Genus i Borgåmusiken

Stöter på en juttu om en borgåkör, kvinnlig kör med kvinnlig dirigent. Och ja, så har de slagit sig i lag med två manliga arrangörer, en manlig koreograf, en "specialinkallad" manlig pianist, ett band som består av män samt en manlig "rockstjärna" som gästartist. Det här är ju Borgå, por favor. Man har en duktig kvinnlig kör men så ska man ta in lite extra förstärkning och bli ännu bättre genom att få "proffs" dit, dvs karlar som har specialkunskaper eller kan spela instrument. Ingenting har tydligen förändrats på 20 år. Och jo, ähum, glömde att påpeka att de också har en frisör och en maskör. Är de också män? Nej, de är naturligtvis kvinnor.
Hallå, kvinnor kan faktiskt annat än sjunga, mejka och frisera.

Vi lallar vidare

Urk, fick en sådan noja sen anonymousen lite läxade upp mig likt jag själv ibland brukar göra i kommentarfältet nedanför. Tänkte att om det är min skrivhandledare (gulp) eller nån annan respektingivande person som inte orkar se mig lalla. Nå väl. Jag vill ju inte utge mig själv som en bortskämd fåntratt även om jag är en. Jag vill bara ibland välta ut skiten för att få ord på den, för att det känns bättre efteråt, för att jag faktiskt tror på den, för stunden. Och nej, jag mår fortfarande inte bra – jag är fruktansvärt missnöjd med mig själv och så är det nu bara. Världen är inte skyldig någon någon och ja, det är visst nog upp till var och en att arbeta målinriktat mot det man vill, men när alla har så olika förutsättningar och jag nu bara tycker att jag int kan. För så känns det, att jag inte kan. Men jag ska väl visst fan kunna, på något sätt, nån gång.

Världen du lever i är ett jävla skämt

Veckan har fortskridit och jag har så leidon. Jag har så leidon att jag inte ens förmår hälla upp mitt morgonkaffe ordentligt. Jag häller det slarvigt och alldeles för snabbt så det lämnar en pöl efter sig, och pölen rinner ner längs med skåpdörrar och jag glor bara apatiskt på förödelsen. I don't fucking give a shit. Så känns det nu. Jag känner mig som en understimulerad, trött hög av leda och jag skulle inte orka längre, med mitt liv, med mina livsval, med något. Ska det vara såhär, att man sätter dagens bästa timmar på något som man överhuvudtaget inte har något intresse av, varefter man kommer hem, trött seg, sur och bara med behov av att kasta sig på soffan? Ska varje morgon te sig som om man vore på väg på farmors begravning, om och om igen? Svar: nej. Mänskligheten är ett fucking skämt. Hela resten av djurvärlden fixar att leva ett vettigt i liv i vilket fokus på mat och matsamlandet är av största uppgift. Men vi? Nä, vi ska dra upp gränser och öppna för vissa och stänga för andra och bedöma vilka som är kreativa och får skapa samt vilka som inte är det, och bestämma att man mår bra av konst men dåligt av gluten, men att arbeta åtta timmar om dan hos nån som man överhuvudtaget inte bryr sig om eller har personliga band till, det anses helt normalt. Just nu skulle jag villa vara en av de där som ligger i lumpor i rännstenen och hötter med nävarna åt folk i kostymer, som jäktar förbi och fullkomligt skiter i att nån uteliggare ropar åt dem. Faktum är att de där som ligger i lumpor med naturdreads och ropar åt businessmän att "världen du lever i är ett jävla skämt", har mer rätt än någon annan.

