Rotito

Vet ni vad jag gör ibland?
Jo, jag sjunger med påhittade ord, låter det komma bara och så ser jag efteråt vad jag har sjungit för ord och googlar dem. Lite narcissistiskt kanske, men ack så underhållande.
Idag sjöng jag nån fras som slutade med ordet "rotito". Det kom så tydligt och oförberett att det helt enkelt var det ordet som jag idag hamnade googla.
Och ta mej tusan om inte "rotito" betyder nåt slags liten djävul på spanska. Hittade också en ytterst beskrivande förklaring ur en annan text:

Rapport 00100101010010101011

Till alla som har det lite struligt nu vill jag bara säga HANG IN THERE. Snart är det jul och såna saker. Jättehejsan. Nej, på riktigt, skulle inte alls orka med julen. INTE ALLS. Varje år samma sak, man har inga barn, man är typ en seg snart 40-åring som är djupt deprimerad enligt amerikansk skala (och bara en helt vanlig finne, enligt finsk skala). INGENTING ÄR ROLIGT. (Inre dialog: men allt behöver inte vara roligt, vännen. Livet är andra saker. Om man har fått för sig att livet ska vara roligt, så har man fått saker om bakfoten osv osv osv.)
Inatt kunde jag inte alls sova. Äsch, vem försöker jag lura? Jag somnade bortåt sextiden, låg och funderade på sånger jag borde skriva och om jag ska läsa upp dikt tillsammans med dragspel och hur jag ska göra och om det kommer text, osv osv osv. Har det bara lite trögt för tillfället, går samma j-a runda med hunden varje dag, för det är liksom precis det som jag orkar med, att ta ställning till exakt samma saker, varje dag. Kommer det in nåt nytt, obekant så viftar jag hetsigt och använder mina magiska krafter till att mana det ut ur min bana.
Väntar fortfarande på svar från förlagen och jaa, det är detta väntande. Kan Inte Ta Så Länge Att Läsa Min Korta Bok. Nå, kan tydligen. Blir bara snart helt galen när jag inte vet vad jag ska företa mig, hur jag ska hantera min framtid, liksom.
Har gjort julkalender i många år nu ju, men i år kände jag bara att fuck it, jag orkar inte. Orkar inte försöka vara rolig, orkar inte rita, för vem? Det finns ju en massa andra saker att se på där ute, ja usch, så jag låter. Borde inte låta såhär. Men vet ni man kan inte alltid vara den där som alltid bara gör och gör och gör av kärleken till själva görase. Just nu har jag ingen kärlek till något göras överhuvudtaget, skulle bara villa rulla mig in i en tjock filt och vakna upp någon annanstans, oj, det där har jag typ ALDRIG skrivit förut *himla med ögonen*. Borde sluta klaga här och stiga upp o göra yoga eller nåt sånt istället, ja, hunden ska ut. Jag är en helt onödig människa.
Ska senare idag, om jag får min  illustration gjord dvs, posta ett annat inlägg som gäller den giftiga maskuliniteten som ger upphov till så mycket skit i denna västerländska värld, hörni. Det kanske blir tills imoron. Vi ser.

Ni kan se er i reven om ni inte vill ha vad jag har gjort, skojar bara, skojar bara.

Nu får man väl ändå officiellt påstå att man ramlat av nanowrimo? Det gick rätt bra i början, men missar man än sådär tre dagar är det plötsligt ganska hopplöst att försöka komma ifatt sig själv. Insåg att det nog är bara att sluta när jag började skriva i stil med "nämen hej igen, vad har hänt idag då, nå jag har ätit smörgås."
Nu har veckan börjat lite mer sådär uppåt-lajbans än förra, för jag har stigit upp i tid och jubbat. Håller på att sätta ihop en infokarta över Nötö och det är ju lite roligt faktiskt, det är lite naturstigar här och kulturstigar där, lite översättningar och lite bilder att hantera. Jag tror det kan bli bra, återstår bara att få styr på alla de hårda viljor som existerar på ön och som vill vitt olika saker. Brukar göra precis vad jag vill och sen säga att folk kan se sej i reven om de inte vill ha vad jag har gjort, för så gör jag med typ allt, skojar bara. JAG SKOJAR BARA!

