Ponks modeblogg

Det är förresten roligt att se att saker faktiskt förändras med åren. För sisådär ett år sen skrev jag om den där imbecilla trenden med rosa och svart hos joggare och utemänskor. Men vet ni vad, den trenden har litet runnit ut i dikesrenarna. Det som tycks gälla nu är spräckliga mumbojumbo-kombinationer av färger i abstrakta mönster, samt hör och häpna: FÄRGER ÖVERLAG. Roligt att se hur mainstream alltid tar efter trender som föregångarna gick med för flera attans år sedan. Det här till höger är ju en helt tydlig efterapning av vad bl.a. queer-mänskorna i underground-konstscenen klädde sig i för än, ehm, fyra-fem år sedan.

En sån här jacka finns också i butikerna just nu. Konstigt nästan, det är ju en jacka med färgkombinationer som jag rentav gillar. Inte konstigt alls, förresten. Det är bara den tröga modeindustriapparaten som har kommit fatt mig.









JAG FÖRUTSPÅR att nästa trend blir sånt där Citymarket-bling, guldkedjor som hänger över skjortorna, draperingar och sån där billig princess-stil. 2000-talets icke-stil kommer att groteskt upprepas och överdrivas. DESSUTOM kommer punkstilen att gå igen men genom en hårdare variant. En brutalare, MERA VÅGAD punkstil (mer crust) kommer att sprida ut sig: badges över hela byxorna kommer snart att vara överallt, de är ju nästan redan. Även badges på jackor kommer att bli mainstream. Urk, vill inte vara med den dagen.

Influentiska tankar om Halloween

Äntligen, ÄNTLIGEN är det som att lugnet har lagt sig här. Det känns makalöst. Hela veckan har varit som ett skämt, ett SKÄMT, fullständigt. Det känns som att jag har sprungit omkring och letat, än efter halsduken, än efter en väska, än efter näsdukar, salvor, vattenflaskor, you name it. Medan man letar efter en sak glömmer man vad det var man skulle leta efter sen och mitt i allt är klockan tio före arbetstid och så är det bråttom och så är vantarna borta och ja. Ni förstår. När jag har kommit hem från jobbet har nästa rhumba börjat, letandet efter vettiga kläder att ha på sig, andra jobbnycklarna, foundation att måla över blåtira med. Ja herregud.
Blåtiran börjar vara ett minne blått (hoohoho hahahahah hehehe) men influensan däremot inte. Det är en seg jävel, detta. Är inte förresten alla flunssor det, när man kommer opp i åren? Seglivade och trilska. Hur ska livet kännas när man är sextiofem? Borde börja pyssla med yoga och liknande, så man kunde hålla kroppen mera böjlig, mera levande.

Idag ville jag orda nåt smått om Halloween vs Allhelgona men märker att jag inte orkar formulera mig. Mina poänger var i varje fall att:

1. Traditioner är levande och det är säkerligen mer sunt att välkomna nya traditioner än att motarbeta dem - även om de kommer från amerikatt och hämtar mig sig vissa kommersiella intressen. Det är ju inte som att man MÅSTE handla en massa inför Halloween eller tigga godis eller vad det nu kan vara man känner sig tvungen att göra. Inte betyder Alla hjärtans dag heller nödvändigtvis att man måste sätta pengar på en gåva åt sin käraste. Man kan det om man vill, men man kan lika gärna bara säga "Glad Valentin, din gamla stropp, roligt att du finns i mitt liv". Man kan göra sina högtider till vad man vill att de ska vara, har ni hört om ett sånt koncept?

2. Om Allhelgona handlar om att hedra minnet av de som har gått bort och att reflektera över sin egen dödlighet, varför skulle det då vara fel att klä sig i benrangelkostym och dansa kring en pumpa medan man gör detta? Det finns inget "rätt sätt" att tänka på sina avlidna släktingar, det är inte så att allvar och tända ljus på gravar är det enda och riktiga sättet för alla att göra såna saker på.

3. I fall Halloween-konceptet känns hedniskt och fel för er, tänk på era barn, för vilka ljuslyktor i orangea pumpor, fladdermöss och spöken alltid kommer att förknippas med den här högtiden. Det är inte så att era traditioner är av mer vikt än era barns, bara för att de har råkat bli födda under en tid då en gammal tradition har slagits samman med en ny.

