra sig och hojta. Även om man naturligtvis borde. Det värsta är, att man antagligen borde hojta, väsnas och protestera ännu mer ju fler tokiga förslag och påståenden man läser om, ju mer rumsren rasismen blir. Men jag tänker felaktigt; äh, jag skrev ju redan en lång uppdatering om vad jag anser om de här sakerna för ett par månader sen.
Farligt med detta: tanken om att allt egentligen handlar om nån slags identitet; var man själv står i en viss fråga. Han man klargjort att man hör till antirasisterna och, ja, då behöver man inte orda mer om den saken.
2. Det här för mig in på följande resonemang, som just handlar om det här att jag tycker att allt mer och mer börjar likna nån slags åsiktsstrid, strider om att övertyga nån annan part om att man själv har rätt i någon fråga och att ens egen fråga är den viktigaste. På Facebook var det en som delade en video från Lesbos, av flyktingar som kommer i land i båtar, barn som gråter, sånt. En annan reagerade med att posta en video på hundmisshandel, skrev "för mig är det här betydligt värre". För mig. Reaktionen på denna kommentar: "du har säkert hundar."
Det är som att diskussionen förs av en blind och en döv. Båda tydligen rätt så inkapabla (i det här fallet) att se något ur en annans perspektiv. Vart hamnar vi om alla bara ska tuta ut med den ena förfärligheten efter den andra, likt nån slags tävling i vem som pungar ut det allra värsta?
Handlar inte den påhittade striden mellan rasister och antirasister egentligen om liknande saker, att övertyga den andra parten om att man själv har rätt? Var är lyssnarna och medlarna? Var är dom som förklarar att den egentliga striden borde föras mot regeringen och makteliten som har ställt de utsatta mot varandra så att de kan syssla med sina svinaktiga affärer (placera vinsterna i skatteparadis, lura folket att det går skit för Finland, till exempel) i fred?
3. Kroppsdiskussionen. Tydligen går debatten kring kroppsbild och ideal igen het. Jag har inte läst ett enda inlägg om det. Jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt, förstå mig rätt nu, jag tycker inte att det är oviktigt på något sätt, det visar ju själva debatten att det inte är, men jag har liksom haft min beskärda del av fucked-up inställning till min egen kropp redan, och nu när jag äntligen har blivit av med den, förkastat alla samhällets ideal och är fullständigt likgiltigt inställd till andras kroppar, så orkar inte ett uns av mig ta del av den här diskussionen. Men det är ju hemskt sorgligt att unga kvinnor (okej, också män) fortfarande i högsta grad är så kapitalistiskt förvillade att de tror att det är ideal som gäller. För ja, det är en kapitalistisk fråga. Reklam är till för att sälja och förmedla ett ideal som ska få oss att tro att vi är ett steg närmare idealet (normen) om vi köper det som reklamen förmedlar. Hela samhället genomsyras av bilder av kvinnor som uppfyller alla ideal och som vi vanliga dödliga felaktigt tror att vi behöver efterlikna för att bli framgångsrika och lyckliga. Till det säger jag good luck!
4. Män som känner sig kränkta över att bli beskyllda för att vara potentiella våldtäktsmän. Get the fuck over it. Ni är vita, (ofta), ni är män: ni står på toppen av fucking allt. Ni är värst. Som grupp. Jag vet att det inte är en lätt "börda" att leva med, men så är det nu bara. Kvinnor är rädda för att ni finns. Orka oja sig över det. Jag frågade min sambo hur han skulle känna sig ifall han gick hem, sent, på samma tomma gata som en tjej och hade märkt att hon hade börjat gå snabbare, att hon hade blivit rädd för honom. Han sa: "jag hade tyckt synd om henne som hamnar leva i ett samhälle där hon är rädd". End of discussion.
Jag är också nästvärst, för att jag är vit, och europé. Mitt liv ger ett fruktansvärt ekologiskt avtryck på planeten bara för att jag var född här, och ja - det är också rätt fruktansvärt att leva med den vetskapen. Men jag kan göra det. Jag gör mitt bästa. Det kan ni också.
1. Alltså det här med invandrarpolitiken, gatupatruller, Danmarks nya lag och ryska gränsen, politik och what not. Jag insåg att det börjar bli så fruktansvärt alltihopa, att man reagerar på det kanske allra harmfullaste av sätt: med apati. Man orkar inte förfäras en adertonde gång. Man orkar inte dela artiklar, ondgöra sig och hojta. Även om man naturligtvis borde. Det värsta är, att man antagligen borde hojta, väsnas och protestera ännu mer ju fler tokiga förslag och påståenden man läser om, ju mer rumsren rasismen blir. Men jag tänker felaktigt; äh, jag skrev ju redan en lång uppdatering om vad jag anser om de här sakerna för ett par månader sen.
Farligt med detta: tanken om att allt egentligen handlar om nån slags identitet; var man själv står i en viss fråga. Han man klargjort att man hör till antirasisterna och, ja, då behöver man inte orda mer om den saken.
2. Det här för mig in på följande resonemang, som just handlar om det här att jag tycker att allt mer och mer börjar likna nån slags åsiktsstrid, strider om att övertyga nån annan part om att man själv har rätt i någon fråga och att ens egen fråga är den viktigaste. På Facebook var det en som delade en video från Lesbos, av flyktingar som kommer i land i båtar, barn som gråter, sånt. En annan reagerade med att posta en video på hundmisshandel, skrev "för mig är det här betydligt värre". För mig. Reaktionen på denna kommentar: "du har säkert hundar."
Det är som att diskussionen förs av en blind och en döv. Båda tydligen rätt så inkapabla (i det här fallet) att se något ur en annans perspektiv. Vart hamnar vi om alla bara ska tuta ut med den ena förfärligheten efter den andra, likt nån slags tävling i vem som pungar ut det allra värsta?
