Den rumsrena rasismen

Tillbaks till sitt hemland. Skall det vara så svårt . Har man inte pengar så är det tamme mig LEGALT att skicka i väg dom utan returbiljett !!

Hur mycket har dessa förorsakat arbete åt myndigheterna egentligen?

Städa upp ghettot. Att inte stadens fasadsynenämnd (eller motsvarande) har sett till att dylika soptippar försvinner.

Det är bara att köra dem till rumänska ambasaden, kanske de kan slå läger på gårdsplanen där...

Nä, detta är inte citat från Perussuomalaisten rasistinen ilmaisupalsta, det är från dagens HBL. HBL, för fan, som dom "vanliga" mänskorna som Bror och Stefan, Anna-Stina och Uffe läser. Jag kan inte låta bli att säga något om det, det skrämmer mig som attan hur denna nya, rumsrena rasism mer och mer bara tränger sig in i varje forum, på varje debattsida, mellan arbetskamrater på kaffepauser, i köpcentrum, på föreläsningar.
Jag frågar mig bara, sedan när blev det accepterat att hojta "Tillbaks till sitt hemland" sådär bara? Hur snabbt har den här utvecklingen gått och vad gjorde jag medan det hände? Hur kommer det sig att folk inte längre sympatiserar med de allra svagaste i samhället, de som inte har några rättigheter överhuvudtaget, hur satan kan man sparka på sådana? Hur kan "myndigheternas uppgift att städa upp Fiskehamnen" vara viktigare än det faktum att det finns folk som tvingats fly till ett helt främmande och iskallt land i vilket alla avskyr dem? Berätta för mig hur det gick såhär, because I don't get it.

Den första kommentaren, "har man inte pengar så är det tamme mig LEGALT att skicka i väg dom utan returbiljett !!" kanske ändå är den mest avgörande i det här sammanhanget. Såhär funkar det tydligen. Har man inte pengar så har man inga som helst rättigheter, är man inget värd, kan andra som har pengar skicka en vart fan som helst. Fundera på det här. Har man pengar så ÄR man med andra ord typ värd det som ens pengar är värda i det här samhället. Att välkommen till kapitalismen. Funkar så satans bra, eller hur?
Tänk om alla skulle ha lika mycket pengar som Bror och Stefan, Anna-Stina och Uffe. Alla i hela Europa. Oj men nej, det skulle inte funka! Oj nej, det finns ingen skitbillig arbetskraft kvar att utnyttja, inga billiga HM-kläder. Man skulle måsta tvinga folk ut och bo i husvagn utan mat, vatten och el. Fattar inte folk det? Det är på grund av att det finns folk som lever i fullständig fattigdom som vi överhuvudtaget kan leva ett sånt här liv. Och så är det något så typiskt finskt också i det att tänka på fattigdom som något som finns i andra länder, men inte i Finland. Tiggare, det är något man ser när man åker på semester till Rom medan man går och slickar på fet glasstrut. Men här i Finland har dom ingenting att göra, vi har ju faktiskt en FASADSYNENÄMND som ska bespara oss från att se allt som är fult, fattigt och som har dålig standard. Hahahahhaha.

Oatmeal.com

Sånt där igen

För int så länge sen var det jag som lyssnade på korvalappustereo och såg på när babysarna kröp omkring i parken. Idag är det dom babysarna som går omkring i kostym, äter söndagsmiddag och jobbar på kontor, medan jag kryper omkring i parken eller sitter på golvet och äter direkt ur en tonfiskburk. Och lyssnar på korvalappustereo.

Fågelgubbar på möte

Jag har en papegoja som heter Fjutte,
som har en Facebooksida. Ja, från början en tanke om att göra en fake-presidentkampanj med Fjutte i spetsen. Blev aldrig av, men FB-sidan lever. Fjutte får ett par friend requests i veckan, har mer vänner än jag nånsin kommer att få, och från hela världen. Det verkar som att fågelvänner håller samman. Fjuttes vänner består av papegojor, nån tupp, några duvor, nån sparvliknande fågel och undantagsvis några hundar, nån sköldpadda och några mänskor. Ibland går jag igenom Fjuttes FB-sida bara för att se vad som sker i Fjuttes undermedvetna cyberliv. Där hittar jag ibland sånt här. Argentinska fågelgubbar på möte. Rödvin till lunchen, och så vitt bröd, cokis och fanta. Det verkar inte som att dom äter sådär speciellt hälsosamt i Argentina.

Gobb

Nej, tyvärr måste jag nog gå hem nu, jag...

