Det ständiga äventyret, livet

Alltså, kommer hem från ett sånt där läger för funktionsnedsatta och överväldigas igen av det här livets otroliga sätt att översvalla en av sitt allt. Naturen; så här till års sådär helt överdrivet bjudande av sig själv, jäsande och prunkande av ranunkel: en extra tuva där, gräslök som lite sådär i förbifarten har slängt en plantering ut längs med bergsklacken, nya skott bland de gamla, en sån där nonchalans liksom; att man har så mycket så lite till int kan skada. Mitt i allt en doft av granbarr, en överraskande fläkt av nåt obeskrivligt ljuvt som råkar växa på nån helt obetydlig plats. Då man böjer sig ner: små cirkulära, rosa små bollar av nån slags svamp som VÄXER BARA SÅDÄR på nån halvmurken trädrot som råkar sticka upp ur marken. Helt jävla satans fantastiskt! Som en finlandssvensk sommarteater. Folk kommer dit med båt, anländer i tid och i randiga skjortor, seglarskor och blåa shorts, vädret är underbart, det finns en extra backe KALL öl i kajutan, det finns vänner i hamnen, det är SÅ TREVLIGT, det är så najs och det är semester och affärerna är på paus. Sen blir det teattääää.
Människorna; de fungerar. De förstår när man ställer en fråga, de hittar direkt på ett vettigt svar. De går hit och dit med vettiga mål och stadiga steg. Det står ingen i parken och slänger kottar och ser efter var dom landar. Ingen vägrar gå och sova, ingen ramlar från matbordsstoln, slår huvudet och hamnar till sjukis, ingen vrålar eller lägger sig raklång i korridoren, får skrattanfall, gråtanfall eller sovanfall, ingen sätter sig i gruset och börjar sortera sten – alla beter sig. Allt går sin gilla gång och plötsligt är det som att man känner av att man har ett hjärta som slår där inne under revbenen (sorry för cheesyhet), man förstår att livet är en gåva, en otrolig gåva och möjlighet man har fått som har blivit född till att vara en frisk och välmående människa som kan gå och tala och förstå sammanhang.

Men ett sånt där läger alltså. Är alltid lite halft sådär nipprig/manisk när jag kommer från ett sånt där. Så mycket som jag har på hjärtat och som väller fram då jag går på en lugn skogspromenad med hundarna bara timmar efter att jag har anlänt i denna bekanta, rätt så oöverraskande värld. Då lugnet lägger sig. Man fattar att man är hemma och att man har överlevt. Har varit en ensam 35-åring bland ungdomar som väsnas om hur mycket de kommer att gå upp under veckan, om kläder och kläder och butikernas reor, om fyllor och studieliv eller om hur jättegamla de är (daa. jätterespektfullt med tanke på att jag sitter bredvid. Men alltså på riktigt gamla mänskor tar man ju inte notis om). Nu snackar jag om de andra ledarna. Deltagarna var sen en helt annan sak. Det är svårt umgänge på två plan: 1. med de där unga främligarna, hankeiterna och klasslärarstuderandena som man inte har ett jota gemensamt med men som det ändå är meningen att man ska föra de där vettiga diskussionerna med. 2. de där funktionsnedsatta som så klart är helt out there och bara slänger ut ord, historier och meningar som inte har nån vidare anknytning till nånting i den här världen. En själv som är en av deras få fasta knytpunkter i tillvaron, the voice of reason, människan de drar i då de för femtioelfte gången undrar om det nu var så att mellanmålet serverades klockan halv fyra. En ganska intressant kombination och situation att vara människa i. Den här gången hittade jag inte ens nån själsfrände som jag kunde byta ord med om kvällarna, så det var än mer bisarrt; jag tog långa promenader längs med Lappviks sandstränder, söp in havsluften och intetheten, såg träd som hade rötterna bara spretande mot en strand som hade rullat ner i havet och funderade på vafan det är jag håller på med.

Och jo, vi var på Raseborgs sommarteater i år igen. Mitt i all den där imbecillheten skulle man stjälpas ner i ett sånt där finlandssvenskt gyttighetsmecka, lyssna på orkester och vismusik, se översminkade halvproffs springa av och an på scenen och leverera den ena överspelade repliken efter den andra, samtidigt som publiken just har anlänt med båt med halva släkten och kusinerna i släptåg, tar kaffi och bulla i pausen, köper lotter och jämför Lindexkjolar och har det bra så inihelvete. Min reaktion: jag började gråta. Jag skulle fan ha suttit där med kinderna våta av tårar om det inte var så att jag var tvungen att behärska mig då jag hade en trettonåring med downs syndrom på mitt ansvar. Jag vet inte vad det är med mig och sånt där nuförtiden – jag börjar lipa av minsta lilla emotionella anspelning. Allra värst är det just på såna där tillställningar som är så satans perfekta på alla sätt och vis – solen skiner och finlandssvenskar har båtar och är glada. Nån vithårig karl med kalaskula kommer gående i shorts och sjömanströja, han är så glad och välmående, vinkar åt nån bekant och jag sitter och glor och gapar och känner mig som nåt slags fattighjon eller osynlig huldra som lagts ner i gräddan för att lösa nåt mysterium som jag ännu inte vet vad det är. Det i kombination med lite barndomsnostalgi: me gone. Nu var ju pjäsen Emil i Lönneberga och naturligtvis kan jag varje ord av alla sommarvisor och Idas hiddepålåtar både framlänges och baklänges, så vet inte om det var en av orsakerna till att jag ville gråta precis hela tiden när det sjöngs och spelades. Hur som helst så skulle jag gärna ha nån psykolog att förklara det där fenomenet: tårar som väller fram och lusten att gå helt jävla sönder när solen skiner och det är sommarteater som naturligtvis handlar om en alldeles perfekt, balanserad, äckel-normativ och lite smålustig familj och allt är så otroligt fantastiskt. Tips: det är ingen ledsen gråt precis, det är bara en översvallande, känslosam gråt, som att kroppen vill säga åt en att livet här, det är ett konstigt, konstigt äventyr som man ska hantera varsamt och som kan sluta hur som helst.