Medelmåtta

Jag har typ tappat livslusten. Ja, det är SÅ SVÅRT att motivera sig till något som helst just nu. Det här evinnerliga mörkret. Tanken på att det MÅSTE FINNAS NÅGOT som rycker en upp ur den här dvalan, men att man inte vet vad det är. Känslan av att alla är i ens väg, hela tiden. Att man gör sig bäst ensam, eftersom man då inte förmår uppröra eller störa någon.
Jag kom typ sist i poerty slam. Gick inte vidare i alla fall. Sån jävla besvikelse, fast jag ju medgav att jag inte är nån poes. Man vill ju ändå tro och tycka att det man läser är av nåt slags kvalitet. Nej. Sen fick jag en refusering. Från ett större svenskt förlag, så det var ju liksom väntat. Sjukt, att jag ens skickade dit! Men tycker att man ju måste. Testa lite, pröva vingarna. Men så klart, avslag. Plötsligt tror jag mest bara att jag kommer att få avslag överallt ifrån. Mitt tillfälliga självförtroende var just bara tillfälligt, och nu börjar sanningen mejslas fram: jag är en medelmåtta, en alldeles vanlig odugling.

Rikssvenska äldre borgarmän

Oj, vad jag har fått nog av rikssvenska, äldre borgarmän under den här helgen. Idag kom det igen in en på mitt jobb, han ställde sig sådär äckligt nära och smilade som om han var på porrfilm och babblade om att han är operabas och att operabasar alltid sjunger för någon, en vacker kvinna till exempel, och så såg han menande på mig. Lite som om jag hade varit en lampa liksom, en vacker lampa, titta, du finns. En sån kan man sjunga för. Jag ansträngde mig för att inte stiga åt sidan, jag gör inte det längre. Jag står awkward kvar med nacken rak och ett hjärtligt smil i ansiktet. Det är inget tillmötesgående smil, det är ett titta-du-är-sådär-förlegad-smil, ett roat smil är vad det är och jag njuter av det, att få skratta åt de här patetiska karlarna. Jag vet att de knappast begriper innebörden av mitt leende, men det kvittar faktiskt. Jag får fan stå där jag står, även ifall någon på grund av sin imbecilla, slentrianmässiga vana att vara i centrum hela fucking tiden, med- eller omedvetet försöker få mig att stiga ett steg bakåt.
Måste faktiskt säga att det är mera sällan sånt här händer i Finland, känner mig oftast ganska respekterad av äldre män här. Visst händer det här också att någon kommer sådär nära, men inte sådär regelmässigt, sådär genomgående. (Flera gånger den här helgen, medan jag har jobbat med dem.) Har en teori om att det här bottnar i en osäkerhet och att vi finnar i grunden ofta är skadade i våra självförtroenden, det är nämligen något med hållningen hos dessa svenskar också. Det där totala välmåendet, överlägsenheten. Fattas bara kronan på huvudet.

Poetri

Ja, här händer inget överraskande, jag skriver och skriver. Ibland undrar jag nästan om det inte är kontraproduktivt, att man rentav hade skrivit saker som hade varit mer läsvärda om man inte hade skrivit så mycket hela tiden? Lite som ripuli, ett fast kakkalass är alltid intressantare än en sprinkler, okej usel metafor.
Jag ska ju läsa opp egna dikter för det finlandssvenska foltschi om exakt en vecka, och grejen är att jag ju inte är någon särdeles diktmänniska överhuvudtaget. Jag har svårt med poetri* för att det är en så bestämd genré, det måste liksom vara så hujsigt bra för att funka. Bakom en sång kan man alltid gömma sig med hjälp av harmonier och stämningar - hade faktiskt hellre skrivit låtar till nästa vecka än läst upp dikt, för låtar är tamejfan enklare för mig.
Men nu alltså, bara ord. Och som jag har våndats över detta. Nu tror jag gudskelov att jag har fatt i en svans.


