Härskande lögner och marknadsföring

Sitter och försöker fundera på hur mitt seriealbum ska börja, fortsätta och sluta. Där kan man sen fundera. Har typ en början, men sen kör det till sig. Jag vet inte längre vad jag vill säga, eller borde! Jag vill liksom egentligen inte säga något, äh - vem försöker jag lura? Klart jag vill säga något, återstår bara att komma på vad.

Jag stötte på en gammal Faceboook-post, från tiderna då jag ännu snarvlade online. Jag snarvlade om Trump, sanningar och lögner och hur sanningen inte längre spelar någon roll. Det sjukaste just nu är, att det inte ens känns speciellt kontroversiellt att snarvla om det här med sanning och lögn - att vi har kommit till en punkt där det är så självklart att vi omger oss med härskande lögner att det inte är något märkvärdigt med det, gammal skåpmat liksom. Marknadsföring är också bara lögn, men tror man på det som marknadsförs så kanske man faller för det - och så fungerar det eller inte, det är inte så intressant. Så hit har vi kommit, gott folk, att vi är omgivna av härskare som inte gör annat än marknadsför sig själva och sina egna ideologier, oberoende om de bottnar i vett eller ovett. Hela livet har blivit en tävling i vem som marknadsför sig själv bäst, och jag är så urbota trött på det, knappast den enda.

I andra ändan av stan

Nu sitter jag här i andra ändan av stan och låtsas att jag har något att komma med. Den här helgen har spenderats med hund - först Sulo, sen Kerttu - två favoriter, skulle kunna snarvla i evigheter om deras olika personligheter (som inte alls gick ihop). Typ som att tänka sig att en tvärkonstnär från Ryssland skulle bli kaveri med en dagistant från Pansio. Lika troligt var det att de här hundarna skulle fatta tycke för varandra, så de gjorde de inte.
Därav alltså här, hemma hos den ryska tvärkonstnären, medan den andra hunden är hemma hos J. Det var inte hur jag hade tänkt mig att spendera den här allhelgonahelgen men blev ju desto bättre så. Idag var jag ute i Katariina i regn och storm medan Kerttu visade upp sina skills i smådjursjagande. En gång fångade hon en mus rakt framför ögonen på mig, och åt upp den. Det är inte mycket man kan göra åt en rysse som antagligen vuxit upp genom att jaga i dikena.

Idag känns det som att november har kommit på allvar. Det blev knappt ljust alls, och jag har varit så trött att jag har dåsat framför en dokumentär om Trump och Harris. Snart följer hela den cirkusen, natten till onsdag, så då ska jag naturligtvis vara parkerad framför teven med skålar av allsköns läckerheter. Och så ska jag ta mig genom natten och se vad det påhittade landet USA hittar på.

Utöver det är det bara tickande klockor och stillhet, vetskapen om att det är nu, NU jag måste ta i mina egna projekt om jag nånsin ska göra något av värde, eller bara se livet rinna ner längs med kakirännan som vanligt. Vilket som är acceptabelt.

Cirkusvagn med festligheter

Ovidkommande rapport: Har otroligt nog ynka fyra grejer kvar på min lista, och sen öppnar sig hösten för EGET BRÖT. Jag ser det egna komma åkande mot mig som en cirkusvagn med festligheter - snart ska det ritas och akvarellas och skrivas och komponeras och turneras. HERREGUD vad jag ska sväva ut. Eller så ska jag bara förgås i mörkret.

Vintertid

Jag är bara en så förlorad varelse i denna värld, det är det enda bestående jag alltid kommer fram till. Jag skulle vara så mycket bättre funtad i en forntida värld där ingen mobiltelefon ännu var uppfunnen. Vi är fundamentalt förändrade till hela hjärnstrukturen och jag undrar om vi någonsin igen kan hitta tillbaka till varandet så som det var innan telefonerna? Hur ska våra huvuden bli rensade på all skit-information vi går och bär med oss hela tiden?
Jaja, jag låter som en gammal 60-talsmommo. Jag borde göra mig av med telefonen och skaffa en sån där karvalakki.

"Ta mig till ett djur"

Jag är tillbaka i Åbo och min havsvistelse drog rejält ut på tiden. Ungefär ingenting gick som planerat, men det föll sig väl ändå. Nån tant från hund-åldringshem hörde jag aldrig av och inte hörde jag av mig heller, så jag lät det där rinna ut i sanden bara, som sagt - det var en så vag överenskommelse att jag inte ens orkade ta tag i den igen. Istället hängde jag på stugan, umgicks med min brorsdotter, gjorde fullmånsritualer och gjorde en del grejer i hemstaden, Borgå, och försökte känna efter hur det skulle vara att vara borgåbo (angstigt, så klart).

Bland annat var jag med min mamma på ett språkkafé. Det var otroligt givande - en handfull invandrare som övade sig på att prata finska, och en själv då som konverserar och skrattar och pekar. Sen var vi en morgon med brorsdottern och byggde robotar av paff, också givande - mest att se de där spökena till föräldrar i mjukisbyxor och människorester som just och just får sig själva och sina barn att hålla samman. Var en intressant sociologisk studie. Fin robot blev det också.

