Det är inte förrän jag har läst den riktigt fina boken
Sedan jag kom till Moskva av Anna-Lena Laurén som jag har tänkt på det här med trevlighet som en klassfråga. Laurén beskriver en av sina vänner, en engelsman som kommer från Englands överklass och talar rp-engelska, som artig, belevad och framför allt så utomordentligt
trevlig. Och jag känner igen mig i det där.
Jag är ett typisk medelklassbarn, har aldrig upplevt några större komplikationer i livet och det har alltid setts som en självklarhet att man ska gå till gymnasiet och sen studera och hela det där böket, blah blah, skäms skäms. Mina mor- och farföräldrar kunde odla åkrar, mjölka kossor, bygga stugor och mura fantastiska kakelugnar och min morfar var den buttraste mänska jag nånsin har träffat.
Mina föräldrar kan inte ens kakla ett golv själva, men attan att de kan smila upp sig för arbetare som sen kaklar åt dom, snällt betala och sen själva diskutera böcker och
folks egentliga intentioner till exempel, i timmar. De hör väl till nån nyintellektuell sextitalsvåg (?) eller vad vet jag. Hur som helst, så har det även i min familj prioriterats att man ska vara
trevlig, framför allt. Min farmor skröt alltid med att min pappa som barn var det artigaste barn man kunde tänka sig - och visst, det kan jag tro. Min pappa är så artig och belevad att han nästan fastnar i nicknings- och bockningsrörelsen varje gång han ska hälsa på mänskor. Jag har alltid upplevt det som lite besvärande, men inte helt förstått varför.
Anna-Lena skriver nåt som verkligen öppnar ögonen för mig, nämligen att trevlighet inte kommer naturligt, utan att det är något man
lär sig. Jag har aldrig tänkt på det, men nu när jag gör det så inser jag hur mycket energi jag i mitt liv har lagt på att ge ett trevligt intryck, och hur fucking utmattande det är. I tonåren revolterade jag genom att må skit och vara sur, omåttligt jävla sur och icke-leende, men ju äldre och vuxnare jag har blivit, desto mer har den där tvångstrevligheten igen smugit sig på mig. Och jag vet inte ens varifrån den kommer, men tydligen har det satts nån slags vikt på trevlighet i min uppfostran, att man alltid ska smila upp sig som fan inför nya mänskor. Är det så man gör i medelklasskretsar? Det är paradoxalt, för man kan ju slå sig i backen på att de flesta mänskor mer gillar de typerna som inte smilar så förbannat. Samtidigt är det enklare att prata med trevliga mänskor. Trevlighet funkar, det smittar av sig som en jävla epidemi. Folk gillar trevliga mänskor och vill ha dom med överallt. Vart man än går så måste man dessutom hålla upp trevlighetsmasken, för man kan ju inte visa sig vara något annat än det man redan har visat sig vara, och så måste man supa sig full för att överhuvudtaget orka vara med folk, och så vidare. Där har vi the happy middle class life i ett nötskal.
När jag träffar mänskor som är lika jävla trevliga som jag själv, så brukar jag försöka leta där bakom den där satans trevligheten och ta reda på om det finns en mänska där under. När jag träffar mänskor som inte är speciellt trevliga, brukar jag bombardera dom med trevlighet tills vi båda äcklas och måste se bort.
Ett annat uttryck som nu slår mig som ett typiskt medelklassuttryck: det här med att man
mår så dåligt att man inte orkar hålla upp masken.
Vilken jävla mask? Vad är det man ska hålla upp? Sätt ner masken då, för bövelen.
