Kissing and dissing my friends

Okej, nå men hej.
Jag har haft ett så fylleslagigt veckoslut, att jag nu har bestämt mig för att ha en vit oktober. Det betyder för min del att jag ska vara drogfri och nästan alkoholfri, för någon form av förändring måste helt enkelt hända nu.

I helgen var det R:s going away party och vi drack lite civiliserade ölglas på Alvar. Och inte vet jag hur det gick så, men mitt i allt var mina tankar och allting en enda dimma, jag blev så full. Antagligen för att jag hällde i mig 2 öl medan andra drack 1. Och kvällen spårade ut i att jag 1. kysste R. Jepp. Av ingen annan orsak alls än att jag plötsligt tyckte att han var hot som fan och bara egoistiskt ville slå slag i saken. Jag tror nog att jag frågade innan och han sa väl skeptiskt att "is that ok?" vilket jag tog som ett solklart ja för att fylletratt. J är ju vettig nog att förstå att jag är en fucking galenpanna som gör sådana saker och att de inte leder till några som helst konsekvenser eller har nån större betydelse. Men R, stackarn visste ju fan inte vad han skulle tänka och tro, så sen fick vi spendera lite tid på att försäkra honom om att no harm was done och att vänskapsbanden består. Jag kände mig lite som en psykiskt rubbad person vars nycker och infall måste förklaras för andra, och det är väl heller inte så långt ifrån sanningen.
På ett sätt vill jag leva i en värld där infall är möjliga och kyssar är harmlösa, men samtidigt så måste man ju vara medveten om att varje sak man gör också involverar andra mänskor, och man kan liksom inte gå på bara för att man själv plötsligt vill det. Så det var inte särskilt klokt gjort, i slutändan.
Nå, men det var heller inte det värsta jag gjorde. Jag fick också en blackout i vilken jag hade 2. stått och skällt ut en annan vän på Gringo. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, bara hens tårfyllda ögon efteråt, och då fick jag riktigt fråga att what the fuck is going on? Fick skriva och be om ursäkt efteråt, för det där är inte jag - det vete fan var det härstammar ifrån, att jag i fyllan ibland får någon våg av aggressivitet och illvilja mot mänskor, det är som att nåt undermedvetet tar över och jag blir en som bara ska trycka ner andra. Upplys mig gärna om vad den psykologiska förklaringen till det här beteendet är, för jag har ingen aning. Jag minns en annan gång då jag gjort nåt liknande, och det har liksom inga huvud och fötter och jag skäms kolossalt nästa dag.

Så nu blir det alltså renlevnadsmånad för hopplösa jag - passar bra för det blir ju inktober och jag ska ta tag i tuschteckningarna, I've got shit to get done osv. Ingen tid för självcentrerade nöjen.

Åter en lista för att orsaker

Kärä blög.

Idag känner jag mig opåhittig men helt bottenlöst nöjd och glad, konstig kombo. Var ute på promenad och hittade svamp, samtidigt som jag filmade mig själv åt mina tyska vänner. Vad får en att känna sig mer meningsfull än när man står mitt i vackra finska förortsskogen och säger "isn't it bloody fantastic?!" och "here's no people!"
Var också på feedbackmöte för radiodokkaren idag och det var ju intressant, för det visade sig att jag har gjort en megaboring dokkare. Hahaha! Alltså riktigt supertråkig, i många avseenden. Underbart. Kändes bra att de vågade ge mig lite kakka-feedback för då är man ju liksom nån som de vågar göra sånt åt. Om man bara skulle få ljummen feedback, så är det ju ingen som tar en på allvar, liksom.
Följande lista har jag kopierat från samma ställe som igår, den är från nouw.com/blogglistor.

1. Hur mår du rent fysiskt, idag?
Lite trög, men bra.

2. Hur mår du rent psykiskt, idag?
Känner mig hyper och som att jag snart säkert brakar, men just nu, alldeles utmärkt.

3. Vad är hälsa, enligt dig?
Att kunna stiga upp varje dag och fungera både fysiskt och psykiskt.

4. Vad borde du göra mer/mindre av för att maximera din hälsa?
Sitta mindre, göra mer yoga.

5. Vilken är din värsta sjukdom/olycka som du har varit med om i livet?
Alltså jag har inte varit med om nån som helst olycka. Nä, det kan jag inte säga. Man skulle inte tro det om mig, men jag är faktiskt rätt försiktig.

