"Där kommer kommunisterna"

Vet ni vad, jag tänker skita i det där "utredande" inlägget om vänstern. I alla fall för tillfället. Det har inte gått en dag utan att jag har gått och grubblat över det där inlägget och ja, så till den grad har jag gått och grubblat att jag inte ens har kunnat företa mig nånting annat (ja skyll på det du, gör det!).
Jag har en sån där ineffektivitetskoma igen efter att de där teve-inspelningarna tog slut. Först handlade det om att ta igen sig, och väl så – man får väl gärna ta igen sig en helg, det gör alla. Men sen handlade det mer om att jag behövde ta igen mig av andra orsaker, ta igen mig efter ta igen mig-heten och till sist hörde jag mitt resonemang gå ut på att "i maj händer det". I maj. Fast man lika gärna hade kunnat göra mycket av april. Ja, min sista aprilvecka år 2015 gick ner i kakkabyttan den, så kan man lugnt säga. Jag är en totalt utbränd människa och jag vet fan inte varför. Jag tycker jag jobbar helt okej när det väl ska jobbas men så länge jag bara går och tänker på att jobba blir jag alldeles utmattad. Ja, eller utmattad är väl också att överdriva. Det känns som att jag har för mycket tid, nästan. Ja, nu ska vi inte avslöja för mycket.

Idag är det då vappen, en av mina favorithögtider faktiskt, eftersom den bland annat går ut på att sjunga in våren ju, och så är det en arbetarhögtid. Ironiskt nog ska jag inte fira det minsta trots favorithögtiden, eftersom jag sitter hemma med angstig hund (men man får gärna komma hit på öl). Jag minns en gång för längesen när jag var barn och det var tiotals centimeter upp till mina föräldrars huvudfästen, och vi gick omkring i Borgå centrum, på Mannerheimgatan gick vi, och det var första maj. Pappas vän A var också med, en lustig gubbe hade jag alltid tyckt; hade en sån där lantlig engelsk klädstil med rutiga kepsar och dylikt – det var ju så klart borgerligt så det förslog, men sånt fattade jag så klart inte då. Det jag minns från den där soliga förmiddagen nån gång på 1980-talet är hur ett gäng kom nedmarscherande längs med Brunnsgatan med röda flaggor, och hur denna pappas vän med ett slags finurlighet i rösten sa att "där kommer kommunisterna". Jag tyckte att det lät roligt det här med kommunister, och kroppsspråket och jargongen i mina föräldrars och vänners röster när de talade om kommunister sade också att det är något aningen komiskt över kommunister. Så vi skrattade och gjorde oss lustiga, även om jag nog samtidigt tyckte att "flaggänget" verkade rätt festliga och egentligen kanske hade önskat att mina egna föräldrar hade gått med dom istället.

Såhär idag när jag är äldre och kan sätta 1 plus 2, kan jag så klart förstå att kommunister och rödflaggor överlag för dem var något misslyckat och skrattretande, löjeväckande och förlegat – framför allt det som dom inte var. Jag kan bli rätt förbannad när jag tänker på det idag; att mina föräldrar inte förstod att det här med kommunism inte är nånting att förlöjliga, eftersom kommunism som system aldrig har beprövats – däremot har totalitära diktatorer fungerat och styrt länder i kommunismens namn, vilket är en helt annan sak. Så att man går där med sin engelska lantkeps och småler överlägset åt folk som marscherar för arbetares rättigheter, det är ju fantamej förnedrande rentav. Men ja, mina föräldrar och deras vänner har vuxit upp i en generation som det aldrig har gått någon som helst nöd på – de har helt enkelt aldrig behövt uppleva hur det är att växa upp med EN dubbelskiftsarbetande förälder till exempel. Deras föräldrar kämpade i kriget och så har de fötts in i ett efterkrigsstohej med tro på framtiden och röd mjölk till morgongröten. Farfar reste halva världen runt och handlade med tyger, farmor stod ut och företagsamheten var enorm. De förstår lite bättre idag, så man får väl förlåta dem.

