Caféliv: det fortskrider

Jaahas. Här knegar man på. Eivor kom med datorns installationsskiva och nu spinner den igen som en klocka. Vad kan jag säga? Vi har jobbat i 6 dagar nu, är helt färdiga, och så vart det bara +-60 dagar kvar. Det känns ju nog lite som att vafan har man gett sig in på? Överlag nog ändå en sån positiv känsla genomgående, så det är väl bara att inte vända sig om och tveka, utan att köra på. Det handlar ju lite om pengar också, menar jag - att man har satt in en del och hoppas komma ut så att man inte ligger på minussidan. Men nog är det knasigt, detta företagarlivet. Man tycker att man drar in storkovan hela tiden - folk köper kaffe, kakor och lunch, men så kommer det en räkning från tukkun eller Koffen och så är man utan pengar. Igen. Kan ju nog konstatera att det hela hade varit fan mycket enklare om man hade varit fyra som hade gjort det här. Man hade fått ta det lugnt en kväll och sådär. Inte hållit på och diskat, radat, tvättat och städat. Liksom. Eller okej. Nu sitter jag ju i sängen och skriver, efter att ha varit ut till Tjärnan med hunden. Men J, han håller på. Är nog ärligt sagt lite orolig för honom. Han jobbar fan nästan dygnet runt. När han inte sover så bakar han, eller förbereder lunch. Vi har försökt fixa det så, att han tar en paus efter att lunchen tar slut, vid 14-tiden, men sen är det nästan alltid något som han behövs till ändå.

Nå väl. Lunchen har kört i gång. Vi har sopplunch kl. 11-14 med soppa varje dag, utom på pizzaperjantai. Hittills har sopporna mottagits med entusiasm, speciellt blomkålssoppan i måndags. Jag vet ju nog också att den är en hit. Tomatsoppan med oxsvans idag var också en höjdare. Roligt också när svansen kommer från de glada, slöa kossor som betar ett hundratal meter härifrån. Eller roligt och roligt, men bättre än att det kommer från ett skräckslaget biffdjur.
Man kunde kanske tro att vi själva går omkring och äter kakor och lyx hela dagarna, men så är fallet ICKE. Allt som går att sälja rör man inte, alltså går man omkring och stoppar i sig brödkanter som man dragit längs med den tomma lunchsoppskastrullen. Eller drar av kakrester från ett tomt kakfat. Det är nog inte klokt det här, på ett sätt. Att man ska leva på mat, som ska matas åt andra. Hehe. Nåja. Jag har gått ner ett par kilon och är i toppform, seriöst. Kollade faktiskt in min lekamen i spegeln idag morse och konstaterade; fan, jag ser ju ut som en hind. Vinterns magafett försvann i blotta förskräckelsen.

 

Tisdagens snålsoppa förbereds.

Ö-magiken

Det är nog något speciellt med att bo på en ö. Nästan så man blir lite vidskeplig emellanåt. Små tillfälligheter och goda gester som bär med sig andra fina tillfälligheter, människor som vill en väl, människor som hjälper, sådana saker. Problem som löser sig, andra problem som aldrig tycks gå ur världen. En skaplig ostkaka, en citronmarängpaj.

INNAN VI ÖPPNADE I LÖRDAGS

MUSEN! SER NI DEN?

Vi hade vårt lördagsöppet och folk vällde in. Kakorna dukades opp, våra återanvända frysdiskar brummade, det var lite problem med kaffekokaren som blev allt för snabb sen jag rengjorde den så kaffet bara for genom den som en storm utan att ta med sig nån arom. De äldre tyckte att mattor var ett måste, de yngre tyckte det var snyggt med det blanka, röda, nakna, gamla skolgolvet. Jag tyckte kassamaskinen var lite krånglig, J typ använde den som om den var hans bästa vän. Det märktes ju nog vem som är i branschen av oss två, och vem som bara leker. Men nog ska det blir bra det här. Det var den övervägande tanken man drog igen dörrarna med.

