Att åka 120 km/h i plåtlåda

Det är faktiskt få saker som verkligen gör mig rädd eller framkallar ångest hos mig. Jag har tänkt att jag vill berätta om en av dessa få saker här, och tänkte göra det nu: jag är nämligen rädd för att köra bil. Det kan väl låta hur tokigt som helst, bilar kör ju alla hela tiden, men jag vet inte varför det här med bilkörning får mig att ha alla sinnen på helspänn och vara i konstant beredskap på att "nu kan det gå åt helvete." Jag har aldrig egentligen varit med om nån större bilolycka, så jag vet heller inte vad det är som har triggat detta. Kanske är det en retroaktiv rädsla som kommit pga alla idiotiska bilfärder jag har varit med om på andra kontinenter, med totalt dåraktiga chaufförer. Jag har åkt på så osäkra vägar med stup vid sidorna, sett bränder och korsat broar som nätt och jämt hållit ihop, och jag var aldrig rädd då, eller kanske var jag egentligen så jävla rädd att jag inte ens vågade vara rädd: jag bara bet ihop för att jag visste att jag ingenting kunde göra och för att jag annars typ skulle dö av rädsla.
Jag har faktiskt också varit i en ganska odramatisk kedjekrock på autobahn. Men då det hände, satt jag också spänd som en gitarrsträng och stirrade på vägen, så jag såg när situationen kom, jag såg att det inte fanns tid att bromsa, jag såg att nu kör vi in i bilen framför och jag hann ta spjärn innan smällen kom. Alla andra (utom chauffören, tror jag) sov, ramlade och slog huvudena och allt vad det var.

Hur som helst, så när det nu händer att jag ska köra vårt fordon, som vi kallar Harald (en grön paketbil från 1996) så är jag ett nervvrak. Jag är så nervös inför körandet, att jag knappt kan tänka på annat flera dagar innan avresedatum. I måndags när vi åkte frå Nötö, inget undantag. Jag hade dessutom slagit dank hela dagen, sovit och försökt ta det lugnt (allt med tanke på körandet) så hela avresan blev ett sjuhelvetes stressmoment med m/s Eivor som far om en halvtimme och saker som inte var packade och skit.
Biljäveln stod parkerad i ett par buskar. Det fanns två vägar ut därifrån, varav den ena begav sig över berg och den andra genom smala portar. Det var ju Nötö, och ön är INTE gjord för biltrafik.
När jag försökte köra ut genom den smala porten, fick jag inte rätt vinkel på bilaskrället, vilket resulterade i att jag började skrikgråta allt vad jag orkade (okej, jag grät inte - men jag ÖNSKADE att jag hade gjort det) allt medan jag förebrående stirrade på J, som mestadels skrattade åt mig. Det var inget elakt skratt och jag är säker på att det på nåt plan hade nåt slags avväpnande effekt på mig, men i alla fall. Jag kan inte hantera det där med att det inte går som jag vill i bil.
När jag skulle köra ut den andra vägen över berget, började jag så klart och sladda och kom ingen vart, hamnade backa och åka fram och tillbaka ett par gånger, vilket resulterade i ytterligare avgrundsvrål och skrik så höga att Milis instinkt var att i blotta förskräckelsen dra till skogs. Slutligen lyckades jag ändå navigera ut biljätten över berg och stenar så den nådde den löjligt smala vägen som leder ner till hamnen och så - var det dags att mentalt ta itu med uppgiften "snart ska jag köra uppå m/s Eivor."
Eftersom jag nyligen hade haft en itkupotkurajvare i bil, så ansåg jag inte mig vara psykiskt stabil nog att köra bil oppå satans smal båtramp, så jag ringde till besättningen och undrade om det fanns nån där som kunde tänka sig att hjälpa en stackars mej att köra paketbil på Eivor. Nej, det fanns det inte, eftersom det blir problem med ansvar och sånt "om nånting händer". Detta gjorde ju mig, om möjligt, än mer uppskakad.
Sen följde nån halvtimma fantastisk kvällsol och hamnhäng. Jag kunde knappt prata eller fokusera på nånting överhuvudtaget innan jag såg Eivorfanskapet torna upp sig mot horisonten. Och det var ett faktum: jag var tvungen att köra.

Det är ett helvete att köra bil oppå Eivor för att
1. det finns en massa andra människor omkring en som stirrar och undrar hur det ska gå och
2. jag måste följa anvisningar av främmande människor och
3. jag fortfarande inte riktigt har koll på ratten eller vilket håll som är vilket eller hur mycket den giganormösa biljäveln egentligen svänger i förhållande till rattvinkeln.

