Orubricerat skrivande från en park i Malmö

Ett socialt fiasko. Det är vad man kan kalla saker ibland. Mitt beteende om morgnarna till exempel. Behöver inga ytterligare utsvävningar för att förklaras. Jag skulle ha DÖDAT ifall jag hade blivit tvungen att vakna upp till ett frukostbord med mina rumskamrater idag. Ibland är tanken på mänskligt umgänge helt enkelt så HELVETISKT motbjudande att man inte vet vart man ska ta vägen. När jag vaknade idag visste jag att det var en sånhär dag då man bara fort ska samla på sig sina närmaste tillhörigheter och något i klädväg, fort fort dra på sig allt och fortfort fort ta sig ut genom dörren, fort som satan helt enkelt, för katastrof ifall nån hade vaknat och undrat vad man sysslar med, katastrof ifall man hade blivit tvungen att YTTRA ETT PAR ORD innan klockan nie. Så jag gick ut vid halvåtta, solen stod redan högt, var sådär bländande och skarp som morgonsolen kan vara, och då kunde jag andas ut som en knarkare som har fått sin line, fri och oberoende ensam ute på gatorna.
Ordlös kommunikation med en häst. Det upplevde jag sen i folkets park. Något av det vackraste. Äh, man behöver inte kalla det så fint som "ordlös kommunikation" men det att klappa en dammig häst som tittar på en och skuffar på en med mulen, det är något i det som är så rörande och svårbeskrivligt.
Herregud vad jag längtar bort och ut. Jag längtar bort från allt som binder mig till platser och situationer, längtar bort från mänskor som tvingar en att återanpassa sig till gamla slitna och underlägsna roller, folk som hur glada och roliga dom än är får en att gråta och minnas och vrida täcket till korv om nätterna, minnen av förlust och svart sorg och sånt där som får en att bli liten och tråkig fast man andra dagar själv kan se i spegeln att man är ett i alla fall relativt skapligt fruntimmer. Åt helvete med dessa!
Framåt för såna som förstår att ge komplimanger även om dom är tagna ur lösa grunder, va fan bryr vi oss om det så länge det låter bra haha? Och jag är så glad över att jag ska bort på onsdag, även om det bara är för en vecka. Jag är glad för att det kommer att ge mig nån slags insikt i nån slags riktning. Och mest av allt är jag för helvete glad för att jag kommer att vara alldeles ensam i två dagar INNAN. Innan det händer allt det där som jag förknippar med VÄLMÅENDE.
Precisering följer INTE. Endast en bild som inte har absolut nånting med ämnet att göra.