*
Enligt J heter det poetri och man är en poes så länge man bara är på besök i genren.

B A R B A R E R

När någon frågar efter snabbmatstips på fejjan och man inser att man är omgiven av barbarer.

WHO THE FUCK EATS SKINKSÅS??????? Är ni gjorda av bensin och ruttna kotletter?

Grannens kamera

Jag har lånat grannens kamera och det är nu bara så festligt igen med en systemkamera efter att ha gett bort min egen till mamma. Så fint djup i sånt där system, jajjamen.
Är så sjukt tom i huvuet.

Frihet är ett tomt dokument som man får fylla med vad som helst

Jag tror inte det blir så många inlägg här under den här månaden, pga Nanowrimo, vilket tvingar mig att klämma ur mig ungefär 1700 ord per dag. Jag försökte skriva fokuserat och kring en karaktär till en början, men sen spårade jag självfallet ut och nu skriver jag bara om precis vad jag vill, dvs my favorite thing in the world, kanske. Frihet är ett tomt dokument som man får fylla med vad som helst. Bland annat stora ord som dessa.
Idag har det varit litet ruljangs kring en text som jag skrev om att tacka nej till det där jobbet. Det är alltid konstigt det där tycker jag, att plötsligt vara nån som kväker ur sig saker i media. Har aldrig betraktat det som annorlunda på nåt sätt, än att skriva här till exempel. Nätutrymme som nätutrymme, fast när jag skriver för Yle så börjar folk tydligen diskutera i kommentarsfältet, emedans här brukar vara rätt tyst. Det tycker jag nog att var något av det festligaste med den här dagen, som annars var en krapuladag, det att mitt lilla inlägg fick ett eget liv och folk såg till att det sen flöt vidare kring andra diskussioner och själv stod man där vid sidan och tänkte att jasså det här vill ni prata om, just så, just så.
För övrigt tycker jag att min lilla skrivelse var medioker, om det nu måste sägas. Den var lite krystad till en början och det märktes att jag krånglade med vart jag ville komma och vad jag ville ha sagt. Så borde det ju självfallet inte se ut som slutprodukt, men alltså ibland får man nöja sig med nästan-bra, tycker jag. Vem fan är jag att producera 5/5-grejer HELA JÄVLA TIDEN? Nä, just det.
Om ni undrar vad jag traggar i Nanowrimo, så är det just sådant här. Opp o ner.

Hyenan svarade "katt"

Jag har tryckt i mig en pose Pollys och känner på riktigt att jag håller på att bli så fet att magen blir "en egen grej" mellan mig själv och mig själv, när jag böjer mig ner mot golvet. Vet ni känslan? Näää.
Annars då? Börjar lite komma ner från molnen eller var det nu är jag har befunnit mig under de senaste dagarna. Det där Nano-skrivandet är ganska sjujävla fantastiskt, har fan fått i gång en liten romanbörjan igen, vilket ju är helt sjukt? Där kommer det bara. Haha, nu låter jag självgod, men nåt ska jag väl få va riktigt bra på, dvs poopa ut text då. Jag var på väg att ge upp här för än 45 minuter sen när jag insåg att jag inte hade skrivit något för idag, men oj så man kan ändra sig.
Joakim sitter och ser på Kjell, imoron ska jag vara ensam hela dagen, kommer typ dansa av och an genom lägenheten och levitera i luften i många minuter säkert.
Idag gjorde jag en mysko guidning på Youtube, man skulle följa en hypnos-anvisning och sen möta sitt totemdjur, "spirit animal". Först skulle man slappna av som attan medan rösten räknade ner från tio, sen skulle man stiga in i en imaginär hiss och åka långt ner i underjorden. Sen skulle man börja vandra, till sist sätta sig ner vid en lägereld och när man sen vände sig skulle man möta sitt totemdjur. Jag mötte en hyena, närmare bestämt en hyena med svart rygg. Först trodde jag det var ett lodjur eller nåt slags panter, men nej det var nog en hyena. I och för sig frågade jag vad det var för djur och det svarade "katt" men det är väl inte så enkelt för hyenor att veta vad de är.