Handlar inte den påhittade striden mellan rasister och antirasister egentligen om liknande saker, att övertyga den andra parten om att man själv har rätt? Var är lyssnarna och medlarna? Var är dom som förklarar att den egentliga striden borde föras mot regeringen och makteliten som har ställt de utsatta mot varandra så att de kan syssla med sina svinaktiga affärer (placera vinsterna i skatteparadis, lura folket att det går skit för Finland, till exempel) i fred?
3. Kroppsdiskussionen. Tydligen går debatten kring kroppsbild och ideal igen het. Jag har inte läst ett enda inlägg om det. Jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt, förstå mig rätt nu, jag tycker inte att det är oviktigt på något sätt, det visar ju själva debatten att det inte är, men jag har liksom haft min beskärda del av fucked-up inställning till min egen kropp redan, och nu när jag äntligen har blivit av med den, förkastat alla samhällets ideal och är fullständigt likgiltigt inställd till andras kroppar, så orkar inte ett uns av mig ta del av den här diskussionen. Men det är ju hemskt sorgligt att unga kvinnor (okej, också män) fortfarande i högsta grad är så kapitalistiskt förvillade att de tror att det är ideal som gäller. För ja, det är en kapitalistisk fråga. Reklam är till för att sälja och förmedla ett ideal som ska få oss att tro att vi är ett steg närmare idealet (normen) om vi köper det som reklamen förmedlar. Hela samhället genomsyras av bilder av kvinnor som uppfyller alla ideal och som vi vanliga dödliga felaktigt tror att vi behöver efterlikna för att bli framgångsrika och lyckliga. Till det säger jag good luck!
4. Män som känner sig kränkta över att bli beskyllda för att vara potentiella våldtäktsmän. Get the fuck over it. Ni är vita, (ofta), ni är män: ni står på toppen av fucking allt. Ni är värst. Som grupp. Jag vet att det inte är en lätt "börda" att leva med, men så är det nu bara. Kvinnor är rädda för att ni finns. Orka oja sig över det. Jag frågade min sambo hur han skulle känna sig ifall han gick hem, sent, på samma tomma gata som en tjej och hade märkt att hon hade börjat gå snabbare, att hon hade blivit rädd för honom. Han sa: "jag hade tyckt synd om henne som hamnar leva i ett samhälle där hon är rädd". End of discussion.
Jag är också nästvärst, för att jag är vit, och europé. Mitt liv ger ett fruktansvärt ekologiskt avtryck på planeten bara för att jag var född här, och ja - det är också rätt fruktansvärt att leva med den vetskapen. Men jag kan göra det. Jag gör mitt bästa. Det kan ni också.
Friday, January 22, 2016
Se var man landar
Har haft en mysko känsla av att jag vill bli vuxen på sistone, vet inte vart det här ska leda. Antagligen slutar det med att jag stapplar ner längs med Tavastgatan i söndriga byxor och med en utslagen ölburk i armhålan, men vi tar det sen när den dagen kommer.
Det började kanske med en kväll som lite spårade ut. Jag som var i fyllan, mer i fyllan, stiftade nya bekantskaper, rojvade och höll på. Lät bändet rouda och slita för jag, the fyllequeen, behövde ju inte slita, hur skulle det se ut? Nej, jag var ju fullt upptagen med att vara fucking awesome på sidan om. Alltså ibland önskar jag att man kunde sparka sig själv i baken, likt en åsna. Om åsnor kan det, alltså. Jag kom hem sent, senare än J efter att ha hängt med basisten och typ glott ut i luften, sagt "ööh" emellanåt. Hela den helgen spenderades i grymma moralkval.
Sen var det detta med att vi fick en förtjänstfull uppgift med J, vi ska vara cafévärdar i sommar. Jo, för fan! Det finns ingen utväg längre, vi ska till Nötö i sommar och driva café. Det är naturligtvis helt sjujädrans roligt, spännande också. Och skrämmande. Det ska vara lunch och caféprodukter och hela hoiton. Man kan liksom inte vakna en morgon och tänka att äääh, nu håller vi fan stängt en dag. Eller, man kunde ju - men det hade inte varit schysst.
Sen är det också det här med att det nästa helg är skrivarhelg, första helgen för kursen Litterärt skapande, och jag känner mig bara som att jag INGET har att skriva om. Riktigt tomt är det på den fronten. Med formuleringarna och sådär, alltså. Eller överlag, nåt jag skulle villa skriva om. Man kan ju naturligtvis skriva om att man ingenting har att skriva om, det funkar också, men det hade väl blivit lite tråkigt i längden.
Jag känner mig lite som i ett brytningsskede och då är det liksom tomt i bollen. En Lotta försvinner medan en annan, kanske allvarligare, kanske mognare, prompt vill ta över. Samtidigt så händer det så himla mycket i världen och ens lilla liv ter sig så futtigt i jämförelse med andra människoöden. Ska ta och avvakta och se var man landar.
Det började kanske med en kväll som lite spårade ut. Jag som var i fyllan, mer i fyllan, stiftade nya bekantskaper, rojvade och höll på. Lät bändet rouda och slita för jag, the fyllequeen, behövde ju inte slita, hur skulle det se ut? Nej, jag var ju fullt upptagen med att vara fucking awesome på sidan om. Alltså ibland önskar jag att man kunde sparka sig själv i baken, likt en åsna. Om åsnor kan det, alltså. Jag kom hem sent, senare än J efter att ha hängt med basisten och typ glott ut i luften, sagt "ööh" emellanåt. Hela den helgen spenderades i grymma moralkval.
Sen var det detta med att vi fick en förtjänstfull uppgift med J, vi ska vara cafévärdar i sommar. Jo, för fan! Det finns ingen utväg längre, vi ska till Nötö i sommar och driva café. Det är naturligtvis helt sjujädrans roligt, spännande också. Och skrämmande. Det ska vara lunch och caféprodukter och hela hoiton. Man kan liksom inte vakna en morgon och tänka att äääh, nu håller vi fan stängt en dag. Eller, man kunde ju - men det hade inte varit schysst.
