Nånting oväntat om snön

Jamen nu passar det att klaga på snön jovars. När den ändå ska bort inom en månad. Klaga då den kommer i november istället, då man vet att man har månader av ändlöst skit framför sig. Perspektiv.

Hej nostalgi!

Vet ni vad jag är trött på? Jo nostalgiserandet. Detta ständiga tillbakablickande, när man egentligen borde blicka framåt. Planeten mår skit, allt går åt pepparn, men vad gör vi? Jo, är upptagna med att tumma på gamla bilder, skratta åt hur man klippte sig på nittiotalet och himla sig över c-kassetter. Det är väl okej om mommo sitter och gör det, men VI. Vi e för fan inte ens fyrtio år fyllda och ändå ska det bara tillbakaböjas. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag fick syn på appen Timehop här för några minuter sen. Timehop tar dig tillbaka i tiden, drar upp vad du postade för statusuppdateringar eller bilder för ett år sen. För det är ju superintressant. Och viktigt. Och relevant. Jätterelevant. Carpe fucking int alls.

Söndag i bunkern (deja vu)

På programmet en sån här söndag: sitta i bunkern vid kassan, lyssna på Sibelius, senare lyssna på pensionärskör som gör sitt bästa. Jojo, nerverna håller. Attvadehäran? Har med mig ett par karelska piroger i väskan. Det är mysko när ris och deg typ har samma konsistens och smak. Så är det nog säkert inte meningen att det ska vara men hördu vi diskuterar karelsk pirog här.

Såg igår en alldeles fantastisk liten dokumentär om ett matematiskt geni med aspergers. Blev så till mig av glädje och entusiasm, speciellt när han träffade en vän som också hade aspergers och de satt i ett fönster och pratade för första gången (i videon vid 25:09) - jag bara hulkade av skratt i soffan. Var också ganska hjärtskärande att se pojkens frustration när han inte kunde förklara hur han kom fram till ett visst svar på nån matematisk uppgift," det bara är så". Säkert ett problem som folk med speciella begåvningar ofta har; de kan inte förklara hur de kommer fram till vissa saker eftersom svaren ter sig så självklara för dem.

Annars är jag nog ganska stressad, det är många små trådar, mycket huvudbry och mycket-mycket just nu att tänka på. Många idéer som överlappar varandra och ingen klarhet i något. Tidsram som spänner. Om nätterna ligger jag och iscensätter olika kommande diskussioner som ska äga rum. Men samtidigt känner jag mig vuxnare och modigare än förut så det är ju trevligt. Har börjat våga säga ifrån och det är förvånansvärt enkelt. Och idag blev det sommartid. Nog blir det till nånting, allting, något. Är tacksam för allt roligt som händer mig.

Ostsmörgås

1. Och så kom den dagen då jag insåg att jag har ätit ostsmörgåsar till morgonmål, middag och kvällsmat i jag vet inte hur många dagar. Ska även ta med mig ostsmörgåsar till jobbet i kväll. Det blir konsert och fest med mat och jag vet inte vad. Skulle. Inte. Orka. Eventuellt är jag såhär trött för att jag äter bara ostmörgås. Jag vet inte vad det är med mig, mat och det här med att orka ta hand om sig själv. Det blir aldrig till någonting. Jag har inget intresse för det.

2. Hur kan man komma på att skriva en låt med orden "we go on and on and on and on. On and on and on and on"? Om och om igen. Är det något jag missat? Är detta genialt?

3. Mili var idag ensam i en timme. De första 45 minuterna gick helt bra men sen blev det lite panik och ett par försynta ylningar och lite hit-o-ditspringande i videon. Men överlag får man betrakta detta som ett framsteg.

4. Nu regnar det. Det känns ovanligt.

5. Finlandssvenska är fult. Det är någonting pinsamt med finlandssvenskan. Den låter högfärdig eller pinsam. Finns inget där emellan. (Det är annat med dialekter).

6. Det ska komma en ny tevekanal för kvinnor. Frii heter den. Den är full av skit. Jag är trött på att det aldrig händer något radikalt.

7. Jag är nog överlag bara trött. Jag ska gå och duscha. Men först en bild av mitt senaste kap: en arabisk hingst. (I am going slightly mad.)

***UPPDATERING***
Blev så trött på mig själv och min slabbiga attityd att jag tog och slängde ihop en grönsakssoppa att ta med på jobb. Nu sörplar jag i mig den ur en plastbytta. Det smakar gudasaft, liv och styrka.