Och det är inte det, att det nån gång skulle ha gått nästan fel eller nåt sånt. Det är bara ytterst obehagligt. Lika obehagligt som det sen var att köra i full fart på en kolsvart motorväg. Var ligger logiken i det - att det är meningen att man ska blaffa fram i 120 km/h på en väg där man knappt ser ett skit och på vilken ett 500 kg:s djur när som helst kan få för sig att ställa sig rätt på körbanan? Faktum är ju, att det är så mycket farligare att köra bil än att exempelvis åka i flygplan, och den sanningen har jag minsann tagit till mig. Så till J:s förtret körde jag kring 80 på motorvägen hela vägen hem. Det tog sin tid, men jag kan inte annat. Så fort nån körde om mig, gasade jag på och körde "i kölvattnet", dvs i ljusbadet som den andra bilen förde med sig varpå jag ett par hundra meter kunde vara mer säker på att någon älg inte stod i vägen.

Så det om bilar, och jag med mitt arma körkort.

Hemma i normalheten

Jaha, så kom ledigheten och cafét stängde, jag körde genom nattfinland ända till Borgå och knappt hade vi kommit ur bilen innan SJUKAN kom. J blev väl ännu mer sjukare än jag, men nog är jag allt ynklig ändå. Det känns som ett sånt typiskt scenario, att man efter en sån där megaprestation naturligtvis tar och blir sjuk. Nå inte undra på: dagen innan vi åkte var vi bjudna till Carita på kaka och bulla. Det var nog en konstig tillställning, så klart jättefin, men konstig. Carita var också sjuk, och hon fullkomligt trugade kaka åt oss, det fanns ingen chans att säga nej. J stackarn åt fast han har laktosintolerans, så hans mage var ju därefter sen. Han kved och sprang mellan dass och säng hela resten av kvällen. Så såg vi på fotografier av hur Kekkonen hade suttit i den gungstol som fortfarande stod och beprydde hennes gigantiska vardagsrum. Jodå, Kekkonen har varit på Nötö. Pojkarna lär ha städat koskit från vägarna flera dagar innan anländandet. Så Kekkonen slapp stiga i koskit.
Nu har jag mitt namn i samma gästbok som Kekkonen. Alltid något.
Och nu är vi på Vessö. Vi kan inte åka hem till Åbo, eftersom lägenheten är uthyrd till slutet av månaden. Jag befarar att Mili har skabb: den kliar sig något kolossalt om nätterna. Det kan väl har smittat från alla dessa möten med mårdhundar den har haft i sommar.
Annars ser vi på OS med pappsen. Alltid en hit. Pappsen är lagom involverad i OS, sådär passligt involverad så man kan sitta med en konjak och kommentera sportsmännens prestationer. Tyvärr kommer alla intressanta lopp och finaler halvtre på natten. Pappsen stiger upp även till dessa, men så långt går jag inte.
DET ÄR SÅ KONSTIGT ATT VARA HEMMA I NORMALHETEN, i en realitet där skolorna nånstans har börjat och man kan gå till butiken och göra ungefär vad man vill. Medan världen brinner och folk spelar Pokemon. Får inte nån rätsida på nånting nu, men det behöver jag inte heller.

Tisdag nionde augusti

På cafét inte en menischa. Det känns underligt det här, att ha jobbat hårt och varje dag i ett streck sedan midsommaren, att det sedan ska löpa ut i ett sånt här stillestånd. Allt ter sig som nån föråldrad teaterpjäs som man rutinmässigt spelar upp: man sätter fram kakor, laddar kaffekokaren, J gräddar pajer och moppar golv och radion står påknäppt men ingenting händer. Man känner sig litet som en åldring som på ålderdomshemmet spelar upp sin sorgliga människoföreställning, radar upp wc-papper i prydliga rader, frågar samma saker opp o ner, vandrar virrigt omkring och går och tvättar händerna fast man inte behöver det. Det måste vara såhär det känns att ha ett misslyckat företag. Till all tur har vi redan haft vår lycka.
I natt var det storm och gården såg ut därefter. Ett bord hade blåst omkull och parasollerna låg oppslagna lite här och där. Det såg festligt ut, till all tur hade ingenting gått sönder. Imorgon nalkas blomkålssoppa och lite program, men idag. Den här dagen är ett skämt.