6. Skulle du kunna tänka dig att jobba inom vården?
Nej, men har en enorm respekt för alla som gör det.

7. Har du någonsin åkt i en ambulans?
Näpp.

8. Skulle du hellre vara skadad i musklerna och inte kunna träna på ett helt år, eller vara konstant täpp i näsan i ett helt år?
Skadad i musklerna, så klart. Då kan man ju bara vara helt som vanligt, nästäppa är ju en pina.

9. Hur ofta besöker du tandläkaren?
När tandstenen börjar bygga vikingafästningar vid mina tandfästen.

10. Vad anser du om psykofarmaka, kosttillskott, Ipren osv?
Tja, vad ska man anse om det?

11. Du behöver tala med en läkare/psykolog. Vill du hellre träffa personen face to face eller kan du tänka dig ringa ett samtal och prata med läkaren över mobilskärmen?
Jag kan ju så klart tänka mig att ringa, men föredrar att träffas, så klart.

12. Är du en morgon eller kvällsmänniska?
Måste jag verkligen svara på den här frågan?

13. Hur får man dig på bra humör?
Man skickar en länk eller bild till mig och säger, det här är nåt som du borde se, till exempel.

14. Springa, lyfta vikter eller yoga?
Springa, sen yoga.

15. Prata känslor/problem med dina föräldrar, vänner eller psykologen?
Vänner. Psykolog sku va kiva men kostar pängar så jag är min egen psykolog (said the biggest liar ever).

En helt vanlig lista

Fick för mig att underhålla mig själv genom att fylla i en lista, orkar inte credda för det var inte nån personlig lista det här, snubblade över den bara.
Tänkte på det, att är inte dessa listor lite som de där "Mina vänner"-häftena man fyllde i i lågstadiet? Jag fullkomligt ÄLSKADE dessa häften och fyllde mycket omsorgsfullt i dem. Skulle va himla roligt att läsa vad man skrev i dem idag, har själv inte kvar något sånt där roligt alls.
Nåja, nu painar vi.

1. En dålig vana som jag kommer att bryta:
Panta på saker som måste göras. Jag måste bli bättre på att ta tag i saker för det ger överlag mer reda med allting, plus att jag hålls på bättre humör.

2. En ny färdighet som jag vill lära mig:
Jag skulle himla gärna villa investera i en ritplatta, eller vad det nu heter. Så DIGITAL PAINTING, det skulle jag villa lära mig.

3. En person som jag vill sträva efter att bli:
Greta Thunberg. Inte så stor chans att jag blir det inte, men försöka kan man.

4. En god handling jag vill göra:
Bjuda nån som behöver det på mat/te/kaffe/nånting.

5. En plats jag skulle vilja besöka:
Beirut. Igen. Beirut var tamejtusan en så fascinerande stad. Och så skulle jag villa till Ukraina.

6. En bok jag skulle vilja läsa:
Den där Ellens bok. Ni vet vilken Ellen jag menar. Har varken läst första eller andra.

7. Ett brev jag skulle vilja skriva:
Ett brev till min vän i Tyskland. Har varit på agendan i flera år men det bara vill inte bli av.

8. En ny maträtt som jag skulle vilja testa:
Kimchi. Skulle villa göra det från grunden.

9. Något som jag vill bli bättre på:
Att sätta upp mål och försöka nå dem.

10. Något som jag skulle vilja köpa:
Det sa jag redan: En ritplatta.

Solen går upp över nya miljövänligare förpackningar

Så går ens små programpunkter ur världen för att aldrig komma åter, och där står man sen och småskrattar och tänker att jaha. Anna-Greta skrev och tackade för radioprogrammet. Det hade kommit god respons under dan, skrev hon. Gladare kunde man inte göra mig just då, för i slutändan var det så klart just tanten i fokus som jag brydde mig om. Egentligen bara henne och vad hon skulle tycka om att höra på sig själv på det där sättet. Nu kan jag dra en djup suck och vara lugn, medan andra uppdrag radar upp sig på ens stig.