Glada vappen!

Bilden är en kommentar till denna.

Metafårisk bild av får

Jahas, här sitter jag bara med skinkorna nedsjunkna i plyschsoffan. Där bakom fliken, i det digitala lurar jobben, positionerna, alla de där jag borde bläddra igenom och noggrant läsa, men jag ORKAR INTE. Det är som en psykisk ram, låt oss säga av glas, "AV GLAS" (för det låter dramatiskt) och bla bla bla [insätt passande metafårisk bild av får]. Ute är det stickande sol och nyfödda brännässelskott. Jag har plockat, brännässlor och kirskål att torka och breda ut inför kommande vinters överlevnad. Snart är det även planteringsdags, vi har som vanligt hyrt en kolonilott invid studentbyn. Nu när man har ett års erfarenhet i bakfickan dessutom ska det nog bli grejor det där.
Idag kom jobblistorna inför sommarens läger. Mitt hjärta dunkade när jag öppnade excel-filerna, jag vet inte riktigt varför. Nån slags nervositet, kanske. Nån slags rädsla inför att behöva spendera många dagar nånstans där man inte alls trivs. Jag hamnade på ett lägerområde ganska nära Hangö, som jag tycker att är piss. Det är målat i mossgröna färger, har omotiverad matpersonal, stickiga filtar i sängarna och allmänt angstig kolonistämning. Men där finns en underbar havsrand och ja, man kan simma. Man får inte klaga. Man FÅR INTE.

Vrickade grejer jag tänker ibland när det går riktigt skit för mig:
1. Tänk om jag vore typ mellan 50 och 60 år istället – då hade jag snarare kunnat ställa mig in på nån form av "överlevnadsmode" istället för att ännu ha det där spirande (tunga?!) hoppet om att man ännu ska hinna och kunna göra nån form av något.
2. Tänk om mina föräldrar vore senila eller döda istället, då hade de sluppit följa med och oroa sig över sina misslyckade barn (urk urk).

Kontradiktionernas söndagseftermiddag

Hej! Har en underlig känsla av att det håller på att börja gå riktigt bra för mig, samtidigt som det känns som att jorden mer eller mindre också håller på att dras under fötterna på en. Det värsta är att jag inte vet vilkendera som håller på att hända! Alltså; jag vet inte om saker är under kontroll/helt okej/ rentav strålande eller på väg riktigt åt fanders. Och med riktigt åt fanders menar jag då sånt där som en oändlig tid av ständig osäkerhet framför en, inga jobb i sikte, att man håller på att köra ner i ett eländigt svart hål och blir superdeprimerad innan man ens har hunnit tänka tanken att så håller på att ske, att man blir vräkt, att folk skrattar åt en bakom ryggen, att alla priser plötsligt höjs med 40 % och där sitter man och kan ingenting åt det, att Ryssland anfaller, att USA anfaller, att vi anfaller och nån annan anfaller, att vi bara står där och tittar när hundra tusentals människor behöver tak över huvudet och att djurtransporter står parkerade vid namnlösa vägslut om natten med sårade, ledsna och ylande grisar inuti.
Det är som att jag inte riktigt vågar eller vill skriva här för att jag inte vet vartåt nånting barkar. Det här med riksdagsvalet gjorde mig också så oändligt besviken, alltså besviken och trött på ett sånt där plan som jag nog inte har varit på förut, så jag började tänka såndäna dumma och icke-konstruktiva tankar som att jag föraktar människor, att jag inte ens vill skriva nåt mer för att ingen fattar nånting ändå, eller är intresserad, typ. För att miljoner partiklar av information stjälps ut på nätet varje dag – varför skulle då mitt lilla hörn (detta) överhuvudtaget vara av betydelse?
Ja, såna saker. Samtidigt förstod jag nog att varje lilla försök, varje lilla riktning åt ett positivt håll kan ha stor betydelse i och med att man kan påverka en människa. EN ENDA människa som man gjort glad, eller fått att förstå nånting, och så är redan världen lite bättre. Ju.

