Karma och apokalyps

Nytt år med nya möjligheter. Är på arbetsrummet och har glömt snuset (nikotinpåsarna) hemma men inte ens det är nån smärre katastrof längre, mina addiktioner tycks blekna bort liksom min allmänna livslust.
Just nu syns bara Kaliforniens bränder på alla some-plattformar vilket känns märkvärdigt. Är det inte hemskheterna i Gaza så är det brinnande palmer och McDonalds-skyltar i Amerika. Bryr sig nån ens om världen längre? Är vi intresserade av att sluta betjäna kapitalismen? Undrar bara. Allt känns så iscensatt, som att bränderna nu är en direkt konsekvens till att USA är delaktig i de flesta världskonflikter, och att deras krigsindustri är den värsta miljöboven i hela världen. Karma will find you, liksom. Let it burn. Känns som att vi lever mitt i apokalypsen och inte riktigt orkar bry oss om det ens.

Ännu en iakttagare, men ack, så nära branten

Julen är över och julen känns alltid så banal så fort den är undanstökad. Att vad skulle man där ha någo ljus och brinna och hur orkar en enda människa sjunga sånger som Nu tändas tusen juleljus? Åt helvete med de juleljusen, Gaza är sönderbombat och barn svälter ihjäl varje dag.

Imorgon är det nyårsafton som är tänkt att spendera i goda vänners lag. Det ska väl bli roligt, i alla fall är det bekanta jag nu ska skåla med och inte nån random porukka på Hum-pub liksom senast jag hamnade ut med T. Det spårade ut nåt så kolossalt att jag allvarligt fick ta en funderare på hur jag egentligen lever och vill leva. Hade i alla fall en märklig insikt när jag talade med ett fyllo där, att världen är så full av mänskor som helt saknar en fast punkt i livet - deras prat liksom avspeglar vad de har blivit - spöken som härjar runt längs med väggarna utan mål och mening. Och jag tänkte att jag stod i nåt slags vägskäl - kunde själv ta steget dit ner och bara dissociera mig intill icke-existens och låta livet gå på det sättet - ELLER försöka vända mig mot någon med ögon som ser och huvud som ännu tänker, och försöka dela nåt slags tillvaro med nån och också bjuda världen på mina egna funderingar. Det kändes som ett avgörande val som jag hade i den stunden. Ännu en iakttagare, men ack, så nära branten, så intill fördärvet att jag kan känna dess ruttna ångor bränna i näsborrarna.

Jag har hittills ritat en sida till mitt seriealbum och jag har också en massa annat jag borde ta tag i å det snaraste, så det ska jag göra nu. Inga ursäkter, jag blir så less på ursäkter, speciellt mina egna. Imorgon är det nyår, som sagt. Jag ska inte gå sönder.

Härskande lögner och marknadsföring

Sitter och försöker fundera på hur mitt seriealbum ska börja, fortsätta och sluta. Där kan man sen fundera. Har typ en början, men sen kör det till sig. Jag vet inte längre vad jag vill säga, eller borde! Jag vill liksom egentligen inte säga något, äh - vem försöker jag lura? Klart jag vill säga något, återstår bara att komma på vad.

Jag stötte på en gammal Faceboook-post, från tiderna då jag ännu snarvlade online. Jag snarvlade om Trump, sanningar och lögner och hur sanningen inte längre spelar någon roll. Det sjukaste just nu är, att det inte ens känns speciellt kontroversiellt att snarvla om det här med sanning och lögn - att vi har kommit till en punkt där det är så självklart att vi omger oss med härskande lögner att det inte är något märkvärdigt med det, gammal skåpmat liksom. Marknadsföring är också bara lögn, men tror man på det som marknadsförs så kanske man faller för det - och så fungerar det eller inte, det är inte så intressant. Så hit har vi kommit, gott folk, att vi är omgivna av härskare som inte gör annat än marknadsför sig själva och sina egna ideologier, oberoende om de bottnar i vett eller ovett. Hela livet har blivit en tävling i vem som marknadsför sig själv bäst, och jag är så urbota trött på det, knappast den enda.