The wonder of yoga

Har hela dagen tänkt på den här dagen som söndag, men så är det måndag. WIN! Idag har jag gjort en teckning. Imorgon ska jag (surprise) på jobb igen och känner mig omväxlingsvis ganska upplyft och energisk inför tanken på det, för har hållit på och lekt med yoga- och avslappningsövningar halva dan idag. Det var J som tog fram dem (youtube) eftersom hans natt inte precis var harmonisk, och som den lättpåverkade människa jag är, så fick jag naturligtvis en kick av bara satan genom att sitta och balansera på tårna och kasta omkring benen i olika riktningar allt medan jag försökte hindra Mili från att få dåndimpen när husfolket låg och vräkte sig på campingmadrasser.
Tänker att DET HÄR borde bli en rutin! Det här med att man stretchar och yogar och håller på. Jag har min själ inte gjort nån form av yoga sen jag besökte ett mysko hippie-läger i tonåren, och det kan man heller inte kalla nån "riktig" yoga-class.
Idag har jag också slösurfat mig in på Ellens instagram, som gjorde mig oerhört glad. Det är något med Ellen, kan inte sätta fingret på det. Har aldrig träffat människan men hennes personlighet väller ut över internet så man inte kan få nog av henne. Mer sånt!

Jaja. Sommartid.

Det sedvanliga: J kunde inte förstå hur han hade suttit uppe så attans länge, "plötsligt var klockan fyra", och jag hade inte ens sett på klockan, men sen låg vi där klarvakna och slog varandra i huvudet med knasiga ordkombinationer som "hårdmask" och "skumdyna" och jag hotade med att ta fram extramadrassen om han inte sänkte på de mentala energinivåerna lite. Nå väl, vi slocknade väl i sinom tid sen. Och så idag morse, igen:
"Tänk så den tiden går" när man inser att klockan har hunnit bli ett innan man fått ner morgonsmörgåsarna. Men sen, så klart, så fattar man, så inser man hur det ligger till när köksklockan visar ett och datorn ett annat. Jaja. Sommartid.

Glad paask

Jag gillar påsken: det finns ägg, choko, färggranna fjädrar (okej, det där med fjädrar är inte så roligt nu längre sen jag hörde hur de blir till men NÅ JÅÅ), påskharar, videkissor, det blir snart vår, det är korgar och häxor och lite som en snäll slags halloween med hopp om liv och inte om död. Okej och så hängde Jesus på korset också och det är ju inte så roligt, men han gjorde ju det för mänsklighetens skull ändå och uppstod till råga på allt efter det, så jee! Så till påskens ära slog jag upp en sån där blingsida och gjorde en sån här.

Ensamhetsbehovet

Jag frågar J om han någonsin har träffat nån med lika stort ensamhetsbehov som jag.
Han svarar: "Jo, mig själv."
Det är fint när det funkar.

Tsemppi-jengi

Hej kära blogg, nej jag har icke försummat dig. Jag har bara kanske grunnat på vad jag vill med dig, egentligen. Och överlag, med det här skrivandet.
Såhär är det. Nu när jag har börjat gå på skrivarkurs, så har jag börjat se på det här med skrivandet litet som ett hantverk. Direkt blir man lite skeptisk, eller hur, direkt finns det skill-nivåer på även det här som för mig tedde sig som typ att fjärta.
Nå, men ni kan vara lugna, jag kommer att fortsätta fjärta på den här adressen även om vänster hand tror att den skriver succéroman.

Och det ska jag väl också notera, att skrivkursen på inget sätt manar deltagarna till att se varandra som personer med olika "skill-nivå", det var väl fult av mig att ens ta fram en sådan poäng egentligen. Kursen är fortfarande bara otroligt bra; eggande, kittlande jäkla bra när man utmanas och får snabba textuppgifter framför sig: "skriv om en plats du bott på, du får femton minuter på dig", tvingas läsa upp sina hafsiga textalster, får hjälp och kritik och uppmuntran och allt vad det kan vara. Det är PRECIS VAD JAG BEHÖVER. För att avdramatisera allvaret bakom allt vad kursen innebär har jag tyst för mig själv börjat kalla den för "tsemppi-jengi", ryggdunkarna, medvindsgruppen. Vi finns för att dunka varandra i ryggen, inget annat.

