Feminism är ingen jävla trend

"Sexism är så 80-tal". "Sexism är så last season". Det sägs av unga feminister som vill uppmuntra andra likasinnade, och jo jag förstår, tanken är god, man vill peppa, det är inget fel på det. Men jag märker att det är något som skaver hos mig. Kanske är det tonfallet som retar mig, tanken på att feminism är inne. Eftersom feminism ju inte handlar om en trend, även om alla låter som om det skulle göra det.
Det är som att reklamens språk har börjat genomsyra våra väsen utan att vi ens egentligen har lagt märke till när och hur det hände. Jag säger det gång på gång, men är det inte så att vi alla mer eller mindre går omkring och är bilden utåt, av oss själva? Vi har blivit vandrande reklamslogans för oss själva, det där jaget. Då är det kanske inte så konstigt, att saker vi gillar också motiveras med att det är dessa som är the it, det som är just nu, motsatsen till det där förlegade, gamla, dumma, sexismen. Så last season.

"Där kampen på 70-talet fördes genom plakat där konkreta åtgärder krävdes – ”Kvinnors rätt till fri abort”, ”Sex timmars arbetsdag”, ”Lika lön för lika arbete” och ”Göd inte kapitalets porrindustri” – handlar dagens slogans istället om att personen som bär dem berättar åt världen att hen är feminist", skriver Ylva Perera i sin klarsynta essä: Feminism som är men inte gör.

Och det är just Ylvas poänger jag vill upprepa. Feminism är varken en image, rörelse eller trend. Sexism har aldrig varit last season, eller 80-tal, eller vad som helst. Sexism är här och nu och idag och lever och mår bra, och det är det feminismen vill göra människor medvetna om: feminismen vill göra sexismen icke-rumsren, det handlar inte om att göra den "otrendig". Förstår ni skillnaden? Feminism är ingen jävla trend, det är en vilja att utbilda, att bana väg för ett tankesätt som i alla tider har varit en hot topic. Kvinnors vara och icke vara. Betydelse och förståelse av genus, hur man anpassar sig därefter i sociala sammanhang. Det handlar inte om några coola T-shirts på vilka det står "this is what a feminist looks like", det handlar inte om att gå med kvinnosymbol kring halsen, det handlar inte om reklamkampanjer, det handlar inte om att höra till "rätt" gäng och att på stan, på sociala medier, på bloggar göra sig synlig som en sån där feminist.
Naturligtvis är det väl bra att feministiska budskap och woman empowerment syns och får plats i media och reklamkampanjer, men faran är att feminism då bara blir en image, något man kan välja att vara eller inte vara, ungefär som man väljer klädstil. I slutändan blir jämlikhet då inte något som genomsyrar hela samhället, utan stannar vid att enbart vara ett slags stil, som punkrock. Det är här jag tycker att vi har blivit och stampa på stället, vi feminister i den vita världen som, excuse me, nu genomgående har det ganska välställt. Vi saknar överblick och konkreta förslag på åtgärder som ska förändra det vi tycker att är galet. Feminism blir enbart ett slags stiluttryck och ett sätt att för oss söka stöd och ryggdunk hos varandra, ett sätt att stå emot det manliga förtrycket (för jo, det finns). Men jag skulle inte orka höra bara till ännu en mer eller mindre misslyckad feministisk våg, jag skulle villa nå ut på andra sätt, bryta mig igenom individualistsamhället, nå ut på andra sidan, få folk att öppna ögonen för det självklara: att vi bara är apor med olika identiteter och könsorgan, att vi är likadana och att vi är tvungna att leva sida vid sida vare sig det funkar eller inte. Så låt oss nu i alla fall leva på samma premisser då, ok? Okej.

