Om man ser till höger och kollar igenom årens inlägg på den här adressen, så märker den uppmärksamma att inläggen har minskat varje år sedan 2012 som var megabloggåret med hela 252 inlägg. Tänk, jag har INGEN ANING om vad jag skrev då. Antagligen ingenting som överhuvudtaget var viktigt.
Jag tror och misstänker att jag bloggar mindre nuförtiden för att jag har mer att göra, men det kan också vara så att jag helt enkelt bara gör mindre överlag, inklusive bloggskrivande.
Det här året har kännetecknats av ett slags tom-i-huvud-het som aldrig förr. Jag märkte häromdagen att jag inte är sådär ungdomligt uppmärksam längre, jag har blivit vuxen på många sätt. Min förståelse av att bli vuxen är helt enkelt att man blir mindre uppmärksam och mer förnöjsam och accepterande, lite sådär som att ens ådror skulle bli förkalkade eller ens ledningar fulla av slam och att man därför inte ens ORKAR ta fram tankarna för de löper ju så dåligt ändå, de vilar nånstans och när man tar upp dem fastnar de eller blir upptäckta som förut tänkta och förpassade tillbaks till sina lådor och skrymslen där de kom ifrån. Så att vara vuxen är typ att sitta där och vara trött och inte orka. Plus att bliga surt på alla under trettio och tänka att herrigud ändå...
Samtidigt har det här året kännetecknats av möjligheternas år på många sätt, för mig då alltså. Aldrig nånsin har jag fått så många jobbuppgifter förut, lite flyt har jag också haft när det gäller mina egna grejer - dvs det som jag nu har fått till stånd har fallit i god jord. Så klart blev mina tuschteckningar nu inte valda till Åbo konsthalls utställningar i år, det hade jag nu inte tänkt heller, men fick höra av en vän att mitt namn hade nämnts i diskussionerna (haha!) medan de valde konstnärer, which is pretty awesome med tanke på att jag är en typ som har plockat upp tuscher för ett par månader sedan och inte på något som helst sätt räknas till nåt slags etablerad konstnär. Nog skrutit, men detta ger mig vatten på kvarnen - 2019 ska jag fantamej värpa ut ytterligare ett tiotal tuschteckningar och så får vi se vartåt det barkar.
Alldeles nu i början av 2019 ska jag svarva ihop en radiodokumentär för Yle, fick den grejen för att någon hoppade av och det var lite bråttom och vad vet jag. Gladeligen tackade jag ja, för det är nu sådan jag är. Sen fick jag skiten i byxorna, att vafan hur fan har jag tänkt här nu riktigt? Och sen, när nerverna lade sig, så tänkte jag att okej vad är det värsta som kan hända? Kom fram till att det är att jag gör en medioker dokumentär. Tänk, så mycket tror jag på mig själv att jag inte ens tror att jag förmår göra en usel dokumentär. Hit har vi kommit, govänner. En medioker dokumentär! Det är inte hela världen. Så att sedan lugnade jag ner mig och nu återstår då bara att göra jobbet.
Idag har vi också släppt Svarta Havets första demo. Den är jävligt snabbt inspelad, på sammanlagt 4 dagar inklusive mixning och masterering. J är snabb i svängarna minsann.
Om nu inte denna form av skrik och hardcore faller en i smaken, vilket jag har full förståelse för, så ta nu och läs texterna, gud förlåte mig, jag tycker om dem.
Och 2019 ska veta att he spelar som satan inuti mig nu om dagarna, det är åt folkhållet och det är lite rått och dragspel och härlig fucking enkel sång med ganska få krusiduller. Så jag ska nog se till att få inspelat nåt med mej sjölv också under kommande år, det ska jag.
Och så ska jag få BOKAJÄVELN klar för utgivning.
Herregud, vem är jag? Gör bara saker som typ inbegriper att jag är ett fullblomstrande, meganarcissistiskt ego. Nå, what can I do när inte världen har fått tillräckligt av mig ännu (lol).
 |
| Obs, denna bild är en inverterad illustration från en gammal rysk barnbok som mamma hade fått i gåva av nån bekant. |
No comments:
Post a Comment