Överlag har jag det helt himla bra just nu. Finansiellt är jag stabil, behöver inte anmäla mig arbetslös, så det i sig är en vinst, vinst, vinst! Det är hemskt så illa det får en att känna sig, det där med att måsta lyfta det där arma stödet. Fast man har rätt till det, fast det finns där just för de där situationerna då man behöver det. Att inte behöva lyfta arbetslöshetsunderstöd fastän man kanske skulle ha rätt till det, gör mig barnsligt stolt, riktigt så det nästan känns fel.

Idag har Gretas tal spritts ut över världen, och jag tänker att det nog är en himla intressant tid vi lever i. Greta ter sig som en galjonsfigur som folk ser upp till eller hackar ner på, och det enda jag kan tänka på är att vad är det för skillnad? Sluta dyrka människan, lyssna på henne istället. Tänk på vad hon säger, ställ om era liv, gör nåt, för bövelen. Jag räknade alla som hade tryckt en skratt-emoji åt Greta på svenska Yles Facebook-länk, det var 42 stycken varav 37 var män. Trettiosju patetiska fjantar som känner sin bristfälliga manlighet hotad då en påläst tjej står på barrikaderna, det är vad mycket av Facebook och världen går ut på idag.

Idag dök också en reklam upp i flödet, det var Santa Marias tacos som nu kommer i "ny miljövänligare förpackning", av papp istället för plast. Fast det här är en jättepositiv förändring så vill en liten jävel i mig bara luta mig tillbaka i soffan, klappa slött och säga "nå hoo-fucking-ray." Ni skulle ha tänkt på det där för 20 år sedan, ens för 10 eller fem år sen. Ni kunde ha gjort det här när som helst men har inte gjort det, men nu då det är mediasexigt att vara miljömedveten, ja nu passar det minsann. Det känns som ett tricks som de spelar en rätt upp i fejset, ett spel för fasaderna, ett hyckleri. Nu, miljövänligare förpackning, jamen hejsan. Antar att man borde se alla sådana här små förändringar till det bättre som positiva saker, men jag känner mig mest bara trött. Det känns som att allt är för sent.
Nåja men solen går upp och hoppet är kanske inte ute för oss arma mänsklighet, ändå.

Våndorna

Mörg blög,
Jag är liksom livrädd just nu. Jag är så rädd och orolig för att mitt intervjuobjekt inte ska tycka om min radiodokumentär som kommer i etern nu på söndag. Jag vet att det här är småsaker och att man blir sånhän när man håller på med för mycket liknande saker i en mycket liten krets, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på vilka konsekvenserna skulle vara ifall min Anna-Greta inte skulle tycka om programmet jag har gjort om henne. Det känns lite som en allt eller inget-situation. Antingen kommer hon att ta dokumentären till sig totalt och njuta av sin stund i etern, eller så kommer hon att tycka att jag har våldfört mig på materialet och haft med saker som absolut inte hör hemma i en radiosändning (enligt henne då). Problemet är att jag ju inte kan veta varken bu eller bä i förväg, jag får bara gissa och hoppas att hon kommer att tycka om den.
Men URK så nervös man kan vara. Wish me luck.

