Gott Nytt År

Årets sista inlägg: År 2011 skrev jag 146 inlägg, vilket slår nytt rekord för inlägg per år på den här bloggen. Hurra!
Om man skulle summera det här året? Det har varit ett av de mest lärorika åren på länge. Jag har satt oändligt många timmar på diverse fånigheter som dataspel och Scrabble, men däremellan har jag effektivt fått studier och måsten skyfflade ur världen.
Jag har blivit vän med tanken på att man inte behöver åstadkomma så mycket, faktiskt otroligt lite för att ändå vara nöjd. Jag har lärt mig att det viktigaste jag har är min fritid, och sen är det inte så noga vad jag gör av den. Jag tror att man först måste bli just vän med den tanken, och därefter kanske man kan bli produktiv på något plan igen. Huvudsaken är att man inte känner sig pressad.
Jag har känt mig mindre oroad, och faktiskt aktivt arbetat för att oroa mig mindre överlag. Jag har umgåtts mer med mina studiekamrater (ja, typ två gånger!) och jag gillar dom som fan, ju.
Jag har haft glädjen att träffa en hel del nya mänskor som jag också tycker mycket om: Be, Nora och Nilla bland andra.
Jag har ätit otroligt dåligt det här året, det har jag faktiskt. Inte satsat det minsta på mat, men så har hemoglobinvärdena ändå varit hur bra som helst, och jag är friskare än nånsin så det är inga problem med den saken. Men jag har känt mig styvare än vanligt (intresseklubben antecknar, alltså). Jag har funderat på att man borde börja tänja och sånt där tråkigt, eftersom man blir äldre och (tydligen) otroligt mycket mindre flexibel i kroppen.
Jag har känt mig positiv! Jag har börjat avsky ironi och sån där klumpig, barnslig negativitet som var det jag körde med så länge. Istället gillar jag glädje, genuinitet, schlagerdängor och vänskap. Gott Nytt År!

Stormskärsblaja

Julen har avrundats i och med ett Borgåbesök, vilket innebar det vanliga:

Långa promenader med hunden: Entusiastisk hund som skuttar och sprattlar omkring. Våt hund. Hund som springer iväg och hälsar på annan hund med sur gubb-ägare som säger: "ota koirasi kiinni" och jag som kör med "nå, här har jag alltid haft hunden lös"-stilen. Jag som känner mig världsvan och uppblåst i mammas avlagda stopparock.












Biobesök med föräldrarna: Mamma som är imponerad av specialeffekter: "det går både snabbt och långsamt på en gång". Pappa som konstaterar: "Inte skulle man ju ha överlevt ett sånt där fall på riktigt.

Lopptorgsbesök: tre par byxor och en pyjamas åt pappa. En tant som frågar om jag har två euro överlopps. Jag tycker att det är fånigt att tigga på lopptorg, hon får ingen två euro.

En runda ner till Vessö. Mor kör, jag pratar. Vi kör genom en sjö och bilen låter konstigt efter det, men slutar så småningom. Det stormar och bryggan är under vatten. Det ser främmande ut där nere när ingenting ser ut som det borde. Trollskogen är översvämmad. Vid stranden far delar av andras bryggor omkring och stockar och skit far runt i hela viken. Jag hittar en liten fisk begravd i ett berg av tång. Den stora fågelburen står fortfarande, men ack vad den lutar. Basunblomman blommar med två gigantiska gula klockor. Persiljan växer. Trattkantarellerna står fortfarande i backen. Det är en konstig december, det här. Fan vad jag gillar årstidsavvikelser.
Och precis nu börjar det regna. Härligt.

Annan julkalender, lucka 24

24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.
1. Viirus har varit på besök, skrämt papegojorna och sovit i soffan
2. Jag har ätit rotsaker i ugn
3. Jag har smakat på hemlagad malaxlimpa
4. Jag har fått vara ute i Vasas nattliv - det är precis så fucked up som det ska vara
5. Jag har målat nån enstaka tavla och fått höra att min nya elektroniska musik låter som den ska, dvs att den skulle passa utmärkt i ett dataspel

twenty-four

twenty-three

Today's benefactors:
- Now, let's help people! Donate your old clothes!
- You idiot. When was the last time you helped someone? Never?! I knew it!