Mentalitetsskifte

Sånhär är jag nuförtiden, att jag skriver till mitt jobb att jag inte alls kan jobba inkommande månad, överhuvudtaget, fast jag nog antagligen skulle kunna, i alla fall lite. Jag bara måste inte. Och framför allt så vill jag inte. För att jag klarar mig; jag har redan tillräckligt. Det komiska är att jag då jag hade tusentals euro på banken var mycket mån om att hålla summan något så när konstant - jag tog allt jag fick. Nu när jag hela tiden spelar fram och tillbaka med tre siffror på kontot så tänker jag mera att, äh - jag klarar mig. Mentalitetsskiftet är slående.

Känslan av att grejer funkar o man är lugn

Igår var jag på min i princip första jobbintervju som gick på finska och som handlar om ett jobb som utförs på finska. Nu söker jag ju inte något jobb som astronom eller koordinator av första violinspelare i Turun kaupungin filharmonikot heller – jag söker jobb som assistent åt en blind tjej. Det är ett deltidsjobb på än 10–20 timmar i veckan, handlar mest om förmiddagstimmar och skulle sitta som handsken i smeten åt en sån som jag som sysslar med så mycket att det inte blir liv över till nåt förbannat heltidsjobbsittande.
Jag tyckte att intervjun gick bra. När jag kom in i köket, undrade hon om lamporna var på och jag sade att jovisst, det är dom (roliga små detaljer i diskussioner som jag gillar när det handlar om blinda). Sen frågade hon en del och jag svarade och frågade tillbaka och det kändes som att diskussionen löpte smärtfritt och finskan absolut inte var något problem. Det kändes som en sån där "meant to be"-situation men vi ska nu se. Det är åtta andra som kallades till intervju men jag tror jag ligger rätt bra till. (Självförtroendet vart det inget fel på, höhöhöhö.)
Det lustiga är att eftersom intervjun och allting kändes så bra så känns det här med att lämna hunden ensam heller inte speciellt ångestframkallande. Om man omger sig med bra saker så är man lugn och att vara lugn själv är också första steget till att få en lugn hund, because they see everything.

Det här med att inte gå och sova

Och så hände det sig igen att jag var vaken till kl. 2.05 istället för gå o lägga mig "innan midnatt" som jag hade föreställt mig. I morgon ska jag ha en produktiv dag, trots allt. Det har hänt jäkla mycket, men vet inte varför jag skulle börja skriva just nu, när jag precis hade bestämt mig för att gå i säng. Det är såhär jag fungerar; hittar på nån ny sysselsättning för att slippa gå och sova, fast det enda jag vill och har velat sen klockan tie, är att gå och sova. Ack nutidsmänskan och längtan efter spänning och utmaningar. Jag är så trött så ögonen går i kors. Herregud så omvälvande.

Onnibuss!

Godmorgon! Meddelar omväxlingsvis från vägen, från Onnibus nånstans nära Lempäälä, where ever that is. Det här känns liksom så speciellt och högtidligt att det förtjänar ett eget inlägg. Den här turen är bara så perfekt. Alla sover ihopkrupna med huvor dragna över huvudena eller sitter försjunkna i något eget, litet projekt. Ingen jävel håller låda. Till och med det enda spädbarnet jag fick syn på sover. Solen är på lagom höjd. Själv slumrade jag ovanligt nog in genast när vi startade och höll mig i dvala i hela två timmar! En bänkgranne sitter försjunken i nån slags bok med invecklade grafer och uträkningar (brobygge?). Största delen är ungdomar eller utlänningar; ah, så skönt – inga jävla TANTER som fortfarande tycker att mobiltelefonen är en fantastisk uppfinning eller har överparfymerat sig för att de ska ut o resa. De medhavda smörgåsarna är en självklarhet. Onnibus känns helt rätt, känns som helt i tiden på något sätt. Enkelt, bekvämt, oförskämt billigt, trevlig chaufför, gratis wifi-anslutning och lite för tätt mellan sätena. Jag kunde åka här hela dan (det ska jag).
Det här blev f ö som en reklamtext. Jag har inte fått betalt men man får ju gärna skicka några gratisbiljetter åt mig ;).

**UPPATERING**
Nå väl, i Tammerfors var det visst slut på fröjden. En tjej med ett spädbarn (iik!) satte sig i sätena framför mig och började direkt babbla obehindrat med nån annan tjej i samma ålder, samtidigt som barnet började knorra och var allmänt high pitched. Jag insåg att det var läge att agera snabbt, tog mina attiraljer och förflyttade mig helt oförskämt några säten bakåt. Men när jag landade i det nya sätet var det en muskel i ryggen som liksom drog ihop sig som en mollusk och så fick jag ryggskott och kan inte sitta bekvämt i nån ställning alls. Och bara något ögonblick senare gick mamman med barnet ner igen, där dom kom ifrån. De var typ bara uppe och språkade med en bekant. Att man får vad man förtjänar.

