"Oj, fan det här var ju bra" eller "äh, du är hopplös"

Jahas, så nu sitter jag då här på Vessö och är ack så mycket mer ineffektiv än vad jag hade tänkt. Är trög, moloken och nostalgisk. Saker förändras, mänskor förändras, familjen förändras, vissa gillar man, andra gillar man inte alls och allt tycks bli så mycket mera inkört som vuxen. Som att om livet vore en skogsväg och man alltid hade kört samma väg upp och ned, så hade hjulspåren nu varit rätt attans inkörda och man hade inte ens kunnat ta nån omväg, ifall man hade velat.
Har hela tiden en känsla av att tiden inte räcker till för allt det lugn jag skulle vara i behov av att suga i mig. Jag skulle villa stanna här, ensam med hundarna jag vet inte hur länge. Det enda jag faktiskt är intresserad av just nu, är hurdana livsformer man skulle utveckla om man hade varit helt allena här ute vid havet, med storskogen bakom hörnet.
Jag märker när jag sätter mig i trädgårdsgungan, hur mycket jag behöver det att bara sitta där och glo utan en tanke i huvudet. Det finns ju hela tiden tankar, för det mesta är det sånt där självförebrående som kommer upp, som att "ja, nu har du faktiskt legat här i en timme säkert". Skulle behöva en period där dag skulle få övergå till natt och natt till dag, utan att det skulle ha nån jävla betydelse överhuvudtaget, i något år säkert. Kanske några månader skulle räcka.
En skön tanke jag hade här en natt, var att allting ju faktiskt är som det bör vara. Saker FÅR ta tid. Jag hade till en början tänkt att jag faktiskt skulle skriva klart den här romanen som jag försöker få nån reda med nu, under våren. Så att jag hade kunnat skicka in den igen innan sommaren. Men nu, när jag sitter här med mina halvdana utvältningar, så märker jag ju att fan, jag har inte så mycket vilja och kärlek kvar för den här texten ens. Det är omöjligt för mig att skriva sådär som en kulspruta just nu. Så då tänkte jag, att min uppgift här och nu bara är att välta ur mig text, bra eller dålig, det kvittar. Det behöver inte bli nåt färdigt. Det var en skön tanke. Sen till hösten, så då kan jag med nya ögon titta på vad jag skrev nu här under våren. Och då kan jag tänka att "oj, fan det här var ju bra" eller "äh, du är hopplös".
Nu, tillbaka till textvältandet.