Annan julkalender, lucka 23

23. Berätta om ditt bästa julminne.
Jag måste nog dra till med julen med dom hemlösa i München. Jobbade med Katholische Männerfürsorge två år i rad (måste bara få det där namnet med), de lagar mat åt hemlösa i Hofbräuhaus på julafton. Det bjöds på nån form av pasta och köttsås och ett ölstop per person. Och det var ju nåt speciellt med det där; tanterna som sprang omkring i vita förkläden, hojtandet på bayriska, man får sin namnlapp och stolar ställs i ordning, och så öppnas dörrarna och så rultar där in skäggiga typer, vissa lite glatt upprymda, andra stirriga eller uttryckslösa, måna om att snabbt sitta ner bara. Det är något så typiskt mänskligt över ett gäng med hemlösa som plötsligt får tillträde till en plats de annars alltid skulle bli portförbjudna från. Man känner så tydligt av hur lite man egentligen har gemensamt med en som inte har något hem att gå till - hur olika levnadsmiljöer har gjort den ena lite halvgalen och med blicken ständigt letande efter brödkanter, medan man själv är rakryggad, stel och oförmögen att se detaljerna.

Jag kommer speciellt ihåg den andra gången jag jobbade i Hofbräuhaus på julafton, eftersom jag då kom dit med tåg från Amsterdam där jag bodde då, och själv i princip också var hemlös för stunden. Efter evenemanget gick jag till Hauptbahnhof för att sova på nån bänk innan morgontåget kom, och då minns jag att jag såg ett par av de jag nyss hade varit med och delat ut mat åt. Där gick dom igen och grävde i roskisarna mellan bänkarna, med gåvopåsen från Hofbräuhaus dinglande i handen: en mandarin, en platta julchoko, en pepparkaka och ett presentkort till Karstadt. Vem bryr sig? Det var något så speciellt med den där stunden, klockan tre på natten kanske, i lysrörsbelysning på tågstationen; alla var vi i samma båt, men ändå inte alls. Alla går vi om varandra, nån enstaka gång serverar jag mat åt nån som annars sällan blir serverad något alls, men det i sig kommer aldrig att ändra på någonting. Det kändes den stunden som att vi alla har våra roller som vi bara råkar vara födda i, och som ingen nånsin kan ta oss loss ifrån. Det är såna där saker som känns så självklara när man tänker på dom under nån helt knasig tidspunkt på dygnet, på nåt helt galet ställe dessutom, och i lysrörsbelysning. I såna stunder kan man lätt få för sig att världen består av små bitar som hänger samman på ett väldigt simpelt sätt.

Annan julkalender, lucka 22

22. Berätta om något som du är beroende av.
Jag ser ingen annan utväg än att skriva om kaffe. Utan att ha tittat efter gissar jag att Therese också har skrivit om kaffe? Kanske?
Ja, nå jag började dricka kaffe när jag var 17-18 år först faktiskt, i gymnasiet, när vi hade ett sånt där abirum som man blev och hänga i på rasterna när man var äldst, högfärdigast och fånigast i hela skolan. Blev ju rentav hög av kaffe på den tiden, helt prillig när jag gick på lektion efteråt, som en mildare version av när man provade på snus första gången, så därför blev man ju snabbt kaffe-fascinerad. Sen utvecklade jag nog nåt pervigt du&jag-förhållande till kaffe, det skulle en kaffekopp till för att göra en situation perfekt, liksom. Och omedvetet blev jag ju sen beroende, till den grad att man får tungt huvud om man inte dricker kaffe på morgonen.
Idag dricker jag oftast bara två koppar kaffe om dan, men gränsen för hur mycket kaffe jag skulle kunna dricka är egentligen oändlig. Jag dricker också i princip hur dåligt kaffe som helst, om det bara har koffein i sig. Det är ju lite sorgligt. Men klart att det finns favoriter; mörkrostat, espresso, såndäna som smakar nästan lite avlopp. Vet inte hur jag annars ska beskriva en jävligt konstig kaffesmak som jag första gången hittade i spanskt kaffe på Kanarieöarna, en blaskig smak av just.... avlopp som man först tyckte att var fel men som man lärde sig att älska. Lite som med weissbier.



Nähäpp. Det var inga svårigheter att skriva om kärlek när det kommer till kaffe inte. Nähä nähä.

twenty-two

- Aunt Märta, do pantyhoses originate from trousers or socks?
- That question is impossible to answer. It is a chicken-and-the-egg-situation.

twenty-one

Aunt Märta is wrong. The frogs spend the winter in the bottom of the sea.
The frog pond announces: everything's calm.