De senaste dagarna har vi mestadels bara haft ett problem, och det har bestått av möss. Det började med att vi hittade små gnaghål på mjölpaketen i bakrummet, eller bageriet. Sen tyckte jag mig höra småspring mot golvet om nätterna, sen hittade vi musskit i sängen och mitt i allt såg jag den, musfan, där den helt nonchalant kom upp från ett hål i vårt rum. Jag upptäckte att jag har nån form av musskräck, visst är det underligt? Ett i princip ofarligt djur, och så finner man sig stå uppe på en stol i halvpanik. Vi började frenetiskt täta igen hål med enris, trasor och ståltråd, musen dök upp igen, sprang omkring i bageriet och gömde sig i en dörrkarm. Jag satt som ett fån orörlig med kameran i högsta hugg och väntade ut den, tills den stack ut nosen och till sist kom ut hela den. Det slutade med att musen dök ner i ett hål bakom stora spisen i salen. Men i natt, ett satans spring bakom alla lister. Jag kunde överhuvudtaget inte sova, knyckte till av vartenda ljud, vände mig om i sängen, gick och sova med hunden, stirrade, väntade. Klockan var ett, klockan var fyra. Jag var bara så skräckslagen av tanken på att möss skulle springa över mig och i mitt ansikte. Ni vet när man tänker irrationellt om natten och mestadels bara yrar.


Idag vaknade jag av att vi fick ett meddelande till caféts FB-sida, och det är det här jag menar när jag talar om ö-magiken. N, bekant här på ön, erbjöd en överlopps bäddsoffa. Skrev att behöver vi en sån? Jag vet inte om det har gått nåt rykte om att vi sover på en gammal loppäten madrass på golvet här, eller varför hon fick för sig att erbjuda den, men senare på dan idag kom hennes man och svärson surrande på sin fyrhjuling med flak (standard-fordon här på ön) och levererade en attans bäddsoffa i prima skick. Jag har faktiskt aldrig sett en bäddsoffa i så gott skick. Så vi bar in den och nu är det bara kalas. Jag slocknade direkt i den, och sov nån slags törnrosa/ö/sjumila-lur som inte var av denna världen. Det är bara så attans skönt att sova och vara säker på att inga möss kommer att springa över en.

FÖRSTA KAKBESTÄLLARHJÄLTEN

Utöver det har jag igår i riset på gården upptäckt en rosenbuske, en krusbärsbuske och två vinbärsbuskar, så det var underhållande. Den här gården är bara så fantastisk med sina små överraskningar. På kvällspromenaden stötte jag på granntanten, som med ens ville beställa en ostkaka åt sig, eftersom hon hade gillat en i lördags och tyckte att "den kunde hon smaka lite mer på". Idag kom hon och hämtade den, sa att hon gladeligen hade ätit upp hela kakan själv på nolltid, om det inte vore för det där med sockret och att hon bör se upp lite. Bra tant.

HERRASMIES J FUNDERAR PÅ NÄSTA VECKAS MENY
I NYA SÄNGEN

JORDKÄLLAREN: NU ÄVEN MUSTÄTAD

Nötö: 2 days 2 go

Ja men hej, ovana nya värld. Ja här har man installerat sig på en ö jag inte visste att fanns för ett år sen. Det är så himla overkligt. Men jag förvånas nog av hur man lyckas anpassa sig till nya omständigheter. Det är lite som att människan nästan är ett sånt där anpassningsbart djur, eller hur var det?
Låt oss på nåt sätt försöka få ner mina tankar.
Vi kom hit på måndagen, vilken känns som en månad sen. Sedan dess har vi mest strulat; strulat med vattenkvaliteten som inte är godkänd, strulat med diskmaskinen som är trasig och strulat med före detta cafédrivare som går här och samlar ihop saker och beter sig lite passiv-aggressivt. Man förstår att det inte kan vara en lätt situation att befinna sig i, när det kommer nya företagare och tar över nåt som en annan har drivit i tolv år. Nå, men det finns ju orsaker till att vi kom och tog över och nu måste vi liksom bevisa att vi duger, då.
Hur som helst: det känns som att både ens fysiska och sociala förmåga har satts på prov under de senaste dagarna. Vi har stigit upp och gått igenom vad som behöver göras, städat, plockat ihop grejer, ringt samtal och byggt bord. Eller okej nå, jag har ju inte byggt några bord precis, men jag är nog så imponerad av J:s kunskaper också på handyman-planet. Han byggde seriöst ihop ett kaffekoppsbord till mig på någon timme. Han säger att han är en ättling till "make it work"-generationen. Den generationen har jag gärna att göras med.
Så har jag bökat i trädgårdslandet, sått sallad, vattenkrasse och rädisor, räfsat, stått på huk, dammsugat bort spindelnät o musskit från farstun och senare konstaterat att vi inte har nån mat åt oss själva alls efter att butiken nere vid hamnen har stängt och stresskokat ihop nån slags nässel-kirskålssoppa i halvpanik. Suttit och sörplat i sig den vid spisen som om soppan var renaste guld.

