Thursday, March 03, 2011

Mormor ska dö

Oj nej. Mormor ska dö. Det finns bara 60% kvar av mormor som plötsligt ligger tandlös och utmärglad i sin nyinköpta säng som kan spexa så fotdelen och huvuddelen kan röra på sig. Resten är cancer. Det tjänar ingenting till med fin säng eller folk som kommer och sköta om och tömma kisifat, fylla på matfrys och säga vänliga ord. Mormor är mager och trött, klar att dö. Jag har aldrig förut sett hennes haka skjuta ut ur ansiktet på det där sättet. Det är som en annan mänska, eller det är inte som en mänska, det är en döende. Och där står man, hjälplös. Jag känner mig som världens fånigaste 30-åriga barnbarn som "inte har haft tid" att komma och hälsa på innan, som kommer när det har gått såhär långt, som kommer och hälsa på en skärva av en som nån gång var. När mormor var i bra skick och gärna ville ha besök, ja se då kom jag inte. Hade jag något viktigare att göra? Ja, jag hade fullt upp med teatern, spelade dragspel och pratade finska och lärde mig en massa, sånt skit som jag sa idag, som konstiga ursäkter eller annars bara för att fylla ut tystnaden, för att låta henne vila istället för att prata. Det betyder ingenting! Mormor ska dö och jag var inte där när hon ännu var 100% mänska. Hon sade att det har varit så ensamt, att hon plötsligt inte kan förstå hur hon har klarat sig ensam i så många år efter att morfar dog. Nu sitter jag i hennes kök och lyssnar på hennes andetag i rummet bredvid. Hon ville sova, jag släckte lampan, bredde en smörgås åt mig. Så nu är jag här, det är lite som att vara på karneval men som att den redan har kört iväg och bara lämnat lite tomma burkar och söndriga ledningar efter sig, hjulspår efter det som en gång var. Allt är konstigt, jag ville hjälpa till med kisibyttan, mamma sa att "du kanske hamnar torka", jag tänkte att allright. Samtidigt känns det som att jag inte vill förnedra mormor till den grad att jag hjälper henne med toalettbestyren, men man måste ju ändå fråga. Var går gränsen? Jag litar på min magkänsla. Hej, jag är Lotta. Inte ville hon ha hjälp heller. Här går man sen.

3 comments:

M. Lindman said...

Modig text. Svåra saker. Jag känner igen det dåliga samvetet. Varför hälsade jag inte på när jag kunde?

Micke said...

Ledsamt att höra, försök orka och kämpa på. Men ingen orsak att känna dig ledsen över uteblivna besök, jag tror vi alla gjort det. Det är ändå den gemensamma tiden som räknas. Och under dina 30 år som barnbarn har du garanterat gett en livstid av glädje. Kram!

Vihreä Lotta said...

Sant sant, o det går nog bra. Man gör vad man kan, vet ju nog sen att man glömmer det sista svåra efter ett par år och minns allt som en helhet liksom. Det sista liggandet och lidandet hör på nåt sätt också till en mänskas liv, sen måste det vara en sån befrielse att dö bara.