Annan julkalender, lucka 21

21. Berätta om någon som du älskar.
Det här är en sån där lucka som jag inte känner mig bekväm med. Det är klart att jag älskar många, men varför skulle jag berätta om dom utgående från att jag älskar dom? Tjafs.

twenty

-Aunt Märta, what happens to the frogs during winter?
-They end up in HBL.

And HBL is a Swedish newspaper. A frog is also a blunder in Swedish.
Yap. Boring.

Annan julkalender, lucka 20

20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
En stor bur åt papegojorna. Ett spännande restaurangbesök. En promenad.

nineteen

We can live here, Stefan

Annan julkalender, lucka 19

19. Berätta om en vän som bor långt bort.
Vi kan ta en vän jag träffade i München. Vi träffades på en tyskakurs, hon var från Litauen och vi jobbade båda som au pair, i eben so pissiga familjer. Vår konversation var till en början lite knagglig, men ju mer ord vi lärde oss, desto mer i farten kom vi. En gång frågade hon mig om jag visste vad dragked var (hon pekade på dragkeden) och det gjorde jag inte, och så fnissade hon så mycket att hon knappt fick fram det: RIEßVERSCHLUSS var ordet. Jag sa att "reis...va?" Vi skrattade så vi vek oss dubbla. Tyskan var ett fånigt språk som vi kommunicerade genom.
Det var en vänskap jag satt mycket värde på. Jag grät som ett litet barn när jag åkte tillbaka till Finland.

Annan julkalender, lucka 18

18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
Nog finns det ju platser man fortfarande kunde besöka. Toronto och New York är jag intresserad av; Toronto för att jag har hört många bra saker om stan, New York för att M skrivit så jäkla bra om stan, t.ex. här, om Queens. (Jo, och man kan få för sig att åka till städer bara för att folk skriver bra om dem.)
Sen är jag intresserad av Singapore, bland annat av deras mat som har influenser från en massa olika länder från det hållet. Och ja, sen skulle jag villa till Georgien, Azerbaijan eller Uzbekistan, Tadjikistan och Kirgizistan. Vem vet NÅNTING om Uzbekistan, Tadjikistan och Kirgizistan? Nä, tänkte väl det. Tre länder som man inte vet nånting om.

Såhär ser det ut i Kirgizistan.

eighteen

Wow. A new planet.

seventeen

-"It is likely that we have discovered everything that can be discovered"
-"Yes, but we have to keep us occupied"
-"But of course, Henrik"

Annan julkalender, lucka 17

17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
Det finns många alternativ för hur en perfekt dag skulle kunna se ut, faktiskt så har jag perfekta dagar nästan varje dag nuförtiden. Att hur gick det till? Int vet jag. Det är väl lugnet före stormen. Nå, vi tar en lat version av perfekt dag: Först vaknar jag och har inte bråttom alls, ligger en stund i sängen, stiger sen långsamt upp, lagar gott kaffe och så får jag allt vad jag vill ha till frukost: krispig baguette och många olika ostsorter, grönsaker och tomater. Sen får jag ta hand om blindskolans barn och åka på tivoli och fara runt där i en massa maskiner, barnen tjuter av skratt och alla är nöjda och vi äter pizza på nån annans räkning. Och sen får jag åka ner till Vessö och simma över viken för vattnet är varmt, hunden orkar ännu simma med, J är med och bygger staket och hugger ved och gör sånt där som han blir glad av, och till sist hinner vi ännu med en promenad och ack en sån solnedgång. Och sen kommer det en bra film. Och jag läser Kerstin Ekman tills jag somnar och boken faller över mitt ansikte så att nån annan får plocka bort den.

Annan julkalender, lucka 16

16. Berätta om hur du var när du var liten.
Jag var lycklig om somrarna, trivdes aldrig i skolan.

sixteen

fifteen

Annan julkalender, lucka 15

15. Berätta om en av dina favoritböcker
Det här blir svårt. Mitt förhållande till böcker är problematiskt. Sedan internet tog över mitt liv har jag läst allt mindre, och nån sån där riktig läsupplevelse har jag inte haft sen sommaren 2008 då jag jobbade på barnhem och läste deckare för att stå ut med tillvaron. Blir det töntigt nu om jag säger Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder? Det är ju en barnbok och jag var ett barn när jag läste den men ingen läsupplevelse har ännu riktigt överträffat den, tror jag. Det var en sån där bok som förändrade hela livssynen på en.