- ska bygga byrårer av ek & elfenben
- ska tömma kvarterets roskisar
- lägger heltäckningsmattor åt pensionärer på fritiden
- måste se hur det går med läckaget
- måste hitta min mammas borttappade vante
- har glömt på lampan i mikrovågsugnen
- måste stärka kragarna på min skjortsamling
- måste hjälpa till med rivningen av gamla McDonalds - nu ska det bli ny & mer trivsam inredning
- är med i en grupp och varje helg återskapar vi invasionen av Normandie
- måste baka bröd för frälsningsarmens soppkök
- tvättar det lokala handbollslagets match-underkläder
- måste lära mig gå på styltor inför mitt föredrag om absurditet
- måste leta efter en silversked
- är rädd för att mjölmaskarna har ätit sig igenom paketet
- måste kolla att mjölken inte blivit solid
- måste vattna en sällsynt kaktus

Vi funderade på det här med J en stund. Man ofta vill gå hem men tycker att man inte har tillräckligt bra orsak. (Av nån jävla anledning.) Det finns ganska många bra orsaker.

///Corny

Just a beautiful album I browsed upon

Det tycker jag då.

Hamburgare.

Näscafé

Jag drog ut en massa näshår, satte dom i ett filter och bryggde kaffe på dom.
Nä, jag skoja bara.

Att köra

Världen är kreisi.
Jag sitter uppe och följer med nyhetssändningen från Japan sen jag läste att det smällt en tredje gång i kärnkraftverket. På båda sidorna av nyhetsreportern syns kilometerlånga köer med bilar som... ja, som köar efter bensin. Nu när det smäller om energiverket så är det väl bäst att tanka fullt. Kan ju hända att det blir lite snålt sen. När en jättekloss full med saker som kan koka upp en inifrån hotar att smälta eller sprängas i luften, så nää... såhär har vi alltid kört.

Framtiden

I Japan exploderar kärnkraftverk och folk är hemlösa, och på teven bakar dom bröd. Det blir extra gott med lite kanel i.
Jag kan inte hjälpa det - såna här tider får mig att tänka på en framtid med strider och blod på gatorna, strålning, pansarvagnar och totalkaos, men innanför dansar folk med sammetsgardinerna fördragna, gamla 80-talshits skränar från högtalarna och alla dricker sig apfulla, raglar omkring, hånglar och spyr på biedermeiersofforna.

Det sista inlägget om döden

Och så gick mormor ur tiden. Det här innebär med andra ord slutet på min följetong om döden. Jag är ganska nöjd med allt. Vi fick som vi ville, mormor och jag. Och sån här blir man när någon dör; symbolisk och börjar tänka att det är ju passande att hon gick bort just under den här tiden då livet tar vid och allt börjar växa. En livlös kropp, ett frö som börjar gro. Nu ska jag ta mig samman och gå och skriva tent.

Ännu ett inlägg om döden

Med risk för att bli långrandig, måste jag skriva ner ännu en tanke om döden.
Det kom ett sms från mamma som skrev att mormor verkar gå bort närsomhelst nu. De sitter alla vid hennes säng, hon och hennes syskon. Det som känns så konstigt för mig, är att mormor i skrivande stund är precis lika mycket vid liv som hon var då hon föddes för herrans många år sedan. 90 år av liv och så bara ett omfång av ett par timmar då ett liv går från att vara 90 år gammalt till ingenting alls. Det får mig att tänka på livet i ett helt underligt perspektiv, som att det både är betydelsefullt som attan samtidigt som det inte alls är det, för så fort ett hjärta slutar slå, finns det ingenting kvar. Jag vet ju att det inte är något märkvärdigt med det, så funkar det helt enkelt men ibland ter sig några få timmar mer betydelsefulla än flera år.

Screw you religion

Women's day and I saw a muslim post on Facebook:

Woman was made from the rib of man,
She was not created from his head to top him,
Nor from his feet to be stepped upon,
She was made from his side to be close to him,
From beneath his arm to be protected by him,
Near his heart to be loved by him.
happy woman´s day la mujer en el islam

First you go "Woman was made from the rib of man" and then you say "Happy woman´s day". Well, screw you too!
I respect most people and think they can change blablabla, but I think some have to wake up.
Blablabla.
Screw you religion.