Idag kom vår första beställning, det var att springa ner till hamnen när m/s Eivor kom och sen lasta kajen full med varor och alkohol. Sen kom ett av ö-originalen, J-E med sitt flak och hjälpte oss att frakta och lasta. Jag fick oförutspådda Heman-krafter och lyfte en släpvagn ur vägen sådär bara, det är underligt hurdana krafter stundens adrenalin ger en. Nu har vi alkoholen (som man ska) inlåst i ett förråd och varorna uppradade på sina hyllor. Lugnet har lagt sig, Mili och J sover och idag ska jag ännu avkalka och tvätta kaffekokaren och det torde vara det. Känns bisarrt att ha lagt ner sina sista besparingar på en massa matvaror som kunde fylla ett hus, men det är nu det gäller, det är nu magiken ska slå in och J ska förvandla dem till läckerheter som vi kan sälja med en extra nolla på. Imorgon ska J baka inför lördagens första öppethållningsdag, jag ska städa ännu mer och öva mig på kassamaskinen, installera bankkortsgrunkan och fylla kylskåpen med drycker.
Märker ni så jag håller på? Det är såhär det är: överlag helt sjukt jävla roligt. Jag har nog inte känt mig såhär vid liv sen jag var barn. Allt känns så spännande, nytt men självklart samtidigt. Plus att omgivningarna är lika aptitretande och romantiska som en tavla av Albert Edelfelt. Ängar, krokiga träd, bergssluttningar, gårdar, kossor, får, klippor, sund, hav och tuppar som hörs gala från J-E:s gård. Det känns lite som att det här på nåt sätt var "meant to be", för galet för att inte vara det, liksom.
Ett par gånger per dag ger jag mig också tid till att ströva omkring på ön (som är ca 3 km på långsidan), hitta stigar som binder ihop de få vägarna, beundra landskapet, ta bilder, hälsa på folk och konstant presentera mig samt se Mili glatt strutta omkring i blåbärsriset. Ut ska jag förresten igen alldeles just, men först lite bilder.

Skjulet/förrådet/dasset

Caféts bak- och norrsida: vår privata ingång.

Boskapen: Highland cattle-kossorna som betar ett stenkast ifrån oss.

(Inklusive en liten gull-kalv som föddes förra lördan! Tänk det!)

Lite semidålig bild från en av de där smått magiska promenadvägarna mot öns norrsida.

En av de där otaliga bilderna från det som ska bli cafét.

Fattas bara borddukarna här men visst fina planscher?

Hittade en hel låda av dem. Det är ju en gammal skola detta.

J in action: har inte ens kommit ur pyjamasbyxorna och bygger redan bord.
Sen ringer han komplicerade samtal på finska för att därefter förvandlas till en zenmupp på sin yogamatta. Alltså den karln..

Tanke att roa sig med till sist: om man bara byter plats på två av bokstäverna i Nötö så blir det Nööt.
Nööt.