Det var ju liksom morgon

Det var en riktigt fin och givande dag idag. Ville bara säga det. Morgonen var hemsk, men det var ju liksom morgon, vad förväntar man sig?
Tänkte häromdan att den värsta stunden om dan är stunden innan man ska gå på jobb. Inte när man väl är på jobb, alltid stunden innan. När man sitter där o spänner sig och vet att man snart måste iväg. Satan i helvete vad jag hatar dessa stunder.

Ja men glad hallåven.

Snyt, host, snörvel. Kontaktlinser som bränner, strumpbyxor som hänger i grenen, ett jävla JÄKTANDE hela tiden. Tiden som aldrig räcker till, vad är det här för ett jävla skämt till tillvaro? Jag HATAR det här.Satan. Hinner inte ens föra slut det här resonemanget, för att hejdå små gulletuttar, nu ska jag på jobb. Två timmar tidigare än vanligt ska jag dit, och PYNTA FÖR HALLOWEEN. Ja, ni läste rätt. Det ska PYNTAS nu, dvs ritas pumpor från färdiga schabloner, klippas remsor ur sopsäckar, you name it. Jag ska ta kameran med, så att jag i varje fall får nånting ut av det här. Nånting som är mitt. Satan.

Sjukdag

[Första inlägget på evigheter som inte handlar om mig och min blåtira]
Känslan av att vara sjuk, den är mångfacetterad. Har ibland svårt att skilja mellan känslan att vara fysiskt och psykiskt sjuk, dvs förkylningen kan krypa på en likt ett psykiskt illamående. Inte gör det saken bättre heller att jag fick flunssan i samband med grym baksmälla och inte kunde identifiera den förrän en dag senare. Man återhämtar sig liksom från en grym krabbis och inser att grymheten delvis låg i en förkylning.
NÅ VÄL. Livet går väl vidare. Jag har idag varit sjukanmäld så jag har inte gått på jobb, vilket passade mig utmärkt, vilket ytterligare spädde på den där angstiga känslan av att såna där "normala" arbetsmiljöer kanske ändå inte är för mig. Så här har jag suttit och känt mig sjuk på många olika plan. Tänker ibland också att det är helt naturligt att en människa som kan känna en sån otrolig entusiasm över små simpla saker, också kan känna sig så totalt på bottnen bara någon dag efteråt. Så funkar det bara. Allt jämnar ut sig. (Skillnaden mellan att vara 25 och 35 är också att man för tio år sedan kanske skulle ha varit i panik över att man eventuellt har en personlighetsstörning, är "rubbad" och behöver hjälp, men att man nu bara resonerar som att "äh, så funkar det.")
En sak var jag dock säker på idag, och det var att det enda jag vill ha i matväg är stekt fisk, potatismos och ugnstomater på stjälk. Sådana idéer kan man få när man är lite psykiskt instabil, att det finns enstaka utpekade maträtter som skulle göra saker avsevärt bättre.

Vi har det bra

Sådär passligt till Halloween

Jag och min blåtira mår alldeles utmärkt. Tiran har dessutom expanderat och spridit sig ner över resten av ögonlocket. Skulle det inte vara så fruktansvärt tufft detta, att jag har mitt livs första blåtira som jag dessutom har orsakat åt mig själv, på ett dansgolv, som 35-åring, så hade jag naturligtvis skämts. Men icke. Muskelvärken, halsonten och snuvan har det också riktigt lajbans just nu. Det blir till att parkera sig i soffhörnet och försöka förbereda sig på det där som kommer i morgon igen, alldeles för snabbt, måndag, sån dag.

Totalt Jävla Bäst

Igår var så jävla bäst att det är helt sjukt. Det var bara helt perfekt. Alla som var där var där och allting som hände, hände. Idag har jag blåtira, skrapsår, sjuk käke, bula i pannan och nåt blaj i höften, jag minns att jag föll igår men det gör liksom inget. Jag minns en konstig smärta som på ett flippat vis kändes behaglig. Jag såg Totalt jävla mörker. Det var totalt jävla bäst. Det går inte att förklara när nånting bara funkar. Igår var det kanske mest den där otroliga känslan av att musiken far igenom hela kroppen, att allt man vill och måste göra är att rent maniskt flippa runt, dansa, härja, bli skuffad, falla omkull, bli uppdragen av hjälpande händer. Ut ur askan, in i elden. Det var en sjujävladi kväll igår.

Kiitos elämä

että saan olla minä. Totalt jävla bäst.