Mina fullmånsritualer blev det bara skräp av. Jag var inte närvarande, jag satt och frös inlindad i ett par filtar och bara stirrade på månen och försökte bränna upp lite lappar där jag hade skrivit dåliga vanor på, men jag föll direkt tillbaka i vanorna så fort jag gick tillbaka till huset. Jag plockade lite slitna glasbitar från en strand, de är så vackra när havet har slipat dem så att de inte är vassa längre - bara mjuka, märkliga bitar av glas som nån gång har tillhört flaskor.

Mest hängde jag bara i lampskenet eller utomhus, följde med dagarna som kom och solen som gick över himlen, mörkret som föll och månen som sen steg upp och den också, vandrade över viken. Jag laddade ner Redecor och designade fåniga Ikea-hem på appen, spenderade alldeles för mycket tid med det, sov gott och drömde, snarkade säkert, lade pussel, vaknade mot den heta eldstadsväggen i bakrummet, plockade svamp, torkade svamp och hängde omkring i ett konstant tillstånd av stillhet och undvikande av frågor.

Det mest spännande jag var med om var när jag var ute och filmade. Jag hittade en fin, ljus glänta mitt i skogen, tyckte mig ana lite magi, lade en av mina glasbitar där och sade högt "ta mig till ett djur". Sen traskade jag vidare, tyst och uppmärksam, hela tiden beredd på att möta ett djur och att vara synnerligen osynlig i fall att det skulle ske. Jag gick till ett ställe där jag tidigare har hittat slaktrester av älg, skallar och benrester, och inte fanns där några skallar längre - men där hittade jag en lustig plastboll med en anka inuti. Ankan simmade i en liten vattenslurk med plastkonfetti i, det var verkligen bisarrt och komiskt och jag tänkte att nog har fan magin humor alltid, "för mig till ett djur" och så för den mig till en leksaksplastanka. Nå, jag tog bollen med mig och gick vidare, filmade en svamp med sniglar i, filmade kalhyggen och mossgropar och elände.

Så kom jag till ett ställe som tidigare har varit fullt med stensopp, ett verkligen fint ställe med en liten skogstjärn där vattnet står stilla. Och nu låg den här tjärnen alldeles blottad och tagen ur sitt sammanhang med fällda träd på alla sidor. Skogsmaskinerna har verkligen dragit fram på Vessö under de senaste åren, jag gör mitt bästa för att inte lamslås totalt av detta faktum och försöker inse att pengar bara är en sjukdom och att de som tjänar dem bara måste tjäna mer. Och för det måste man fälla mer och mer skog, så enkelt är det. MEN i den här tjärnen bodde en mink. Jag såg den dyka undan och försvinna när jag kom, så jag satte mig vid kanten av vattnet och väntade. Och inte fan tog det länge innan minkjäveln åter dök ner i dammen och sen uppenbarade sig rätt framför mina ögon, så jag fick en fin liten filmsnutt av när den vädrade i luften, kände lukten av människa, såg mig och sen tvärt dök ner tillbaka i tjärnen. Jag var nöjd, jag hade verkligen fått ett djur, precis som jag bad om.

Till fredagen anlände J och vi ställde till med middag på stugan. Jag städade som besatt hela morgonen, torkade damm och ställde undan alla småprylar så att han inte skulle drabbas av allergianfall direkt. Det funkade, vi hade en fin kväll med föräldrar och bror & fru och brorsdotter. J använde farsans astmapipa. Sen hängde vi där, J och jag, hela resten av helgen och jag var väl lite bortkommen, för inlindad i min ensamhet och min icke-rytm och totalt oemottaglig av annat umgänge. Det må vara förlåtet. Jag målade några riktigt fina akvareller av holmarna utanför, lämnade dem till mina föräldrar som blev glada.

Och nu är jag tillbaka i Åbo, i regnet och i trafiken. Försöker få en rätsida på mina uppgifter och mina måsten och mina viljor. Mest funderar jag över kroppen och den här konstanta tröttheten, hur jag ska få nån ork igen. Nu är jag förkyld, så det må vara förlåtet det med. Men det känns som ett konstant dilemma det här - att man borde hålla upp nåt slags kondition samtidigt som man borde äta hälsosamt och gå i säng i tid. Hopplöst.

Komet och tickande klockor

Jag är på Vessö! Satan fan! Åtminstone två hela dagar ska jag spendera här. Hur har jag nu haft en sån här förbannad tur? Hela skogen svämmar över av trattkantareller, också några vanliga kantareller och förhoppningsvis nån enstaka stensopp (svart trumpetsvampjävlarna hade redan någon annan gått och hittat, fan jag som trott att jag var helt ensam om att känna till stället). Jag har redan hunnit plocka en halv korg full med svamp som jag ännu inte vet vad jag ska göra av, men plockas måste den ju.