Tisdagspanik

Nu är det panik här. Det är den där sabla ansökningen om utskänkningstillstånd. Det är mycket annat också, men jag förmår ingenting förrän jag vet om den har gått igenom eller inte. Ni vet, det är fast i så små saker som liksom hindrar en från att leva. Jag tänker att TÄNK OM JAG HAR MOKAT. Ansökan om utskänkningstillstånd funkar inte på det där sättet som Kela t.ex. gör, att de skriver och ber om ytterligare utredningar. Det är bara jo eller nej, och så ska man veta hur man gör. I fjol var vi ordentliga, för det var första gången. Vi skrev ordentligt, och såg till att allt blev välgjort. Lätt fick vi vårt tillstånd. I år var det jag som skulle ha hand om det. Och så fort jag ska ha hand om något, dvs så att någonting helt vilar på mina axlar, så blir jag så jääävla skeptisk. När jag ska ha ansvar över något, blir det liksom för stort och så slarvar jag istället, så att inte ansvarskänslan ska äta upp mig med hull och hår. I det här fallet hafsade jag som attan, och är inte ens 100% säker på om alla papper blev medskickade. Dessutom skrev jag för hand. Voj vittujen vittu. Alltså antagligen blev ju allting okej gjort, men "antagligen" bygger inga jävla broar.
Ingen orkar höra på mig, inte ens jag själv, jag vet. Borde jag posta nån trevlig video istället? Eller skriva om hur mycket jag överlag bara avskyr att leva just nu?

EDIT: Alltså jag ringde. O pratade med en gobbe. Som sa att ansökan har gått igenom, den ligger på hans bord, o att han inte har haft så bråttom med den för att det är först den 17.6 som vi börjar caféverksamheten.. och att

DET HÄR ÄR EN JÄVLA BILD AV MIG SOM DANSAR NAKEN SÅ FLÄSKET SKVALPAR ÖVER SKÄRMEN

Tänk att man kan bli så glad över något som egentligen från början skulle te sig självklart också.
Oj Jesus Amalia, tack alltets allt.

Måndagsangst

Sedvanlig måndagsangst och jag skulle helst förvandlas till en av krukväxterna på mitt fönsterbräde.
Känns både som att jag bara drischar och är en total odåga, men samtidigt som att jag på ett annat plan är den enda som gör nånting, vilket är en jävligt konstig kombo. J är försvunnen och upptagen med sitt, så klart: foodtrucken, den har officiell öppning nu på torsdag och ja.
Har också en sån där överväldigande känsla att den här bloggen borde förpassas till sopavdelningen. För jag har liksom inget vettigt att komma med, heller. Jag borde hitta trälådor nånstans ifrån. Jag är orolig, OROLIG för att jag fylleskrev ansökan om utskänkningstillstånd och det kommer att skita sig på grund av mig.

Maunos sista resa genom kontrollsamhället

Igår begravdes den där Mauno. Jag har sett äldre människor lovorda hur högtidlig och fin den begravningen var på FB, medan jag själv bara satt på ett alldeles tomt jobb (ingen människa på museet igår, alltså ingen! På hela dan) och stirrade och tyckte att hela spektaklet mest tedde sig som något ur en Roy Andersson-film. Fem män går styvt fram med kransar som är större än deras bröstkorg. Sex män håller omsorgsfullt på att vika en flagga, i direktsändning, i flera minuter. En hel armé gör nåt slags koreografiska rörelser med gevär. Man bara vah?! I vilken värld lever vi i? 1957? Och så enfaldigt gubbigt också, så det förslår.

Armén står och vaktar folkmassorna medan begravningståget kör genom stan. Varför?

Det som jag mest började fundera på, var den här tendensen att skärma in folkmassorna bakom bandstängsel medan neonvästade militärgubbar "vaktar". Alltså, sen när har det blivit såhär att man inte ens litar på att det finska folket med vett och sans kan följa med ett begravningståg utan att armén ska stå och vakta på dem? Det är ju helt vansinnigt när man tänker på det. Jo, jag kan väl förstå att man tar det säkra före det osäkra och inte riskerar att nån huligan ska gå fram och pissa på likbilen. Men ändå, jag tror inte att detta vaktande bidrar till att sådana tendenser blir mindre populära, tvärtom. Ju mer tydligt förbjudet nånting blir, desto mer eggande är tanken på att trotsa det.
Så länge som en stat inte litar på sitt folk, så kommer den på lång sikt inte heller att få nån respekt tillbaka. Mauno lär själv ha uttryckt ett par bevingade ord i stil med:
”Ellemme varmuudella tiedä, kuinka tulee käymään, olettakaamme, että kaikki käy hyvin. (Om vi inte med säkerhet vet hur det kommer att gå, låt oss anta att allt går bra). Nå, här har man inte antagit någonting.
(För övrigt: vad är det för en ärkefåntrattig grej att säga, överhuvudtaget? Om man inte vet hur nånting ska gå, är det väl, excuse me, ens främsta uppgift att försöka SE TILL att det går bra, inte gå och "anta"?! Var han överhuvudtaget bekant med sånt som att kämpa eller dylikt? Fast ord som "kämpa" är väl alldeles för vänsterradikala i en sådan där socialdemokrats värld.)

