Både är och är inte, både har och har inte

Kära blogg,
Jag både är och är inte stressad. Det är ju inte någon panik med någonting precis, tiden räcker och allt är frid och fröjd - ändå känner jag ett stråk av nervös energi spreta ut ur fingertopparna på mig. Jag producerar instastories konstant. Jag skriver än här, än där, jag SLÄNGER in någonting i radiomanuset i förbifarten, utan att hitta det där koncentrerade, riktiga fokuset. Det är störande. Som vanligt skulle jag behöva ett par dagar av ensamhet, pur ensamhet utan distraktioner, känns som det enda sättet att komma fast en själv nuförtiden. För det känns verkligen som att en del av en är här och en annan där. Hela det där självet är sällan på samma plats.
Nå men vi ska nu se. Inkommande dagar blir småhektiska, vet inte riktigt hur jag ska ta itu med allt. Jag både har och har inte skött mig, och igår satt jag sent uppe, ville ta en snus men tänkte att inte fan ska man ta en snus efter klockan tolv vid midnatt inte. Nästa tanke var att nog är det nu fan vad du har disciplin på dig människa! Att jestas så jag håller mig själv i någo järnkedjor. Och så tog jag en snus, bara för att revolta lite mot mig själv. Sådär är det sen.

Nästa vecka är jag i Helsingfors och klipper för att åka av och an och spela keikka i Åbo på torsdag. Det är lite besvärligt och blir ett onödigt håsande hit och dit, men alltså hellre detta än någo fucking kontorsliv försöker jag tänka. Hellre tidiga morgnar med fluffiga moln och trötta bussköer, kaffestank, dammiga klippstudior, människor man inte känner och dylikt och dylikt och dylikt.

Roliga och mindre roliga veckor

Kära blogg.
Vi har varit i Åbo nu ganska länge och man har väl nästan blivit van vid att bo på annan adress också. Raunivägen. Aj satan vad fint vi har det här. Det är helt löjligt, jag har ställt mig på olika ställen i lägenheten och bara kontstaterat att det är bra stämning precis överallt. Lite mörkt är det ju, bara små gluggar till fönster i övre (vinds-) våningen - men det är ju fan lite trevligt det också. Vänta bara när jag hänger upp mitt purpurröda blomsterljus.
Nåja, nåja. Konstaterade i varje fall att jag har skjutit undan den del av mig som bryr mig om ytor och estetik, ganska länge nu. Jag har lite sett det som banalt, småborgerligt - tänkt att jag ska nu minsann trivas överallt jag. jag ska trivas i tråkiga, pastellfärgade höghuslägenheter, förorter, överallt ska jag trivas och jag behöver inte inreda mitt hem med fina saker för det är fjantigt och självcentrerat.
Nå nej, jag märker ju att en fin lägenhet faktiskt påverkar en mer än jag tänkte. Och att det typ ungefär är det bästa att inreda lite småsmakfullt och dra fram sådana där prylar som faktiskt passar så helvetes bra in just här.
SÅ SCREW THAT MYTH, att jag inte skulle bry mig om inredning och lägenheter. Nu fattas då bara en duglig kamera (min mobil är hopplös) så kan jag till och med få till ett fotoinlägg från lägenheten. Då ni! Då blir det tiotusen besökare på en dag här på bloggin, satan.

Vad annars? Just nu sitter jag med manuset, som det så högtidligt heter, till kommande radiodokumentär uppe i ett annat fönster. Det går rätt smidigt, trots att jag ibland sliter hår. Men det blir helt bra, måste bara hitta det där fokuserade arbetsmodet och ta lite promenader och höra vad som ska sägas i mitt huvud, de där mellanspeakarna alltså. Så det inte blir som förra gången, att jag sitter i studion i Hesa och vrider ut speakar på löpande band medan en stressad ljudman sitter och VÄNTAR. Nej nej. Den här gången ska jag komma förberedd med tidskoder och hela faderullan.
Säger som jag brukar: DET BLIR NOG BRA.

För övrigt, så har jag ju en stressad karl här hemma också. Vi har inrett så att jag sitter i köket i nedre våningen och han sitter uppe i mörkret med sitt gigantosa datorlandskap och vrider ut affischer och koordinerar arbetsturer, skriver menyer, svarar på arbetsintervjuer och annonsförslag och vad allt fan den människan håller på med. Streetfoodbar öppnar igen på torsdag (eller vad det fredag), jag ska jobba i lunchrestaurangen då också, och det är ju ena helvetes många saker som ska förberedas inför det. Men som vi har konstaterat: Den här veckan är inte rolig, och så är det nu bara. Den här veckan är mer eller mindre ett enda piss (mest för honom) men sen lär det lugna ner sig. Hösten kommer att bli fin, jag längtar redan. Då ska jag ta tag i tuschteckningarna igen för jag ska fan ha utställning på Nötö 2021! Jo! Då måste jag ha minst 27 tuschteckningar att ställa ut, så det blir att färdigställa en varannan vecka ungefär. Bra saker tar tid, så är det.