I andra ändan av stan

Nu sitter jag här i andra ändan av stan och låtsas att jag har något att komma med. Den här helgen har spenderats med hund - först Sulo, sen Kerttu - två favoriter, skulle kunna snarvla i evigheter om deras olika personligheter (som inte alls gick ihop). Typ som att tänka sig att en tvärkonstnär från Ryssland skulle bli kaveri med en dagistant från Pansio. Lika troligt var det att de här hundarna skulle fatta tycke för varandra, så de gjorde de inte.
Därav alltså här, hemma hos den ryska tvärkonstnären, medan den andra hunden är hemma hos J. Det var inte hur jag hade tänkt mig att spendera den här allhelgonahelgen men blev ju desto bättre så. Idag var jag ute i Katariina i regn och storm medan Kerttu visade upp sina skills i smådjursjagande. En gång fångade hon en mus rakt framför ögonen på mig, och åt upp den. Det är inte mycket man kan göra åt en rysse som antagligen vuxit upp genom att jaga i dikena.

Idag känns det som att november har kommit på allvar. Det blev knappt ljust alls, och jag har varit så trött att jag har dåsat framför en dokumentär om Trump och Harris. Snart följer hela den cirkusen, natten till onsdag, så då ska jag naturligtvis vara parkerad framför teven med skålar av allsköns läckerheter. Och så ska jag ta mig genom natten och se vad det påhittade landet USA hittar på.

Utöver det är det bara tickande klockor och stillhet, vetskapen om att det är nu, NU jag måste ta i mina egna projekt om jag nånsin ska göra något av värde, eller bara se livet rinna ner längs med kakirännan som vanligt. Vilket som är acceptabelt.

Cirkusvagn med festligheter

Ovidkommande rapport: Har otroligt nog ynka fyra grejer kvar på min lista, och sen öppnar sig hösten för EGET BRÖT. Jag ser det egna komma åkande mot mig som en cirkusvagn med festligheter - snart ska det ritas och akvarellas och skrivas och komponeras och turneras. HERREGUD vad jag ska sväva ut. Eller så ska jag bara förgås i mörkret.

Vintertid

Jag är bara en så förlorad varelse i denna värld, det är det enda bestående jag alltid kommer fram till. Jag skulle vara så mycket bättre funtad i en forntida värld där ingen mobiltelefon ännu var uppfunnen. Vi är fundamentalt förändrade till hela hjärnstrukturen och jag undrar om vi någonsin igen kan hitta tillbaka till varandet så som det var innan telefonerna? Hur ska våra huvuden bli rensade på all skit-information vi går och bär med oss hela tiden?
Jaja, jag låter som en gammal 60-talsmommo. Jag borde göra mig av med telefonen och skaffa en sån där karvalakki.

"Ta mig till ett djur"

Jag är tillbaka i Åbo och min havsvistelse drog rejält ut på tiden. Ungefär ingenting gick som planerat, men det föll sig väl ändå. Nån tant från hund-åldringshem hörde jag aldrig av och inte hörde jag av mig heller, så jag lät det där rinna ut i sanden bara, som sagt - det var en så vag överenskommelse att jag inte ens orkade ta tag i den igen. Istället hängde jag på stugan, umgicks med min brorsdotter, gjorde fullmånsritualer och gjorde en del grejer i hemstaden, Borgå, och försökte känna efter hur det skulle vara att vara borgåbo (angstigt, så klart).

Bland annat var jag med min mamma på ett språkkafé. Det var otroligt givande - en handfull invandrare som övade sig på att prata finska, och en själv då som konverserar och skrattar och pekar. Sen var vi en morgon med brorsdottern och byggde robotar av paff, också givande - mest att se de där spökena till föräldrar i mjukisbyxor och människorester som just och just får sig själva och sina barn att hålla samman. Var en intressant sociologisk studie. Fin robot blev det också.

