"Snart kommer min tid". Så i reven heller.

Idag är jag lite småupprörd på omgivningen (igen) vilket underförstått naturligtvis betyder att - jag är småupprörd på mig själv. Det är samma saker som förra året - skisser och grejer som ligger och väntar på att man ska ta itu med dom. Och inga ursäkter för att inte göra dom. Avslagen ansökan om bostadsbidrag för att jag är studerande vilket i princip betyder att jag har rätt till bostadstillägg men att jag inte kan få det. För att det är sommar, typ. En känsla av att kroppen lägger ner när man med en viss möda tar sig ned för trapporna och försöker läsa listan i tvättstugan. Svart i huvudet så man knappt nåt ser. För mycket kaffe, för litet aktivitet. Kontrast mellan betong och att man ska kyssa den man älskar. Samma saker varje år. Lite uppgiven? Lite uppgiven. Men ändå hoppfull. "Snart kommer min tid". Så i reven heller.

Wurst

En tredje (och förhoppningsvis en sista) tysk-grej. Det här med vad allt kostar. I Tyskland kostar allt si och så, i Finland är allting fruktansvärt dyrt, så dyrt så tyskarna ibland tvingas vända blicken bort från sånt som ölpriser och liknande.
I Åbo var i veckan nån slags matmarknad med mat från hela Europa. Så klart hittade vi också Bratwursts där, och fick höra hur otroligt det var att en Bratwurst kan kosta fem euro, då den i Tyskland endast kostar två. Att det kostar lite att frakta korvarna hit också, var ett argument som man inte alls lät sig höra på eller förstå. Ein Bratwurst soll aber 2 Euro kosten.
Vissa säger att det går så ekonomiskt bra för Tyskland, eftersom alla tänker på ekonomin, räknar pengar och gör budget hela tiden. Jag är nästan beredd att tro på det där – i alla fall i det stora hela. I Tyskland är man bra på att organisera, då är det inte så konstigt att folk också kan det här med att organisera sina egna affärer. Det gick inte en dag med mina tyska vänner utan att prisförhållanden, pengar och hur man sparar dem skulle diskuteras. I mig bor också en liten ekonomisk tysk som gärna håller lite koll på ekonomin och alltid väljer det billigaste alternativet, men detta att vara på semester fortfarande ständigt snacka om pengar och jämföra priser – det gick så småningom aningen över gränsen till vad jag kunde förstå och stå ut med.
(Märker ni på min svenska att jag nyss snackat tyska? "Gick så småningom aningen över gränsen till vad jag kunde förstå och stå ut med". Såna där meningar liksom!)

"Det är nu int så allvarligt"

Jag ska fortsätta svamla om tysken och identitetsbildande. Den som inte orkar kan trösta sig med att det här nog snart går över, men just nu ligger jag mer eller mindre sömnlös och funderar på tyskhet.
Det var ännu en händelse som jag inte kan låta gå förbi utan att skriva om den; nämligen "kaffekoppsincidenten". När vi en morgon bjöd på kaffe och dukade fram en muminmugg och en svart Queen-mugg, så blev den här tysken igen alldeles om och till sig och uttryckte sådär halvt på skämt/halft på allvar ett klagande läte som lät ungefär "vad ÄR det här för ett ställe vi kommit till egentligen?!" (han tyckte tydligen inte om Queen). Tilläggas skall då att den här människan, vad jag fick erfara, är YTTERST mån om sitt eget uttryck och vad han står för, och YTTERST medveten om hur man bör vara och vilka prylar man bör omge sig med om man ska innefattas av hans krets. Det enda jag för stunden fick ur mig var "Det är nu int så allvarligt".