Annan julkalender, lucka 14

14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
Ja, nu när det är könsteoretiska juletider och en hujsig finlandssvensk debatt så kan jag ju ta opp att Fredrika också har fotat mig.

fourteen

Tråkig Lucia-debatt

Jag följer med debatten om Lucia; om flickor och pojkar, om vem som ska få vara vad, att alla ska få vara vad de vill - jag förstår det. Jag sympatiserar och har inga invändningar. Det är klart att det är upprörande om någon sätter sig emot att en pojke blir Lucia och har traditionen som argument, att man inte får rubba på traditioner för "så är det och så har det alltid varit". Men ändå känns den här debatten så väldigt onödig, och låt mig säga förlegad. Fåntrattar som sätter sig emot allting har det alltid funnits, men låt mig påpeka att det är viktigare att ifrågasätta fåntrattar som sätter sig emot t.ex. homosexualitet i sig, än att ifrågasätta fåntrattar som sätter sig emot pojklucior. Ska vi börja bråka om julgubben sen, att julgubben ska minsann också få vara kvinna? Ja, det är nästa steg. Sen tar vi påskhäxorna, pojkar ska också få vara påskhäxor, banne mig! Nu ska vi bråka kring våra banala västerländska traditioner, låt oss bråka för att det inte finns nån America's Next Top Model för karlar. Låt oss bråka för att Halloween-pumporna ser för maskulina ut och för att dom flesta chokladstänger påminner om penisar. Scandinavian Hunks fick ett gensvar i form av Scandinavian Babes, var fanns könsteoretikerna då? Dom borde ju ha hurrat - ett kvinnligt svar på en manlig företeelse. Hurra, jämlikhet.

Bilden: I Nykarleby var det minsann en manlig Lucia år 1981. Inget tjafs. DESSUTOM, får jag nu höra, ordnade en påhittig och feministiskt anlagd karl (f. 1910!) på 1970-talet ett luciatåg med pojklucia med långt ljust hår åt "tanterna" på kommunkansliet i Kyrkslätt. På HVC i Kyrkslätt hade personalen också en gång en flintis-gubb-lucia och då talade tanterna om helgerån.

Annan julkalender, lucka 13

13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
Att ha en "favoritsak i sitt hem" tycker jag låter suspekt. Vi säger spisen. Den värmer, och utan den hade elräkningen blivit mycket hög.


Apropå favoritsaker: en fågeltant från Fjuttes Facebook

thirteen

Yes, in Finland we have this tradition (originated from Italy?) called Lucia, when a girl gets selected in a kind of "I'm a good Miss Finland"-selection way. And then she sings and looks pretty, spreads the light and what not.
This year there's a discussion about whether Lucia also could be a boy. Society thinks no, schools say no cause the tradition says Lucia must be a girl, well yes; blah blah. My opinion: well of course Lucia could be a guy, who cares? Honestly, if that is such a big deal, then I can find a thousand more things that are even a bigger deal. Like uneven wages for men and women with the same job, the percentage of women and men in the parlament, the percentage of female and male executives and so on. I would honestly rather discuss real problems instead of arguing about male of female Lucias.

Annan julkalender, lucka 1-12

Jag hittade en annan julkalender. Här är det meningen att man ska svara på frågor. Det är bra för skrivandet, så det ska jag göra.

1. Berätta om dig själv.
Jag heter Lotta. Jag har många intressen som varierar varje dag.

2. Berätta om staden som du bor i.
Den heter Åbo och är Finlands äldsta stad. Det finns både bra och dåliga saker med Åbo. Idag är det regnigt i Åbo.

3. Berätta om din bästa vän.
Det blir svårt, för jag har ett fåtal bästa vänner. Dom är alla bra på sina sätt.

4. Berätta om en person som du beundrar.
Det här är nu också så tjatigt. Jag beundrar många, mest dom i vårdbranschen.

5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
Jag var nog helt samma Lotta, om än lite yngre. Hade inte lika illa i ryggen för då hade jag ingen sån här soffa som det är fullt omöjligt att hitta en bra liggposition i, kanske var jag inte fullt lika lat heller. Jo, det var jag nog.