Mossa

Ett inlägg som bevis för mig själv att jag lever.
Jag är så in i smeten, känns som att det växer mossa på mig. Känns också tämligen obotligt.

Nanowrimo 2017

Jag har anmält mig till årets Nanowrimo! Egentligen avskyr jag hela alltihop det där, att man ska klämma ur sig ord på en månad, skriva en 50 000-ords roman alltså. Och bara namnet. Nanowrimo! Hör på det. Töntighet galore. Prestationssamhälle så det skriker om det.
Men
om
att...

Jag tänkte såhär. För att nånting överhuvudtaget ska funka för mig så måste det vara kravlöst. Jag tänker alltså skriva under rubriken 1. november, 2. november och så vidare. Det får handla om VAFAN DET VILL. Det är alltså inte innehållet som är det viktiga, utan att jag skriver. Nu är det ju inte som att jag skulle ha uppfunnit nåt hjul genom att ha kommit på den här lösningen, men jag tänker mig att det kan vara rätt skönt att skriva av sig 1667 ord varje dag. Jag har ju sysslat med inktober och ritat en skruttig bild varje dag nu under den här månaden så varför inte fortsätta i skrivandets tecken i november?
Jepp, det ska jag göra.

Måndagar är egentligen alltid parenteser

Jag hatar inte alls måndagar sådär av principskäl. Däremot är det nåt sunkigt som inte riktigt vill lossna på måndagarna, eller så brukar det vara. Så var det i måndags igen. Både J och jag har snöat in på våra egna håll och ja, det är egentligen inget att snacka om, det är mest bara pinsamt. Det är pinsamt att vara en människa som bara ÄR och inte producerar/är/jobbar på nåt sätt, men härrigud, det är det enda jag ber om just nu. Att jag bara skulle få VARA. Människa.
Jag gick igår förbi Koroinen och kikade in i en sån där smedja, skulle det väl föreställa. Det är något med sådana där ställen som gör mig närapå gråtmild. Jag tänker på hur det nån gång var i byarna (medeltiden kanske) när samhällena var samhällen med snickare, smeder, byggare, sömmerskor, jordbrukare, handelsmän och ja - folk som liksom hade yrken. Nu är det liksom bara en enda röra av människor där ute. Vi galopperar omkring mellan glasbyggnader och har tappat uppgiften i tillvaron. Jag har en djuprotad längtan till ett sådant samhälle där folk arbetar sida vid sida, utbyter tjänster och lever, helt enkelt.

På tal om gamla tider, så serien Vår tid är nu! Den är helt fantastisk. Okej, drama och sådär, kärlek och sånt så jag fattar att serien inte passar för de flesta av mina vänner (som av nån jäävla anledning inte står ut med kärleksdrama, haha). Men den är förankrad i en tidsperiod som ter sig väldigt äkta och färgstark. Efterkrigstiden i Sverige.

Nu förvandlades det här inlägget helt mirakulöst till en rekommendationsrunda, så vi fortsätter. Youtube-serien med Katya och Trixie, UNHhhh. Se fast det senaste avsnittet. Guld för den som älskar att uttrycka sig. Går ibland så fort att inte jag hänger med i engelskan och ärligt sagt så ser jag inte så mycket på den här serien (det är mera J som gör det) men vet ni ibland är saker liksom så otroligt bra så man knappt kan se på det för att det typ skulle ta över ens liv då? Ähh, bullshit.