Sen är det också det här med att det nästa helg är skrivarhelg, första helgen för kursen Litterärt skapande, och jag känner mig bara som att jag INGET har att skriva om. Riktigt tomt är det på den fronten. Med formuleringarna och sådär, alltså. Eller överlag, nåt jag skulle villa skriva om. Man kan ju naturligtvis skriva om att man ingenting har att skriva om, det funkar också, men det hade väl blivit lite tråkigt i längden.
Jag känner mig lite som i ett brytningsskede och då är det liksom tomt i bollen. En Lotta försvinner medan en annan, kanske allvarligare, kanske mognare, prompt vill ta över. Samtidigt så händer det så himla mycket i världen och ens lilla liv ter sig så futtigt i jämförelse med andra människoöden. Ska ta och avvakta och se var man landar.
Wednesday, January 13, 2016
Kvinnor som låter män tro att de har makt
Angående det här med män som tafsar och kommer med snuskiga kommentarer. Det är en grej jag inte kan få ur huvudet. Vad mina vänner sa en gång, i somras. Noteras skall att de alla är ganska sådär framfusiga, självsäkra, gladlynta och på många sätt framgångsrika kvinnor.
De sa ungefär, "ja men det bjuder vi på." Sen ruskade de om brösten så de slängde av och an, gapskrattade och sa ungefär att "karlar, dom kommer med såna där skitiga kommentarer hela tiden. Sånt är det ju". Sen pratade vi en hel del om det här, eller dom pratade - jag lyssnade mest - hur van man är vid att en del karlar ser på en, tar på en, ser det som en självklarhet att de kan kommentera ens kropp, ens utseende och så vidare. Speciellt äldre, finlandssvenska män tycktes det handla om.
Jag hade inte så mycket att tillägga till den diskussionen eftersom jag inte är den typen som karlar ser sig kunna kommentera eller tafsa på sådär bara. Jag tror att jag med tiden har blivit en sån där kvinna som män anar att kan bli stött eller arg ifall de skulle antasta. Kort sagt, det finns enklare byten. Tyvärr.
Jag minns en gång när jag i 18-årsåldern intervjuade ett gäng 70-åriga snubbar som firade sin studentexamen (!) på en restaurang i Borgå. Jag var där å lokaltidningens vägnar i min tighta WWF-skjorta och blev fullständigt uttittad, närapå förlöjligad; de skrattade, skojade och kom gång på gång så tätt inpå att jag fick gå ett par steg bakåt. Det fanns inget uns av vett och sans någonstans. Och jag skrattade med så mycket jag orkade, skojade tillbaka, kände mig som en exotisk fisk i ett övergött, luktande akvarium, försökte tänka på fotona jag skulle ta och artikeln jag skulle skriva när jag sen äntligen skulle komma därifrån i ett försök att bevara nån slags värdighet. Minns att det surrade i en av gubbarnas bröst medan han skrattade, ett konstigt surr, som om han hade en motor i sig. Tänker på den där myskoga gubbmotorn ibland än idag. Tänker på hur jag reagerade; inte blev jag arg, knappt ens irriterad. Kände mig snarast osäker. Idag skulle jag så klart ha blivit arg som fan även om jag nog anar att jag hade skojat med dem i alla fall. Det är väl så man oftast gör, man leker med i deras simpla lek, man låter det passera. För att man inte orkar vara den där som ställer till med en scen. För att man inte orkar med följderna, med risken att göra någon förnärmad och stött.
Hur som helst, så förundrar mig mina vänners attityd till män som tafsar och kommenterar, att man ställer sig så nonchalant till det. Jag vill ju absolut säga, att en sån uppsluppen attityd inte för med sig något gott eftersom den inte ifrågasätter utan snarare befäster män i en ställning från vilken de har rätt att objektifiera kvinnor. Men ändå, ur nån slags bisarr självbevarelsesynpunkt, så kan jag nästan tycka att attityden är sund på nåt plan. Det var så attans befriande att se ett gäng glada, friska och lustiga kvinnor vifta bort de där till synes hjälplösa karlarnas små försök att sprätta spån i hönshuset.
Det här får mig att ytterligare dra en parallell till Ann-Lena Lauréns bok Sedan jag kom till Moskva, i vilken hon skrev nåt i stil med att rysk feminism går ut på att kvinnor låter män tro att de har makt, eftersom man vet att det ändå är kvinnorna som har sista ordet i slutändan.
//////
EDIT.
Nu kom J med en så bra invändning mot det här inlägget att jag måste inkludera den.
Vad som är fucked up med ovanstående skrivelse:
1. Att man går med på att en relation mellan människor definieras av kön.
2. Att relationen är en maktrelation
3. Att det som gäller i maktrelationen är att vinna.
Faaan, varför kom jag inte själv på det där? :)
EDIT END.
/////
De sa ungefär, "ja men det bjuder vi på." Sen ruskade de om brösten så de slängde av och an, gapskrattade och sa ungefär att "karlar, dom kommer med såna där skitiga kommentarer hela tiden. Sånt är det ju". Sen pratade vi en hel del om det här, eller dom pratade - jag lyssnade mest - hur van man är vid att en del karlar ser på en, tar på en, ser det som en självklarhet att de kan kommentera ens kropp, ens utseende och så vidare. Speciellt äldre, finlandssvenska män tycktes det handla om.
Jag hade inte så mycket att tillägga till den diskussionen eftersom jag inte är den typen som karlar ser sig kunna kommentera eller tafsa på sådär bara. Jag tror att jag med tiden har blivit en sån där kvinna som män anar att kan bli stött eller arg ifall de skulle antasta. Kort sagt, det finns enklare byten. Tyvärr.