Ja och för övrigt då?
För övrigt tycker jag att den här veckan är ett skämt. Jag tar inte den här veckan på något som helst allvar, eftersom den bara har fyra dagar och vi sår påskgräs i eftisgruppen – påskgräs! Kom igen. Finns det nåt onödigare gräs? Inte ens gräsmattor är lika onödiga som påskgräs. Idag tog jag det så lugnt och brydde mig så litet så hela gruppen höll på att hamna i ett upplösningstillstånd och folk siktade på varandra med bandymailor och visade tungor och kastade saker. Insåg att det inte riktigt funkar med nån laidback-vi tar det litet lash-stil just i våran grupp så fick skärpa mig litet och sen styrde båten in på litet lugnare vatten igen.

Är du nöjd med ditt liv?

Ja, jag frågar dig. Just dig. Mig själv frågar jag nämligen den där frågan ibland flera gånger per dag. Är jag nöjd? Kunde jag göra mer? Svaren på de två frågorna måste besvaras med det oundvikliga: Ja och ja. Jag är nöjd. Jag kunde göra mer. Alltså är jag ändå inte riktigt nöjd, eller hur? För nöjd är man väl bara om man nyttjar sitt fulla potential som människa.

Enligt mig finns det två möjliga sätt att svara på frågan om man är nöjd med sitt liv, och när jag här säger "man", så menar jag naturligtvis "jag".
Det första är att jag helt sonika är och nästan måste vara nöjd, eftersom jag har mat på bordet, en massa fritid, tusentals valmöjligheter, tak över huvudet, lever i ett fredligt land och så vidare.
Det andra är att just fråga mig om jag verkligen lever mitt liv som jag skulle villa leva det, och det är här det blir besvärligt. Jag tycker aldrig att jag lever mitt liv helt som jag borde och skulle kunna leva det. Ständigt gnager tanken på att jag kunde göra mer, att jag borde göra mer, för att hjälpa, utveckla mig själv, vara framme och så vidare.

Jag vet inte vart jag vill komma med den här texten.

Jag styr. Hurra.

Här har vi en bild på en sjuzingens fin akhal-teke

Jag hade egentligen tänkt berätta om en dröm, men efter att ha berättat om den igår i bastun, så insåg jag att den nog inte är mycket att berätta om. Vi tar den i poänger:

1. Häst. Alltid bäst. Även i drömmar.
2. Den här gången red jag på den och satte på sadel, betsel och grejer, vilket ingav en känsla av kontroll. Fina puckar.
3. Dessutom var det en extra fin akhal-teke-häst som fångade folks blickar och som var jättesnäll. Vi slänger in en bild på en akhal-teke.

Det var typ den drömmen. Jag ledde ut hästen från arenan. Vi red genom museer och grejer. Den stegrade, jag föll men landade på hästen. Överlag ingav den här drömmen en känsla av att det är jag själv som styr och kan styra över mitt eget liv. Hurra.

Tröttheten, för att tröttheten

Min fd parhäst i eftisgruppen har slutat och gått vidare mot nya uppgifter. Kvar med ansvaret blev, naturligtvis *trumvirvel* jag, med mina hisnande fem månaders erfarenhet. Jag har sett fram emot det här bytet, eftersom den nya eftisledaren inte är nån mindre än min vän Kolofont, och visst tror jag också att vi kommer att få en riktigt fin vår tillsammans (alltså, nu börjar jag låta sådär som man skriver hem till föräldrarna...). MEN, igår insåg jag liksom vidden av vad jag har gett mig in på. Gruppens självutnämnda högsta höna satte sig på tvären redan från början, kastade sand och sa fula ord, provocerade och höll på så jag riktigt kände hur min oerfarenhet började picka på mig. Jag fick ta typen åt sidan och förklara att "nu är jag riktigt arg" och säga saker som att "såhär kan vi inte fortsätta" och allt vad det var. Jag var på riktigt förbannad över att bli testad på det där sättet, så det gick hem. Och sen blev allting också bättre, ur hatten drog jag till med en lära-känna-varandra-frågestund som verkligen var på sin plats, jag återhämtade mig varje minut som saker började löpa, tänkte att nog tar det sig det här.
Men så när jag cyklade hem: chocken, tröttheten. Chocken över själva tanken på vad den här förändringen för med sig, vad den kräver av mig: styrka, kraft att säga ifrån, en slags vishet, vuxenhet och självsäkerhet som jag tamejtusan inte vet om jag har. Och tröttheten, för att tröttheten. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir direkt utmattad av känsloutbrott.