6. Berätta om bloggarna du läser.
Maris blogg är fantastisk; full med insikt och emellanåt egna iakttagelser, Linneas blogg följer jag med för att hon har finurliga egna funderingar och skriver om sånt som jag gillar att läsa, sen är det lite mer sporadiskt jag följer med andra bloggar. Bunny Bang skriver bra historier på finska. http://bodilzalesky.com/blog/ är skönt skriven, man blir inspirerad och glad. Jag smygföljer vissa klasskamrater och deras flickvänner och sånt. Dom är hipsters och postar foton på sig själva och inredning. Jag är nu bara intresserad av vad unga mänskor gör idag. Dom ter sig för mig väldigt vuxna för sin ålder. Vuxenheten kryper allt lägre ner i åldrarna. När jag var nitton år bestod jag av tre celler: en var platt, en var lång och en var rund. Ögonen balanserade jag på två pinnar.

7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
Äsch vad fånigt. Inte kan man ha favoritfotografier, eller? Jag gjorde en gång en fotoserie med pinnar i hundars skithögar. Det blev fula bilder, dom visades aldrig nånstans.

8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
Äsch. Pyjamasbyxorna, ingen diskussion.

9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
Vi tar fast Kate Bush King of the Mountain. Grymt bakgrundskomp, och så är det ju Kate. Hon är som en bubblande organism. Och låten växer och har bra harmonier. Texten har jag inte ens tänkt på, men den har nåt med natur att göra. The wind is wistling. Det låter bra, det kan jag relatera till.

10. Berätta om vad som finns i din väska.
Jag kan säga såhär på måfå: herpessalva, plånboken, ihopskrynklade kvitton, nån använd näsduk, enstaka pennstumpar. Idag finns där också ett par festskor, faktiskt. Och en mandel som jag fick i en julgröt.

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
Jag hoppas att en stor del av mänskligheten dör så att man skulle få börja om på något sätt, med planeten, alternativt att man skulle hitta en annan beboelig planet dit man kunde skicka alla assholes. När det gäller det personliga planet så hoppas jag att jag skulle få bo lite större, helst på landet, och ha en hel del djur så att vi kunde glädja varann och göra nytta för varann. Så som det ska vara. Och att jag skulle få jobba med att rita, hemifrån. Eller göra dataspelsmusik, hemifrån.
Eller så skulle jag kunna jobba som kakdekoratör nånstans i nån riktigt levande stad, och förbered er nu på romantiskt dravel: New York, Toronto, nåt sånt. Man skulle bo i nåt kyffe med smal trappuppgång och nedanför skulle det vara ett ständigt liv, där skulle vara snabbmatshak och gubbar som skulle dra ut stolar på trottoaren och sitta och spela kort och diskutera, röka vattenpipor natten lång, man skulle ha grannar som lämnar skor ute i trappan och tanter som spelar hög musik från andra kontinenter. Och så kakdekoratör då. Jag har sett det på teve, det är ett drömjobb det.

12. Berätta om någon som du saknar.
Mormor, det var ett par saker jag glömde att fråga medan hon levde. Skulle gärna ha hört fler gåtor från hennes barndom eller spökhistorier eller om man trodde på trollen när hon var liten. Hon hann bara lära mig en gåta:

en kula snäll,
den ger en smäll,
den brukar stundom väsa.
Den studsar ner
mot skyttens häl
men träffar dock hans näsa.


(Svar: prutten.)

twelve

The best thing with Christmas are the Christmas Rhymes
"You bastard stole my ring, that's why you'll get nothing"





...eller nåt i den stilen. Dålig lucka. Sämsta i hela kalendern om man frågar mig.

Idag

Idag ska vi spela med Åbos grannaste bänd Väinö Grön, som består av en självsäker gitarrist, en blyg trummis och så en nervös dragspelare, dvs jag. Det kommer nya låtar och grejer idag. Jag kan inte berätta var vi spelar för platsen är hemlig.

eleven

ten

-low low pressure. rain and snow, blah blah.

nine

-i have thought
-oh really. back to the studio.


Haha. Jag hade ju faktiskt tänkt "rita lite ordentligare" det här året. Infoga lite detaljer, satsa på digitaliseringen. Ser här på nian nu och inser att så skedde det icke.

eight

-Is everything the bank's fault, Pentti?
-No

seven

- But our reporter Pekka is now in front of the bank of Finland. How's it going, Pekka?
- Well, yeah..

six

THE NEWS: Today we have just the same news as yesterday; everything's shit.