Jag minns en gång när jag i 18-årsåldern intervjuade ett gäng 70-åriga snubbar som firade sin studentexamen (!) på en restaurang i Borgå. Jag var där å lokaltidningens vägnar i min tighta WWF-skjorta och blev fullständigt uttittad, närapå förlöjligad; de skrattade, skojade och kom gång på gång så tätt inpå att jag fick gå ett par steg bakåt. Det fanns inget uns av vett och sans någonstans. Och jag skrattade med så mycket jag orkade, skojade tillbaka, kände mig som en exotisk fisk i ett övergött, luktande akvarium, försökte tänka på fotona jag skulle ta och artikeln jag skulle skriva när jag sen äntligen skulle komma därifrån i ett försök att bevara nån slags värdighet. Minns att det surrade i en av gubbarnas bröst medan han skrattade, ett konstigt surr, som om han hade en motor i sig. Tänker på den där myskoga gubbmotorn ibland än idag. Tänker på hur jag reagerade; inte blev jag arg, knappt ens irriterad. Kände mig snarast osäker. Idag skulle jag så klart ha blivit arg som fan även om jag nog anar att jag hade skojat med dem i alla fall. Det är väl så man oftast gör, man leker med i deras simpla lek, man låter det passera. För att man inte orkar vara den där som ställer till med en scen. För att man inte orkar med följderna, med risken att göra någon förnärmad och stött.
Hur som helst, så förundrar mig mina vänners attityd till män som tafsar och kommenterar, att man ställer sig så nonchalant till det. Jag vill ju absolut säga, att en sån uppsluppen attityd inte för med sig något gott eftersom den inte ifrågasätter utan snarare befäster män i en ställning från vilken de har rätt att objektifiera kvinnor. Men ändå, ur nån slags bisarr självbevarelsesynpunkt, så kan jag nästan tycka att attityden är sund på nåt plan. Det var så attans befriande att se ett gäng glada, friska och lustiga kvinnor vifta bort de där till synes hjälplösa karlarnas små försök att sprätta spån i hönshuset.
Det här får mig att ytterligare dra en parallell till Ann-Lena Lauréns bok Sedan jag kom till Moskva, i vilken hon skrev nåt i stil med att rysk feminism går ut på att kvinnor låter män tro att de har makt, eftersom man vet att det ändå är kvinnorna som har sista ordet i slutändan.
//////
EDIT.
Nu kom J med en så bra invändning mot det här inlägget att jag måste inkludera den.
Vad som är fucked up med ovanstående skrivelse:
1. Att man går med på att en relation mellan människor definieras av kön.
2. Att relationen är en maktrelation
3. Att det som gäller i maktrelationen är att vinna.
Faaan, varför kom jag inte själv på det där? :)
EDIT END.
/////
Sunday, January 10, 2016
Bra saker och annan orubricerad lista
Det är söndag, jag brukar vara i upplösningstillstånd, men hör och häpna - jag är på riktigt bra humör. Orsaker? Vi har storstädat. Jag är helt säker på att det har med det att göra. Städning är så attans underskattat, betraktas som en sån pina och börda men när det väl är gjort är det som att ett nytt landskap öppnar sig framför en. Man ser saker, man ser strukturer, det finns plats att göra grejer, det finns ordning och den smittar av sig.
Ja, eller så säger vi bara att allt det här har med menscykeln att göra, för så kan det lika gärna vara; jag är i produktiv fas och ser bara fjärilar och möjligheter.
Bra saker:
1. Clue. Mensappen. Få koll på menscykeln - få koll på ditt liv. Ögonöppnande och bra.
2. Linnea och Alfred ska starta podd i morgon, Kapseln heter den. Alltid spännande med nya poddar.
3. En annan favorit skriver nuförtiden för Yle.
4. Säsong två av Fröken Frimans krig. Riktigt sevärd serie. Kvinnokamp och historia, duktiga skådisar och lågmält allvar blandat med underfundig humor. Leta redan på säsong 1 om du ännu inte sett.
5. Säsong 2 av bästa serien nånsin: Mozart in the Jungle. Finns visst på Netflix för dom som har sådant. För de som inte har sådant, gäller sånt här (ha Adblock påskruvad innan ni klickar! Sidan är piss, men den funkar.) Säsong 1 överträffade ändå 2:an med hästlängder, så om ni inte sett den: TITTA!! Bra på alla jävla vis!! Speciellt om man gillar musik, men också om man bara annars är en levande människa med alla sinnen öppna.
Annan orubricerad lista:
- tänk så bra surskorpan är. alltså tänk.
- tänk så spännande det vore vara att få hund-, häst- eller kattungar, bara det att kolla vilken FÄRG dom får! Kan ju vara helt slumpmässigt.
- undrar om man borde dricka en liten, liten bägare gift varje dag. bara för att.
- kolsyra gör allting bättre
- tänk om smarttelefonerna skulle försvinna. Hur skulle folk reagera?
- tänk om det visade sig att alla som har använt mobiltelefon i tio år inom kort skulle förtvina av oförutsägbara strålningsskador. Skulle vara ett ganska enkelt sätt att få bort idioter och bekämpa överbefolkningen.
- det finns inget bättre än inlagd svamp.
- tänk att fotboll har blivit en så stor sport. Tänkte inte skämmas över mina virtuella hästar nåt mer.
- fastlagsbulla är oförklarligt gott. Bulla, grädde och mandelmassa, liksom. Man kunde tycka att ääh, var är chokladen eller nåt? Men nej, det är bara gott.
Ja, eller så säger vi bara att allt det här har med menscykeln att göra, för så kan det lika gärna vara; jag är i produktiv fas och ser bara fjärilar och möjligheter.