Men det är liksom inte allt det här som händer och hur svårt nånting är. Det är det att jag skriver om allt det här som händer, som gör mig lite orolig. Jag börjar tycka att jag sätter ner för mycket energi och tankearbete på nånting som egentligen är totalt oviktigt, för mig. Oviktigt är det ju inte, men för mig. Obs, skillnaden. Jag vill ju egentligen annat; jag vill jobba på nån arbetsplats i vilken folk inte får nån form av hjärnsläpp en gång i halvtimmen, där man inte behöver ta fram sina starkaste medlarsidor var femtonde minut och där man inte behöver tänka på att "hålla sig lugn" hela tiden eller "vara ett gott exempel". Jag gillar sånt där och jag är en riktigt acceptabel eftisledare, men tro mig; inte för den här lönen. Jag börjar nu igen tycka att jag ger litet för mycket av mig själv. Det gör jag ju liksom alltid, men jag börjar tycka att om det är så att jag ska jobba med att ge 100% av mig själv och mina attans förmågor varendaste en dag, så vill jag snart börja ha betalt för det också. Jag vet också att det finns såna som är bättre på sånt där med barn än jag; såna som inte tar så stor stress av att det är oroligt i gruppen, som tar det mera med en klackspark och inte går hem och ältar och funderar på hur man kunde göra saker bättre. Nån sån kunde då snarare ha det där jobbet än orosmolnet jag, eller hur? Man ska förstå vad man är bra på, och vad man är dålig på.

Jag hade en så himla fin och beskrivande dröm i natt också, den sa typ allt och den gjorde mig faktiskt lite lugn, men nu hinner jag inte skriva om den för att jag ska iväg. Typiskt va? Jag avskyr sånt där, att jag ska iväg. Nå väl, om jag ännu minns nånting kan jag skriva om den senare.

Korsstygn och Sale

Två helt vitt skilda saker som förbryllar mig just nu:

1. Cross-Stich World (Facebook-spel)
Jag är ju, som ni vet intresserad av spel. Ja, intresserad på det sättet att jag blir stirrig och bitsk om jag inte får spendera halva dan genom att se pärlor blinka till på skärmen eller bokstäver kombineras i intrikata mönster – så är det. Men nu ska vi inte tala om addiktion. Det är det här spelet som förbryllar mig. En broderisimulator, eller vad man nu ska kalla det. Har inte testat det, men idén är så knasig: "Enjoy doing cross-stich patterns on your computer without threading a needle or risking a pricked finger." Yeah, more like "Enjoy sitting in front of your computer with the illusion of getting stuff done while you're actually doing nothing".
Det här tycker jag att är ett utsökt exempel på "idealisering av teknik" – vet att det finns nåt bättre ord för det men kommer inte på det just nu – men det här fenomenet dykte upp nån gång när tekniska prylar började bli på modet (typ 60-talet) och man började tycka att en grunka som går på batteri alltid är snäppet bättre än en mekanisk grunka utan ström, även om så naturligtvis inte alltid är fallet. Ett annat bra exempel på detta är en batteridriven parkeringsskiva som min pappa fick till julklapp av sin kusin. Berätta för mig nån på vilket sätt en icke-batteridriven parkeringsskiva är dålig? Nä, jag tänkte väl det, parkeringsskivan är bra som den är. Men om man vill krångla till det kan man tillverka en parkeringsskiva med batterier som vet när du parkerar och självmant ställer in sig som om det var en egenskap man var ute efter i en parkeringsskiva. En total nonsenspryl, om ni frågar mig. Så att bästa Cross-Stich World: det är inte alltid så att det blir roligare och bättre om man gör saker på datorn.

