Roa mig

Igår ramlade den sista biten av min dallasbulla ner från famnen på mig, och jag hoppade till för den påminde lite om en mus som springer över en. Sen låg jag och skrattade åt det i fem minuter. Och idag, när jag kom att tänka på det, skrattade jag igen. Inte vet jag vad jag ska hitta på i världen, eller vad världen ska hitta på med mig, men roa mig, det kan jag.

Gnäll gnäll

För att inte det här ska bli ett GNÄLL-GNÄLL-DET-ÄR-SÅ-SYND-OM-MIG-inlägg så tänker jag börja med ett GNÄLL GNÄLL DET ÄR SÅ SYND OM MIG, så var det sagt.

Jag har drabbats av ett realitetens nedslag om att jag inte fucking duger alls, när det kommer till allt vad skrivande heter. Den där skrivkursen, som nu ter sig som för evigheter sen, fungerade just sådär perfekt och smidigt så man gick omkring i ett rosa skimmer och föreställde sig dagen då man bland annat skulle bli en sån där framgångsrik skribent och kunde gå omkring och roa sig av tanken på hur jävla finurlig man är med sina formuleringar och hur kiva det är när man kan sånt här som att skriva och så vidare.

Realiteten idag: Jag sitter med en recension i fyra timmar, det handlar om något jag inte alls tycker om. Jag läser andras recensioner om samma sak, inser att de har sett så mycket mer än jag, tagit fasta på saker som jag aldrig kunde ha drömt om att ens se där jag sitter i min självförvållade papplåda som skydd mellan mig och världen.
Jag tycker inte om det mesta jag ser eller läser. Jag ser nästan bara fel, jag lämnas oberörd, jag flyter iväg nån annanstans för att jag inte förmår ta till mig något, jag kan inte skriva om det, än mer låta som någon som har åsikter om det - och mitt i denna lögn om att jag är nån som har åsikter som är värda att yttras, är det meningen at jag ska hitta på YTTERLIGARE saker att formulera mig och ha åsikter om?
Snälla, stäng av maskineriet, någon. Jag kan inte låtsas. Jag skulle så gärna luta mig tillbaka i nåt slags självsäker- eller obryddhet, ta saker som de kommer, bara skriva de där sakerna och sen frisätta dem som svävande lyktor i Thailand. Jag vill inte att framgång och jämförelse ska definiera allt jag är, ändå faller jag alltid offer för precis det - att jag jämför och räknar och bryr mig och misstänker. Jag vill ta paus. End of rant.

J i drömmarnas land

ÄNNU ett inlägg, because I can.
J är så rolig. Han är den absolut mest underhållande människa jag nånsin har träffat på i mitt liv och idag morse, vaknade han genom att konstatera att han är en hemsk människa. "Jag är så hemsk!" låg han o flinade, "vad står på?" sa jag, och så hade han DRÖMT om sig själv och hur han brukar avbryta folk genom att säga hur det egentligen ligger till. "Vem GÖR sådär?" sa han bestört. "Du!" sa jag.
Det stämmer, han har för vana att ibland tvärt avbryta folk som han tycker att far iväg på villovägar, det är nu hans sätt bara och ingenting han har tänkt på. Och så går karln och drömmer om sig själv och inser att det inte är så jättesnällt att göra på det där sättet, och så ser han saker från en annans synvinkel och ligger och vojar sig över sig själv det första han gör på morgonen. Där har vi J i ett nötskal. Glömmer han självanalysen, så ser omständigheterna till att påminna honom om den i drömmarnas land.
Tycker det är så häftigt bara.

Som att köpa kärlek, fast genom knull

Inser nu här att jag inte kan så mycket annat än skriva ytterligare ett inlägg. Jag ska tids nog specificera vad jag blev så sur över idag, och det tar sig, det tar sig. Man måste bara få utåtvänt det där huvudet från navelgropen nu, ut mot världen och det som händer, bort från det där självet och allt vad där kring rör sig.

Grejen är väl mest att jag känner mig så STUCK och så himla trött på att vara så stuck med mig själv, på nåt vis. Jag skulle på ett sätt önska att jag hade ett barn i det här skedet - då hade man automatiskt haft fokus någon annanstans. Samtidigt är jag så långt ifrån de där tankarna på barn som jag säkert varit under de senaste tio åren. Jag vet inte, livet ter sig bara mer och mer som att jag självklart ska vara en sådan där som inte får barn, som inte har behov av det och som istället fyller mitt liv med en massa andra nöjsamheter. För livet är faktiskt så mycket mer än det där att skapa en familj kring sig. På ett sätt tycker jag att det är så easy way out - du skaffar barn och så har du nån som, vare sig de vill det eller inte, alltid kommer att vara attached till dig på något sätt. Det är som att köpa kärlek, fast genom knull. Lol. Inte är jag riktigt klok inte, som skriver sådana saker.
Och jag vill faktiskt också hötta lite med fingret och påpeka att barn, utan diskussion, idag är den absolut största påfrestningen för planeten och miljön man kan tänka sig - och då tänker jag på barn som föds här med vår levnadsstandard, med våra behov. Det är ju tamejtusan nästan förkastligt att få barn idag, om man tänker på det. Vem behöver mer av oss, liksom? Vem behöver ännu en som ska ha kläder och mat och plastblöjor och uppvärmda hus och ikea-möbler? Ingen!
Samtidigt kan man inte resonera om barn på det där sättet att folk ska sluta reproducera på grund av klimatskäl, för vi är ju bara djur ändå. Vi är väl förprogrammerade till att villa föröka oss - samtidigt är människan det enda djuret som har kapaciteten att tänka till om det, och tacka nej.