Ligga och tycka synd om sig själv

Tjenamosh, blöggfölk.
Jag har varit i Åbo nu i fyra dagar och jag känner mig, ähum, mätt. Känns som att jag inte gjort annat än ätit sedan jag kom hem, så jag går ungefär runt och är gravid med bröd. Sådana saker.
Kan ju nog konstatera att nåt slags melankoli har svept sin fuktiga trasa kring mig sen jag kom hem. Man längtar hem så inihelvete och sen när man är hemma, så kan man inte riktigt hantera det. Dessutom var jag säker på att jag skulle bli förkyld, men blev tydligen inte.
Jag landar nästan alltid kabrak efter nåt slags hektisk period med jobb. Jag kan sen inte alls hitta nåt slags lugn och jämnmätt leverne, jag blir sen bara och ligga och så blir jag sur och tänker att vad har jag överhuvudtaget i livet, vad har jag som gör det värt att ens leva? Så blir jag sådär destruktiv och passiv sen igen. Alltid antingen eller.
Sanningen är att jag har haft lite dåligt självförtroende på sistone. Jag har inte riktigt gjort nåt som jag precis är stolt över och jag har inte känt mig på topp, helt enkelt. Dessutom har allt känts så himla tråkigt, också facebook och instagram, allt, så fruktansvärt förutsägbart tråkigt. Sådär tråkigt så man inte ens själv vill uppdatera nånting för man tycker att äh fan, samma sak igen. Samma jävla gator och samma jävla tankar, liksom.
Det känns som att jag går och väntar på att nåt ska hända, att nåt igen ska ge mig hopp om att jag på något sätt duger, att jag behövs och så vidare. Fast jag ju nog vet att det där mest är upp till en själv - det är bara att stiga upp, borsta av sig och jobba på, göra de där sakerna, visa upp vad man har att visa och hjälpa där man kan, det räcker. Det sista man ska göra är att bara bli och ligga och tycka synd om sig själv. Men ibland kan man liksom inte annat, tycker jag.

Hål mitt i dagen

Jag har plötstligt ett hål mitt i dagen, några timmar av inget då jag kan sitta på min väns soffa och lyssna på vinden: GULD. Jag vet inte vad jag skulle göra av mig själv om jag inte hade dessa stunder. Jag har varit på vift nu i över en vecka och DET KÄNNS, sannerligen. Det känns att jag inte har varit i min bekvämlighetszon men nu tusan är radioprogrammet färdigt, Jag snavade över en ko, heter det och kommer i etern den 22.9, säkert också på Arenan. Känns fantastiskt och skrämmande, vet inte vad huvudpersonen ska säga eller om hon ens är på det klara med att hon faktiskt kommer att vara just huvudperson här - damen är 71 år och jag tror inte jag någonsin förklarade att det är en radiodokumentär jag gör. Nå väl.

Jag jagas nog fortfarande av en känsla av att mitt namn syns och hörs för mycket i det här finlandssvenska numer. Det är aningen obehagligt, man vill ju göra bra ifrån sig, inte hamna i nåt tönt-fack eller te sig besserwissrig och oseriös, om man nu ska synas så mycket då, det vill säga. Samtidigt känns det ju nog som att det är just så här det skulle gå. Jag har nog på något plan alltid villat bli hörd och sedd och nu får jag det ju, så vad ska jag nu här klaga? Bara att göra det bästa av det, då.

Alldeles snart, imorgon den här tiden, är jag tillbaka i Åbo och tillbaka i mitt självvalda stillestånd. Jag kommer att ta det riktigt attans lugnt i några dagar, innan jag sen måste börja ta itu med nästa grej: ritandet. För sen ska jag rita. Aj jestas, vad jag har att rita. Tuschprojektet är inte ens gjort till en tredjedel, men jag har bra med tid på mig. Vill man något, har man en tydlig vision, så kommer det att gå, det är något jag har lärt mig under de senaste åren.

Viktigaste den här månaden:
Att inse sitt eget värde och att hålla fast vid det där som man vet att är rätt. Att inte låta andras negativa mönster tynga ner en - jag vet att det låter pretto och vagt, men det är nog så viktigt - nog så viktigt.

En vecka till

Så är första veckan på Yle avklarad. Allt har gått bra, jag har överlevt trots ett massa kringflängande och trots att jag också hade himla ont i örat, ju. Så ont att jag på lördagsmorgonen inte stod ut längre utan gick till jouren här i Borgå där jag är nu och hälsar på föräldrar och bror. Det visade sig att jag hade en gigantisk vaxpropp i örat, så jag blev ordinerad vaxupplösningsmedel som jag sen trottade i örat och vips, idag kom det ut en trevlig, inte så liten mojäng och hela världen öppnade sig. Alltå hohho, vilken upplevelse. Jag hör bättre än på länge nu, det känns helt katarsiskt att ha ett öra som inte är fullt med skit. Kan inte förstå att inte kan ha märkt att jag har haft en vaxpropp, inte förrän den ställde till med problem då alltså. Nåja, nu är det problemet ur världen och så återstår då bara en vecka av mer eller mindre problem.