Nåja, så till grej nummer två, ännu mer deprimerande.

2. Kultainen Hirvi ska bli Sale.

HUR tänker man här? Ett originellt matställe i äkta Kaurismäki-anda, funnits på samma adress sedan sextiotalet, får inte förnyat hyreskontrakt eftersom fastighetens nya ägare, TOK, har bestämt så. Istället ska restaurangen få ge vika för en *trumvirvel* Sale! Vilket, ehm TOK-igt beslut, får man minst sagt säga. Jag säger bara, att folk som gör beslut i den här andan, de gräver sin egen grav, de gräver det här landets grav, de fattar fan inte vad de håller på med. Att etablera en restaurang i den här kalibern och med den stämningen innebär årtionden av hårt arbete och förtroendeskapande mellan kunder och ägare. Det kommer inte att dyka upp nån liknande restaurang under de närmaste tio åren, jag lovar.
Jag förstår mig inte på dessa tider, då man å ena sidan braskar för finska värden och att bevara Finland finskt, samtidigt som man inte förstår enkla saker som värdet av att bevara sånt som verkligen visar exempel på pur finskhet. Vad tror man sig att en sån där Sale kan åstadkomma just där? Vad är det för marknadskrafter som styr så till den grad att ett sånt här beslut kan gå igenom? En sån här restaurang är i längden värd mer än vad flera Sale-butiker kan tjäna ihop på flera år. Men man ska ju inte tänka långsiktigt heller nåt mer, man ska köra hårt bara, i full fart mot branten.

Ingen fara med mig

Känslan när man har gjort ansträngningen att ta sig hela vägen till doktorn och hen kollar en i halsen, lyssnar på lungorna och för en runt via labb och huvudröntgen varefter hen, nästan lite roat, säger: "Det är ingen fara med dig. Lite dåligt med vita blodkroppar har du, det är därför du drar på dig flunssor hela tiden, men annars ska du bara vila" och så får man en dag sjukledigt, ungefär som tröst och så går man hem med vetskapen om att man är en veklig ynkrygg.

Nej, nu känns det inte precis bra, inte. Känns tokigt att säga att jag hade hoppats på nåt annat, nån luftrörskatarr, några höga inflammationsvärden, NÅNTING. Men nej, frisk ska man vara, trots att en flunssa knappt hinner läka innan nästa tar vid. Kan inte undgå att tänka på om de gör mig till åtlöje där på jobbet; om de tycker att jag är en lat och feg mes som är inbillningssjuk och fånig? Varför tänker jag så? Vem behöver jag bevisa nånting åt? Jag har en redig flunssa och hör sen. Har papper på att få vara hemma också i morgon. Nånstans ifrån har jag bara fått nån sån där idé inpräntad att man nu borde skämmas om man är sjuk utan vidare orsak. Äckliga arbetssamhälle! Till saken hör också att fysisk sjukdom hos mig ofta går samman med mitt psykiska välmående. Jag börjar fundera på om jag är sjuk för att jag undermedvetet avskyr mitt jobb och har psykisk stress pga det? Jag börjar fråga mig om min kropp vill berätta nånting i och med att slänga av sig motståndskraftskåpan på det här sättet? Och framför allt börjar jag känna mig osocial, som att "jag aldrig kommer att villa gå ut mer", som att "det är sån här jag egentligen är" och som att "nu är det bara att ligga här och vänta på döden." Kloka resonemang.

Italiensk chokladglass

För att jag ska orka laga nåt som innehåller blockchoklad, ska det verkligen vara värt det – annars äter jag hellre bara upp blockchokladen som den är. Nu har jag hittat ett recept som är värt besväret. Det handlar naturligtvis om ITALIENSK CHOKLADGLASS. OMNOMNOMNOM. Man känner sig lite proffsig när man håller på och väger och mäter efter det här receptet. För att jo, ähum, det krävs faktiskt viss köksutrustning för att göra detta, nämligen en termometer, en våg och helst också en glassmaskin. Sådär, nu dalade säkert 80% av intresset för den här glassen. Nå väl, man klarar sig utan glassmaskin också, då måste man bara istället gå och röra om glassen i frysen var tjugonde minut ungefär, har jag hört. Det går säkert bra det också.