Vice-serien Epicly Later'd. Handlar om före detta skaters eller sådana som hörde till den scenen, alltså folk som var stora under skateboardvågen på nittiotalet. Jag bara älskar personporträtt i vilka äldre mänskor får berätta om "hur det var" och det här är exakt en sån serie. Tänker inte länka här, det är bara att söka på Youtube.

Men nu! Nu skulle jag måsta få styr på en text. Bara en vanlig text som *urk* ska publiceras, tror jag och jag är lite angstig för detta, det handlar om det där när jag tackade nej till jobb. Det känns personligt på ett krypande plan och dessutom har jag bara skrivit med nåt jäkla "direkt ur livet"-stuk och inte med vetenskaplig anknytning alls.
Andra saker jag nojar inför:
1. har lovat planera en Nötö-infoskylt som är jättestor och jätteråddig. Innehåller kartor och whatnot. Fattar nada.
2. Ska poetry-slamma i Helsingfors om cirka två veckor. Där är typ teven och en massa författare och vad vet jag. Dom har typ fått för sig att jag är "en sån där lustig typ som kan dikter" (sådär som Yle alltid formulerar sig om människor, att du är sån o sån) och jag har inte ens skrivit något ännu men klart att jag måste naila den skiten.
3. Bokajäveln. Skickade ju in den här i slutet på förra veckan och nu ska man vänta i månader trenne då. Om jag skulle orka? Nej! Jag skulle ju vlla kapsla in mig i koma och vakna först när första "vi är inte intresserade"-mailet dimper ner i min inkorg.

Firmor och struntarbete

Ahh, livet återvänder. Jag var skakig hela dan igår, beskrev det sådär som om man skulle ha varit på båt i hård storm och varit livrädd, men sedan kommit hel och behållen i land. Tänk att en arbetsplats, en simpel arbetsplats som dessutom beskrivs som "extra kiva" kan skaka om en människa så i grunden. Det här gör mig nog litet rädd, får mina farhågor om att jag är förändrad på djupet att växa. Klarar jag liksom av nånting längre, eller har jag degraderats till en soffmupp som endast klarar av att hoppa över mina egna ribbor, som ligger på än sisådär 2 centimeter?
Nåja, men man ska inte ta skit, det har vi lärt oss. Man ska inte ge sig in i onödigheter som man inte behöver. Det slog mig hur jävla långa jag tyckte dagarna från kl. 9-17 var, och också en sån sak som att man drog ut på grejer onödigt mycket, man försökte liksom skapa en trevlig stämning på arbetsplatsen, gjorde det till ett slags ställe man kan vara på hela dan. Det där är så främmande för mig, jag tycker självfallet att man ska sköta saker så snabbt och effektivt som det bara går, så att man sen får gå hem och har tid med andra, viktigare saker.
Jag har varit med om det flera gånger, den där läsh-inställningen på en arbetsplats, det där att man stryker omkring med firmans penna i skjortfickan och liksom är nöjd över att man får gå där på jobbtid just i den där firmans korridorer, utan att jobba. Wtf? Jag blir alltid i panik på såna där ställen där brandet och firmans namn liksom är viktigare än det jobb man egentligen gör, för det vittnar om nåt slags korrupt struktur, det vittnar för det första om att det egentliga arbetet görs någon annanstans och för det andra, att firman är ett luftslott som kanske egentligen inte ens skulle behövas, förutom i nån form av statistik.

Både mamma o pappa skrev så fint sen när jag hade sagt åt dem att jag sket i jobbet, trots allt. Mamma: "Ok, då var det helt enkelt så det skulle gå. En lättnad på något sätt ändå. Nu behöver jag inte tänka på att du har det illa." Pappa: "Ja inte ska man börja med skit om man klarar sig ändå. Jag vantrivdes på flera jobb innan jag kom till Bbl, så nog vet jag hur det känns."
Undrar vad de tycker om att jag outar dem på det här sättet? Nå men det är så fina meddelanden bara. Jag har så bra föräldrar. Ladila.
Nu dricker jag kaffe och skulle måsta läsa igenom det där manuset nu en gång för Allah, så att jag skulle få ivägskickat det nån gång.
Sen har jag nya, SJUKT SPÄNNANDE GREJER PÅ GÅNG, men ingen orkar höra om det så vi tar det i den rad de kommer.

