Ett annat djur

Fjortonde april och här sitter jag med konstig hand (förvriden sena efter att jag drog ut sladd i Lidköping). Känner mig obotligt ledsen, en sån där ledsenhet som dyker upp efter att man har varit med om något rätt fruktansvärt och hela tiden ändå typ skrattat och varit som vanligt. Var i Borgå i helgen. Bror min irrar fortfarande omkring i sina maniska eskapader. Egentligen är det inte så mycket honom som jag sörjer längre, utan alla omkring honom, mest kanske min far som inte riktigt är utrustad att hantera en sån här megamotgång.

Ibland känns det som att den galne redan är död, när man sitter som familj och pratar om honom och går ut och äter och allmänt umgås kring något som är han som inte finns där. Samtidigt är han så levande att det är riktigt smärtsamt, han är så krävande och närvarande och enerverande att det inte finns något som kan skjuta honom ur vårt medvetande, och emellanåt jagar vi upp varandra i vår irritation över hans beteende.

Faktum är att det kommer en tid då han inte längre är manisk, då något annat kommer fram, ett annat djur.

En fullständig katastrof till människa

Och så är brorsan manisk igen. Jag skrev om det senast 2020 och gav där en rätt utförlig beskrivning om hur hans maniska perioder uttrycker sig - det är EXAKT DET SAMMA nu så jag tänker inte upprepa mig om den saken. Men ju mer jag läser på om bipolär sjukdom, desto mer förstår jag att hans maniska episoder är rätt allvarliga, de är helt attans förödande. Och just i år känns det som att hans nuvarande mani rentav är FATAL, eftersom den eskalerade snabbare än nånsin och det dessutom nu finns ett känsligt barn involverat.

Jag har tänkt på om det är rätt att hänga ut brorsan och hans sjukdom på det här sättet - att öppet berätta om honom och hans läge. Jag har kommit fram till att det han gjort och det sjukdomen gör med honom är långt mycket värre än det faktum att jag pratar om det - han ska vara glad över att någon ens har intresse av att måla upp en förklaring kring honom.

För en vecka sedan åkte jag till Borgå och fyra dagar senare kom jag hem med brorsan i säkert förvar. Vägen dit var helt attans bisarr, orkar inte ens gå in på den, men det handlade igen om jag, pappa, mamma och den här gången också hans fru - som tillsammans bildade ett garde som skulle få honom inlurad på psyket, eftersom han inte själv förstod att han är manisk. Till sist lyckades vi. Det jag såg i hans ögon när han insåg att han inte kommer att kunna åka hem igen, var rent demoniskt. Har aldrig sett honom så arg, ändå var det svårt att hålla tillbaka leendet när jag insåg att jakten var över - att han äntligen skulle få vård.

Det främsta som jag tycker har hänt den här gången är att jag känner mig bortkopplad från det skedda, dvs att jag inte längre skäms för honom. Jag vet inte om det här är en naturlig utveckling i och med att man blir äldre eller något jag aktivt har kommit fram till att måste hända. När jag läser mina tidigare inlägg om hans maniska episoder, så finns det så mycket skam och frustration där från min sida - ett slags vag antydan om att jag tyckte mig ha kunnat göra något åt det, som att jag bar nåt slags ansvar över att han blev som han blev.

Nu är jag 44 år och han är 40, och jag kan inte längre något till att han går och förstör sitt liv vart femte år ungefär. Man kan inte ta ansvar över någon annans liv och att de saknar sjukdomsinsikt, vägrar ta emot hjälp och vägrar lyssna på den närmaste familjens genuina oro. Man kan inte, man går sönder.

Jag kämpar också med mina egna tankar och föreställningar kring vad jag egentligen vill med brorsan, vad jag önskar honom. Naturligtvis önskar jag honom allt gott, att han ska vakna som en svettig enhörning på ett golv och bara gråta ut och be om ursäkt, hitta nån helt ny världsordning som han tror på och återvända till nåt slags förnuft som jag aldrig tidigare har sett hos honom.

Men så kommer det antagligen aldrig att bli. Min bror är den värsta kombinationen av bortkollrad konspirationsteorist som sett på för mycket extremhögerpropaganda och bildat sig så förvridna föreställningar om människor och om världen, att det inte finns någon annan än han själv som kan lirka sig ut ur sin egenhändigt spunna tvångströja. Lägg därtill en allvarlig diagnos, en misstro till läkemedelsindustrin och en tendens att alltid få sina problem lösta av den närmaste familjen, och vi har skapat oss en fullständig katastrof till människa: Min bror.