Här bjuder jag på en bild av mig själv; sjuk, otvättad och med hattifnattskål. Blir nog svårt att överträffa det där.  Om ni undrar varför det syns nåt vitt på chokladglassen så är det för att jag åt den tillsammans med annan, vit glass. Och mangoglass. Ni förstår det uttryckslösa och samtidigt koncentrerade uttrycket i ögonen; det här är himmeln.

Jubel i tysthet

Idag är jag sjuk, riktigt sådär på riktigt sjuk så jag har sovit mer än jag varit vaken och så huvudet har underliga ljud och jag lomar omkring med plädar då jag rör på mig. Var tvungen att ta hunden ut på morgonen eftersom J hade jobbtur, och hon vågade inte ens kacka, gick bara vid sidan och tittade skeptiskt på mig. Jag måste ha betett mig ytterst skumt, bland annat gick jag långsamt. Ytterst skumt, enligt Mili.
Dit for den fredagen och helgens jobbturer också. Jublar i tysthet. Jag är bra på att va sjuk, jag gillar det tidvis, men försöker att inte vara sådär alldeles öppen med det.

BOTTENDAG

Bottendag, botten-humör, botten botten, urk urk urk! Allt som inte var botten var att komma hem. Sen fort under täcket.
Måste lära mig att a) gå och sova tidigare och b) inte stiga upp onödigt tidigt bara för att bli sur och skriva pissiga inlägg här nedan.

Vänner och ovänner

Det här blir en ganska svår text att skriva, eftersom den lätt kan uppfattas som väldigt arrogant, men: så länge jag kan minnas har jag varit en sån där som blir kontaktad av och ibland till och med umgås mer med människor jag inte gillar än människor jag verkligen gillar. Jag trodde det här var bara inbillning och att de flesta tycker att de har de så; att de går och stör sig på vänner de egentligen inte vill ha medan de saknar sina få, "riktiga" vänner. Men så sa J att det här är nånting som är typiskt mig. Så länge han har känt mig har han sett mig gå omkring hemma och stampa i golven och perkla mig över folk jag inte vill ha i mitt liv, men som ändå, av olika anledningar, tycks vara där. Han tycker mig vara onödigt trevlig mot människor jag inte riktigt gillar, medan jag inte alls kontaktar de jag gillar. Jag har inte riktigt någonting att säga åt den saken; så är det faktiskt.

Jag har alltid nästan lite tyckt synd om människor jag inte gillar, eftersom de stackrarna bl.a. undgår nöjet att vara omtyckta av mig (haha). Genom att vara kiva och trevlig (dvs intressera mig för dem, fråga saker, uppmuntra och skoja) försöker jag nästan locka fram nåt slags bortglömt spöke i människorna, jag hoppas att spöket ska dyka upp och överraska mig och också de själva, och avslöja att det under ytan av irriterande-människa finns en jättetrevlig och spännande typ. Så fungerar det tydligen inte. För:

Efter att jag har varit sådär himla kiva och visat mig intresserad av människor jag överhuvudtaget inte är intresserad av, så föreslår de spontant att "ska vi inte ta en öl i helgen" och jag bara vrider mig och letar febrilt efter nån sanningsenlig bortförklaring i bakhuvudet, men hör mig oftast svara att "javisst, om jag hinner: varför inte". ("Om jag hinner". Mitt livs största skämt.) Eller så bjuder de en på kalas och jag känner mig tvungen att gå eftersom det finns bara fem andra attending (varav två är kämppisar). Människor jag inte gillar tycks ofta vara otroligt aktiva på flera plan; de ordnar och fixar och vill så gärna ha liv och rörelse kring dem, men hör och häpna så verkar omvärlden nästan vara trött på deras hurtiga försök att skapa nåt slags illusion av socialt umgänge i sina liv. Vem är där och förbarmar sig över dem? Svar: jag.

