Per Kalms ek

När jag kommer in till kafferummet finns där redan två som väntar på att kaffekokarens sista droppar ska ha runnit igenom kokverket. Jag blir poetisk och börjar prata goja. En annan säger att han aldrig tidigare på ett jobb har stött på poesi. Jag tycker att han är en fjant men säger det inte. Och så följer vi med duvan som har ett bo invid fönstret, och Per Kalms ek vars blad nu äntligen helt har slagit ut. Och jag blir på nåt sätt så desperat när det pratas om den där jävla eken, speciellt om hur man här på den här arbetsplatsen följer med årstiderna i eken, hur den sprakar i färg till hösten, hur kvistarna likt benknotor stäcker sig mot himlen under de gråa vintrarna, hur den långsamt blir grön om vårarna. Jag tänker att den västerländska mänskan är en fånig, fånig typ som finner sig i att återvända till samma betongbunker varje morgon, för att bläddra i liknande papper, för att dricka samma kaffe, för att betrakta hur de sista kaffedropparna letar sig ner i kokkärlet, för att förundra sig över årens gång i en ek tillsammans. Det är därför jag aldrig stannar länge på nån arbetsplats, eftersom jag alltid, förr eller senare, slutar prata om eken och går ut och sätter mig vid den.

Äh fan, det gör jag inte alls. Jag bara slutar, odramatiskt och plumpt. Hittar något annat. Byter bana. Börjar spela klarinett och söker ett jobb som programledare eller personlig assistent.

Sommarduvighet

Här har jag inte nåt värst nytt att påstå förutom att sommarduvigheten har slagit in och man kan sitta kutryggig och bara glo på saker i timmar. Jag har inga speciella måsten just nu, det är bara att lorva sig fram och prova på olika glassorter, följa med åskradarn, planera min lediga inkommande vecka. Jag råkade nämna åt mamma att jag vill köpa en "flytande leksak" till hunden, och då fnyste hon och skrattade, sa att "käppar flyter ju" och jag kände mig som en fånig morsa som just kläckt ur sig att barnet mitt måste ha jacka med vindtyg och lakan som andas, vitamindryck och stödkrage.

Jag ser ljuset

Vet ni Nangilima - jag ser ljuset! Idag är det som att nånting äntligen har spruckit upp, som om det kletiga hade fått lösningsmedel på sig; jag fixar ju fan det här! Jag fixar allt. Alla var plötsligt snälla på jobbet och jag ska inte jobba nåt mer än vad jag hittills har lovat, och sista tenten har jag på fredan, den lär gå utmärkt eftersom jag är så sjukt effektiv. Och så ska vi spela med Väinö på Sointu på fredag, så dit är så klart alla hjärtligt välkomna.
Nån Åbobo som ska vara hemma o som känner sig manad att vara med min hund under tiden? Eller som har ett hem med nån annan hund eller fabo/tant som kan vara med den? Vet att det här nu inte är rätt forum för att fråga sånt, men alltid kan man ju försöka.

Kirskålsbrygd och annan pryl

Idag har jag känt mig som en riktig örtahäxa, då jag tidigt i morse gick och samlade in nässlor och kirskål. Eller jag hoppas i varje fall att det är kirskål (gulp). Har aldrig plockat ogräset förr, men det ska vara utmärkt att använda som spenat, till exempel. Nässlor vet ju var och en hippietant att är fulla av vitaminer och nyttigheter. Bara att plocka opp och hänga på tork.

Här puttrar kirskålsbrygden (hoppas vi. Den luktar suspekt.)

Här, en annan pryl vi hittade under samma promenad.

istället för det man måste

IDAG skulle jag borda skriva det sista på min kandidatuppsats, för i morgon är det faktiskt deadline, hoho. Istället kokar jag kaffe och cyklar hem femton kilo mat från posten och provar löptidsbyxor på hunden och spelar dragspel och går ut och gå, och tänker på fåniga satser som "en tunna späck", formulerar mig knasigt och spelar Bejeweled och gruvar mig inför framtiden samtidigt som jag känner mig lättsam i sinnet, lyssnar på Laila Kinnunen och klipper korv i små bitar, ominstallerar högtalarna och flyttar på sladdar, reder ut sladdar och städar och blandar gödsel i blomvattnet och kollar in grannen, rullar cigg, konstaterar att det är Kristi himmelsfärdsdag på torsdag, samt bakar baguette.
Och dom säger att jag har för långa meningar i min uppsats.

Söndag och när man inte vet vart man har hällt kaffemjölken

Söndagsmorgon och vinden är kall men solen är framme. Jag trodde att jag hade hällt mjölk i mitt kaffe men upptäckte till min förvåning att kaffet fortfarande var svart när jag skulle dricka det. Och jag har en svag minnesbild av att ha tagit ut mjölktölken ur kylskåpet och att jag har HÄLLT mjölken nånstans.
Nu vet jag inte vart jag har hällt den. Hjälp.