Jag har då sällan upplevt något liknande; att nån vare sig negativt eller positivt skulle kommentera en kaffekopp man har. Okej, om man hade kommit till något temahem för Iron Maiden eller nåt sånt där uppenbart retroställe eller vad vet jag - då hade jag kanske höjt på ögonbrynen inför en Bratz-mugg. Men HEMMA HOS NÅGON. Jag har då min själ druckit kaffe ur Andelsbankmuggar, ur golfmuggar, ur "Daddy is the boss"-muggar, ur slitna Marimekkomuggar och alla tänkbara muggar utan att nånsin ha funderat på muggens eventuella lämplighetsgrad i förhållande till platsen.
Jag kan inte för mitt liv begripa hur man kan vara så mån om att omge sig med rätt saker, med rätt musik då framför allt (för den här muggen refererade ju då igen till musik), hur man kan vara så hopplöst bortkollrad i livet att man tillåter sig uppröras av sådana saker.
Nån gång i mitten av 2000-talet bodde jag tillsammans med en dansk tjej som också hade ett väldigt tydligt uttryck - en vintagestil som hon inte gav vika för ett enda ögonblick. Jag tyckte redan då att det var töntigt, på ett sätt lite beundransvärt men samtidigt så desperat - att forma sitt liv kring ett enda uttryck och enbart äta ur tallrikar som på något sätt tilltalade den egna smaken. Den här tjejen talade i en orange telefon och jag lekte ibland med tanken på hur illa hon säkert skulle ha att vara över att måsta tala i en ful metalltelefon eller nåt sånt där (det var ännu slangtelefonernas tid i Danmark på den tiden). Jag tyckte det var roligt att öppna dörren till hennes rum för det var lite som att skåda in i något slags museum för 60-talsprylar.

Jag ska ännu avsluta med ett citat ur Spanarnas midsommarprogram, som dels handlade om återanvändning och nygamla saker:

"Nostalgi börjar bli som en överutnyttjad naturresurs, lite grann i stil med olja eller torsk. Det finns inte mer gamla, kära saker att återanvända för tredje, fjärde gången. Allt det fina man kan känna saknad efter eller ta upp, det finns ju redan där på affärshyllan, det dyrkas redan av hipsters på internet, vad ska man ta?"

Pimpad tyskbil

Nu ska jag skriva ytterst lite om mina erfarenheter från mina senaste gäster.

Dom hade pimpad bil. Alltså på riktigt - sådär fixad. Jag kom på att det säkert är väldigt tyskt, det där att vara mån om stil och utseende, mån om rätt stil och utseende då, för all del. Jag tyckte å ena sidan att det var trevligt med den där bilen, men å andra sidan blir jag alltid lite rädd när mycket tid har lagts ner på något så oväsentligt som en bil. Det är liksom andra problem som lurar i mossen där då, tänker jag. (Det var det också, men det ska jag inte ta opp här).

Sen var de båda som fastnaglade vid början av 2000-talet, från kläder till mat till musiksmak. Jag har nog sällan upplevt nåt liknande - kanske det är vanligt, vad vet jag. På vägen upp från Vessö till Åbo lyssnade vi på

1. Musik från eget inspelade mix-CD-skivor. Sådana har jag inte sett sedan jag själv slutade använda dom nån gång år 2004.

2. Bland annat Pearl Jam, System of a down och Queens of the stone age. Jag tänkte också på mig själv, men på ett liv som jag förlängesen lagt åt sidan. Det var väldigt konstigt. Jag lade också märke till att de inte lyssnade på en enda kvinnlig artist, vet inte om det var ett sammanträffande, men ändå.

Sen: ju mer vi talade kom det på nåt sätt mer och mer fram att de krampaktigt håller fast vid det som de en gång lärde sig att var bra och var bra av vissa orsaker, liksom bra för att det var rätt, det är jävligt underligt det där. Att man liksom håller fast vid nån sån där stil och ett slags uttryck som då gjorde en till vad man blev. Men varför har man inte gått vidare, frågar jag mig? Man kan ju ändå fortfarande vara samma mänska, även om man utvecklas. Som det var nu verkade dom inte ens speciellt nöjda med att ha fastnat i år 2002, ändå skulle det prompt återupplevas. Kanske det bara är Tyskland, tänker jag sen? Kanske man i deras kretsar antingen är en superframgångsrik karriärmänniska som lyssnar på klassisk musik och Coldplay, eller så tar man liksom starkt avstånd till skiten, är tvungen att basunera ut att man är nånting annat. Det förvånar mig ibland hur framåt vi är här i Norden, hurdan överblick jag tycker att vi har över grejer. Men kanhända har vi inte alls det. Nog finns det ju många här också som fullständigt gräver sig ner i nostalgi.