The life of ponks i tvättstugan, fortsättningen

Idag morse när jag vaknade halvåtta för att ta ut hunden och göra morgonyoga, så gick jag bara ett par varv i mörk lägenhet och lade mig sen ner tillbaka i sängen. Där låg jag sen och kände hur livet rev i alla lemmar, haha, bildligt talat alltså, men jag låg där i nån smärre ångest. Och sen sa jag det högt att nä det här går inte, tänkte bara att inte fan ska en mänska göra något som tar så mycket emot, när hon egentligen inte måste. För det är ju det som är grejen. Min situation är på inget sätt akut, det är inte som att jag finansiellt går under just nu heller, har inga barn att försörja (isåfall hade jag gladeligen och med gott humör tagit emot det här jobbet, utan att blinka) och har bokstavligen EN MASSA andra saker att göra.
Grejen är den att jag faktiskt mest har angstat över det att säga nej till dem, att avbryta arbetsutbildningen efter att först ha tackat ja. Det är sådant som jag angstar mest över, och sen när jag hade skrivit mitt "unfortunately i can not continue"-mail och inte ringt (fy fan för att tala i telefon) så hamna jag gå ner i tvättstugan i mörkret och hyperventilera, för jag visste ju att de kommer att ringa efter mig strax efter kl. 9, vilket de gjorde. Jag satte min telefon på tyst för en signal skulle typ ha tagit livet av mig, och så satt jag i ett hörn o stirrade på skärmen och andades som ett jävla psycho. Och så ringde det, fan vilken skräck, dessa numror på rad. Och jag visste att jag måste svara, att det är så man gör. Och så svarade jag med pipig röst, stadig normalröst i andra ändan, inställsam o trevlig, fullt beredd på nån dårfink som har sammanbrott. Och så gick jag bara där i mörkret, talade och snyftade om vartannat i luren, svamlade om att jag inte kan forstätta längre och vad allt det var, utbildaren ville veta vad exakt det berodde på och jag sa att jag tror att jag inte klarar av jobbet med min usla danska och att jag har fått så mycket annat att göra, alltså det vete fan vad jag egentligen sa, det gör det samma. För när hon svarar att "nå bra att du säger om du märker att det här inte funkar för dig" och jag bara känner en sån ENORM lättnad skvalpa över mig, samtidigt inser jag att va tusan håller jag på med, står nere i TVÄTTSTUGAN (?) och angstar?! Så inser jag alla de där självklara sakerna på en gång: att livet ju bara är livet, och sånt här händer varje dag, att de på inget sätt är de är i pisse pga mig, och att det inte är något brott att följa sin egen intuition. Det är ju ingen stor sak överhuvudtaget, men för mig är sånt här som att säga nej till nån, speciellt när man redan har gett sig ut för att vara helt med på noterna, ETT STORT JÄVLA PROJEKT.
Insåg samtidigt att jag har varit en fucking pain in the ass överlag när det t.ex. har kommit till att göra slut med nån. Jag har bara låtit saker hålla på allllldeeeeles för länge och sen fegat ur som en gummimask och inte tagit ansvar för mina egna känslor eller nån annans: Jag är en fucking fegis och barnrumpa. Men det finns hopp, för jag förstår det här, sakta men säkert.