EDIT: Usch, jag har dåligt samvete över att jag skrev ett såhär respektlöst inlägg om någons begravning. Förlåt!

Skadskjuten mommo

Idag har jag fått en rätt löjlig grej att hålla armen i. Trodde jag skulle få se lite tufft skadad ut men nu ser jag ungefär ut som en mommo som har fastnat i symaskinen och sedan dragit med sig ett par hudfärgade strumpbyxor när hon skulle gå till butiken. Och nej, jag ville inte ha ansiktet i bild för det såg ännu mer för jävligt ut. Kalla mig fåfäng bara, jag har problem med mitt utseende ibland.

Får jag klaga ännu lite? Nå pengarna är slut! Genom nåt jäkla underverk har jag sedan förra sommaren alltid just och just fått allt att hålla ihop, men nu då kafétiden igen närmar sig är det som att allt bara brakar ihop och kontosiffrorna lyser tomma medan räkningssidan är fyrsiffrig. MEN jag inväntar ännu en halv hyra från J samt får överföra nåt blaj från förra årets kaféintäkter så det ordnar sig! Ännu har jag lyckats undvika pinsamheten i att vända sig till föräldrar o dylikt. Får man vara stolt över en sån sak? Det är naturligtvis pinsamt nog att överhuvudtaget ha föräldrar som man kan vända sig till, medelklassfåne.

Vänsterhänt

Jag önskar jag hade någonting att säga men
tangentbordet är segt och min arm gör ont.
Jag ska få en armslinga/mitella imorgon, för det är typ nån spricka eller böjning på mitt högra strålben (det smalare av de två ben som underarmen består av). Eller det har tryckts in i armbågen på nåt sätt när jag föll. Kan även vara nån form av benbrott men det vet man inte ännu. Nu gäller då armvila, vad konstigt. Tänker försöka bli vänsterhänt.

Parentesperiod

Usch, jag har en så dålig period. Jag skriver skit, ritar skit, lever skit och har dessutom ramlat från cykeln så högra armen är f'd. I väntan på bättre tider, alltså.

Sköthunden

Folk utan hund tror säkert att hundar generellt är et par luktande, onödiga, fyrbenta pälsvarelser som stjäl av folks tid. Nå väl, let me break that for you: hundar är lika olika som stumporna i din låda. Jag ska skriva ett sista inlägg om den irriterande sköthunden P innan det slutligen får vara nog med dess visiter. För att ingen tycker om P, det är den nakna sanningen. Inte ens vår egen hund tycker om P och då är det bara inte rättvist att han kommer till oss nåt mer.

P är till naturen flegmatisk, men vaknar likt en snuskgubbe till liv om han känner doften av en tik. Då drar han sig inte för att, likt den slusk han är, konstant gå med näsan i den andra hundens bak. Andra hanhundar avskyr han och skulle helst utrota så att bara han skulle finnas kvar i världen och få sprätta omkring och stolpkissa och irritera tikar forever.
Han äger inte förmågan att leka med vår hund, men är ändå på ett plan konstant rastlös, till exempel stiger han upp varje gång man själv gör det, som om man hela tiden var på väg att göra något med honom. Men om man t.ex. erbjuder honom något att göra, ger honom en pryl med en godisbit inuti, så förstår han inte vad han ska göra med den. Han släpper grejen och glor på en. Mestadels går han alltså omkring och glor på en, med sina tomma, ljusa ögon. Det enda han egentligen blir entusiastisk över är att gå ut, men åh så typiskt: naturligtvis behärskar han inte det heller. Han drar i kopplet och skäller, morrar och väsnas efter andra hanhundar, samt gnäller efter tikar. Plus att han går bärsärkagång efter katter och fasaner. Han kan inte gå fri och hans ägare går med ett långt koppel knutet kring midjan. Jepp, läs det en gång till bara: ett koppel knutet kring midjan. (För man kan ju liksom inte lära sin hund att inte dra, nej..)
Till hans goda sidor hör typ att han är harmlös, ofarlig och snäll. Men den snällheten visar han också bara på helmyskoga sätt, som att försöka trycka sig mot en. Och när man klappar om honom och visar honom någon form av ömhet, känns det genast som att han skulle villa äta upp en, liksom ta över allt man är och tatuera in P i pannan på en, så det slutar alltid med att man får fösa honom undan.
P är den där flintskalliga gubben som sitter och glor på en och ler mot en på krogen i femton minuter, och så när man till sist, bara för att vara litet artig, hälsar på honom, så kommer han och sätter sig bredvid en och vill spela golf med en och tycker att man har så utsökt välformade vader.