Bra saker:
1. Clue. Mensappen. Få koll på menscykeln - få koll på ditt liv. Ögonöppnande och bra.
2. Linnea och Alfred ska starta podd i morgon, Kapseln heter den. Alltid spännande med nya poddar.
3. En annan favorit skriver nuförtiden för Yle.
4. Säsong två av Fröken Frimans krig. Riktigt sevärd serie. Kvinnokamp och historia, duktiga skådisar och lågmält allvar blandat med underfundig humor. Leta redan på säsong 1 om du ännu inte sett.
5. Säsong 2 av bästa serien nånsin: Mozart in the Jungle. Finns visst på Netflix för dom som har sådant. För de som inte har sådant, gäller sånt här (ha Adblock påskruvad innan ni klickar! Sidan är piss, men den funkar.) Säsong 1 överträffade ändå 2:an med hästlängder, så om ni inte sett den: TITTA!! Bra på alla jävla vis!! Speciellt om man gillar musik, men också om man bara annars är en levande människa med alla sinnen öppna.
Annan orubricerad lista:
- tänk så bra surskorpan är. alltså tänk.
- tänk så spännande det vore vara att få hund-, häst- eller kattungar, bara det att kolla vilken FÄRG dom får! Kan ju vara helt slumpmässigt.
- undrar om man borde dricka en liten, liten bägare gift varje dag. bara för att.
- kolsyra gör allting bättre
- tänk om smarttelefonerna skulle försvinna. Hur skulle folk reagera?
- tänk om det visade sig att alla som har använt mobiltelefon i tio år inom kort skulle förtvina av oförutsägbara strålningsskador. Skulle vara ett ganska enkelt sätt att få bort idioter och bekämpa överbefolkningen.
- det finns inget bättre än inlagd svamp.
- tänk att fotboll har blivit en så stor sport. Tänkte inte skämmas över mina virtuella hästar nåt mer.
- fastlagsbulla är oförklarligt gott. Bulla, grädde och mandelmassa, liksom. Man kunde tycka att ääh, var är chokladen eller nåt? Men nej, det är bara gott.
Det här om parförhållanden (eventuell upprepning)
Nu kan det hända att jag har publicerat det här inlägget nån gång förut, eftersom jag hittade det i min "utkast"-lista, men tycker inlägget var så träffande att vi bara tar och publicerar det EN GÅNG TILL i så fall! Hah! Så går det när man råder över sin egen blogg.
Nu ska jag alltså omväxlingsvis skriva något om förhållanden o KÄRLEK så scrolla vidare den som inte intresse har för sånt. Tycker bara att det är en så fascinerande instans, det här med ett förhållande. Det är egentligen ganska otroligt att folk överhuvudtaget får förhållanden att funka, tycker jag helt ärligt. Två mänskor med helt olika vanor och ibland till och med intressen bestämmer sig för att de vill se varandra varje dag o sova med varandra varje natt för att det finns något som kärlek, monogami och jag vet inte vad jag ska kalla det. Kanske är det också rent praktiskt. Folk som är ensamma går och längtar efter nån att ha, att älska. Men ibland tänker jag att många förhållanden nog säkert hade kraschat ifall folk hade varit hemma hela dagarna och tvingats konfrontera och vara med den de har valt att leva med större delen av dan. Det verkar som att arbetslivet och äktenskapet samarbetar – giftermålet ser till att folk håller samman och inte i onödan får för sig att rubba på invanda mönster och arbetslivet ser till att de gifta inte behöver se varandra så mycket att de skulle tröttna på varandra.
Jag har nu varit i samma förhållande i över sju år, vilket är rekordens rekord i min brokiga parförhållandeshistoria. Förut har mina förhållanden haft det här mönstret:
Jag möter nån, blir stormförälskad, alltså helt himla jorden-faller-ner och sländorna spelar violin-förälskad så allt ses genom rosa solglasögon och låglaktosmjölken smakar grädde. Jag har disney-stjärnor i ögonen och nästlar typen kring mitt finger vare sig hen vill det eller inte och är säker på att jag och hen ska vara tillsammans i all evigheters evighet, vi ska föda små perfekta barn som om sommaren ska springa över solgassande ängar tillsammans med golden retriever-valpar medan vi sitter i skuggan och lapar paraplydrinkar. Alla filmer hen föreslår att vi ska se på duger hur bra som helst, för jag vill framhäva hur anpassningsbar, frimodig och mångsidig människa jag är – jag går med på fotbollsmatcher, pardanstimmar, jag ser på Indiana Jones, jag är följsam och medgörlig, tills.... jag blir olycklig och inser att vart fan blev jag då?
Det går en tid, typ några månader till ett år, det beror på typen, och sen leder allting till att jag antingen 1. blir mindre förälskad eller 2. jag blir mer tvivelaktig på att hen verkligen älskar mig.
Mer och mer hittar jag mig själv frånvarande och försjunken i egna tankar, blir moloken och allt mer lätt-irriterad också, plötsligt duger inget. Inga filmer duger att se på, alla förslag är usla och tråkiga, jag vill bara vara hemma, jag vill inte äta franskisar, jag vill ha rotmos, i den stilen.
Såhär går det sen:
1. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att hen ska inse att jag inte är något att ha så vi kan komma till ett gemensamt beslut om att gå skilda vägar.
2. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att testa om hen verkligen älskar mig, alltså verkligen-verkligen – jag pejlar läget lite och kollar om hen skulle stanna kvar ifall jag skulle förvandlas till en övermogen tomat som aldrig skulle ta mig ur sängen nåt mer.
3. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att det är sådan jag är... det är oundvikligt.