Om jag kunde skriva

Att iaktta. Vara närvarande i sin omgivning. Att gå uppför backen. Försöker få mig att reagera. Titta omkring mig. Trötta ögon. De tankar jag tänker är fragmenterade. Halva meningar, ekon någonstans ifrån. Billyktorna, strålkastarna, vattenpölarna. En tyngre lastbil rusar förbi, jag tänker: Vägen ser ut som chokladsorbet.

Vad vill jag med att säga sådär?

Är det bara ledsen jag är?

Om jag vänder mig utåt och frågar efter någonting, vad får jag? Vem vill jag vara? Vad är jag så rädd för? Vad gör bror? Måste jag ha bror med mig i hela mitt liv?

För min bror är galen.

Hade det bara stannat där, att han hade varit bara galen. Men han är elak och galen.

Jag kunde skriva om när han var liten, men jag vill inte tänka på honom. Jag vill inte ge honom den äran, att berätta att han var ett ofokuserat och skrikigt litet barn.

Han var otydlig och hade dålig handstil. Han var enkelspårig, lättlurad.

Hurdan var han?

Beskriv ett barndomsminne.

Sluta skriva, du är full.

Skratta på begravning, app-utvandring och normiesarna som förstörde some

När ridån gick ner och den orangea fånen intog sätet i måndags var det på många sätt som att beskåda en upprepning av ens absoluta mardröm - fast som en mer organiserad version av den då. Kaoset har bytts ut mot ordning, makteliten står och bligar på oss, beredda att förstöra allt som är värdefullt och jag tänker bara att vi har godkänt det här, vi har gått med på det här! Det blev aldrig nån revolt, det finns folk som dyrkar Egon Fnusk och en sån värld kan man leva i just nu.

Jag satt och följde med spektaklet online, samtidigt som intryck och tankar, förfäran och nåt slags konstig hoppfullhet for genom huvudet. För när allt är som allra mörkast och miljonärerna står på rad bakom en av världens mest ondskefulla människor, beredda att se till att de hjälplösa bli ännu mer hjälplösa och de som redan har allt ska få ännu mer - då kände jag ett behov av att skratta som på begravning - tänkte att kanske fan nåt gott kan komma ut ur det här, på något absurt jävla vis? Att om de värsta vill ha makten, ge dem den då och kör allt till skit så att de som röstar på dem får veta hur det går när så sker.

Sen började det här med some-utvandringen och det är nu det blir riktigt intressant. Vi har egentligen inte varit med om något liknande sedan typ Skunk, Lunarstorm, IRC-galleria och x3m-communityn gav vika för Facebook nån gång kring 2008, och före det var internet-communitys nånting helt annat, mer skräddarsytt och personligt (och det skedde på PC- inte mobiltelefon!). I modern some-tid har vi alltså inte varit med om en tid i vilken META inte skulle ha varit dominerande, och faktum är ju att den fortfarande är det och kanske förblir det, i alla fall en tid.

Mycket ska och kommer säkert att hända ännu men som jag ser det finns det två orsaker till att folk lämnar Instagram och Facebook just nu:

1. På grund av vad META politiskt står för. Sockerberg har insett att det rent ekonomiskt är bättre att vända kappan efter den rådande politiska vinden och bestämt sig för att sluta upp med att faktakolla inläggen och låta "free speech" råda. Som en påminnelse så hotade den orangea fånen med att slänga Sockerberg i fängelse ifall han inte gjorde det, så visst har han ju vissa egna intressen att svansa efter. Nu är det alltså okej att säga till exempel de här sakerna på insta eller face:

“Immigrants are grubby, filthy pieces of shit.”

“Gays are freaks.”

“Trans people are mentally ill.”

Det här betyder att META i längden antagligen kommer att bli mer som X, dvs att den politiska högern, med LGBTQ+-hat, invandrarfientlighet, kolonialistiska sympatier och annat blaj kommer att få mer synlighet i flödet - obs, ALLT ENLIGT DE RÅDANDE POLITISKA VINDARNA så det här kommer inte som en chock, precis.

En rolig liten detalj kring vad free speech innebär för den amerikanska högern: surprise surprise så innebär högerns snack om frihet alltid bara frihet för dem att säga vafan som helst och censur för alla som kritiserar dem. Det här underhåller mig alltid så mycket, fascismen är så jävla förutsägbar.