Vårvinter, ännu ett inlägg om döden

K is helping the winter away



Ja, jag älskar den här tiden, det påminde M mig om i sitt fina inlägg om våren. Det är mycket som händer på en gång; vatten som rinner, hundskit som smälter, mormor som dör, familj som närmar sig varandra på ett fånigt sätt (att man alltid ska närma sig varandra i och med nån annans bortgång) ja jag tänker ibland på det här med dödsfall som nödvändiga sammandrivande krafter som får en att förstå att det i alla fall finns en del fina mänskor i ens familj. Jaha, det här skulle bli ett inlägg om vårvintern men nu vill jag igen bara skriva om döden.

Nä, mormor är inte död än, men jag har fått uppleva en del fina saker, och jag har definitivt glömt det där med att jag "kom för sent". Tvärtom så har jag behövts mer än nånsin under helgen som for. Mormor ropade på mig på fredag natt och var säker på att nu skulle hon dö och jag kröp ner i sängen bredvid henne, det kändes nödvändigt. Hon yrade och jag yrade med; hon hade en av sina skarpa stunder då hon orkade prata och verkade klar i huvudet, jag var annars bara på humör att tro på att mormors sista stund var kommen, med mig. Vi var säkra på att hon skulle dö den natten och jag var så inställd på att hålla i hennes hand medan det händer och allt det där, oj en sån kontakt med Gud jag hade mitt i allt. Där låg jag och bad om att mormor skulle vandra vidare, eller hur jag nu uttryckte mig. Det blir ju lite pompöst i bön. Mormor pratade om sakerna, tavlorna och hyllorna och att vi bara ska ta vad vi vill ha och att jag ska fråga om det är något jag undrar, om nån tavla eller något. Det kändes så fånigt, men jag frågade varifrån tavlan med kossorna kommer, en tavla som har hängt med länge. Hon berättade och det kändes så förbannat rätt och fel på samma gång. Jag grät och jag frågade. Inte dog hon. Sen blev det värre, och sen dess har hon inte pratat mycket mer. Sen hamnade mamma också krypa ner i sängen med henne när hon var där nästa natt. Nästan fånigt så någons allvarliga sjukdom kan göra folk till små barn igen.
Nu har det gått fem dagar sedan hon blev sådär dålig, men det finns ständigt folk vid sängkanten så alla känner sig jämlika på något sätt. Alla har det lika för jävligt. Jag hoppas mina böner går i uppfyllelse snart - må hon slippa jordelivet så småningom.

Mormor ska dö

Oj nej. Mormor ska dö. Det finns bara 60% kvar av mormor som plötsligt ligger tandlös och utmärglad i sin nyinköpta säng som kan spexa så fotdelen och huvuddelen kan röra på sig. Resten är cancer. Det tjänar ingenting till med fin säng eller folk som kommer och sköta om och tömma kisifat, fylla på matfrys och säga vänliga ord. Mormor är mager och trött, klar att dö. Jag har aldrig förut sett hennes haka skjuta ut ur ansiktet på det där sättet. Det är som en annan mänska, eller det är inte som en mänska, det är en döende. Och där står man, hjälplös. Jag känner mig som världens fånigaste 30-åriga barnbarn som "inte har haft tid" att komma och hälsa på innan, som kommer när det har gått såhär långt, som kommer och hälsa på en skärva av en som nån gång var. När mormor var i bra skick och gärna ville ha besök, ja se då kom jag inte. Hade jag något viktigare att göra? Ja, jag hade fullt upp med teatern, spelade dragspel och pratade finska och lärde mig en massa, sånt skit som jag sa idag, som konstiga ursäkter eller annars bara för att fylla ut tystnaden, för att låta henne vila istället för att prata. Det betyder ingenting! Mormor ska dö och jag var inte där när hon ännu var 100% mänska. Hon sade att det har varit så ensamt, att hon plötsligt inte kan förstå hur hon har klarat sig ensam i så många år efter att morfar dog. Nu sitter jag i hennes kök och lyssnar på hennes andetag i rummet bredvid. Hon ville sova, jag släckte lampan, bredde en smörgås åt mig. Så nu är jag här, det är lite som att vara på karneval men som att den redan har kört iväg och bara lämnat lite tomma burkar och söndriga ledningar efter sig, hjulspår efter det som en gång var. Allt är konstigt, jag ville hjälpa till med kisibyttan, mamma sa att "du kanske hamnar torka", jag tänkte att allright. Samtidigt känns det som att jag inte vill förnedra mormor till den grad att jag hjälper henne med toalettbestyren, men man måste ju ändå fråga. Var går gränsen? Jag litar på min magkänsla. Hej, jag är Lotta. Inte ville hon ha hjälp heller. Här går man sen.

Mieletöntä. Mahtavaa. Loistavaa. Och alla superlativ du hittar på för att beskriva ingenting.