Maj

Ekosaab 610.

Mili drar invid stora fordon

Riktigt fin täppa i Raunistula

Här hänger man i Raunistula

Och Roxxie löövs Wildër, även i Raunistula

Buss nummer femton far genom gissa vad.

Here lives Tarja Chef-Little Island

Mili sprätter förbi en häftig port

Annat blingbling i Raunistula

Myskoga kulor på gårdsplan i Raunistula

Igen en sån här trevlig täppa

Och roskisar kan dom pynta

liksom avlagda frysboxar

Mili poserar med graffitikatten

Macedonia! Eller?

Raunistulan ruostesuojaamo. Man får fina inre bilder.

Mera portar

Kattn igen

Och titta såna hus det dyker upp i gränderna. Nästan som om man misstog sig för att vara i Christiania.

Annan port, suddig och jävlig bild men det var en så attans fin port så bilden måste med ändå.

Mili swaggin with da Hesburger-mugg

Yes, we're rollin

Rollin with da hamburgerpapplåda

Mili och jag korsar en stor och farlig väg

Min själ, det är inte så långt till centrum

Alla ska ha ett brand

En sak till som konfunderar mig är det här med identitet och hur folk alltid verkar hitta "lådan" där dom hör hemma. Jag blev för en tid sen medlem i gruppen Ylioppilaskylän koirapuisto på FB och övre balken som visar profilbilder på gruppens medlemmar, består nästan bara av hund-och-människa-bilder. Jag och min hund här, jag och min hund där. Eller bara: min hund. (Jag ÄR min hund. Craziness.)
Det är nånting som jag inte får att gå ihop här. Har folk bara ett intresse? Och när dom hittar detta enda intresse; känner dom sig fullkomliga sen?

I senaste Studentbladet fanns en artikel, "U som i underlig". Den riktade sig till dom som "känner sig obekväma bland studentlivets halarorgier, skönsjungande djäknar och promillehaltiga köttmarknader" och istället längtar efter "en gemenskap där ens kunskaper i Star Trek-språket klingon genererar beundrande blickar." Den handlade om Föreningen för underliga intressen vid ÅA (FUI.)
Jag kunde vara intresserad av en sån här förening, om den inte uttryckligen sade sig intressera sig för underligheter. Det är det här resonemanget jag stör mig på - att man alltid ska vara antingen eller: är du inte normal så är du underlig, är du inte homo så är du hetero, är du inte kvinna så är du man, blablabla, är du inte vänster så är du höger, är du inte feminist så är du kvinnohatare, det här kunde hålla på i all evighet. Ve den som inte vet i vilken låda den hör hemma!
Jag kunde skriva under det första - jag känner mig inte bekväm med halargänget och hela det där studentblahajet. Men inte betyder det tamejfan att jag vill höra till någo "alla underligheters samlingspunkt - specialiserade på anime, sci-fi och fantasy." Jag avskyr anime och sci-fi, förstår genrernas kvaliteter, varför man gillar dom och det finns undantag och sådär, men genrerna talar inte till mig, hallå. Jag har aldrig ens sett Star-Trek! Jag vet inte om det är en film eller en teveserie och jag bryr mig inte. Poängen är denna: bara för att jag inte gillar halare och Brahe Djäknar så betyder det inte att jag är underlig. Och skulle man anta att jag är underlig, vad det nu sen kunde betyda, så betyder det inte att jag är en Star Trek och animefantast. Jag är varken dittan eller dattan; ibland gillar jag storstäder, ibland naturen, ibland är filmer bra, ibland ser jag på fotboll, nån gång har jag stopparock, ibland läser jag dikter, ibland horoskopen i Iltalehti.
Jag vill inte kategoriseras, men hela tiden stöter jag på det här fenomenet att det verkar som om det naturliga är att man ska höra någonstans. Det måste ju ha med kapitalismen att göra. Som en semivis man sa - folk har uppfostrats till att utveckla en säljande personlighet. Man ska veta vad man står för, vad som är ens brand. Ens kläder, den musik man lyssnar på, ens profilbild på FB, ens husdjur, ens vänner och den mat man äter - allt blir tillsammans den reklamskylt som innehåller ditt namn och en slogan, typ

"Erik - en jävel på golf".
"Matilda - vintagekjolar, kaffekoppar och solens strålar som kommer in på morgonen (och ja, min uuunderbara pojkvän)"

"Jonas - mezzenger at God of Love" 

"Milou - Svartvitt, stjärnor, tårar, smink och The Cure"

En låda med kåda

Åh, jag är den nologaste av nologa typer, en av dom som berättar nåt om nåt dom inte kan på ett språk dom inte kan. Den största fjanten och jubelidioten skådad på norra halvklotet: en mask, en överraskning, en felprintad affisch, en itukluven nåldyna. Jag vill ha en mjuk säng och en ryggmassage, en lektion i gång och i ansiktsmuskulaturens funktion. En pepparkvarn fylld med konfetti. Ett dynvar av plysch, en låda med kåda.
Idag är det fredag. I morgon är det en annan dag.