Men ja. Har påbörjat ett inlägg i vilket jag bland annat försöker redogöra för olika missförstånd i samband med vänsterpartiet. Men det handlar om sådana saker som jag inte ens själv är helt på det klara med (ännu) så det tar nog tid. Tills dess, ha det skönt, gott folk.

Och ja, så en bild av Con Trane, spelade på Rekisteri igår (Pias bild, skamlöst stulen från Facebook). Gillar allt; både Con Trane och Rekisteri. Var helt Berlin i slutet av 90-talet över alltihopa. Åbo är så jävla bra.

Jaha, riksdagsvalet.

Det gick så klart åt helvete... eller ja, för att inte låta så cynisk: det gick –tyvärr– åt helvete. En abortmotståndare och pälsfarmsbejakande miljonär vann. De rasistiska, elaka och totalblåsta blev Finlands andra största parti. Och vänstern gick neråt. De gröna gick upp och det får man väl vara glad över, liksom man också kan glädjas åt Lis framgång. M skriver förresten en fin text om valvakan.

Idag morse ville jag spontant designa en ny logo åt Vänsterförbundet. Samtidigt hade jag ett inlägg i vilket jag ville förklara varför man egentligen borde rösta vänster om man vill rösta grönt i tankarna, eftersom De gröna ofta dansar efter borgarnas tillväxtnippriga pipa. Men ja, sen blev jag bara fruktansvärt uppgiven. Folk är helt enkelt inte intresserade av att veta, det är det enda jag kan komma att tänka på som förklaring till hur det nu gick såhär i det här valet. Folk är inte intresserade. Ja men skit i det då.

Dagens Finland

Idag, såhär på riksdagsvalsmorgonen vill jag bara konstatera en sak. Medan människor kämpar för att överhuvudtaget kunna existera och sover på madrasser gjorda av ihopknycklade kläder, lyfter vissa riksdagsvalskandidater mellan 50 000 och 60 000-tals euro i kampanjbidrag. I KAMPANJBIDRAG! Detta handlar alltså inte om pengar som ens gör nåt konkret, detta handlar om fucking reklampengar. Och så säger man att "det inte finns resurser" att fixa ordentliga härbärgen åt romer, ordna mat och så vidare. Om man tar och dividerar 60 000 med 12 får man en 5000 euros månadslön, vilket sådär grovt delat blir ungefär 166 euro per dag. Jag hittar spontant på ganska många saker jag hade kunnat göra för hemlösa människor för 166 euro per dag under ett års tid. Det hade blivit ganska många kikärtsgrytor kokade, en hel del madrasser och sovsäckar inköpta. Hade man satt en del av pengarna på att hyra nåt uppvärmt så hade det fortfarande blivit pengar över. Det här är det Finland vi dagligen lever i. Just telling.

Sånt där sånt där

Sitter sådär lagom bekvämt och förkroppsligar lugnet efter stormen. Det har varit ett himla hållilå under de senaste dagarna i och med musikaldokumentärinspelningen, och jag får igen erfara hur sabla van jag blivit vid min bekväma noll-tillvaro i vilken inget händer och klockan får gå som den behagar. Tenderar att bli lite bitsk och mothuggig efter ett par timmars idogt funderande och arbetande, det känns som att propparna håller på att brännas och jag skulle måsta ha en timeout i nåt bakrum. Nå väl, men jag har jobbat med fina och förstående mänskor som det känns som att man kan berätta hur det står till inför, även gå lite sönder inför så det är bara frid och fröjd. Kan inte vänta på att få bli gammal och klaga på onda fotsulor, ta paus stup i kvarten, kräva bakverk - nånej nånej, skoja bara. Idag tyckte jag att vi fick en himla bra intervju till stånd; jag var lite på bristningsgränsen redan då så det var liksom inte tal om att vara tillknäppt eller nervös eller nåt sånt, det var bara tanke på hur jag ska få allt som jag vill ha sagt ut mest välformulerat och snabbast möjligt utan att det blir håsigt. Antagligen blir allt hur fånigt som helst. Det blir vad det blir. Jag är nöjd (hittills:). Jag går minst sagt på övervarv (och säger väldigt mycket "jag").