Ja och idag är det också självständighetsdag i Finland. Inte tänkte jag på det då jag ritade den där bilden, men idag är jag ytterst nöjd över att det blev just den här bilden idag. För få bryr sig mindre om självständighetsdagar än jag. Jag läser på FB att folk lyssnar på Finlandia och grejer. Bilder av Finlands flagga postas på FB-väggen och jag vet, min världsuppfattning präglas för mycket av FB-väggen, men det är en annan historia; Finlands flagga, det är något så känsligt över den. Från att ha varit en frihetssymbol har den blivit en patroitisk och rasistisk symbol, för att nu igen plötsligt vara helt okej att postas av vem som helst som vill skapa lite stämning. Jag försöker titta inåt, gräva inuti mig själv för att hitta nån form av finländsk stolthet eller tacksamhet för att mofor och fafor härjade på 40-talet, men det är som att gräva sig i naveln, jag hittar ingenting. Jag ser dravlet på FB-väggen snarare som nationalromantiskt struntprat än nån äkta vilja att det ska gå väl för Finland, på riktigt. För inte heller idag ska vi tänka på vad beslutsfattarna i det här landet gör, precis som alla de andra dagarna av det här året ska vi idag bry skit i sånt. Idag ska vi flagga och bränna blåvita ljus. Heja Finland, heja heja.

Självständighetsdagskonfucion

"Ska snart avrunda denna fredag som egentligen är en måndag. I morgon är det då söndag igen. Eller lördag. På morgonen. Sen söndag. Och så är det måndag igen. Men sen blir det snabbt fredag. Igen."

five

- this is a very special fish nugget that's been captured in Norway, filéd in China and packed in Finland.
- interesting.

four

three

two

"I can feel a spiritual presence. He has dark hair and glasses. Is it maybe someone's grandfather?"
"Mine! Mine! Mine!"

one

Christmas Calender 2011

The Christmas Calender 2011 is ready! I will post each day's picture here and also translate it into English when needed.

Galenskap

Åh jag försöker att inte låtsas om att brorsan är galen. Inuti mig bor en liten bybo som skäms så satan. Brorsan läcker dumheter. Han spyr ur sig fån och kräk och nuförtiden när det finns FB så blir sånt här så överdrivet. Som J sa, Facebook funkar bara för mänskor som varken är tråkiga eller galna. Tråkiga människor blir så uppenbart skittråkiga på FB och galna mänskor blir super-über-kanon-galna.
Bror min är galen och jag måste skriva om det, kanske till en viss del för att bekräfta att jag inte är (helt) galen. Ibland får han svar på tal, det artar sig i öppna diskussioner på FB - folk som säger att hey what you just said was fucking racist. Fiffiga flickor som inser att de har haft att göras med en jubeldorka. Brorsan får tre slags flickor; de unga som inte vet vad de har att göras med, de total-iq-befriade och de som pratar dålig engelska/svenska. De med språksvårigheter kan inbilla sig att den sörjan han stjälper ur sig är djupa filosofiska utläggningar. Man vet ju aldrig, när man inte förstår.
Ja, jag önskar ju så klart att han snart kunde bli frisk. Hittills har han gett goda exempel på många personlighetsstörningar, men samtidigt ingen som kan skona honom från den totala spåndumhet han var visat sig besitta den här hösten. Galenskap kan man botas från, men hur är det med dumhet? Kan man så klart botas från, men det kan va svårt. Att hur tänker jag nu?
Och så kommer pappa; "ja så var det med min morbror Gustaf också, standardbesökare på dårhuset i slutet av sitt liv och min mofa som hacka gumman sin och såg spöken mitt på ljusa dan. Och Popas bror som gick och hängde sig. Så nu finns det påbrå alltid."
Precis som brorsan har förnekat mig då jag har försökt "tala honom till sans" förnekar han alla som på FB ifrågasätter honom och har negativa kommentarer åt honom. Det är som om en del i hans huvud saknas - den som gör att man kan se sig själv i förhållande till alla andra, inte OVANPÅ eller UTANFÖR eller PÅ SIDAN AV alla andra. Det är när man kan se sig själv i förhållande till andra som man i sin tur kanske kan förstå att andra-kanske-nån-gång-kommer-med-goda-råd-till-en också och inte bara är ute efter att antingen berömma eller kasta skit över en. Ja, det är så märkvärdigt.

