Annan julkalender, lucka 23

23. Berätta om ditt bästa julminne.
Jag måste nog dra till med julen med dom hemlösa i München. Jobbade med Katholische Männerfürsorge två år i rad (måste bara få det där namnet med), de lagar mat åt hemlösa i Hofbräuhaus på julafton. Det bjöds på nån form av pasta och köttsås och ett ölstop per person. Och det var ju nåt speciellt med det där; tanterna som sprang omkring i vita förkläden, hojtandet på bayriska, man får sin namnlapp och stolar ställs i ordning, och så öppnas dörrarna och så rultar där in skäggiga typer, vissa lite glatt upprymda, andra stirriga eller uttryckslösa, måna om att snabbt sitta ner bara. Det är något så typiskt mänskligt över ett gäng med hemlösa som plötsligt får tillträde till en plats de annars alltid skulle bli portförbjudna från. Man känner så tydligt av hur lite man egentligen har gemensamt med en som inte har något hem att gå till - hur olika levnadsmiljöer har gjort den ena lite halvgalen och med blicken ständigt letande efter brödkanter, medan man själv är rakryggad, stel och oförmögen att se detaljerna.

Jag kommer speciellt ihåg den andra gången jag jobbade i Hofbräuhaus på julafton, eftersom jag då kom dit med tåg från Amsterdam där jag bodde då, och själv i princip också var hemlös för stunden. Efter evenemanget gick jag till Hauptbahnhof för att sova på nån bänk innan morgontåget kom, och då minns jag att jag såg ett par av de jag nyss hade varit med och delat ut mat åt. Där gick dom igen och grävde i roskisarna mellan bänkarna, med gåvopåsen från Hofbräuhaus dinglande i handen: en mandarin, en platta julchoko, en pepparkaka och ett presentkort till Karstadt. Vem bryr sig? Det var något så speciellt med den där stunden, klockan tre på natten kanske, i lysrörsbelysning på tågstationen; alla var vi i samma båt, men ändå inte alls. Alla går vi om varandra, nån enstaka gång serverar jag mat åt nån som annars sällan blir serverad något alls, men det i sig kommer aldrig att ändra på någonting. Det kändes den stunden som att vi alla har våra roller som vi bara råkar vara födda i, och som ingen nånsin kan ta oss loss ifrån. Det är såna där saker som känns så självklara när man tänker på dom under nån helt knasig tidspunkt på dygnet, på nåt helt galet ställe dessutom, och i lysrörsbelysning. I såna stunder kan man lätt få för sig att världen består av små bitar som hänger samman på ett väldigt simpelt sätt.