Jag KAN ju inte med barn, men nu måste jag kunna. Så mitt liv.

Alltså milde tid, jag är så TRÖTT. Så full av mänsklig, jävla utmattning och trötthet, inte på något sätt en obehaglig eller outhärdlig trötthet, utan bara en sån där efter-jobbet-trötthet som jag antar att är helt acceptabel. Idag var dessutom vår ordinarie eftisledare sjuk, så hela drösen ungar var typ upp till mig att ta hand om. En fick dåndimpen och tryckte in sig bakom en soffa, en annan grät stora krokodiltårar över att hen inte fick fler kex, en tredje sjöng sånger om prutt och död, en fjärde och en femte ville med VÅLD sitta i ens famn. Jag förstår inte mig själv. Hur hamnade jag här? Jag som inte kan med barn, jag KAN ju inte med barn, men nu måste jag kunna. Så mitt liv. Och nån liten jävel njuter av detta, av utmaningen, av att få lära känna såna där komplicerade små halvt utvecklade hjärnor, få följa med hur de funkar.
Idag var det en liten kille som hade haft födelsedag och som hade fått en present av en klasskamrat, nån slags skjutmojäng av plast. Killen var så förtjust i sin present att han fullständigt omfamnade plastfodralet med en entusiasm jag sällan skådat, han såg på grejen med kärleksdruckna ögon och utbrast: "jag ÄLSKAR den, ÄLSKAR!" Det är såna stunder man bara smälter lite inför.

I morgon: TOTALT JÄVLA MÖRKER!!
Jag är så smärtsamt medveten om hur jag beter mig just nu: som en sån där fåne som jag inte ville bli, en som hankar mig igenom veckorna och sen DYRKAR helgerna. Så skulle det ju inte bli. Dessutom skulle jag ha tid att göra en massa om eftermiddagarna.
Men jag skyller på att det är lite nytt allt ännu. Nog tar det sig, detta.

Inte idag heller

Vi provar igen, torsdag klockan 11.26. Det stör mig att jag aldrig tycks ha oändligt med tid. Tid, men inte oändligt. Okej, nå nu ska vi inte sträva efter det ouppnåeliga. Nehej, jag orkar inte skriva nåt idag heller.

Rekord i intressanthet

Inser mer och mer att det är den här tiden som kommer att bli min "bloggskrivartid", dvs klockan elvish, timmen innan jag går på jobb

Okej, så satt jag ut den tiden. Det hände för mycket i min epost, så det blev inget skrivet den här gången. Alltså milde tid, vilken intressant och händelserik blogg detta är!

"Jag är rasist, och..."

Förra lördagen demonstrerade man mot invandring i Perno, samtidigt som motdemonstrationen Karneval mot rasism höll låda på andra sidan sandplanen. En grej som jag inte kan få ur mitt huvud: en skylt från Rajat kiinni-demonstrationens läger, på vilken det stod "Rasismi on realismi". Kan inte sluta tänka på hur fel ett sånt påstående är. Man försöker få ordet rasism att bli ett förklarande ord, likna det vid realism; resonera: "om vi inte är lite rasistiska här nu så slutar det illa". Alltså, man vet inte vad rasism egentligen betyder. För om man hade vetat det, hade man knappast gått omkring med en sån skylt?
Jag tycker det är så sjukt oroväckande och obehagligt att man kör med en sån där retorik i vilken rasism blir en slags inställning, en ideologi som man inte ens förnekar att man följer, man kör alltså inte med retoriken "jag är inte rasist, men..." utan man kör helt kallt på med ett  "jag är rasist, och...". Om en ideologi i vilken människor grundläggande betraktas som högre och lägre stående får fotfäste – ja, vart tusan är vi då på väg?

Rasism betyder, enligt wikipedia (jag är inte akademiker nu mer så jag får göra sånt här som att hänvisa till wikipedia):

ett system av föreställningar, tro och förfaranden som baseras på en världsbild eller ideologi där människan är uppdelad i separata och exklusiva biologiska enheter som kallas raser.

Enligt rasister kan man med andra ord bedöma människor efter vilka de är, inte efter vad de gör. Även om man i princip vet det här så tycker jag ändå att det är lite upplysande, så vi fortsätter:

Den biologiska rasismens ideologi innebär en tro att individer i en ras delar en uppsättning av karakteristiska egenskaper, förmågor eller färdigheter, att drag av personlighet, intellekt, moral och kulturella beteenden ärvs och ofta också att detta arv innebär att raser kan rankas som medfött överlägsna eller underlägsna andra. Med denna tro som utgångspunkt kan skillnaderna mellan de mänskliga raser påpekas och användas som utgångspunkt för att rättfärdiga diskriminering.