2. Folk vill överlag lämna some och få lite klarhet i skallen. Folk är trötta på att scrolla, folk är utbrända på skiten och har redan länge varit störda på hur rent ut sagt bajsigt flödet har varit på Facebook och Insta under de senaste åren, med en utveckling mot det absolut pissigaste jag nånsin har upplevt på internet under de senaste månaderna. Alltså ett flöde som är fullständigt spämmat av chock-videor, innehåll man inte följer och upprepande skitreklamer. Med andra ord har folk bara längtat efter en konkret orsak till att få lämna den här plattformen och byta ut den mot t.ex. Bluesky, som verkar vara alternativ nr. 1 dit folk far just nu.

DRICKPAUS! Drick vatten. Jag rekommenderar!

Om ni har läst såhär jävla långt så orkar ni kanske med ännu lite svammel kring vad jag gjorde igår och vad jag kom på för ena fantastiska insikter kring min generation och some? Det handlar om SKUNK.NU! För den som inte vet vad Skunk är/var så var det ett svenskt community som var aktivt från 1998 och ungefär 10 år framåt. Själv var jag där kring åren 2001-2005.

Igår kväll, helt bortkollrad, lite omtumlad och uppriktigt ledsen över att insta inte kan vara bara en enkel algoritm- och reklamsparsam fotoapp för vänner och världsmedborgare, så scrollade jag mig till Wayback-maskinen i hopp om att få kika på hur Skunk såg ut när jag använde den. Och hör och häpna om inte Pandora öppnade sig och jag efter idogt letande faktiskt hittade en screenshottad version av min egen skunksida med mina skunkvänner, sporadiska angstiga dagboksinlägg och märkliga grupper.

Jag har ofta funderat på vad det var som kändes så attans bra och sensationellt med dessa första försök till nät-communitys, och igår kom jag på det - och ursäkta om det här blir lite svartvitt nu men - det var för att dessa communitys drog till sig weirdos! Inga jävla normies kom dit med sina lunchbilder, inga vanliga människor var intresserade av nån internetnärvaro alls! Och där fanns aldrig några föräldrar, och fanns det såna, var de bisarra. Det var fan dikter, angst och elände, grupper med fyndiga namn, punkare och världsfrånvända, och att scrolla omkring på exempelvis Skunk var jätteinspirerande, för man stötte gång på gång på rent livsomvälvande hemmagjorda dikter och konstateranden, som dessa rader som jag minns UTANTILL ännu idag, snodda från en Skunkdagbok:

Men under masken

är jag Buddha i en shoppingvagn

Ta mig, jag är dum

Fatta att man också kodade sin egen skunksida (dvs man kopierade koden från nån annans sida som man tyckte om, men ändå.) CODING INVOLVED. På nåt sätt känns det som att den formen av some också var mer bildande rent konkret, inga färdigbyggda appar utan upp till användaren hur man ville att ens egen sida skulle se ut.

Mina skunkvänner ♡. Hittar du dig själv?

Så om ni ville ha lite ytterligare bevis på hur attans bäst nittiotalet var eller lite mer nostalgi att gräva ner er i, så här kom mer material. Facebook var ju lite liknande i sin begynnelse, men sen nån gång hände något, fan vet jag. Allt blev tråkigt. Normiesarna kom med sina norm-stories. Hahahha.

Känner nån förresten till nån app där ungdomar förverkligar sig helt hut- och håglöst? Tiktok då förstås, men funderar: Vad skulle vara dagens motsvarighet till Skunk?

Nu ska jag avsluta detta explosionsartade inlägg som faktiskt fick mig på mycket bättre humör än jag varit på länge.

Karma och apokalyps

Nytt år med nya möjligheter. Är på arbetsrummet och har glömt snuset (nikotinpåsarna) hemma men inte ens det är nån smärre katastrof längre, mina addiktioner tycks blekna bort liksom min allmänna livslust.
Just nu syns bara Kaliforniens bränder på alla some-plattformar vilket känns märkvärdigt. Är det inte hemskheterna i Gaza så är det brinnande palmer och McDonalds-skyltar i Amerika. Bryr sig nån ens om världen längre? Är vi intresserade av att sluta betjäna kapitalismen? Undrar bara. Allt känns så iscensatt, som att bränderna nu är en direkt konsekvens till att USA är delaktig i de flesta världskonflikter, och att deras krigsindustri är den värsta miljöboven i hela världen. Karma will find you, liksom. Let it burn. Känns som att vi lever mitt i apokalypsen och inte riktigt orkar bry oss om det ens.