Nu kommer papprena

Okej. Det här har varit en helt SJUK dag. Det där jobbet, arbetsutbildningen, Jag sa att jag inte skulle skriva mer om det men ok, jag måste ändå.
Medan vi satt där idag. Ett krångligt jävla system. Jag tänkte bara, att ett sånt här megamaskineri finns till för nåt totalt meningslöst. Jag såg liksom igenom mönstret, hur mänskor luras och är shoppingberoende och tystas ner med små rabattkuponger när de har gjort några misstag, att ursäkta nu då, här kan du köpa ännu mera. Det är så svinaktigt, på så många plan. Och den där totalt oironiska inställningen till det! När pappren börja gå runt idag, såna där papper med avtal och ens uppgifter o sånt, så kände jag bara ett sånt starkt obehag, att okej, nu kommer det här som jag INTE borde göra. Nu kommer papprena, ett och ett landade de på bordet framför mig. Först låtsades jag inte om dem, jag lät dem ligga. Sen fyllde jag i dem, bristfälligt. Och sen lite mer. Till sist, förde upp dem. Och sen kände jag bara gråten, den höll på som en bångstyrig jävla get bakom mina ögonlock. Jag såg omkring mig, försökte se om de andra också hade det på samma sätt. Det verkade inte så. Det var så mycket bara, det att folk gör sånt här. Heltidsjobb. Att man gör sånt här. Och utbildningsledaren fånade sig och höll på och berättade om semesterdagar och att hon ska till Thailand för att hon har så många. "Jei" sa hon om sina semesterdagar, tänkte bara, att nå om semesterdagarna är så himla jei, varför är du här då? Alltså jag vet svaret, jag fattar väl. Folk tar jobb de står ut med för att kunna leva, men för mig känns det bara mer som att jag inte tar jobb av exakt samma orsak. Det kanske är så enkelt, faktiskt. Andra trivs och står ut, jag ser mig själv bara vittra sönder. Det känns så elitistiskt också att säga så, varför skulle jag vara mer känslig än andra, jag kan väl för fan jobba o stå i jag också?
Så hörde jag utbildningsledaren säga något om att arbetskontrakten kommer imorgon. Jag insåg att jag ännu har en livlina, har inte skrivit under nåt kontrakt. Tog allt med mig hem, alla papper och häften, lämnade ingenting kvar för imorgon. Tänkte att risken är stor att jag aldrig kommer tillbaka.
Grät i luren så fort jag kom ut från dörren. Sån jävla svada, snorade o lipade hela vägen hem, vet inte ens över vad egentligen. Överlag bara en sån maktlöshetskänsla, rädsla över att misslyckas också, över att jag hade trott att jag skulle kunna hantera nåt, men sen helt tydligt inte kan.
Höll på fram och tillbaka hela kvällen, grät ännu mer, ringde till sist till mamma. Brukar konsultera henne som sista röst i frågan om saker jag helt enkelt inte kan bestämma mig för, och så sa hon ungefär att "du tar saker för allvarligt, ta det nu bara." Att det ju bara är några månader. Att jag nog klarar det där. Hennes röst gör mig lugn, faktiskt. Hon är en vettig människa, sådana lyssnar jag på.
Så nu är det så för jävligt att jag nog kommer att gå dit imorgon i varje fall.

Med fascistisk rutin

Jaa. Jag är typ i chock, skräckslagen. Vad man nu ska kalla det. Det är det här jobbet, det nya. Jag vet inte hur man ska beskriva det annat än att det är som att få en drös ankor hällda ner i nackhålet på en. Gummiankor såklart. Skvattrande jävla reklam-gummiankor. Ett sånt jävla fåntratteri! Och på fullaste allvar. Idag, en sån där mänska som presenterar sig med orden "jag är nu inte normal. Jag är lite speciell, ni kommer att märka". Och så märker man: hen är så fullständigt normal så molnen grånar av bara tanken. Hen handlar på webbshopp, supernormal. Hen är hetero. Hen drar heteroskämt som är från 1989. Hen är "beroende av Adidas". Öhm, what? .... *gapa tomt*...
Att leva i den stunden, att finnas till. Nej gud, jag skriver bara klyschor. Jag kan inte få ord ur mig som med rättvisa skulle beskriva det vi har hållit på med idag. Vi har utbildning en vecka nu, vi ska bli experter på något totalt meningslöst. Jag var fem centimeter från att idag bara maila dit och säga att sorry, jag fick ett annat jobberbjudande (lögn) och att det här var inte för mig. Ärligt sagt så överväger jag det ännu också. Mina motiveringar för att stanna kvar är
1. Utmaning. Bra för själen. På riktigt!
2. Pengar.
3. För att jag faktiskt inte riktigt har nåt speciellt annat för mig just nu.