Den slutliga virrigheten

Voj ödeshög (det finns en sån stad i Sverige). Efter augustimånads intrång har jag bara haft sån leidon. Ni har hört det förr, jag vet det: alla har hört detta om mej och min leidon förut, men det gör den inte desto mindre. Det var detta, att juli var en sån kämpeinsats, ett sånt hålligång och en sån adrenalinrusch utan like, så augusti sedan kom med platt fall och man märkte liksom hur trött man var. Man föll lite ihop, så att säga. Nu, när det bara är en vecka kvar, har jag så svårt att hålla ihop kjolfållarna och få saker gjorda. I natt glömde jag mjölken o kaffegrädden ute i rumstemperatur, jag minns ingenting av vad nån beställer, jag suckar när jag ser nån rulta upp över trädgårdsplanen, nån som är på väg hit upp och som man får presentera kakor för för sjuttioelfte gången. "se on mustikkamarja- ei kun vadelma-mustikkapiirakka, ei kun marenki-vadelma-mustikka semmonen piirakka". Hela sommaren har jag för övrigt blandat ihop folk som om de vore sockor med olika rand-mönster. Jag tycker alla ser exakt likadana ut: alla är de blonda eller mörka med glasögon eller utan, klädstilarna avviker sällan och alla ska de ha ungefär samma saker också. Det är bara ett par enstaka kråkor som skiljer sig ur mängden.
Igår blev jag så förvånad när en av våra "stamkunder" kom och hämtade sina vykort som hon har sålt här under sommaren. "Jaså, var det DU som kom med korten?" hade jag lust att utbrista, men fick ju hålla god min. Då hade hon alltså i början av sommaren kommit med sina kort och vi hade diskuterat och pratat, men när hon kom nästa gång kom jag ju fan inte längre ihåg att det var hon.
Samma med tanten vars mamma stickade sockor som såldes här. Jag har trott att minst tre olika tanter var hon med mamman som stickade, höll på att skicka sockpengar hem med ett annat par. Också pinsamt när man för tredje gången frågar vilken ö någon kommer ifrån och glatt får konstatera att "jaha, Granö var det ju, just det ja" varefter man glömmer det i samma stund. Huvudet har liksom inte plats för extra information, ändå ska man dit och såsa.
Nåja, men nu är det bara ÅTTA DAGAR KVAR. På nåt sätt ska man ju få det att hålla ihop. Om inte annat, så är det inte många kunder längre, de flesta har åkt hem. Så det får man, tokigt nog, vara tacksam över.

Första augusti, den naturliga godheten och den tokiga hallondrömmen

Idag är det första augusti och det känns nästan som att allting utanför vill markera att det är det, genom att idag vara mulet och blåsigt, med vissa gula löv som har blåst ner på borden utanför också. Ja och BLA BLA BLA. Jag är så trött, så infernaliskt trött i huvudet, så trött att jag inte orkar lyssna på folk om de inte har nåt tydligt meddelande att komma med, typ "försvinn, du är dum i huvet!" eller "en kaffe, tack". Andra diskussioner undviker jag.

Ja, vi har ju haft öppet sen midsommarn med en ynka dag stängt där emellan, så tröttheten har liksom en orsak. Jag har väl inte nåt nytt att komma med egentligen heller, förutom att ö-magiken har hållit i sig och jag nog fortfarande är helt överrumplad av all god vilja, givmildhet och positivitet som man är omgiven av. Eller nåja, positivitet är fel ord. Snarare nån slags "naturlig godhet", kanske. Folk som lever efter karma-principen utan att ens vara medvetna om dem. Så går de omkring och ger körsbär och rökugnar åt andra, är på gott humör under lönnarna och undrar knappast ens varför.

Men ja, det känns ju som sagt verkligen att juli är över sen igår och det också genom mängden kunder. Hela juli var i princip en kavalkad av människor som kom och gick här i kafét. Vi har sålt över 800 tallrikar lunch och haft närmare 2000 besökare här i juli, vilket är helt sjukt verkligen. Det fanns nog ett rejält hål här som kunde fyllas av typ blomkålssoppa. Det känns så otroligt meningsfullt att ha varit med om att fylla ett behov, eller komplettera ett ösamhälle - hur man nu ska formulera det. Hela den här sommaren kan kort och gott beskrivas som en tokig hallondröm. Jag känner mig närmare den människa jag egentligen är, trots tröttheten. Jag känner mig mer i kontakt med världen än på länge, och det måste ju vara naturens förtjänst, bristen på trafik och att vara omgiven av syrsornas spelande om kvällarna. Pokemon-fenomenet har jag bara hört vaga anekdoter om. Nej, jag saknar inte stan men ser samtidigt fram emot den; hösten och allt det där. Men det känns som att jag har fått en ny basuppgift faktiskt: att hålla det här kafét levande. Så vintern kommer definitivt att innehålla en hel del förberedelser inför nästa år.

Nu ska vi bara drischa här i två veckor till, kundmängden är ynklig och båtarna har sökt sig någon annanstans än till vår lilla hamn. Vi fick vår sista matbeställning i torsdags och nu blir det bara att koka soppa på det vi har kvar, vilket är en del, så det torde gå väl. Sow long, farväl.