Nå väl, det är naturligitvis inte P:s fel att P is one hell of a dog, det är ägaren som är en ultrahippie som ber till Gud om att få det mesta här i livet, antagligen också hundmat eftersom P så gott som aldrig har tillräckligt med mat med sig när han kommer hit. Det är synd om P på många plan, men jag tänker ibland att jag inte orkar med alla som det är synd om, så länge jag egentligen inte behöver ha något med dem att göra. Det är annat med folk och djur som det är synd om och som man aktivt kan vara med och försöka påverka och förändra, men det finns liksom ingen som kan förändra P:s situation på riktigt, så jag orkar inte bry mig nu längre.

Bilskrället

 

Åh, det är nåt med nån jävla bromsvätska. Jag hinner inte ens vara stressad över att jag måste köra längre för att vi mestadels bara kör från ena besiktningsfirman till den andra verkstaden och aldrig, ALDRIG verkar bilfan vara i skick. Men som J sa, så får man väl räkna med att sätta ner någon tonni i året på sitt bilskrälle när man har köpt den för en spottstyver. 

Idag var vi i varje fall med om en mer eller mindre festlig upplevelse. Nej, förvänta er inte nåt festligt-festligt nu för jag tycker ju att det är festligt bara att gå i butik. Vi väntade på besiktningskontroll i en BILHALL eller vad man nu ska kalla det. Jag var så uppspelt att jag pratade konstant. Där såldes bilar, mest skinande, nya bilar och allt glänste och folk gick omkring med kostymer. Och jag vet inte, för mig ter sig sånt där så absurt nuförtiden, jag ser på de där som går med kostymerna som om de vore nåt slags mänsklighetens clowner bara, jag får lust att brista rätt ut i skratt. Att här stiger ni upp varje morgon för att klä er i fina kläder och komma HIT?! Och göra, öh, vadå? Sprätta omkring mellan mazdorna och SÄLJA skiten? Ja men grattis. Så fort vi gick omkring och kollade på bilarna så var där också nån Krösus som ville erbjuda bilar till oss också. Vi satte oss i ett märkligt pausområde, typ en soffgrupp som var placerad mitt i smeten, och där fanns en kaffemaskin och jag drack kaffe och såg på en ung tjej som satt och såg normal ut mitt emot, satt och bläddrade i ett livsstilsmagasin och hade just rätta kläder som inte sökte uppmärksamhet, just rätt hår och just rätta strumpor som visade största delen av vristerna. Jag fattar inte hur de gör, dvs stiger upp sådär på morgnarna och är normala och går i normala kläder och sitter och bläddrar i livsstilsmagasin i bilbutik. Jag ville stiga upp och ropa "VAD ÄR DIN PASSION, VAD GÖR DIG VÅT I SKREVET?" åt tjejen. Jag höll mig.

Nollställningen

Det blev kallt igen och,

jag skrev några meningar jag inte alls tyckte om och,

den där enformiga sköthunden kom och,

jag kokade ett lass nudlar och,

jag skrev nån töntig facebook-kommentar och,

jag steg en level i Secret Society och,

jag funderade på att sluta spela Bingo Blitz för att det är ett så urbota enformigt spel och,

det finns egentligen ingen orsak alls till att jag överhuvudtaget spelar det spelet eller

något annat spel heller för den delen men,

jag intalar mig att jag behöver tid för nollställning och,

jag frågar mig samtidigt att nollställning från vadå?
Är det inte rentav så att jag mestadels är nollställd?
Visst är det så, nollställd är jag,

tror jag.
Vad var det man höll på med innan den här ständiga nollställningen då,

kunde man ju fråga sig.