Mina fullmånsritualer blev det bara skräp av. Jag var inte närvarande, jag satt och frös inlindad i ett par filtar och bara stirrade på månen och försökte bränna upp lite lappar där jag hade skrivit dåliga vanor på, men jag föll direkt tillbaka i vanorna så fort jag gick tillbaka till huset. Jag plockade lite slitna glasbitar från en strand, de är så vackra när havet har slipat dem så att de inte är vassa längre - bara mjuka, märkliga bitar av glas som nån gång har tillhört flaskor.

Mest hängde jag bara i lampskenet eller utomhus, följde med dagarna som kom och solen som gick över himlen, mörkret som föll och månen som sen steg upp och den också, vandrade över viken. Jag laddade ner Redecor och designade fåniga Ikea-hem på appen, spenderade alldeles för mycket tid med det, sov gott och drömde, snarkade säkert, lade pussel, vaknade mot den heta eldstadsväggen i bakrummet, plockade svamp, torkade svamp och hängde omkring i ett konstant tillstånd av stillhet och undvikande av frågor.

Det mest spännande jag var med om var när jag var ute och filmade. Jag hittade en fin, ljus glänta mitt i skogen, tyckte mig ana lite magi, lade en av mina glasbitar där och sade högt "ta mig till ett djur". Sen traskade jag vidare, tyst och uppmärksam, hela tiden beredd på att möta ett djur och att vara synnerligen osynlig i fall att det skulle ske. Jag gick till ett ställe där jag tidigare har hittat slaktrester av älg, skallar och benrester, och inte fanns där några skallar längre - men där hittade jag en lustig plastboll med en anka inuti. Ankan simmade i en liten vattenslurk med plastkonfetti i, det var verkligen bisarrt och komiskt och jag tänkte att nog har fan magin humor alltid, "för mig till ett djur" och så för den mig till en leksaksplastanka. Nå, jag tog bollen med mig och gick vidare, filmade en svamp med sniglar i, filmade kalhyggen och mossgropar och elände.

Så kom jag till ett ställe som tidigare har varit fullt med stensopp, ett verkligen fint ställe med en liten skogstjärn där vattnet står stilla. Och nu låg den här tjärnen alldeles blottad och tagen ur sitt sammanhang med fällda träd på alla sidor. Skogsmaskinerna har verkligen dragit fram på Vessö under de senaste åren, jag gör mitt bästa för att inte lamslås totalt av detta faktum och försöker inse att pengar bara är en sjukdom och att de som tjänar dem bara måste tjäna mer. Och för det måste man fälla mer och mer skog, så enkelt är det. MEN i den här tjärnen bodde en mink. Jag såg den dyka undan och försvinna när jag kom, så jag satte mig vid kanten av vattnet och väntade. Och inte fan tog det länge innan minkjäveln åter dök ner i dammen och sen uppenbarade sig rätt framför mina ögon, så jag fick en fin liten filmsnutt av när den vädrade i luften, kände lukten av människa, såg mig och sen tvärt dök ner tillbaka i tjärnen. Jag var nöjd, jag hade verkligen fått ett djur, precis som jag bad om.

Till fredagen anlände J och vi ställde till med middag på stugan. Jag städade som besatt hela morgonen, torkade damm och ställde undan alla småprylar så att han inte skulle drabbas av allergianfall direkt. Det funkade, vi hade en fin kväll med föräldrar och bror & fru och brorsdotter. J använde farsans astmapipa. Sen hängde vi där, J och jag, hela resten av helgen och jag var väl lite bortkommen, för inlindad i min ensamhet och min icke-rytm och totalt oemottaglig av annat umgänge. Det må vara förlåtet. Jag målade några riktigt fina akvareller av holmarna utanför, lämnade dem till mina föräldrar som blev glada.

Och nu är jag tillbaka i Åbo, i regnet och i trafiken. Försöker få en rätsida på mina uppgifter och mina måsten och mina viljor. Mest funderar jag över kroppen och den här konstanta tröttheten, hur jag ska få nån ork igen. Nu är jag förkyld, så det må vara förlåtet det med. Men det känns som ett konstant dilemma det här - att man borde hålla upp nåt slags kondition samtidigt som man borde äta hälsosamt och gå i säng i tid. Hopplöst.