Att åka ut i skogen, och att komma fort tillbaka

Vi hade tänkt leva en tid i skogen, av fiske och bär, rötter - bara känna hur det är att leva utan bekvämligheter. En månad hade vi tänkt vara ute.
Så vi åkte till Savonlinna och sen Enonkoski. Därifrån tog vi kompasskurs nordväst och gick rätt ut i skogen. Den första campingplatsen blev vid en liten sjö ganska nära vägen. Vi satte upp tältet så att man sov med rumpan upp och huvudet ner i en grop.

Vi fick två mörtar vid det andra campingstället. Fina fiskevatten, jo det såg ju ut som det. Men hur det nu råkade sig så nappade det inte, och om det gjorde det kom det bara mörtar i ministorlek. Så där stod vi med våra krokar och fiskelinor och tittade ut över vattnet.
Det kändes liksom så fånigt att allt var helt rätt men ändå så fel. Vi hade allting, till och med mer, men inte tillräckligt varma kläder, alltså blev allt fel och spelade det ingen roll vad resten vi hade. Och så lyssnade vi på väderleksrapporten i vävradion och där sa dom bara regn och kyla.


Målet var att komma upp till Kolovesi nationalpark. Vi vandrade längs landsvägen, gick och gick, lovade oss en påse Pastaria som belöning bara vi orkade lite till, brakade in rätt genom skogen, gick över en gård och hittade det andra campingstället. Jag hittade en gammal studsboll där. Och jag tappade min ena stövel i skogen, och lämnade den andra åt sitt öde.
Vi kokade sjövatten och drack te, kokade pasta och prisade smaken av konstgjord ost. Utmattningen hade kastat sig över en som en gammal matta, och den mattan låg sen över en konstant. Vi åt avgasbelupna smultron från vägrenen, kapade av skott av mjölkört för att kokas senare, men dom kokades aldrig. Inte ens lättviktshanddukarna från Stadium använde vi en enda gång.
Och så började det att regna, och vi lyssnade på ännu fler illavarslande väderleksrapporter, det åskade och renget bara rann längs med tältväggarna och vi drack Jallu. Och ja. Dramatiskt låter det men det var liksom uppgivet. Som att man insåg att såhär är det i skogen; det är inget romantiskt med det alls nästan utan desto fler mygg, bromsar som följer efter en och kallare än man tror om nätterna, och knölig madrass, inget vatten att dricka och så tänker man att vafan är det för roligt med detta egentligen? Nä just det. Inte är det nåt roligt alls.
Så att det var den into the wild-upplevelsen. Vi satte ut våra matkippor i regnet och samlade regnvatten i dom. Sen drack vi och det var uppfriskande. Men inte sådär "oj, vi klarar detta, wow, regnvatten i vildmarken" utan mer desperat, mer "ok, vi är okej utan vatten i två timmar till, men sen då?"

När solen kom fram började vi gå vidare mot nationalparken, men så var det som om förnuftet kom ikapp en och förnuftet sa; åk hem. Åk hem åk hem åk hem medan solen skiner och ni kan få lift. Så vi vände. 180 grader rätt ut mot landsvägen bara. Vi åkte till Joensuu med ett pensionerat tyskt par som gärna ville se en älg. Ni kommer att se en älg, sa jag. Bara man kör fünf und sechzig så hinner man också bromsa.
Och så i Joensuu tog vi in på Greenstar hotel och det var så konstigt, härligt, fjantigt, overkligt och rätt att komma dit och duscha och kasta sig i mjuk säng med rena lakan. Och vi åt på restaurang och det var både överväldigande och samtidigt helt vanligt, som om saker var återställda till det dom ska vara. Bara. Helt enkelt.
Sen kom den riktiga utmattningen, den som säger att nu är det slut vandrat, nu kan man slappna av. Benen bar knappt. Och vi låg i hotellsängen och såg på hotellteve och var totalt slutkörda. Sen somnade vi och tog tåget till Åbo.