Idag, sånt här:

 

Tack för att du äntligen bryr dig om mig, hälsningar kroppen

Ber om ursäkt i förväg om jag nu håller på att bli en riktig yogimupp som går omkring med mattan under armen och dillar om spirulina, MEN yoga is powerful shit! Idag efter passet, när jag i sedvanlig ordning bara låg kvar på madrassen efter att allt var slut, så började jag gråta. Det var en sån där gråt som bara kom och som inte var ledsen eller nånting sånt, den kom smygande och jag tänkte först att ska jag verkligen börja gråta? Nu? Och ja, det skulle jag. Det kändes som att det var kroppen som ville säga tack åt mig, att tack för att du äntligen bryr dig om mig, sa den. Och det fick mig att gråta över alla de år som jag inte alls skänkt den nån uppmärksamhet. Jag kände mig rörd över att den förmådde vara tacksam, trots all den tid jag försummat den. Jag tyckte plötsligt så fruktansvärt synd om den, denna fantastiska kropp som bara fungerar, dag efter dag. Och som jag ändå mest bara stör mig på, sällan uppskattar. Men i yoga-övningarna gör man sig medveten om kroppen på ett för mig helt nytt sätt. Man pressar fötter och händer mot golvet och grejer börjar hända, spänningar släpper och ja: så händer sånt här som att man mitt i allt är överväldigad av en tacksamhetsgråt från kroppen. Fina saker.

Yoga here I come

Igår efter att jag hade skrivit om min viktuppgång och allmänt lovordade ett liv i vilket man inte tar hand om sig själv, så körde jag i gång en 30 day yoga challenge. Det där är så typiskt mig: jag säger ett, men så gör jag raka motsatsen. Det är som att jag gång på gång skulle villa bevisa åt mig själv att jag är en spretig människa som det inte går att hålla någon som helst koll på.
Hur som helst, den här yogautmaningen verkar vara helt otroligt bra, alltså i grunden jäkla omskakande bra. Gjorde först en introduktion för jag har tamejtusan aldrig prövat på yoga förut, och hädanefter är det bara att följa med och efterapa vad urcharmiga Adriene gör i datorrutan.

Hopplös daiju

Har en produktiv/oproduktiv dag, dvs gör sånt här istället för. Ja, sånt där.

Jag kommer inte i mina kläder

Saker jag ser fram emot:
1. EUROVISIONSVECKA med final nästa helg! Hurra. Ska jobba riktigt hårt nu mot slutet av veckan så jag sen kan njuta fullt ut.
2. Att äta.

På tal om ätandet så har jag gått upp något kolossalt i vikt sedan jag slutade snusa. Okej, kanske inte kolossalt ändå, men det känns alltså så. Jag har alltid varit ganska smal, så minsta lilla extrafett märks verkligen för mig. Jag vet att det är bagateller, vikt-angst är skapat av samhället och för att kvinnor ska känna sig otillräckliga och därför konsumera mera, men det är ändå som att avskyn kryper upp i halsen på mig när jag känner på min äckliga, pösiga mage som inte får plats innanför byxlinningen och min rumpa som bara goes on and on ned för låren. Det handlar kanske inte direkt om att inte gilla att bli lite tjockare, det handlar om det här med kläder också. Att jag inte orkar/vill köpa nya och att jag är irriterad på att de gamla inte sitter.

Och jag märker det så tydligt, att sen jag slutade snusa, så sitter jag och proppar i mig choklad, smörgås eller vad vi nu har hemma istället. Alltså handen bara går dit, jag bara äter och äter, som besatt. Plötsligt förstår jag liksom hur det fungerar, det här när man blir tjock. Det handlar om att sitta hemma och bara plocka i sig mat, konstant. Till sist känner man bara snålhet också, en ständig känsla av att aldrig bli tillfredsställd.
Skulle jag vara vettig nu, skulle jag bryta det här beteendet och tänka på att äta hälsosamt, börja springa regelbundet och så, men en del av mig vill bara ropa fuck it och bli tjock, testa gränserna, rulta omkring och få folk att tänka att "hon den där har tappat livslusten, titta hon tar inte hand om sig själv". För det är sådan jag känner mig, på riktigt.

Annan konversation för eftervärlden

"Varför hatar du mig?"
"Jag hatar inte dig, jag har bara ont i ryggen och kan inte uttrycka mig. Och dessutom har jag blivit så fet så inga kläder passar på mig och jag har inte råd att köpa nya."

Död och piss

"Har du hört den här låtversionen, den är jättebra."

"Nej. Och vill jag höra den? Nej."

"Så klart inte, för du är död och piss".

Igen en sån där konversation som helt enkelt måste sparas för eftervärlden.