Har en känsla av att jag måste sluta skriva om det här nu, för det kan gå för långt. Jag får ju egentligen inte berätta om någonting, känner mig jagad redan nu, när jag bara har blickat in i systemet för ett antal sekunder.
Så jag har bestämt mig: med fascistisk rutin ska jag klara av det här. Jag ska inte tala om det här längre. Varje kväll tänker jag röra ihop en havreröra med banan och chiafrön åt mig. Varje morgon tänker jag stiga upp vid halvåtta, göra morgonyoga, ta ut hunden. Sen jobb.
HELA ---F U C K I N G--- DAN.
För det är så man gör, när man heltidsjobbar. Man går dit och så är man där hela attans dan och intalar sig att man inte har något bättre att göra. Man kommer hem och drar ett andetag och så är klockan halvtie och man går ett blint varv runt kvarteret med hunden, gråter, rör ihop en ny havreröra och somnar.
Sen är det helg och man lever i två sekunder.

Wieder nicht schwanger sein

Wieder nicht schwanger sein. Det var en punkt i en lista över bra saker som jag snappade upp i ett tyskt ungdomsmagasin i slutet av nittiotalet. Jag tyckte om det, det där var så jag. Phew, igen inte gravid.
Jag tog risken och var i fyllan igår och idag fick jag mens, så nä, i wasn't pregnant. Det börjar gå upp för mig varför folk väntar med att säga sådana här saker först när de är säkra på hur det ligger till, för om man sällskapar och är lite oförsiktig sådär, så går man ju tamejfan nästan varje månad och tror att man eventuellt går och bär på ett nytt liv, hehehe. Så är det nu inte.
Nu lovar jag att sluta tjafsa om den här saken och nu är det nog lättande (igen) att inte va gravid för att 1. vin och öl och 2. det skulle ha varit så himla dålig tajming med tanke på sommarcafét.

Fylle-inlägg 4:06

Alltså hah, jag hade just nåt sånt där infall i vilket jag kom hit som en okänd människa o började läsa som om det här inte var min blogg alls, o jag tänkte bara att wtf? Det är ju liksom inte såhär man skriver blogg.
Vad ska vi nu hitta på?
Vi firade julfest idag med Good Sås, för i restaurangbranschen har man alltid jul omåttligt tidigt eller sent, eftersom man alltid jobbar under julsäsongen. Det var lyckat, vi grät lite över våra daddy-issues och så klättrade en upp i en bokhylla och så gick vi åt olika håll, kort sagt. Jag var lite konfunderad när vi gick hem och alla bara försvann utan vidare hälsningsbetygelser, sa att "så gick dom bara?" varpå J svarade att "så gör vuxna människor". Så jävla befriande.

Ett mellanmål, ett tal, en bal.

Jaha, jag trodde jag var färdig, men det var jag inte alls. Jag hamnar ju skriva om hela texten nu också, med mina egna förbättringsförslag (konstanta 'vad menade jag här'-infall). Och så kommer jag ju hela tiden på ytterligare bättre förslag och alltså BLA BLA NU KAN JAG INTE MERA men jag måste nu plöja igenom textfan ännu en gång. Jag kan inte förstå hur folk får till över 200 sidor, själv har jag ju nåt i kortaste laget, typ en liten pocket kanske.
Nåh, intresseklubben, vad sägs? Ingenting så klart, för det här inlägget är mer meningslöst än ett fruset bananskal.

Alltså sådana där knarriga, självsäkra karlaröster i radion, sådana där som låter som att de drack vin till klockan fyra om natten igår, jag AVSKYR dem.