Making people work is making people busy

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra igen. Dom spelar kärlekssånger på radion och jag kan inte låta bli att bli lite sentimental. Ibland tycker jag om såna där storslagna landskap, dom är som, jamen ballader, skulle jag skriva – dom är som låtar. NEJ, dom är som landskap.
Tankarna far omkring som myror.

Work, it means constant hover between having too much to do and having to little to do. I am happy now to have a reasonable amount of work to do per day, but it´s somewhat irritating to think about the fact that I could do the things I do in one day in a considerably shorter time, and then – have more spare time. The thing is, jobs don´t work like that. It´s like jobs have been created on one hand to get things done, but on the other hand – to make people sit in in big bunkers all day, so that they won´t go out in the streets and spend time with each other, sing and go nuts and make trouble during the days. The people must have somewhere to stay, it´s a store-box, so to say.
Getting tired of just accepting things like they are.

Vidare på mitt favoritspråk: Jag känner mig mycket barnslig mycket ofta, jag menar bara att tänka på en sån sak som det där med jobbet. Jag vet inte om det är jag som är barnslig eller bara har osedvanligt mycket mer tankeverksamhet än mina arbetskamrater. Det är som att dom bara kan tänka i en jävla bana – en bana ska det vara. Webbdesignern kan bara tänka på webbdesign och marknadsföraren skuffar bara omkring på sina marknader. Kommer nån in och frågar om nån vet hur en tulpan ser ut sprids frågande miner i hela rummet. Hursa? Tulpan?
Åååh, och så är det också den där evinnerliga gnagande känslan av att man skulle villa gå amok och bli i fyllan igen. Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta här nu.
Och en lust att dra av sig alla kläder och allt det där. Ibland är galenskapen intensiv, ibland lever man som en som alla andra. Jag vet inte. Det är fantamej inget speciellt, jag är bara ordkakkare.
Okej, nu är det redan kört. Nu kan man lika bra fortsätta. Det är som att ett plagg rivs av för varje mer rad som skrivs. Det är precis detta man INTE ska göra. Man ska inte få ordripuli när man skriver blogg. Man ska int skriva mer än man behöver för då blir det ointressant. Vet du vad! Jag skiter i det!! Jag sa ju redan, här finns ingen censur!! Dessutom är där ingen jävel som läser ändå så jag kan säga precis vad jag vill. (Läs: Jag vet att här läser så inihelvete med intressanta typer och alla ska vända strålkastaren mot mej NU!!) Det är lätt att vara människa. Det är lätt att vara alldeles för öppen i situationer när det förväntas att man ska vara tillknäppt och tvärtom.
Femton plagg av, jag är naken. Yo soy corito. Jag heter Carita. Jag är i varje fall den som ropar och hojlar att vänd strålkastaren mot mig fort jag har en massa viktigt att säga, och när den kommer kisar jag ner mej.