Det verkar som att folk tänker lite kollektivt nu igen när det är sommar och allting är lite upp och ner. Blir alltid glad när jag ser vännerna skriva såna här fina och eftertänkta inlägg som det här och det här, trots sommarlullet då.
Jag har helt på riktigt haft nån form av mentalt sammanbrott, så därav har det inte blivit nåt nytt inlägg för mig sen det där efter-lägret-inlägget då jag var så uppe i varv så jag kunde ha producerat metervis med text. Nå väl, sen brakade jag ju samman. Jag vet inte vad jag drabbades av – nåt slags utmattningssyndrom kanske. I alla fall slog det mig som med en stekpanna i bakhuvudet bara ett par dagar efter att jag landade på civil mark efter det där lägeräventyret. Jag blev så förbannat trött, alltså så trött som jag nog aldrig varit förut, trött på ett nytt sätt, trött på det där sättet att man börjar röra sig som en 80-åring och knappt orkar böja sig ner, huvudet känns som sten, man är yr och har dålig balans, man glömmer vad som sades för en minut sen, man vill bara sova men sover ändå dåligt. Man börjar googla för att komma fram till nånting, man googlar kosttillskott, stress-reducers, tecken på depression, burnout et ceettera et ceethera. Samtidigt drabbades jag av total maktlöshetskänsla och allmän oro inför alltings oklarhet, och så fick jag inte gjort det jag hade tänkt, vilket ytterligare spädde på den där känslan av oduglighet.
Droppen var nog igår kväll när jag upptäckte att jag helt enkelt inte orkar komma med ut och fira J:s födelsedag. Det hade gått så bra så länge jag hade fått sitta utfläkt på soffan med tankarna på att det inte händer nåt mer i kväll, men sen när folk ringde och härjade om karaoke på Suxes, så märkte jag ju att jag var lika med en våt trasa bara. Fick ursäkta mig, klä mig i kall lakansdress, stanna hemma och glo. Sen räckte det inte länge förrän jag började pjula över en djurvideo i vilken en tant kramar och sjunger en vaggsång för en liten gris som, vad jag förstod, var en av de få grisar som räddats ur nåt slags fruktansvärt köttgrissammanhang. Jag tappade så småningom konceptet och förvandlades till en pyamasklädd våt fläck på badrumsgolvet; jag grät för alla stackars tillfångatagna och desperata djur i hela världen, klockan var natt, tänkte på alltings hopplöshet och min litenhet och maktlöshet i förhållande till allt det stora, passade också på att gråta över andra saker när jag nu en gång höll på, t.ex. en hemsk delfinfilm som jag såg för ett par veckor sen, tanken på alla djurtransporter, försöksdjuren och jaa-a, tills jag... kom underfund med att nu är det nog på tok med mina hormonnivåer och ja. Sånt trivialt som gör ett slut på ett ögonblicks totaldesperation. Resonen. Har hur som helst inte haft en liknande gråtattack på länge, så det kändes på riktigt ganska fräscht på något sätt. Lite som att rensa ut skit. Sen började jag googla och kom in på det där om förklimakteriet, vilket på alla sätt och vis också klingar samman med de symtom min kropp visar. Bla bla. Känns ju nog kanske lite tidigt för sådana saker men att, vad vet man.
Nå väl. Nu känns det äntligen som att jag börjar återvända till den jag är och brukar vara, dvs varken en hyperaktiv uppskruvad version av mig eller en 80-årig, extremt gråtmild åldringsversion. Det kanske bara är så att jag inte riktigt orkar på samma sätt som förut med psykisk och fysisk påfrestning, det vill säga. Är ju inte annars heller nån hejare på att ta hand om mig själv och varva ner, så inte undra på om kroppen tar stryk av en veckas heltidsarbete (och då menar jag heltid; både dag och natt). Lite orolig är jag nog inför att igen vara tvungen att ta itu med nästa läger, på söndag åker jag redan.
TILLÄGG: Lyssna på Nina Hemmingssons sommarprat! Har bara lyssnat i 3 minuter men är redan helt betagen av den här människans vishet.
4 comments:
Nå äschäsch tack! Lustigt att vi båda nämnt det här om att livet inte ännu börjat, det finns nåt sånt där typiskt text-över-solnedgångs-citat om det där att livet är det som pågår medan en väntar på att livet ska börja typ, försöker komma ihåg men minns varken hur det gick eller vem som sa det.
Känner så igen mig i det där att ha tjutkvällar. Förr i tiden då jag var arbetslös och vakade ofta om nätterna brukade jag ibland då jag gick och la mig (på mornarna, efter att Jim hade gått till jobbet, då vi bodde tillsammans alltså) titta på mängder av söta/sorgliga djurklipp och bara gråta gråta gråta. Brukade tänka att det var lite som att klämma pormaskar, så jag känner också igen det där att rensa ut skit. Sen är en rödflammig och svullen i fejset men risken att skiten ska inflammeras KÄNNS i alla fall mindre och det finns en definitiv framgång. Som att en har hanterat och avklarat något, för en gångs skull.
det var väl John Lennon som sa nåt i stil med att livet är det som sker medan man är upptagen med att planera annat? Den där solnedgånstexten dårå. :)
Jag kan också ibland drabbas av såna där trötthetsanfall, oklart varför. Men hoppas det känns bättre nu.
Ja just det, kanske var det det jag tänkte på! John Lennon-citatet alltså. Ville minnas att det var något mera cyniskt och bittert än så, men det är kanske bara jag det. Haha.
Post a Comment