Nu känns det som att en öl skulle smaka alldeles sådär utomjordiskt gott och att gott sällskap hade gjort sig alldeles utmärkt därtill, men samtidigt är dilemmat att man nog säkert borde ta igen sig lite.
I morgon ska jag vakta grannarnas hundar o få styr på en låt som kallas "Ostädat". Senare nåt annat program. Det känns som att man borde passa på att gå ut och slå runt nu när egen hund är i Borgå. Sånt där sånt där.

Jag dammsugar internet på härligheter igen (förlåt)

Här nån som äter middag med sin mor. Det är bara underbart!

Valmaskiner

Jag kan ibland tycka att det här med valmaskiner och att "hitta den kandidat som tycker mest lika som en själv" är ganska bisarrt. För det första; vad om man inte vet vad man tycker? För det andra; vad om man tycker helt fel saker? Borde inte valmaskinerna istället gå ut på att på nåt sätt berätta åt folk vad frågorna i politiken egentligen handlar om, så att man först kan formulera sig en åsikt i nån fråga och SEN rösta?
Jag har ingen blekaste aning om var jag står i många frågor – kalla mig gärna obildad för det är jag. Men trots min brist på kunnighet i sakfrågor har jag istället full tillit till min kandidat och hens parti; därför röstar jag vänster och Li Andersson.

Nä, jag är inte orolig

Ja, tiden är väl inne för att meddela att jag nog knappast blev med nytt jobb, då jag fortfarande inte har hört av den där synskadade som saknade assistent. Och vet ni LIKA BRA är det. Jag hade nog ändå angstat lite över hela den här situationen med hunden som mitt i allt ska vara ensam i flera timmar och I don't know what. Och jag har hittat ett sånt flyt i min vardag nu ändå så jag inte kan föreställa mig att det skulle ta slut sådär tvärt. Nu blir det sommar och vi har en massa spelningar på kommande och vi har intressanta möten vad gäller illustration och dylikt på kommande och musikprojekten rullar in på löpande band och nä, jag är inte orolig. Inte ännu.

Vem behöver skriva när det går bra?

Vi har spelat in en skiva med Väinö under helgen. För första gången tycker jag att det här verkar bli en riktigt jävla bra skiva som jag kan vara riktigt stolt över att få vara med på, sen när den nu nån gång uppenbarar sig i konkret form (okej, jag har väl tyckt bra om de andra skivorna också, men inte såhär att håren reser sig, hehe). Håller jag på att förvandlas till nån självgod stropp, funderar jag ibland? Eller är jag bara allmänt uppåt? Det känns bara så jävla bra just nu, alltihopa. Därför skriver jag välan inte blogg så mycket mer heller, för vem behöver skriva när det går bra? Haha. Allt känns fantastiskt spännande, hoppfullt och möjligt. Igår när vi satt med M vid inspelningsgrunkorna och lyssnade på J som sjöng i andra rummet, så kände jag bara en sån där helt överväldigande känsla av tacksamhet för hur jävla fantastiskt mitt liv är just nu. Samma när jag spelade in dragspel och satt och såg på J och M som "dirigerade" och visade när det händer olika grejer i låten (som jag ju så klart inte har koll på exakt när dom kommer). Man märker att det går att göra saker av sin tid, jag har lust med annat än att ligga i soffan och spela bingo. Jag planerar omslaget; det ska bli en glänsande, liksom utomjordisk häst på en grå vakio-landsväg eller nåt i den stilen. Man vet ju nog allt detta - att det bara just krävs nåt litet wake-up-call nånstans ifrån och sen är man plötsligt i farten. O lika snabbt är man tillbaka i nån självdestruktiv deppcykel igen och tycker att allt är från röven och orkar int med någonting. Om man bara kunde hitta nån slags passlig medelväg.