Och så tänker jag då i cirkelresonemang att om jag någon gång blir galen, kommer dom 1) att säga det åt mig då, och kommer jag 2) att förstå det? Dvs kan jag nu i denna stund försäkra mig om att jag inte är galen? Svar: NEJ. Iiik!

"Malin ska studera teater från maj 2012 till december 2012 och letar efter ett kollektiv eller en billig lägenhet"

Klagobloggen fortsätter. Ännu en notering: Varför ska alla engageras i en enskild människas lägenhetssökande? Jag tänker på den typens evenemang som heter ungefär "Hitta ett hem till Malin i Stockholm med omnejd" och sen i beskrivningen "Malin ska studera teater från maj 2012 till december 2012 och letar efter ett kollektiv eller en billig lägenhet".
Man kan se det som ett smart sätt att använda FB. Har man tur så surfar där in nån typ som faktiskt har rummet ledigt just den tiden och letar efter underhyresgäst. Och så kan man se det som pur lättja. Malin orkar inte leta. Malin vill att de stekta sparvarna ska flyga in i munnen på henne. Malin är en typisk medelklassbrutta. Jag har då aldrig sett ett evenemang i stil med "Hitta ett hem till Monika" och "Monika har varit hemlös sedan 1995 och lever på matrester från restauranger".
Igår kom HBL-nyheten om att de finlandssvenska skoleleverna är latare än alla andra man jämförde med. Finlandssvenskarna klarar sig ändå, var mentaliteten. Jag känner igen attityden från min egen skoltid och inte minst mig själv. Inte behövde man anstränga sig. Vi har det alldeles för bra. Jag tycker att ett sånt här lägenhetsletar-evenemang på FB är ett ganska bra exempel på hur man chansar på att det kanske ordnar sig utan att man behöver dra tummen ur röven alls.
Men nåja. Det finns viktigare saker. Jag vill bara skriva om något, nu ska jag gå. Blä.

Nu ska det bli intressant att se vilka som vill engagera sig lite för andra..

Att hjälpa är en sak och det kan väl inte vara fel. Här, ett initiativ till att ge bort sina gamla saker till hemlösa. Det är klart att det är en bra sak att dela med sig av sitt överflöd, och det är många som gör det i jultider också - utan att göra något jävla väsen av det. Det som stör mig är tonen som många av upphovsmakaren till sådana här initiativ har, den där "jag-är-lite-bättre"-tonen. Det är som om de inte tänker igenom de arbets- och hemlösas situation överhuvudtaget, utan enbart är upptagna med att framhäva sig själva som den nya Jesus eller Moder Theresa. I slutet av evenemangsbeskrivningen till "Generösa Julklappen" på FB, skriver arrangören: "Nu ska det bli intressant att se vilka som vill engagera sig lite för andra.. " Varför ska det bli intressant? Så att man sen kan prata skit om alla som inte hörde av sig? Är hon ute för att hjälpa, eller för att svartmåla alla som av någon anledning inte deltar i hennes arrangemang?

Hjälp för Guds skull (eller nåns) men försök sluta vara så jävla måna om att upplyfta er själva som världsförbättrare! Jag har en känsla av att de som gör mest nytta är dom som inte hinner tuta ut hur jävla duktiga dom är till höger och vänster. Dagens hurra går till alla vårdare - hjältarna som varken får tillräckligt med lön eller uppskattning.

Sanningen är att jag hade tyckt bättre om vissa poeter om dom inte hade varit så jäkla sura.

Very intelligent Thursday discussion

Med risk för att bli betraktad som en riktig spämmare presenterar jag nu den här fånsamlingen omgjorda inspirationsbilder:

Revolutionsbarn

Föreläsning. Vi talar om sägner och alla olika kategorier. Känner nån till ett exempel på trosutsagor? Nä. Ingen vet. Trötta folkloristikstuderande tittar ner i bordet. Ingen diskussion idag. Ingen har några exempel. Föreläsaren fortsätter. På bordet, symboliskt; en penal med texten Children of the Revolution. Jag vill fnissa. Är Children of the Revolution en drink? Vi är folkloristikstuderande. Det är vi som studerar allt det här om vad texter säger om människor, budskap på T-shirts, vessadörrar, penaler. Bla bla. Och så är vi bara Children of Apathy med helt fel penal.