Såna här saker gick man alltså och skyltade med i Perno i lördags. Kan dessutom inflika att stämningen var väldigt obehaglig och att vi instinktivt sökte oss bort från motdemonstrationen efter någon halvtimma. Skulle kunna orda mera om problemen med såna här tudelade demonstrationer i vilka stängslen på förhand satts upp och kravallpoliser lurar i buskarna – det är som på förhand upplagt till strid och jag finner det svårt att se hur nånting produktivt skulle kunna födas ur ett sånt sammanhang. Samtidigt är det ju väldigt viktigt att motdemonstranter är på plats och visar att ett "stäng gränserna"-tänkande inte är på plats.

Som vanligt och inte vanligt

Ja här sitter man då och allt jag nånsin drömt om att skulle kunna hända har typ hänt. Jag har skrivit låtar, dom blev okej, dom var i teven, nu vet folk och jag själv att det bor musik i mig, punkt slut. Det är en konstig, imploderande känsla den här – att något som levt med och hos en i så många herrans år nu har materialiserats och finns inspelat. För allt är ju som vanligt, det enda som inte är vanligt är att jag nu är den där typen som gjorde dokumentärmusikal vilket har lett till att en del har tagit kontakt och telefonen plingar till med jämna mellanrum och ja, är inte van vid att hantera något som har gått bra och som jag själv också täcks stå bakom, helt enkelt. Jag svarar klyschigt: "det var roligt att höra". Sen häver jag i mig plättar och sylt. Misslyckanden eller tafatta halvhjärtansförsök, dom hanterar jag sen å andra sidan galant. Dom kan man älta och gräma sig över, oändligt. Ingen kontaktar en nånsin för att man misslyckats, säger "ledsen att det gick sådär". Eller dunkar till en och utbrister; "medioker text du skrev häromdan. Jaja, så är det ibland". Misslyckandena och de halvhjärtade försöken är man helt ensam om, så man får klappa sig själv och säga att jaja, jag kan bättre.
Nu är det i alla fall som att nån form av plattform har skapats, från den breder det ut sig rangliga hängbroar lite hit och dit – jag kan gå lite hitåt och jag kan gå lite ditåt, men det handlar högst antagligen om musik.

Post-premiärmeininki:

Fyra friend requests av finlandssvenska gobbar. Ett other-meddelande som innehåller propaganda om läsnäolo och global wellbeing. "Titta på det här. Och det här." Www.jag säljer new-age-strunt.com.
Så det är såhär det funkar.

Stunden då man mitt i allt förstår sig på sin hund

Hon är en sån där som vill ha "10 i allt". Söker efter ständig utveckling, letar efter råd för hur man som hund som bäst ska göra för att leva i denna människornas värld, typen som läser alla självhjälpsböcker. Gråter ut i avsky över att ha misslyckats, över att aldrig tycka sig kunna begripa hur man svarar på de stora hundfrågorna; "vad gör vi här?", "var kommer maten ifrån?" och "hur hänger det här ihop egentligen?" Ömkar sig under grym prestationsångest. Vilken hund! Tänk på vilket allvar hon tar sin hunduppgift!

Angående det här med Aldén...

...och hans olyckliga uttalande om den ytliga kvinnodominerande bloggosfären: Varifrån får han idén att det är kvinnorna som ska "locka" männen till en värld som de gjort till sin? Bloggvärlden har väl alltid varit lika öppen för män så som kvinnor. Det har alltid varit fritt fram för männen att skapa sina traktorbloggar vid sidan av mejkbloggarna om dom hade velat det. Men dom har inte gjort det. Latmasks.
#omdetärsåhärviresonerar

Dokumentärn, nu ärt den härn

Nå det där behövde man ju inte skämmas över! Väl? Jag var så nervös så hjärtat slog tredubbla slag när jag just äntligen skulle få se dokumentärn i sin helhet, och det samtidigt som den går online för alla andra. Jag höll på att kacka ner mig, men sen lugnades jag ner av... min egen stämma? Ursäkta hickupsen här. Det är bara så ovanligt för mig, att verka vettig. Redaktörn hade ju min själ nästan fått mig att verka sympatisk! Man får lyfta på hatten.