Jag måste nog säga, att det här med att jag också ska ha hunden med till Nyland också gör hela vistelsen så mycket besvärligare än vad den annars skulle ha varit. Nu har hunden ju varit placerad hos Eva i Nordsjö men från onsdag ska den igen nån annanstans, Eva är upptagen. Såhär får man sen hålla på. Sugigt värre. Hoppas igen på Ali men orkar inte fråga honom riktigt ännu.
Nåja, och radiodokumentären tar ju form också. Vi har klippt och fixat ungefär till hälften, från och med imorgon ska resten fixas.
Nää, jag orkar fan inte skriva om det ens. Jag längtar nog så mycket hem till Åbo att det blir riktigt svårt det här, alltihopa. Tror jag knyter ihop mig nu och drömmer om nåt annat. Det finns så mycket sugigt jag kunde älta om och så mycket roligt också, men det känns så avlägset, hela jag känns så flygig. Får inte nån rätsida på nånting så länge jag måste bo såhär, åka omkring med min enorma ryggsäck, ordna och fixa, bo hos folk, nej, jag orkar inte tänka på det ens.
Så tills nästa gång. hejdå.

Besökare i huvudstaden

Tjena bloggfan. Här sitter jag i Oodi som en annan Krösus. Det är underligt hur sånt här som att sätta sig såhär kan få en att känna sig som en annan mänska, som en sådan som har ett sånt här liv, ett liv i vilket man är i stan och går på café, PÅ CAFÉ, betalar dyra pengar för smörgås och dylikt. Nej, så långt har jag inte gått. Ska jag vara helt ärlig så ska det tjurar till att dra mig till något café för att sätta mig där med datorn och jobba. Jag vet inte, det känns bara så långt från hurdan jag är. Jag är en snål jävel, eller det är väl så jag förmår att fungera med mina minimala resurser, att jag undviker all sån där lyx som kostar pengar. Jag satt utanför Oodi och åt ett rågbröd som var nedsatt till 30%, hummus till det. Sen gick jag in och parkerade mig på dessa myskoga tygbänkar där det är meningen att den moderna stadsmänniskan ska sitta med alla sina miljoner förlängningssladdar och apparater.

Det har väl varit en angenäm visit såhär långt. Mili hade en alldeles underbart fin dag igår, fick vara hos Ali, Nadjas kaveri som jag inte alls kände, men som visade sig vara en sån där som förstår sig på hundar, jag menar - på riktigt förstår sig så bra på hundar att all uppmärksamhet riktas till djuret och allt intresse liksom finns just där. Lite som jag då, med andra ord. Djur har alltid fascinerat mig mer än människor. Jag såg direkt att det där kommer att gå hur bra som helst, Mili hade stortrivts och det kändes rentav fel att ta den därifrån för att förflytta den till nästa ställe, till Eva i Nordsjö.
Nåja, men nu är hunden parkerad hos Eva i Nordsjö. Där har den också riktigt attans bra med hundsäng och nya leksaker. Själv rattar jag på mellan Böle och centrum utan mål och mening, åker snålskjuts med fjärrtåg, sitter och snarvlar med ljuddesignern om dagarna. Fick låna en lägenhet av en kollega. Som vanligt känns det sådär, när man jobbar med folk som har fast anställning, att så mycket av deras jobbvardag går åt till att skapa en angenäm stämning på jobbet. Man jobbar, så klart - man får gjort det som ska göras, men gu jävlar vad mycket snarvel det ska till också. Så mycket tid som helt enkelt bara går åt till socialt umgänge! Jag är ju hellre den som jobbar intensivt och tills jobbet tar slut, för att sen ägna mig åt andra saker. Livet till exempel, som att gå i parker och fota mänskor och titta på kakor i fönster eller jobba på nästa projekt som det också behöver jobbas med. Jag vet att alla hippies och punkare har sagt det sedan sextiotalet, men jag tycker bara att arbetssamhället är så sjukt, att vi lever såhär, söker oss till fastanställningar där nån ger en pengar för att åstadkomma saker, och sedan drar ut på tiden då vi gör dessa saker så att jobbet ska vara lite kivogare, lite mer uthärdligt.
Lunchtimmar till exempel, oj jesus vad jag avskyr lunchtimmar. Tomtid då man ska trotta mat i fejset på sig, tid som är utsatt enkom för det. Skulle man vara effektiv skulle man ju äta samtidigt som man gör nånting, men nej. Inte effektiv inte. Effektivitet är ingenting som fastanställda verkar bry sig särdeles mycket om, så till vida att de inte är sina egna chefer då, att det jobb de gör konkret uppenbarar sig i form av mera eller mindre pengar. Är månadslönen konstant, varför tusan skulle man då anstränga sig i onödan? I get it, men hela det där tänkesättet är bara så främmande för mig. Jag vet att jag skulle bli apatisk och olycklig av en fastanställning hos något företag som inte bryr sig om mig utan bara om det jobb jag gör. Jag är inte gjord för det här samhället, jag är gjord för att rå på mig själv.