Nu var det här inte meningen att överhuvudtaget bli ett sånt här speech, men tydligen hade jag det i mig. Jag har varit sjuk hela dan, har inte varit ute och har suttit i min morgonrock och tyckt synd om mig själv pga att jag inte lyckades med den där ena saken, och så är det nu med det.
Ska bli en ensam gammal surkärring som till sist tar livet av mig för att äldrevårdssituationen är så makaber i det här landet, goals.

Dagens bild

Dagens bild

Jag säger bara. Jag bad J ta en bild av mig för att jag ville ha ett minne från den här situationen. Jag bad honom till och med att lägga upp den på insta, för jag ville det, men han sa att nä, för att han är en vettig typ som inte är sådär konstant i kvarnen med det personliga.
Det här är bara en sådan urbota KAKIDAG så det inte finns liknelse till det. Handlar bara om att saker man satsat på inte får nåt gensvar, och jag är ju nu också så himla dålig på att inte lyckas när jag väl har satt tid ner på nånting. Så i det stora hela är det här ju en bra lektion för urbota narcissist-jag: Att ta lite motgångar emellanåt. Allt den här fåntratten gör blir liksom inte en omedelbar succé, all skit jag välter ur mig och placerar på bordet för allmän åsyn är inte föremål för beundrande blickar.
Som om världarna ville spela ett sarkastiskt skådespel enkom för mig, så har de också sett till att jag är sjuk idag. Har stegring och kanske feber, har hostat halva natten, och har spelning imorgon, dvs ska använda min röst. Skojigt, skojigt.
Jag hoppas genuint att alla som läser detta har en bättre dag idag.

De nya tonåren

Känns som om början av den här veckan har varit laddad med betydelse, och det har den också. Fick äntligen tummen ur röven och tog mig till Vasa, till I - och det är nu alltid på många sätt underbart att spendera otvungen tid med en gammal vän, tillsammans med vilken man kan ligga och drischa halva dagarna utan att kommunicera ett endaste ord. Inser att jag behöver fler sådana vänner - såna som kommer hem till en och bökar med kaffepannan medan man själv sitter där man sitter och inte behöver säga nånting.

Den här morgonen har jag spenderat genom att färdigställa en recension, (Ellen, if you read this - it iz coming. Be very afraid. Not). Samtidigt har jag snorat, hostat och kämpat med fokus på så många jävlade eländes plan, till exempel tänker jag väldigt mycket på vad det innebär att skriva bra versus skriva en bra bok nuförtiden. Det är nämligen två så olika saker att man knappast ens kan föreställa sig hur vitt olika de två sakerna är. En bok handlar om att skapa en hel värld som på olika sätt är angenäm för läsare, medan det att skriva lite bra (vad det nu sedan ens innebär) handlar om att tillfälligt stjälpa ur sig saker och meningar som låter som något.

Så till sist tog jag bara och sket i alltihopa och skränade karaoke till Synchronicity II. Det fick ta all min sinnesnärvaro att inte posta en video av scenariot på insta-stories, fick ta lite sinnesnärvaro också att inte samtidigt klä av mig morgonrocken och bara nakuhoppa här omkring på soffan medan videolampan lyste rött - jag vet inte vad för period av exhibitionism och bekräftelsebehov jag går igenom just nu. Tonårsperiod, kallade jag den igår kväll, när jag medgav till J att saker är ut och spretar, intentionerna hoppar hit och dit och jag tampas med en känsla av att nån eventuell ungdomlig skönhet håller på att rinna ifrån mig samtidigt som det inte gör något överhuvudtaget.
P.S När man ser på Patti Smith så förstår man att ålder faktiskt inte betyder ett skit.

inktober

Så nu har det gått och blivit ny månad, och med den månaden kommer det årliga INKTOBER. Hoo-fn-ray. Jag har gjort det här i åtminstone 3 år nu och i år drar jag till med några roliga regler som jag satt åt mig själv:

1. Inga referensbilder, alltså jag får inte rita av. Blev så inspirerad av @allyouneediswall på insta - en rysk konstnär som snackade om att man missar sin egen stil om man konstant ritar av - att man hittar sin riktiga uttrycksförmåga om man helt enkelt ritar det som kommer upp i ens huvud istället. Som jag gillar den tanken!

2. Ingen blyerts innan - inga korrektioner -
det blir vad det blir.

3. Jag ska rita med tusch, för jag vill bli bättre på tusch.

Det är instagram som gäller om man vill följa med, @markermastress heter kontot. Går också att följa Marker Mastress på FB.