Aaaaaaaargh

För att inte FB ska få ta del av mina frustrationsutbrott, så här, bloggen. Varsågod. Satan vad jag är på dåligt humör. Det känns som att jag inte har kontakt med någonting väsentligt, alltså jag bara flamsar runt i mina lösa kläder och lösrycker i trådar som inte leder nån vart, halvhjärtat tar jag tag i nånting här och där och jag har ingen jävla känsla av att ha åstadkommit nånting som helst, eller som att jag har nånting som helst på det klara bara. Inte ens tonörat är vad det brukade vara - eller kanske var det alltid såhär skit. Sjunger vagt, illa och ibland falskt och INGET gör mig så arg som när det blir falskt: jag vill sparka på stenar, det känns som jag faller och inte längre minns vad som är väggar, tak och golv när jag inte har alla tolv tonerna på rätt plats i huvudet, jag blir förbannad. Jag vill ha KOLL på det där, jag HAR koll på det där. Världsharmonin, skulle jag tappa mitt tonöra skulle jag vara helt jävla förlorad, jag kan lika gärna gå och sova och inte vakna mera, för helvete. Och ut kommer det bara fucking mediokra saker och jag blir ARG, arg arg, för är det nånting som gör mig närapå bitsk så är det när nåt man har föreställt sig vara världsomvältande intressant visar sig vara bara strunt.
Samtidigt, på andra kanaler: andra som får uppmärksamhet, skit som förökar sig, eländes eländes eländes jävla skit som ska ut ur alla kanaler. Jag blir avundsjuk och stridslysten. Känner mig på gränsen till sammanbrott, känner mig totalt inkapabel och godkänt crazy, sådär att nu är jag kanske äntligen snart så pass desillusionerad att jag med gott samvete kan ta kontakt med en klinik, MEN NEJ, jag är bara frisk, OVANLIGT jävla frisk och klarsynt och det är meningen att jag ska klara mig alldeles utmärkt fast jag vantrivs hela fucking jävla tiden. Aaaaaaaargh.

Nå väl. I morgon ska jag till Borgå och avlämna hund över helg inför vasafärd. Deadlinen för det här musikmakeriet närmar sig med stormsteg, men jag tror att ett par dagar då man sitter i tystnaden och enbart tänker på text och tongångar kan vara precis vad jag behöver nu såhär i slutstressen. I tystnaden ger sig saker oftast helt av sig själv. Man kan stå i timtal och försöka fila på en jävla mening och sjunga den på 500 olika sätt varav inget är ett sånt som man verkligen gillar - sen går man och sova och drar gardinen ner och med ens, nånstans i bakhuvudet sjunger en liten pillemar den där strofen precis så som den ska vara.

Panik

Aargh - jag sökte ett jobb. Jag ska antagligen på intervju, på finska. Med en som inte ser. Med andra ord måste jag totalt förlita mig på min förmåga att uttrycka mig med ord. PANIK.
Panikmoment två: om jag verkligen, mot alla odds, skulle få det här jobbet. Hunden. Måste då vara ensam, flera timmar per dag. Inser att hundens panik minst lika mycket är min egen panik.
Panik.

Nånting med våren

Det är nånting med våren, vårsolen, den där stickande, vita solen mot vinterblekt torrt gräs, den gör mig alldeles matt och överrumplad av hur fint allt plötsligt är och så känner man sig med ens på nåt sätt djupt förtvivlad, så måste det helt enkelt beskrivas. Igår var det som att alltings närvaro och intensitet riktigt samlade ihop sig och sköljde över mig likt en massiv våg (inga referenser här). Det var för det första solen som tog mig på bar gärning ute på korskullen, fick lust att gråta, för det andra det att jag inte fick något stipendium från Kulturfonden i år heller och för det tredje: Sveriges fucking Melodifestival som var något av det mest fruktansvärt vedervärdiga jag har sett på en tid. Fattar inte hur jag har fått för mig att jag måste följa med i popkulturen på det här sättet som jag har gjort under den senaste tiden. Tidigare har jag nu inte precis haft nåt större intresse av att titta på Melodifestivalen till exempel, men under mina år som musikvetare fick jag för mig att jag måste öppna mig själv inför massmusiken, skvalandet, det här alldagliga och plastiga, fula och enligt musikkännare "konstgjorda och billiga" som jag fick för mig att ofta per automatik betraktas som nåt slags lägre stående musik än annan.
Nå väl, igår fick jag vad jag förtjänade. Melodifestival-finalen var som en dödsdans av massvara, strunt, upprepande pentatoniska "wohooo-ho-ho", plagiat-tongångar och tillstylade mänskovarelser som liksom glömt ALLT – var de kom ifrån eller vad de höll på med. Vinnaren var väl charmig och förtjänt av vinsten, men det där andra.. Det är faktiskt länge sedan jag har sett något så fruktansvärt poänglöst och urvattnat (nu börjar jag låta som Vilhelm Kvist), det var som att jag riktigt fick vad jag bad om och med slang ner i halsen. Efteråt var jag helt utmattad och kunde bara sitta hålögt och glo.
Ja, ibland blir jag bara så överväldigande ledsen över att allt är så in i helvetes DUMT och att det är det som duger och hissas upp i flaggstångarna här i världen.