Guidandets våndor

Nu är det så att jag angstar igen och den här bloggen har utvecklats till ett slags utvältningsforum för diverse dynga och trettiårskris-topics. Jag ska guida på finska i museet igen i morgon. Ja, så intressant. Gäsp. Joja, vet nog att det är bara jag som gör allting större än det är, som tar problem av något som ingen kommer att ta någon större notis av. Nå, åtminstone har jag inte pratat om guidandet konstant hela dagen idag. Och jag har haft bara en rännskit, precis när jag fick reda på att jag ska guida imorgon. Annars har det här varit en helt normal dag.

Problemet med att guida på finska är att jag inte kan finska. Det fick jag igen erfara i hundparken idag. Jag kan inte prata. Jag vet inte hur man säger saker som att "hunden leker med sig själv" till exempel. Koira leikkii itse- ....öööh... -stäään? --llleen? -ään kanske? Keppi suussa-aan prkl. Om man inte kan prata ens om sin hund på finska, hur ska man då kunna prata om hundra år gamla instrument på finska? You tell me. It's a shit fucking guide tour. Där står man sen som ett fån och alla ser att man har ansträngt sig för att klä sig lite bättre men åh, så misslyckat det är, och herreguuud så pinsamt det är för alla när jag inte ens sen kan finska utan står och fnissar och stakar mig medan jag desperat försöker hitta ord från mitt gamla, slitna skolhäfte som jag (krampaktigt) håller i handen. Varför ska man behöva förnedra sig till den graden? Och igen och igen, och igen? När man vet att man aldrig kommer att bli bekväm med det där, när man vet att folk bara känner sig obekväma och alla bara mår illa? Ja, jag vet inte. Jag orkar inte tänka på det. Det är knappt så jag orkar förbereda mig. Jag vet att jag ändå inte gör som jag har planerat när jag väl står där, då är det bara improvisation som gäller. Man ser vad munnen får för sig att säga. "Betonilaatikko, piirtänyt 1968." Khyllä khyllä. Mest hatar jag nog ljudet av mig själv som uttalar ordet "Sibelius". Det är nånting så vasst och skört i sättet jag säger det på, nånting som avslöjar mig som icke-vetande, som amatör. Och hela tiden måste jag säga Sibelius, i olika former. "Sibeliuksella oli." "Hän keräsi Sibeliukseen liittyvää materialia." Och till sist: "Nyt kuunnellaan Sibeliuksen Finlandia". Efter det har jag lust att gå nånstans och rulla mig in i en gammal heltäckningsmatta. Nu govänner ska vi höra på en gammal nationalistisk pompa och ståt-låt från sekelskiftet 1800-1900. Också nazisterna har insett genomslagskraften i det här verket och använt det vid olika tillfällen.
Finlandia är ungefär den mest spyframkallande låt jag kan tänka mig, men det säger jag naturligtvis inte. Istället ler jag brett och anstränger mig för att gå så normalt som möjligt ut från estraden, in mot kassans befriande mörker, bort från skandalen, bort från pinsamheterna. Och så slår nån på Finlandia och där sitter publiken och halvsover eller vad dom nu gör. Jag står och skälver och kallsvettas bland knaggorna, kan varenda strof i låten. Tödödödödöttöttö. Aldrig har ett stycke musik påverkat mig så mycket, och på så fel sätt. Stackars mänsklighet.

Tänk om man vore pensionär

Idag är jag extremt moloken och dammig. Träffade en pensionärstant i hundparken och fick en liten påse med hundmat som hennes egen hund inte ville ha. Jag bara smalt när jag såg ner i påsen, för utöver maten hade hon också satt dit två tuggben och ett grisöra. Det är något alldeles speciellt med mänskor som är snälla utan att de behöver vara det.
Sen var det färdigt för mig, och jag drabbades av den där extremt deprimerande känslan av att oj gud vad allt är fint idag och tänk om man kunde dö snart, blah blah, jag vill själv också vara pensionär. Det är en mycket överväldigande känsla som gör att man känner sig lite som om man vore i en musikal eller som om allt inte vore helt på riktigt. Känslan kommer ibland när man har ledigt, oftast oplanerat ledigt, precis som idag. Och ofta är det lite blåsigt, det är vår, man håller inte reda på vad klockan är och det är soligt. Då slår den erbarmliga känslan till: tänk om man vore pensionär och hade levt största delen av sitt liv! Jag hatar den känslojäveln för den är så äkta.