Pyat you!

Som ännu ett tecken på mina tendenser till att sträva efter absolut förpuppning, har jag börjat spela Scrabble på nätet. Scrabble är ett otroligt långsamt spel, som enbart bygger på att man effektivare än sin motståndare ska fundera på bokstavskombinationer så att de bildar ord. Till slut tar bokstäverna slut och så ser man vem som har vunnit.
Min specialitet är (naturligtvis, vad annars) att prova så knasiga kombinationer som möjligt, tills maskinen inte orkar längre utan godkänner ens långsökta ordkombon.

Här har jag just briljerat med ett "PYAT"

Duktighetsbehovet

Nu är det grått och stuprännorna är stockade av fallna löv. En bra sak med Alfågelgatan är att det inte städas opp här. Löven får ligga. Det är nåt i det som passar så bra ihop med mina tankar om alltings förgänglighet. Saker ska få ligga där dom är, bli äldre, så småningom ruttna bort. Det ska inte komma nån och försöka dölja vad som egentligen händer med saker, föra bort löven att ruttna nånstans där man inte ser dom.

Jag har universitetsstillestånd i huvu och har kokat en extra kopp kaffe. Har inrättat en hörna i köket i vilken jag kan sitta oppe om nätterna och smida fånigheter. Hörnan består av en knarrig stol som härstammar från mors studietid, samt ett litet bord i samma höjd som stolsitsen = ryggont. Nuförtiden får man ont av allt. Lite fel ställning i soffan så är man alldeles stel och ond överallt. Jag försökte mig på en motionsrunda men stannade på hälften av att ryggen kollapsade totalt så jag bara måste väsa och vika mig dubbel. Jag fick halta hem med händerna i kors mot hjärtat. Man borde börja varje morgon med en redig stretch, jag vet nog. Nån dag ska jag ännu börja.

Efter att ha läst Monica Ålgars kolumn om stress har jag nu bestämt mig för att skita i metodkursen, istället ska jag se på film. Det är det här duktighetsbehovet, speciellt bland finlandssvenska unga kvinnor, som jag inte förstår mig på. Alla har dom bra förutsättningar, alla siktar dom in sig på att utbilda sig mycket och att synas och höras på sätt eller annat. Varifrån får dom de här tankarna om att först måsta vara så sjukt duktiga och prestera en massa, för att sen i andra ändan ändå uppleva att dom inte orkar, att dom är nära ett sammanbrott? Ut kommer sen ändå en roman eller en doktorsavhandling, så vad är problemet?
Jag har aldrig haft något duktighetsproblem. För mig har det alltid funkat bra att bara skita i saker.

Flickvänner som tråkiga byrokrater

Jag har tänkt på det här, hur flickvänner ofta förvandlas till "tråkiga byrokrater", i motsats till deras "mer intressanta" pojkvänner. Nu känner jag mig inte själv träffad, men kom att tänka på det här som ett allmänt fenomen, när det gäller folk jag känner. Är det inte så, att det oftast är flickvännerna som kontaktas, när det gäller detaljer som var och när man ska träffas, vad man ska ta med om man ska ta med något, och sånt här? De som man egentligen hoppas att ska dyka upp är inte flickvännerna, utan de mer uppsluppna och lustiga pojkvännerna, som ser till att det händer något extra och spontant på festen. Ändå är det flickvännerna som måste ta hand om de tråkiga detaljerna. Om det är såhär, är det inte hemskt tråkigt?

Om att bli gammal och klok

När jag vrider huvudet åt höger hörs ett litet "knäpp" inne i huvudet, en sena i nacken som skramlar till. Sådär kan man sen sitta och vrida huvudet fram och tillbaka så det hörs knäpp-knäpp knäpp i huvudet.

Man vet att man har jobbat på kontor för länge om

-man börjar tycka att nykopierade papper doftar perverst gott
-man börjar fantisera om varma, nyutprintade papper.

Ja, det var det. Nu har jag ju inte jobbat på kontor för länge. Men jag har ändå utvecklat besvärliga symptom. Jag tänker aldrig jobba på kontor.

Jag har stumblat omkring ett par... hrmm... timmar och det var lika roligt och givande som alltid; jag vill inte sluta.