J är den enda som har passerat det där fruktansvärda "älskar du mig på riktigt"-testet med guldstjärna i kanten. Att jag i något skede blev ett surt och omedgörligt paket berörde inte honom det minsta – han hade typ upplevt värre saker. Så allt jag gör nu i det här förhållandet sker på outforskad mark. I have no idea what's gonna happen eller vad som anses vara typiskt för folk som har varit tillsammans så fruktansvärt länge som vi (för jo, jag tycker att det är länge). Ställer mig i princip öppen till vad som helst, vi har aldrig svurit på att vi alltid ska vara bara med varandra eller nåt sånt, men vi verkar nu ändå båda vara så kritiska gentemot de flesta andra att det i slutändan ändå blir varandra som gäller.
Det har synnerligen inte varit självklart att vi skulle vara ihop såhär länge, och min själ vad jag har tvivlat ibland, för att singellivet kan te sig så otroligt lockande bara. Från att ha haft en bild av singeln som en gråtande, tröstätande och ensam typ har singelskapet fått en stämpel av självständighet, frihet, otaliga skumvinskvällar, vänner och pur glädje. Nå väl, men alltid när jag har varit så nära att gå som man bara kan vara, så har jag ändå vänt mig tillbaka mot min typ och insett att jag vill ha honom (gud, vad klyschigt och sentimentalt det här nu blir, kan jag ens fortsätta?)
Talade med min kloka mor i nån djup svacka, och hon sa att när ett förhållande känns som att man har en sten i skon som man bara vill ha bort, då ska man gå. Samtidigt sa hon att ett förhållande inte handlar om att hitta den perfekta människan som man gör till sin och formar om så att den passar en – man måste liksom godta att varje människa har sina brister och lära sig att leva med dessa, kanske försöka hitta nån vars brister passar bäst ihop med ens egna. Gick sen och funderade att var där en sten i skon? Nej, det var där inte. Där var bara en mänska med brister, mest jag. Hahaa!
Jag och J kan vara lugna, avslappnade och oss själva i varandras närvaro. Det finns inga underliggande frågor (tycker hen om mig? egentligen?). Det är kanske det viktigaste. Att man slipper tvivla.
Nu ska jag alltså omväxlingsvis skriva något om förhållanden o KÄRLEK så scrolla vidare den som inte intresse har för sånt. Tycker bara att det är en så fascinerande instans, det här med ett förhållande. Det är egentligen ganska otroligt att folk överhuvudtaget får förhållanden att funka, tycker jag helt ärligt. Två mänskor med helt olika vanor och ibland till och med intressen bestämmer sig för att de vill se varandra varje dag o sova med varandra varje natt för att det finns något som kärlek, monogami och jag vet inte vad jag ska kalla det. Kanske är det också rent praktiskt. Folk som är ensamma går och längtar efter nån att ha, att älska. Men ibland tänker jag att många förhållanden nog säkert hade kraschat ifall folk hade varit hemma hela dagarna och tvingats konfrontera och vara med den de har valt att leva med större delen av dan. Det verkar som att arbetslivet och äktenskapet samarbetar – giftermålet ser till att folk håller samman och inte i onödan får för sig att rubba på invanda mönster och arbetslivet ser till att de gifta inte behöver se varandra så mycket att de skulle tröttna på varandra.
Jag har nu varit i samma förhållande i över sju år, vilket är rekordens rekord i min brokiga parförhållandeshistoria. Förut har mina förhållanden haft det här mönstret:
Jag möter nån, blir stormförälskad, alltså helt himla jorden-faller-ner och sländorna spelar violin-förälskad så allt ses genom rosa solglasögon och låglaktosmjölken smakar grädde. Jag har disney-stjärnor i ögonen och nästlar typen kring mitt finger vare sig hen vill det eller inte och är säker på att jag och hen ska vara tillsammans i all evigheters evighet, vi ska föda små perfekta barn som om sommaren ska springa över solgassande ängar tillsammans med golden retriever-valpar medan vi sitter i skuggan och lapar paraplydrinkar. Alla filmer hen föreslår att vi ska se på duger hur bra som helst, för jag vill framhäva hur anpassningsbar, frimodig och mångsidig människa jag är – jag går med på fotbollsmatcher, pardanstimmar, jag ser på Indiana Jones, jag är följsam och medgörlig, tills.... jag blir olycklig och inser att vart fan blev jag då?
Det går en tid, typ några månader till ett år, det beror på typen, och sen leder allting till att jag antingen 1. blir mindre förälskad eller 2. jag blir mer tvivelaktig på att hen verkligen älskar mig.
Mer och mer hittar jag mig själv frånvarande och försjunken i egna tankar, blir moloken och allt mer lätt-irriterad också, plötsligt duger inget. Inga filmer duger att se på, alla förslag är usla och tråkiga, jag vill bara vara hemma, jag vill inte äta franskisar, jag vill ha rotmos, i den stilen.
Såhär går det sen:
1. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att hen ska inse att jag inte är något att ha så vi kan komma till ett gemensamt beslut om att gå skilda vägar.
2. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att testa om hen verkligen älskar mig, alltså verkligen-verkligen – jag pejlar läget lite och kollar om hen skulle stanna kvar ifall jag skulle förvandlas till en övermogen tomat som aldrig skulle ta mig ur sängen nåt mer.
3. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att det är sådan jag är... det är oundvikligt.
J är den enda som har passerat det där fruktansvärda "älskar du mig på riktigt"-testet med guldstjärna i kanten. Att jag i något skede blev ett surt och omedgörligt paket berörde inte honom det minsta – han hade typ upplevt värre saker. Så allt jag gör nu i det här förhållandet sker på outforskad mark. I have no idea what's gonna happen eller vad som anses vara typiskt för folk som har varit tillsammans så fruktansvärt länge som vi (för jo, jag tycker att det är länge). Ställer mig i princip öppen till vad som helst, vi har aldrig svurit på att vi alltid ska vara bara med varandra eller nåt sånt, men vi verkar nu ändå båda vara så kritiska gentemot de flesta andra att det i slutändan ändå blir varandra som gäller.