[Femton minuter senare sen jag övergått till att vara ett självgott moln av Lotta-mos som tumpar omkring som ett fyllo från vägg till vägg] Sen betydde det ännu mer att [nu hulkar jag här att] PAPPA, av alla skrev ett sms och skrev att han är en stolt farsgobbe [föreställ er hur jag står på huk-knän och snorar av lyckogråt]!! Herregud vad glad man kan bli i gamla dar över att föräldrar uttrycker stolthet över en. Rikit hullut! Okej, nu ska jag lugna ner mig. Det går över, det går över.

Nutidsångest: musiken

Gjorde en sista-minuten-ansträngning och laddade upp alla låtarna så som dom låter i min sängkammare (dvs VÄLDIGT roughly mixed) i en playlist på Soundcloud. I kväll i dokumentären låter det lite annorlunda, det är inte så spretigt och varje låt har en tydlig "ledarstämma" som går i bräschen för varje låt. Det blir så när man överlämnar sina spretiga och abstrakta vedhögar till professionella – dom kommer tillbaka som symmetriska färdiga-att-bo-i-fågelholkar. (Symboliken?).
Nå väl. En dag ska jag ännu själv bemästra tekniken att få skit att låta som grejer här hemifrån. I väntan på den dagen.

Något annat än vinterjackor

Blev vänligt uppmuntrad till att skriva om något annat än fula vinterjackor eftersom det kommer att länkas till den här bloggen från andra ställen i morgon. Det rör sig naturligtvis om dokumentären Nutidsångest som jag gått och haft klåfingrarna med i, musik kommer det bli och min nuna så till den grad att ni alla snart kommer att vända huvudena bort i fall ni ser mina sneda framtänder ännu en gång. Skämt å sido, det är väl högst antagligen mest jag som känner såhär inför att se mig själv liksom överallt varje dag. Vet inte hur ni andra känner inför att se er själva på foto/film? Jag får i varje fall ett grymt behov av att gå nånstans och dra ett skynke över mig, göra om allt, byta identitet och börja arbeta som grävande journalist.
Nej, det är väl inte riktigt plats för självkritiska funderingar såhär kvällen innan premiär. I morgon fredag ska ni bänka er inför kanal 5 klockan 20.00 för då kommer jag att sjunga så hjärtanen brister i hela 28 minuter! Och talar gör jag också, allting in på huden otvättat och purt! Är jag intressant nog att uppehålla en hel publik i så många minuter? NATURLIGTVIS.

Här får ni ett till smakprov med video från skog och mark, med en melodi och harmonier som jag verkligen uppriktigt gillar. Låten kom till en morgonnatt, början-orden bara fanns där och bakgrundsknäppet, den skrev sig själv denna kan man tycka. När det blev besvärligt med texten gick jag ut med hunden och sen skrev sig resten. Minns till och med var jag gick när orden "ingen ser mig, ingen vet var jag går, här har jag traskat runt i fyra år, jag såg en stjärna falla ner igår" kom till mig – jag brakade genom snåren bakom Koroinen mellan ån och promenadvägen (där finns en hemlig, nästan igenvuxen stig, så vet ni det) och hamnade plita ned orden på baksidan av ett skrynkligt kvitto. Man går aldrig pappers- och pennlös när man har låtskriveri på gång. I det här sammanhanget är det lite olyckligt att själva början-strofen till sången faktiskt blev aningen falsk, antar att jag inte hade tålamod att ändra på det när jag väl märkte det, det är fruktansvärt med mig när jag inte ens har tålamod att slipa på sånt som skulle placera mig själv i ett bättre ljus. Det här med sång är heller inte min starka sida (ingen ironi) men jag har typ gjort vad jag kan. NÅMEN VETTNI DET BLEV HELT OKEJ detta, nu ska vi inte vara kritiska.

Fy fan för dessa vinterjackor

I ärende av stoppabyx-inhandling besökte jag en av våra vanligaste klädbutiker igår. Min första tanke: tänk att sånt här ännu finns! Min andra tanke: VAFAN GÖR DOM HÄR FULA JACKORNA I VÅRA BUTIKER? Får närmast sammanbrott av tanken på att sånt här är accepterat, utbrett och gängse, att man sätter hårt intjänade pengar på rockar som ser ut som uppstoppade soppåsar att gå omkring med. Det övergår min förståelsehorisont hur nån helt sonika kan gå omkring och känna sig naturlig, okej och till råga på det, MODERN i dessa avträdeshögar till kläder. FYFAN vad fula dom är!