Men nu måste jag skrida tillbaka till radiodokumentären, Jag snubblade över en ko, ska den heta. Så nu vet ni det.

Cykla hem med lyckotårar

Såhär går alltid sommaren, att den går och går och man kommer av sig med typ allt man är och gör och blir en KAFÉROBOT (hatar egentligen ordet robot, men här är det passligt beskrivande). Och så mitt i allt så blåser det upp någon fånig vind och molnen hopar sig över fastlandet. Augusti landar och syrsorna spelar i träden, de utblommade tistlarna ståtar med sina ulltottar och man fattar att MAN ÖVERLEVDE. Och det händer saker som att man gör en intervju med en tant och cyklar hem med lyckotårar i ögonen.

Det var väl egentligen J som sa till mig, att nu kan jag inte längre tacka nej till de där erbjudandena om att göra radiodokumentär i Helsingfors, att nu måste jag faktiskt tacka ja och göra det där. Varför? Nå för att jag är bra på det (ingenting jag själv hävdar, han sa så) och för att det gör mig gott att emellanåt lite pusha mig själv. Så jag tackade ja och som jag förbannade beslutet från första stund. Jag hade tänkt spendera hösten i ett stort lugn, fokusera på tuschteckningarna, sitta för mig själv och röka vassrör och fan vet jag, sånt där som man får för sig. Istället sa jag ja till att göra en ny radiodokumentär och dessutom om en nötö-tant som jag inte känner så värst bra och som jag faktiskt var aningen rädd för, hon ter sig så bestämd och barsk emellanåt bara, så ibland tvivlar man på sin intuition och tänker att tänk om jag helt har fått fel intryck här.
NÅ VÄL, så jag gick och hade rännskitun och vandrade omkring som ett spöke hela morgonen igår, väntade på att hon skulle ringa och ge grönt ljus för mig att komma och spela in. Så gjorde hon det och jag tog ännu en svängom på Nötös offentliga toalett innan jag brakade in på skogsvägen som leder till gravgården (som tanten sköter om). Jag hade en mikrofon som hade blivit förpassad till roskisen från skolan jag jobbade på 2008, den hade nytt batteri och var försedd med ett vindskydd bestående av Gabriels mammas socka. Min inspelningsmanick hade den andra sockan, plus att jag stångades med en alldeles för lång mikrofonsladd som jag försökte tråtta in i fickan vilket i sin tur höll på att dra ner byxorna på mig. Tala om proffisgt förfarande! Men intervjun gick bra. Jag blir alltid lugn när det börjar, då snackar man bara och rör sig som vilket attans proffs som helst, det är innan som jag håller på att gå upp i limningarna.
Senare mot kvällen cyklade jag hem till henne, och vet ni - hon satt i sin gungstol och lyssnade på DISCOMUSIK när jag kom in. Det var bara så festligt så jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv så jag ställde mig mitt i hennes kök och log som en galenpanna. Till all satans tur hade jag kommit ihåg att trycka på rec-knappen INNAN jag knackade på, så jag fick hoppeligen med detta underverk.
Och som det blev intervju sen. Hon sa så många bra saker att jag inte riktigt har kunnat ta till mig allt, satt och gapade som ett fån, ställde mina frågor och ja - det var så bra så jag ibland hörde mig själv ställa följdfrågorna försiktigt och aningen stelt, som om jag läste ur ett manus - det var så laddad stämning. Så perfekt, så skört samtidigt. Sådär som man ibland i sina vildaste fantasier föreställer sig att intervjuer kan gå till. Nu hoppas jag bara att själva intervjun låter ens en procent så bra som jag nu förställer mig att den blev och att jag får till en sjudundrande dokumentär om denna fantastiska kvinna som sa så mycket visdomar. Kommer tid, kommer råd sa hon. Hon berättade om när hon som barn sprang genom skogen och snubblade över en vilande ko. Man kan väl nog säga att vi bondade i vårt sätt att förhålla oss till livet, vilket kanske ledde till att hon till sist föreslog att nu tusan öppnar vi en flaska vin! Vitt eller rött, ingen skillnad, det blev rött. Sen snackade vi bara och fortsatte snacka efter att rec-knappen hade gått av. Vi kramades till sist, jag kände hennes späda men levande kropp som faktiskt gav mig en VARM kram, ingen sån där officiell dumkram, utan en RIKTIG KRAM.
Så därför, govänner, blev det så att jag tystskrek WHAT THE FUCK när jag stapplade ner för hennes gräsmatta. Och att jag cyklade hem mellan trädkronorna och grät av lycka. Vissa saker är bara för bra för livet, de är större än allt och får en bara att slå ut händerna över allt som man får glädjen att vara med om i detta livet.

Och det som jag har lärt mig av detta, är att pusha sig själv, trots att det känns svårt. Man måste ibland göra saker som till en viss del gör en rädd, man måste gå dit fast man spjärnar emot. För det är så värt det i slutändan. Det är så värt det, så det inte finns något att jämföra med.