"Jag vet att du går med håliga underbyxor"

Det händer ibland att någon för mig helt obekant känner till min blogg och menar att dom går och läser här. Det gör mig naturligtvis väldigt glad men får mig också att, nånstans, villa uppehålla nån form av standard här. Regelbundna inlägg, eftertänkta sådana, och så vidare. Samtidigt som jag ju nog vet att den här bloggen är den sista nånsin jag kommer att stressa över.
När nån säger att "jag följer din blogg" känns det lite som att nån säger att "jag vet att du går med håliga underbyxor" och så står man där och flinar och vet att dom vet att man har håliga underbyxor men att dom samtidigt tycker att det är ganska festligt med hål i underbyxorna.

Hur som helst: idag tänkte jag meddela att jag inte har nån form av layout-tänkande. Jag ser det helt enkelt inte, vilket resulterar att jag till exempel inte orkar satsa på att ha en vackert utformad blogg. Det är helt hopplöst att fundera på sånt där som att få nån form av estetik inpillrad. Dessutom kör jag med Arial-font för att den är mest läsvänlig för ögonen, när nu alla ska gå och envisas med att läsa på nätet nuförtiden (H. Lotta 85 år).

Så tänkte jag också meddela att jag ska vara med i en form av musikal-dokumentär (antar att man snart får säga det högt?) som det är meningen att ska sändas i teven framåt hösten tänker jag mig (gulp!). Håller på och skriver ihop en duns imbecilla små sånger (på finlandssvenska!) om mitt liv och leverne och dom blir naturligtvis 1000 gånger mer komplicerade än vad jag hade tänkt från början. Och så ska det mixas också. Tiden är sjukt knapp. Men i alla fall. That is why I am so quiet here nowadays. I am making songs. Vet inte varför det där blev på engelska nu. Är kanske aningen fed up med mitt modersmål som inte nödvändigtvis lämpar sig så väl för sång, men likt en bångstyrig tjur har jag tatt det vid hornen, tämjer det sakta men säkert, tvingar det in i små former och leksaksbondgårdar.

Musiksvampen

Alltså musik. Så underbart när det funkar, så frustrerande när det inte gör det. När man själv ska spela/göra musik alltså. Inget får mig att gå så upp i varv som när det funkar och bli så totalt nedbruten när det inte blir till något. Musikmakeri är som världens största självfödande svamp; om svampen är nöjd med sig själv växer den till sig och blir fet och god och äter samtidigt upp av sina egna energireserver som det genast produceras mer av, men om svampen inte trivs skrumpnar den ihop och blir en patetisk våt fläck som alla försöker vattna och hjälpa att stå men förgäves.

Sämsta skämtet

Dagens sämsta skämt är att det är fredag idag. HAH!

Rapport

DOING! Jag är igen ett sånt här socialt mediamissfoster. Har perioder då jag inte skriver så mycket eller likar så mycket på FB och tänker att det är ganska skönt så, men så slirar det emellan ut och jag tycker att jag kommenterar och flåsar över var och varannan post. Nå väl. Man får förlåta sina skov.
Idag gör jag en konstig låt som är väldigt olik mig. Väldigt tyst, lugn och icke-framåtsträvande. Jag kallar den för Hej Gustavo, för att den påminner mig om musiken från den där ökenfilmen med Gustavo Santaolalla.

Dagens iakttagelser

1. Tiden! Vart går den? Jag vet att detta är en ytterst klyschig fråga men ändå så ständigt relevant. Vart for de senaste sjutton minuterna till exempel? Vad gjorde jag?