Urk

Det blir höstlov nu. Jag är så trött att det rinner dregel nedför mungiporna och skum ut ur näsborrarna på mig. Jag kan enbart ligga under filt och utstöta enstaviga läten. I morgon ska jag ut på möten och prata i radion och fan vet jag vem jag är.

Idag

1. sov till klockan fyra (16.00!) och glömde dricka kaffe. Undrade vad spränghuvudvärken berodde på vid sjutiden och fick bälga i mig en kopp sådär på raken.
2. Det var roligt igår. Hamnade på crazy enhörningsfest med regnbågs- och ponnytema hos fyrtiåringar och sen vuxenfest hos tjugoåringar. Vafan har ungdomar för fel nuförtiden? Kan inte festa, bara lurva sig i soffmöblemang och lyssna på bakgrundsmusik.
3. Har ätit en massa syndig pizza. Flera bitar. Alldeles för många bitar.
4. Såg en dokumentär om en elak miljardär. Dör? Miljardör? Miljardär.
5. Somnade i soffan.
6. Hunden var nöjd och doftade annans parfym, eftersom den spenderade natten hos A & N.
7. J har börjat spela LOTRO igen. Häftigt.
8. Det blir jobb i morgon igen.
9. Den där dokumentären.
10. Äppelcidervinäger is the shiz.
11. Tänk om det hade blivit sommar nu istället för vinter.
12. Man borde gräva jordärtskockor innan dom plogar opp hela åkern.
13. Gonatt.

Iiris Viljanen - Årstavikens Strand

Ville bara påpeka innan jag glömmer det – det här är next level shittii. Sånt här görs, just nu, av mänskor ur vår generation. Det är så jävla fint och berörande så jag blir helt försyrad i skallen. LYSSNA!

Till och med kommunister duger när dom är på teven

Veckan har krupit fram mot sitt oifrånkomliga mål: fredagen. Och den här fredagen kommer även jag att kunna utropa TGIF!! Hur dumt känns inte det?! URDUMT. Men fantastiskt. Inkluderande. Så värt det och allt det där.
Det störde mig här om dagen att jag inte längre är sådär jätte-anonym i den här bloggen och att jag nu väldigt gärna hade haft lust att stjälpa ut alla de iakttagelser och analyser jag skulle ha att komma med när det gäller att jobba i dagismiljö, men jag vågar ju inte! Eller, tanken på att mina arbetskamrater skulle läsa vad jag skrev om jobbet här känns helt enkelt inte bekvämt överhuvudtaget. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den saken. Kanske skriver jag ner grejer nån annanstans och ger sen ut dem i en BRAKAROMAN så det sjunger om det. Hah! Knappast. Eller så hittar jag på en anonym blogg som bara mina närmaste vänner får läsa. Det känns heller inte särskilt lockande, för jag vill ju fortfarande att det här ska förbli en någorlunda aktiv blogg på vilken jag ska kunna känna frihet att skriva vafan jag vill.

Så att, tills dess att jag vet hur jag ska fortsätta med det här tänker jag orda litet om mitt andra jag som har medverkat i en musikaldokumentär som kommer att gå på Yle 5 nästa fredag. Det här är väldigt omvälvande för mig; jag är utlämnande (kan jag vara annat?) och jag sjunger och åbäkar mig något alldeles förfärligt. Dessutom är jag så samhälls- och konsumtionskritisk att mina kapitalistsläktingar kommer att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när dom inser vad den här greenen har på hjärtat. Nå, men vet ni det SKITER jag i, egentligen. Teven har fortfarande en ovedersäglig makt i det här samhället, och till och med kommunister duger, när dom är på teven (nästan). HÄR hittas en låt som jag kan leva med.