Nåja, men jag är ju på besök här. En lyckosam iakttagare som har fått möjlighet att göra nånting som ska komma i radion den 22.9. Jag klagar inte, jag är himla tacksam. Jag har så mycket på gång och allt känns möjligt. Snackade just med en kompis om det också, att det är så skönt att vara vuxen och inse sitt egenvärde, att man kan testa på saker som att bjuda ut folk på date och se hur det går, och sen om det inte går så är det inte hela världen utan man fortsätter med sitt bara. På samma sätt känner jag det med det jobb jag gör, att jag gör det nu bara och så ser man hur det blir. Har kommit rätt långt från ungdomens ständiga prestationsångest, känns det som. Livet känns konstigt stabilt, trots att världen är i brand.

När jag ska till Böle

Så blev det dan innan jag åker till Helsingfors för arbetspass, och som vanligt känns allt igen bara uppe i luften. Det är öppet var Mili ska vara imorgon, för jag måste ju ta hunden med - J jobbar för mycket här i Åbo. Från och med imorgon kväll ska den vara hos E i Nordsjö, så då är allt lugnt. Sen har vi ju inte alls kommit fram till var jag själv ska vara heller. Men det är nu inte så viktigt, tänker jag mig. Orkar jag (och orkar nån annan med mig) så kanske jag sover lite här och där i folks soffor.  Låter ju inte lockande men måste ärligt säga att hela resan med dess promenader från och till Böle inte i sig nånsin heller är speciellt lockande. Jag ska inte gå desto mera in på det, men jag tycker att hela det där Yle-schabraket i Böle är så fruktansvärt motbjudande. Fast folk har helt trevliga arbetsrum i sina korridorer, så ska man ju ändå dit, ta sig in genom dörrarna där.

Men nu till saken, ni minns förra gången jag var i Hesa och klippte radiodokumentär? Nå, kanske inte, men hur som helst. Då blev jag hundbiten och allt var åt helvete. Gick på antobiotika och hade sen magen sekaisin i nån månad minst. Den här gången har jag dragit på mig.... trumvirvel... öroninflammation. Nå jo! Jag skulle bara putsa mitt högra öra, trodde där var en vaxpropp. Spolade med saltvatten och höll på. Nå väl, var kanske lite väl intensiv för mitt i allt blev det sjukt som fan. Lock för örat blev det också. Och det susar i det, sprakar i det ibland som fyrverkerier. Inte vill det gå över heller, har värkt nu i tre dagar minst.
Så att det om det när jag ska till Böle. Alltid är det något som är helgalet just då, annars är jag frisk som bara vad men när jag ska till Böle passar sjukdomarna på. Döden nästa.

Dagens bild: Datorn i sängen.