2. Jag är aldrig riktigt så bra som jag tror att jag är. Men ändå förvånansvärt bra.

3. Jag har börjat titta på jobbannonser. Jo, sådär går det. Jag fixar inte arbetslösheten riktigt fast jag har hur mycket som helst jag kunde göra som kunde hålla mig sysselsatt länge och som till och med göra mig försörjd. Jag tror att jag behöver ramar, tider och inrutade, konkreta uppgifter. Det är väl inget konstigt med det?

4. Jag skrev det här blogginlägget för att det är en halv timme tills jag ska gå. För att fylla ut tid. Det känns som att allt jag gör är fyller ut tid. (Var är passiooonen?!?!)

5. Jag har som en fuktig eld inuti mig.

6. Emellanåt är jag övertygad om att det ska bli världskrig och en liten jävel sitter och håller tummarna. Det är säkert väldigt dumt men jag vill ha nån form av radikal förändring. Jag skulle villa vara med om att bygga upp ett samhälle, inte se det långsamt bryta ner sig själv.

7. Jorden utanför påminner om en enorm övervattnad blomkruka.

8. Jag önskar att jag kunde se detaljerna bättre, och överlag; att jag vore full med finurliga formuleringar.

9. Sista snusprillan åkte in där. Nu är det bara jag och icke-beroendet.

10. Det är så obeskrivligt jävla viktigt med bra trummisar.

Och jo, en grej till:

11. Jag är så fruktansvärt, imbecillt trött på konsumtionssamhället. IKEA till exempel. Jag kom på varför jag älskar krukväxter och plantor så mycket. För att det är svårt att utnyttja någon i samband med dom, eller att nån ska ha utnyttjas för växters skull liksom. Man kan inte föreställa sig en enorm VÄXTINDUSTRI med barnarbetare och underbetalda asiater. Fast antagligen finns det också i form av banan- och palmoljeplantager. Men ändå grundtanken; växter behöver vatten och ljus och sen fixar dom resten själva, typ. Svårt att göra nån jäkla business av det.

Sjukt spännande med PKN

Alltså, håller på att få lite fel i huvudet när jag tänker på hur intressant det är det att Pertti Kurikan Nimipäivät ska representera Finland i Eurovisionen. Jag skulle plötsligt igen villa vara en fluga på väggen i musikvetarnas föreläsningsrum, lyssna på vad som diskuteras just nu. PKN ställer ju i högsta grad frågor som musikvetare har att göra med: vad är musik, vem representerar musiken, vad betyder en viss slags musik i ett visst sammanhang, vad innebär det att punk nu har tagit sig in på det glittriga eurovisionsfältet och vad innebär det att musikerna i fråga är funktionshindrade?

En åsikt som tydligen har kommit upp just nu är att "vi borde stöda funktionshindrade på andra sätt" än att hylla dom, rösta på dom och "skicka dom till Wien där dom får skämmas" (källa härifrån). Det här är en märklig synpunkt, som jag tycker att grundar sig på en uppfattning som gör skillnad mellan "vi och dom" och som vill förpassa funktionshindrade till sina egna arenor. Antagligen handlar det här till stor del om att man inte har en grundförståelse för hur väl PKN representerar just punk. Och det är här det blir så intressant just att PKN spelar punk, eftersom punken som musikstil utmanar, provocerar och ifrågasätter rådande förhållanden, både politiska och musikaliska. PKN utmanar alltså Eurovisionen inte bara genom att representera folk med funktionshinder, utan också genom att introducera en musikstil som Eurovisionen för det första aldrig tidigare har sett och för det andra genom sin rättframma attityd drar mattan under alla andra som spelar upp sig och på olika sätt bjuder på en show som inte representerar det de genomgående är, utan något som de tror att folk tycker om. Vilket musikindustrin till mångt och mycket handlar om!

Kommer det här att uppfattas som ett ställningstagande, en invit till funktionshindrade att fungera och tävla på samma arenor som alla andra? Dvs kommer deras sammanhang och historia att få folk att rösta på dom, eftersom det upplevs som viktigt?
Eller kommer punkare från hela Europa att se till att det är just punken som står i första rum och att dess ärliga och okonstlade budskap slår över allt vad alla andra artister försöker vara och representera?
Eller, är Europa ännu inte där vi är i Finland, kommer man att tycka att det är märkvärdigt, mystiskt och smaklöst att skicka en sån här grupp till en musiktävling?
Bland annat därför är Eurovisionen så SJUKT spännande. Jag är så himla glad för hur Finland röstade igår! Och kan inte vänta på att det blir maj!

UMK

Om röstningsresultatet säger jag bara; det känns konstigt att vara i majoritet! Men jag hoppas ju man får börja vänja sig vid det.