Bilmekanikern sju gånger viktigare än vårdaren

Det var en grej jag kom att tänka på tidigare idag när jag pungade ut 75 euro åt att en karl stod och böjde huvudet över min bil i en timme. Och böt två remmar då, eller vad han nu gjorde. Karln har förmodligen nån slags utbildning i yrkesskola, kan man förmoda. Var man nu blir bilmekaniker. Nå väl. En vårdare tjänar kring 10 euro i timmen och har högst antagligen en lika lång utbildning bakom sig som bilmekanikern.
Hur kan det då komma sig, att en bilmekanikers lön är sju gånger så hög som en vårdares? Varför är det viktigare att bilar blir lagade, än att någon tar hand om människor?

Just asking.

Superspännande grejer och Mili som sover på Byggmax

Idag har det varit som att lugnet har lagt sig, och igen har man fått så in i helvete med grejer gjorda. Jag fattar inte hur det har blivit såhär, att man går och gör saker hela dagarna. Nånstans har det gått galet, tänker jag nästan. Jag är ju liksom sysslolös till min natur. Hur som helst – idag har bilen varit på reparation, man är en hundring fattigare men det var det nästan värt för nu spinner bilen som en klocka. Dessutom har man varit på Byggmax och annat intressant. Visst är det superspännande? Ja, alla vill veta vad jag har handlat på Byggmax: teak-olja och lås. Så att nu vet ni det.
Så har J varit på möte med nån alkoholboss och vi har fått kylskåpet fullt med nya ölsorter som ska testas. Och ja, så får vi handla lite billig öl som levereras rätt till hamnen. Så har vi klickat iväg en matbeställning på en tusenlapp också, den börjar kännas ganska real, den här shitten.
Så har jag skrivit en räkning och så har och så har och så har. Det här var inget intressant, inser jag.
I morgon möte med min skrivhandledare och min helgalna text om en människas separationsångest. Jag tror att texten är således att den är helt bananas. Det återstår att se.

Till sist: en bild av underbara Mili som tar en tupplur på Byggmax. Fatta hur genial den hunden är? Knappt har man vänt sig mot en hylla och fingrat på lite grejer så slår den dank på golvet bredvid en. Bästa flockmedlemmen nånsin: att jaha, nu är hon upptagen igen, jag öhm, passar på att vila en stund.

Voj perkele

Perkeles perkele. Allt går verkligen inte som på Strömsö nu. Jag menar Nötö. Satans fan. Ursäkta. Det är bara det här med vattnet. Det blev inte godkänt. Om nån undrar, så måste vattenprover få godkänt för att man överhuvudtaget ska få hålla ett café och nu måste vi trolla fram bakteriefritt och godkänt vatten på nåt vänster. Från nåns brunn. Genom nåt filter. Idag har jag bara suttit med huvudet i händerna och tänkt ingenstans. Jag hittar inte på nånting.

Som om det inte var nog med missangelägenheterna här, så har servostyrningen också pajat i bilen. Vilket kan betyda fel på nån rem och fan vet jag. Hur som helst så ska man inte köra med en bil utan servostyrning, den är trafikfarlig. Plus att bilen gnisslar och har sig vid start. Alltså satan. Satan fan! Usch, vilket tråkigt inlägg det här blev.

"18 minuter till hemmet"

Stötte på en sån här idag: en app som tar trafik och sånt i betraktande och räknar ut snabbaste vägen hem. Ertappade mig själv med att sitta och stirra på texten 18 minuter till hemmet. Det är nånting djupt poetiskt i det där. Platsen du befinner dig på är enligt appen per definition inte den plats du vill vara på, alltså tar appen för givet att du vill nån annanstans, dvs hem, och så räknar den ut hur lång tid det tar tills du når målet, hemmet. Är det inte dit vi alla vill, dvs hem?

Nu börjar jag säkert snart och gråta, och har inte ens PMS.