Det har synnerligen inte varit självklart att vi skulle vara ihop såhär länge, och min själ vad jag har tvivlat ibland, för att singellivet kan te sig så otroligt lockande bara. Från att ha haft en bild av singeln som en gråtande, tröstätande och ensam typ har singelskapet fått en stämpel av självständighet, frihet, otaliga skumvinskvällar, vänner och pur glädje. Nå väl, men alltid när jag har varit så nära att gå som man bara kan vara, så har jag ändå vänt mig tillbaka mot min typ och insett att jag vill ha honom (gud, vad klyschigt och sentimentalt det här nu blir, kan jag ens fortsätta?)
Talade med min kloka mor i nån djup svacka, och hon sa att när ett förhållande känns som att man har en sten i skon som man bara vill ha bort, då ska man gå. Samtidigt sa hon att ett förhållande inte handlar om att hitta den perfekta människan som man gör till sin och formar om så att den passar en – man måste liksom godta att varje människa har sina brister och lära sig att leva med dessa, kanske försöka hitta nån vars brister passar bäst ihop med ens egna. Gick sen och funderade att var där en sten i skon? Nej, det var där inte. Där var bara en mänska med brister, mest jag. Hahaa!
Jag och J kan vara lugna, avslappnade och oss själva i varandras närvaro. Det finns inga underliggande frågor (tycker hen om mig? egentligen?). Det är kanske det viktigaste. Att man slipper tvivla.
Wednesday, January 06, 2016
Minus tjugo
Alltså... det är så helvitis kallt. Och tangentbordet är sönder, det är som att skriva på en klibbig vaxduk. Inte för att de två sakerna har nåt med varandra att göra.
Lite foton.
Lite foton.
Monday, January 04, 2016
Jag vil int, jag vil int
Ibland undrar jag hur livet skulle te sig om man vore en positiv person. Det tänkte jag på här idag efter att jag hade skrivit det där utomordentligt eftertänkta och överlagda inlägget före det här. Det finns ju forskning som säger att man blir gladare om man är lite positiv, även om man skulle "fejka" det till en början. Lika som negativa tankar antagligen i längden gör en på bara sämre humör.
Jag har överlag svårt med både negativitet och positivitet. Jag lever mig enormt mycket in i stunden, som inte ens behöver vara speciellt dålig eller bra från början; jag tillskriver liksom gärna själv stundens egenskaper genom mitt eget humör. Hur som helst, så tänkte jag idag att jag nog borde försöka vara lite positivare, eftersom det är så förbannat tungt att gå omkring och vara missnöjd hela tiden. Dagen idag var SKIT, och jag misstänker att det till en viss del berodde på att jag började dagen genom mantrat "jag vil int, jag vil int."
Jag har överlag svårt med både negativitet och positivitet. Jag lever mig enormt mycket in i stunden, som inte ens behöver vara speciellt dålig eller bra från början; jag tillskriver liksom gärna själv stundens egenskaper genom mitt eget humör. Hur som helst, så tänkte jag idag att jag nog borde försöka vara lite positivare, eftersom det är så förbannat tungt att gå omkring och vara missnöjd hela tiden. Dagen idag var SKIT, och jag misstänker att det till en viss del berodde på att jag började dagen genom mantrat "jag vil int, jag vil int."
Hej blögen
JA VIL INTJA VIL INT
JA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INTJA VIL INTv
vv
JA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INTJA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
A VIL INT
VIL INT
VIL INT
VIL INT
IL INT
LL INT
L INT
INT
INT
INT
INTINTINTINTINTINTINTINT
INT
INT
INT
JA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INTJA VIL INTv
vv
JA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INTJA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
A VIL INT
VIL INT
VIL INT
VIL INT
IL INT
LL INT
L INT
INT
INT
INT
INTINTINTINTINTINTINTINT
INT
INT
INT
Sunday, January 03, 2016
Återgångsdepression och vådan av att inte vara kaja
Minns det så bra, de sista dagarna av sommarlovet, sportlovet, jullovet, mitt flickrum, hur jag satt där i glödlampans sken och hatade, avskydde min tillvaro, lyssnade på Massive Attack eller Pearl Jam eller vad det kunde ha varit. Och hur man sen drog på sig "lämpliga kläder", gick tillbaka till skolan, såg de där människorna, stirrade i den gråsprängda stentrappan medan man trängde sig uppåt bland lukt av fuktiga utekläder, lyssnade till klafset av skor och målbrottsröster som var oskäligt glada, folk som babblade och höll på SOM OM INGENTING SKULLE HA HÄNT, när man själv var uppbruten, misslyckad och nedslagen av det faktum att man inte hade nåt val annat än att återvända dit till anstalten, skolan, kalla det vad ni vill, jag säger fängelset som gör oss till människor, sociala varelser, som tvingar oss in i fyrkanter fast vi är bollar, som tvingar oss le fast vi är miserabla, tvingar oss anpassa oss fast vi INTE VILL!
Okej, nog med den monologen. Jag tror ni fattar poängen. Jag är inte bra på att återvända, inte bra på rutin. Jag VILL INTE gå till jobbet i morgon, även om det väl där sen är uthärdligt, harmlöst, man är tacksam för att man har det, och så vidare. Men i det stora hela, jag önskar jag var typ en fågel, en kaja. En kråka, kanske. Jag önskar jag hade sluppit det här livet, just nu. Jag önskar jag var fågel.
Saturday, January 02, 2016
Nytt år, nya m... äh fuck.
Ja, här sitter jag och är så in i helvete genomtrött, vet egentligen inte varför, men kanske för att jag har varit så i farten och så råddig på sistone. Märker att jag har svårt att koncentrera mig på vad människor säger eller berättar, jag börjar lyssna på andra diskussioner i bakgrunden, vill likt ett dampbarn följa med ALLT som händer i rummet och så blir allt ett enda sammelsurium.