Ingenting är sig likt

Urk. Jag skulle villa skriva så mycket men jag är så himla, jävla in i själen obotligt trött. Mitt i allt har min tillvaro förändrats så att jag går på jobb, varje dag, jobb-hem, jobb-hem, och sådär går en dag sen. Jag är alldeles perplex inför det hela. Det känns som att jag har förflyttat mig tillbaka sju år i tiden då jag var skolgångsbiträde i Helsingfors, spenderade tid med lustiga små barn och kämpade för att verka vara sådär vuxen, balanserad, lugn och vanlig. Nu är jag likadan, på mitt nya jobb som eftisledare. Det är barn överallt, hela tiden, barn som frågar, barn som bråkar, barn som är söta, barn som är irriterande, barn som sitter i famnen, barn barn barn. Försöker säga saker som jag tror att man ska säga, försöker vara vettig men ändå mig, ändå normal, ändå sån där som jag tror att jag förväntas vara. Fast jag ju inte är det, inte på någon som helst nivå. Den där uppfostrande skolomgivningen försöker med våld göra alla likriktade och uppfostrade. Jag tänker ibland att världen hade kunnat se så annorlunda ut om bara jag och mina gelikar hade fått bestämma. Allt hade varit mer tokigt, mer spännande. Men nåja. Inte ska jag komma och säga något om vad jag tror att är bäst här i världen. Det vet jag ju inte.

Tänk att jag jobbar 4–5 timmar per dag, inte mycket alltså, ändå är jag helt urbota utslagen och trött när jag kommer hem. Inte av själva jobbet precis, men av den där psykiska påfrestningen av att vara nånstans som inte är hemma. Jag kan inte slappna av när det finns andra vuxna i närheten. Undrar ibland om jag överhuvudtaget orkar med sånt där. Eller jag orkar ju, men jag blir mer genomskinlig, mer stirrig. Samtidigt lycklig över att igen ha nån form av rutin. Det är många saker på en gång.
Jaha, det känns som att jag inte kommer nån vart med det här inlägget. I varje fall: det blir nog bra det här. Jag ska samla mina erfarenheter och försöka sammanställa dom till något vettigt. Åtta månader till bara, hehe. HAHAHAHA.

Mandas sista resa

Nu är jag så ledsen SÅ LEESEN så LEDSEN, så ledsen, för hörde just att mina föräldrars hund Manda som jag postade bilder på här om dagen ska föras på sin sista resa på måndagen. Den har alltså cancer i lymfkörtlarna, hade blivit dåligare under helgen, äter fortfarande men vill bara gå riktigt korta sträckor och det är nu bara onödigt att dra ut på en hunds lidande. Det är så ledsamt! Så ofrånkomligt och naturligt men samtidigt ledsamt, tänker speciellt på hur goda vänner Manda och Mili har blivit och hur Mili kommer att leta efter Manda nästa gång vi åker dit. Och så kan man bli ledsen över att dessa hundar förstår så lite och att deras värld måste vara som en korg med lottobollar som dras upp i slumpmässig ordning, utan mening eller logik. Jag är så glad att jag fick se den ännu en gång, men ändå. Må den komma till kotthimlen i vilken det rinner korvar i vattenfallen och där bollar, käppar och trasor ständigt bepryder dess stig.

Tillfälligheter

Hela dagen lorvade på som i ett parallelt universum. Klockan ÅTTA TJUGO (JAA!) befann jag mig i ett pyttelitet lärarrum bortom Nylands- och Tavastgatan för att snart ha förflyttat mig till en liten klass med nyfikna små ögonpar som subtraherade körsbär och satte ihop bokstäver till ord. Jag hann knappt ens se på klockan förrän den var tio och sen tolv och snart ett varpå jag fortsatte till elevernas eftisverksamhet ett kvarter därifrån. Hade väl hunnit vara där någon timme då nån form av förman ryckte mig i armen och undrade om jag var intresserad av mera jobb, närmare bestämt av ett vikariat som skulle hålla på till slutet av maj. Jag blev alldeles paff, men samtidigt upprymd av tanken. Det kändes bara så konstigt att befinna sig på ett ställe som var alldeles nytt men som samtidigt tedde sig så självklart och på något sätt bekant. Jag insåg att dessa evinnerliga sommarläger med "specialbarn" har gett mig en hel del dold kunskap som jag inte ens har reflekterat över innan; att man till exempel inte finner det konstigt att åla sig in under ett bord för att försöka övertala pöjk att komma och äta mellanmål, eller att lugna ner annan pojke som är upprörd över bara tanken på att slå sin kompis. Eller att man ser det som den mest naturliga sak i världen att trösta en flicka som är oförklarligt rädd för tuppar. Jag har ännu inte tackat ja till jobbet, men gör det antagligen i morgon då jag ska dit igen.
Konstigheter, konstigheter.