Ledig vecka som är allt annat än ledig

Ja, här far man omkring som ett fån och lämnar tillbaka gamla nycklar (och får för lite pantåpengar tillbaka), frågar efter tikolja på Clas Ohlson och möter J som cyklar som en vettvilling till jobbet och har ringt runt och snackat med ölgobbar som förhoppningsvis vill sälja öl åt oss till cafét. Och ja, så hittade jag Harry Martinssons diktsamling Aniara i bibliotekets gratishylla. Kanske nåt att ha.
För övrigt: URK. Underbart att ha en "ledig" vecka, men den är ju inte precis ledig sen ändå. Nu ska jag, ehm, tömma ett skrivbord och lyssna på Radioheads nyaste. Så. Sjukt. Bra. Inser att jag har saknat Radiohead sen de försvann ur etern. Tur att de är tillbaka och precis som förut, lite slitnare ansikten bara. Som en själv.

Lägesrapport nr. miljon

Ni kanske vet, ibland vill man skriva, men man har inte riktigt lust att formulera sig. Man vill bara berätta nånting. Så vi tar det i sifferform.
1. Skolan tog slut, jobbet tog slut, jag var på strålande humör. Det var tragikomiskt; så skönt, men ändå vemodigt att de där barnen inte längre ska vara en del av min vardag. Samtidigt; en stor känsla av frihet, lättnad och stress som lyfter från ens axlar. En liten pojke som ropar ens namn så det ekar över hela skolgården: "Looottaaaa". Bara för att han vill säga adjö, ännu en gång. En pojke som har svårt för avsked. En liten kropp i ens stora kram. Jag får såna översvallade mamma- och omhändertagande känslor att marken nästan gungar när jag går upp mot min cykel. Hur jag bara vill denna pojke allt väl.
2. Bilen gnisslar och väsnas vid start. Det är nån rem som skriker. Rädslan för allt vad bilar och fel kan innebära: pengar man inte har som skulle borda läggas ner på bilfanskapet.
3. Jag gjorde en smarrig sallad. Ja, jag säger smarrig för det var den verkligen. En riktigt nyttig sallad med nötter och shitz. Och nudlar. Jag älskar såna där sallader.
4. Jag lyssnade på en ny finlandssvensk podd som bland annat snackade om identitet. Jag insåg att jag nog inte identifierar mig som finlandssvensk i första hand. Visst, jag är finlandssvensk, men det är inte någon stor avgörande fråga för mig. Jag orkade inte lyssna färdigt på podden, inte för att den skulle ha varit dålig, men för att det är lite tungt att lyssna på podd. Som en lång kvasifaktabok utan kapitelindelning. Jag har ju själv försökt göra podd nån gång, det var inte lätt.
5. Jag såg på Maria Bamfords nya Netflix-serie och insåg att jag inte riktigt gillade den heller. Jag gillar ju Bamford och hennes udda lustighet, men det är också nån sån där teveprogramströtthet som har nått mig, kanske. Det finns så attans mycket att se på just nu, så man känner sig helt vilsen när man ska försöka ta till sig allt.
6. Vi spelade på Sointu igår och gick sen ut, hela bandet, bara vi, drack rom och satt till sist vid åstranden och delade på en flaska vittvin. Det var förbaskat roligt. Jag har nog inte riktigt förstått hur sabla trevliga människor jag spelar med. Man känner sig välsignad, nästan.
7. Jag var ute med Mili och samlade tomflaskor och mådde gott. Älskar sådana här namnlösa sommarkvällar då man inte har nånting som måste göras.
8. Jag diskade och slölyssnade på Vega, råkade än en gång på Rickard Eklunds låt. Den blir bara bättre ju mer man lyssnar på den, faktiskt.
9. Jag har inte skrivit nästan nånting till mitt lilla romanprojekt, men det stör mig inte så fruktansvärt, faktiskt. Tids nog kommer det perioder då jag lätt kommer att kunna sätta ner 2 timmar per dag åt att skriva, så då blir det bra, det känner jag mig märkvärdigt säker på.
10. Det har blivit vardag nuförtiden att inhandla myskoga grejer, som idag: bar in fyra tunga stenplåtar som J har beställt nånstans ifrån. Dem ska det snart gräddas bröd på.
11. Vi fick tamejtusan c-rättigheter till cafét, sådär bara. Nu har vi en chans att tjäna lite pengar i sommar, till och med. Öl säljer.