Nu är det då meningen att jag ska göra ingenting alls, förutom det där ena då som jag verkligen SKA göra - dvs filma lite videomaterial och skriva några texter. Utöver det väntar jag bara på att en tant från ett ålderdomshem för hundar ska ta kontakt med mig, så jag förhoppningsvis får åka dit och jobba en vecka. Hela det där hänger i så lösa trådar att jag ännu inte vågar hoppas att det ens kommer att ske.

Men nu, stugan. Inpyrd, mögelinfesterad sommarstuga i oktober och "århundradets komet" Tsuchinshan-Atlas som nalkas efter solnedgången kl. 18.15, grått hav och hopp om norrsken. Blir nog inte bättre i min bok och jag tänker bara, att hur ska jag slå mig ner nu? Hur ska vilan se ut, hur ska jag INTE göra något, vad gör man när man inte gör någonting? Lördag, i varje fall. Bloggen, i annat fall. Att skriva ner nånting, det är väl i högsta grad att göra ingenting men att i varje fall göra någonting. Är så länge sedan jag har varit så i tystnaden och för mig själv att allt det här känns lite hotfullt, som att ångesten lurar i alla fall i något skede - om inte innan så i alla fall när mörkret faller på, oförlåtande och kompakt. Men så finns då den där kometen och hoppet om norrsken. Borde kanske sova en lur för säkerhets skull, så att nu inte tröttheten anfaller en just när man borde vara uppmärksam.

Far har varit här och satt igång gökuret, min kockoklocka som jag fick till tolvårsdagen från Schwarzwald, lite skrämmande är den allt med sitt förbenade tickande. Varför är den min och varför är den här? I alla fall, är ett så familjärt fenomen, det där med att se till att klockan går innan han lämnar stugan för mig - för vad vore det för reda med klockor som står och spisar som det inte har eldats i? Här är färdigt eldat, varmt och med tickande klockor från i varje fall två håll. Så man nu i alla fall har den där attans tiden som påminner en om den enformiga linje vi alla är del av.

Tiivistäkää, niin kaikki mahtuu

Idag föreställde jag mig tankarna som pratbubblor ovanför ens huvud. Som att man kunde ta tag i dem och fundera på dem, eller förkasta dem. Jag förkastade dem alla.

Det känns så länge sen jag har tänkt en intressant tanke, liksom - en livsomvälvande tanke. Det känns också så länge sen jag har sett nån riktigt entusiastisk i ögonen (utom J, han är alltid entusiastisk. Faktiskt. Det är därför jag har gift mig med honom. Men nu ska jag inte svamla mer om det).

Idag har jag kommit överens om en radiointervju, kommer att sitta inklämd i mina föräldrars sovrum med mobiltelefonen kl. 14.40 på fredag och vara live. Prata om den senaste recensionsboken. Knappt hade jag hunnit skicka iväg recensionen, så skulle jag på jobb till museet, genom regn och storm med ett paraply som inverterade sig själv hela tiden, ni vet, det blir en fånig tratt istället för att fungera som paraply. Men jag kom fram, och på museet var det fullt kaos. Alla stod med stirriga ögon, konserten var slutsåld och mitt i allt hade vi ett femtontal människor som stod och väntade för att se om de överhuvudtaget skulle kunna komma in. De som höll konserten ville plötsligt att vi skulle lyfta bort alla notställ - och i pausen lyfta in dem igen - och ställa dem på samma plats, så vi hamnade sätta ut tejpbitar på golvet och ställa notställena bakom scenen i samma formation så det skulle vara lätt att lyfta fram dem igen. Och som jag hade gissat, så kom inte alla konsertbesökare - för det ösregnade hela dan - så jag sålde biljetterna snabbt som attan, gjorde ett varv i fullsatt sal och ordade kort att alla skulle "tiivistäkää, niin kaikki mahtuu" och så var det konsert. Och så var det paus, vi lyfte notställ som små myror. Och så var konsert, igen. Och så var det middag, i salen intill. Sen gick jag ännu till arbetsrummet efter datorn, och sen hem. Och åt. Klockan halvtolv på natten.

Jag kan inte påstå att det är nån reda med nånting. Jag är trött, men vill skriva innan jag lägger mig. Vill åstadkomma något av värde, något annat än det som känns som at jag bara håsar, slarvar omkring från en plats till en annan.

Imorgon ska jag till Borgå. Före det, via Helsingfors och se på en teaterföreställning som jag också ska skriva en recension om. Jag vet inte när allt det här tar slut. Jag har så mycket annat som jag skulle villa göra, samtidigt vill jag bara lägga mig ner och sova djupsömn, låta dagarna gå, låta världen glömma bort mig.

Jag ser inte fram emot något, egentligen. Våren förstås, men den kommer ju inte nu. Jag vill ha en hund, så jag ska få nån struktur i tillvaron, lite glädje, nån att bry sig om. Jag letar och funderar, varje dag. Jag hoppas att nån hund dyker upp. Det måste det ju kunna göra.

Innan dess, så håller jag ihop, på något sätt.