Okej, nu är det en specifik människa jag tänker på. Jag måste skriva lite om henne, för att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är jag ogillar hos henne, men ändå har känslan av att jag absolut inte vill umgås med henne. Hon har ett konstigt bedjande sätt, jag får en känslan av att hon mest är ute efter att utnyttja människor, fast hon antagligen inte är medveten om det här beteendet själv. När hon ordnar kalas, så står det i beskrivningen att "man gärna får bidra med grejer till matbordet", vilket jag i vanliga fall inte skulle tycka att är det minsta girigt eller felaktigt på något sätt; jag fattar nog att folk inte har pengar. Men när det kommer från henne, så rynkar jag genast på näsan. Hon har ett märkvärdigt sätt, som omärkbart nästlar en kring hennes finger; hon får en att gå med på saker man inte vill och hon får en att gå omvägar, att vänta på henne i onödan för att hon typ alltid är sen, hon får en att anpassa sig och säga att "jo, det går bra" och så krånglar hon till allt så att enkla saker blir besvärliga. På något plan förknippar jag det faktum att hon är kristen med det där beteendet, förstå mig rätt nu, jag har ingenting emot kristna i allmänhet och drar inte alla religiösa över en kam. Jag tycker att Jesus kom med många bra poänger för hur man gör sig bäst som människa och behandlar andra. Liksom Buddha, och säkert också Mohammed, eh. Sen är det ju synd att kristna har betett sig så oerhört skit genom historien och att folk utnyttjar sin tro och religiösa läggning för att få grejer och kunna bete sig hur fan som helst. I hennes fall handlar det just om att jag tycker att hon betraktar sig själv som ett barn av herren och som att hon kan bete sig hur som helst och göra vad som helst, eftersom herren ändå har en utvald plats för henne i sitt rike. Hon snackar också ofta om hur spännande det är att se vilken väg Jesus nu har förberett för henne. Jag avskyr den där passiva inställningen till livet; som att man bara kunde glida omkring hur som helst, för att man har nöjet att vara kristen.
Nu har hon hittat på nåt annat projekt på FB till vilket hon har bjudit in massor med folk, även det evenemanget ska man "betala vad man känner för" (så vagt, så elakt) och låter som att det ska vara så roligt och kiva och ojoj vi ska dansa och spela teater och sjunga. Jag frågar mig bara: om man är så icke-tilldragande att man tvingas grunda en öppen Facebook-grupp till vilken man sen själv öser på människor som inte har något val om de vill joina eller inte, varför synar man inte sig själv i spegeln då, först? Varför låter man inte folk själv välja? Varför ska jag nu vara i en situation i vilken jag är tvungen att ta ställning, tvungen att svara: "NEJ, jag är inte intresserad. Tyvärr"?

Och ja, varför är vi överhuvudtaget vänner då, kanske ni frågar er? Okej, vi är enbart vänner för att vi behöver varandras hundvaktartjänster: så är det bara. Jag behöver henne, hon är en bra hundvakt och jag tar också gärna hand om hennes hund, men that's it, ska det vara så svårt att förstå? Har en annan sån vän som också har hund, som mera fattar det här att vi är vänner på grund av hundarna, vi har mycket gemensamt annars också, men hon den här andra fattar liksom att man bör avvakta med människor och lyssna på deras signaler, inte tränga sig på. Hundarna har fört oss samman.

Varför kontaktar jag inte människor jag tycker om då? Ja, eventuellt tänker jag kanske att de människor jag gillar är lite likadana som jag; de uppskattar ensamheten så jäkla mycket så man inte riktigt vågar fråga om man får störa den. Men ibland händer det faktiskt, att människor jag gillar kontaktar mig och vice versa, och DET, govänner, det är guld.