Nå väl. Nyårsfirandet var lyckat. Drog iväg med Mili och Stella till A-H och N:s nya kämppä i Nummi och trots att jag hade tänkt gå hem tidigt för en gångs skull pga hundarna, typ efter midnatt hade jag tänkt mig, så blev det nu ändå så sabla intressant och intensivt att kvällen slutade med att jag trampade hem på en övergiven cykel klockan 6.20 på morgonen. Hundarna mer eller mindre tvingade jag J att ta hem vid ett tidigare skede, han skulle jobba nästa dag så han hamnade gå tidigare. Jag hade upplevt att jag hade frågat honom snällt, han berättade senare att jag bestämt hade insisterat att han måste ta hundarna, fyra gånger hade jag sagt det tills han gav med sig. Otroligt! Jag är ett sånt asshole!! Jag förstår inte hur han orkar med mig. Jag måste ha andra begåvningar. Eller så tycker han inte om mig. "Ibland" svarade han på frågan om han tycker om mig igår.
Nu håller Stella på att "fixa" tamburmattan till en sovplats genom att på hundars vis gå i cirkel och skrapa ihop mattan till en oformlig hög. Alltså hundar. Såna geniknölar.
Nå väl, det fanns lite nya och en del gamla bekantskaper på festen, bland annat ett par irakier som jag icke-imponerade med mina icke-existerande arabkunskaper på: "ana ma bachti ananas" (jag pratar inte ananas). Fick bekräftat att muslimers rädsla för hundar inte är nåt genomgående fenomen, utan att det bara är vissa "crazy persons" som anser att hundars saliv är orent och att man bör undvika hundar. Har nämligen ibland stött på muslimer som på stan med glasartade blickar går långväga cirklar kring mig när jag kommer emot med Mili. Inser att även jag naturligtvis är full av fördomar och antaganden när det kommer till kulturer och religioner. Naturligtvis finns det muslimer som är precis lika sekulariserade som vi nordbor, men man reflekterar inte så mycket över det, kanske. Man tror att religionen får till uppgift att föra flyktingarna samman i en sån här ny situation i ett nytt land, men så är det naturligtvis inte för alla. Det sades dock att det för vissa blir väldigt viktigt med moskébesök och att hålla fast vid traditionerna just för att allting är osäkert med nytt land och ny situation.
Jag skulle egentligen göra det här nyåret till en sån där fotokväll då jag hade tänkt mig ha kameran med, men inte blev det ju så, jag hade så mycket packning med hundfiltar, skumvin och skit så det blev inget fotat. Man får klara sig. Nu är det 2016 och jag är helt sjuuukt deppad, inget skämt. Jag HATAR min tillvaro. Usch usch usch! Det får väl ge sig så småningom. Nu ska jag städa i ett försök att få J att trots allt tycka att jag är en helt vettig typ.
Nå väl. Nyårsfirandet var lyckat. Drog iväg med Mili och Stella till A-H och N:s nya kämppä i Nummi och trots att jag hade tänkt gå hem tidigt för en gångs skull pga hundarna, typ efter midnatt hade jag tänkt mig, så blev det nu ändå så sabla intressant och intensivt att kvällen slutade med att jag trampade hem på en övergiven cykel klockan 6.20 på morgonen. Hundarna mer eller mindre tvingade jag J att ta hem vid ett tidigare skede, han skulle jobba nästa dag så han hamnade gå tidigare. Jag hade upplevt att jag hade frågat honom snällt, han berättade senare att jag bestämt hade insisterat att han måste ta hundarna, fyra gånger hade jag sagt det tills han gav med sig. Otroligt! Jag är ett sånt asshole!! Jag förstår inte hur han orkar med mig. Jag måste ha andra begåvningar. Eller så tycker han inte om mig. "Ibland" svarade han på frågan om han tycker om mig igår.
Nu håller Stella på att "fixa" tamburmattan till en sovplats genom att på hundars vis gå i cirkel och skrapa ihop mattan till en oformlig hög. Alltså hundar. Såna geniknölar.
Nå väl, det fanns lite nya och en del gamla bekantskaper på festen, bland annat ett par irakier som jag icke-imponerade med mina icke-existerande arabkunskaper på: "ana ma bachti ananas" (jag pratar inte ananas). Fick bekräftat att muslimers rädsla för hundar inte är nåt genomgående fenomen, utan att det bara är vissa "crazy persons" som anser att hundars saliv är orent och att man bör undvika hundar. Har nämligen ibland stött på muslimer som på stan med glasartade blickar går långväga cirklar kring mig när jag kommer emot med Mili. Inser att även jag naturligtvis är full av fördomar och antaganden när det kommer till kulturer och religioner. Naturligtvis finns det muslimer som är precis lika sekulariserade som vi nordbor, men man reflekterar inte så mycket över det, kanske. Man tror att religionen får till uppgift att föra flyktingarna samman i en sån här ny situation i ett nytt land, men så är det naturligtvis inte för alla. Det sades dock att det för vissa blir väldigt viktigt med moskébesök och att hålla fast vid traditionerna just för att allting är osäkert med nytt land och ny situation.
Jag skulle egentligen göra det här nyåret till en sån där fotokväll då jag hade tänkt mig ha kameran med, men inte blev det ju så, jag hade så mycket packning med hundfiltar, skumvin och skit så det blev inget fotat. Man får klara sig. Nu är det 2016 och jag är helt sjuuukt deppad, inget skämt. Jag HATAR min tillvaro. Usch usch usch! Det får väl ge sig så småningom. Nu ska jag städa i ett försök att få J att trots allt tycka att jag är en helt vettig typ.
Friday, January 01, 2016
Kaunis nainen ja nuori
När man kommer i den åldern att såna här irriterande meddelanden
faktiskt berör en positivt på nåt plan.
Subscribe to:
Posts (Atom)