När jag sa att jag gärna lyssnar på Cats och andra musikaler och när J sa att han har en Pet Shop Boys-skiva i hyllan, så såg den där pojkvännen rent illa berörd och äcklad ut, som om han hade svalt fel pastill. Hur kan man gå omkring och döma andras musiksmak? Inte är ju musik avgörande för hurdan mänska man har att göras med, inte är musik lika med nån slags ståndpunkt överhuvudtaget, det är bara ljud. Och hur kan man vara så säker på att just den musik man själv lyssnar på är så förbannat korrekt på alla sätt? Man kanske har missat något, det finns ju attan nya saker att upptäcka hela tiden, överallt. Nej, jag blev så paff, det var igen en så jäkla förlegad attityd att ha bara.

Nå, det var ett bra besök ändå och vi hade tidvis jätteroligt. Och min gamla vän var precis lika underbar som förut, vi kom lika bra överens och jag saknar hennes iakttagelser i mitt liv, faktiskt. Hoppas hon flyttar hit, av nån anledning!

Bildsvada från Åland

Har alltså spenderat en vecka på FDUV:s läger på Kyrkogårdsö i Kökars skärgård, Åland. En upplevelse jag sent kommer att glömma, och så mycket båtfärd så det hade räckt för ett helt liv. Jag hade gärna skrivit mer om mina intryck från Åland överlag; hur jag tycker att de flesta där verkar spritt språngande havsgalna på nåt sätt; det är som att havet och det att vara omgiven av vatten nog gör nåt med folk som vi landbundna inte helt kan greppa. Det blir en massa prat. "I alla fulla fall...". Det var ett jäkla hålligång med telefon hela tiden. Som att när man har telefon så ska man prata i den. Sen är allting lajbans och skoj och så jäkla pittoreskt och kvinnorna är SÅ kvinnor och intresserar sig för heminredning och att sälja märkesläppstift, karlarna är rediga arbetskarlar som har sju husbyggen på gång. Och så skriver man förteckningar om släkten och hur långt bakåt den går.

Men överlag; I liked it!

Lådliknande restaurang på Kökar

Detta lär vara Föglö (eller eventuellt Vårdö som hör till Föglö, tror jag)

Däckhäng

Vart månne Skarven är på väg?

Mariehamn. Jäkligt underlig stad, som om den var på skämt. "Här har vi en CD-butik. Ja... höhö. Liksom. Vi säljer CD:n. Mest på skämt förstås. Jag och min kollega här är bara statister".

Lemströms kanal. Lemströms! Gustav Lemström? Eller Harry kanske? Allt på Åland känns väldigt lokalt på nåt sätt. Som om alla ar varandras farbröder eller sysslingar.

Lite så som jag föreställde mig Åland. Rödmylla och pittoreskt så ini h. Blomuppsättningar och slitna trappor, repvävda mattor, ankare. pelargoner, flaggor. Det här var ett grillhus.

Båtgaraget med postlådor på Kyrkogårdsö (fast man skulle helst inte lämna posten där, "jag glömmer antagligen att ta den så det är bättre att du tar den till Galtby". 

Inne i båtgaraget

I saw the sign. Opened up my eyes I saw the sign.

Pittoreskt inomhus på Kyrkogårdsö.

Ella-vovven

Lite gamla båtskrällen på Kyrkogårdsö

Det högsta berget på ön (?). Hit gick jag upp en kväll och talade så mitt hjärta vältes ut på en plåt. Alla smalt.

En mer eller mindre obligatorisk Ålands flagga & sol & båtar & blå himmel-bild

Vid Kastelholms slott fanns det får. Dick Gustafssons får.

Grymt fult husbygge nära Kastelholms slott. What are they thinking?

Slottet

Slottet slottet

På väg bort från slottet. Dinosaurieägg sa nån. Ett stort kulspel utan boll. Åkerpluppar. Signs of UFO:s.

Autisternas dagbok gjorde intryck på mig

En gömmer sig från gruppbild

Säg nu nån båtmänska vad det här tecknet betyder. Förslag: "Livbojen - en bra idé."
"Använd livboj - det går upp ett ljus".
"Livboj med lampa"

Ännu en sån här flaggbild.

När vi åkte från ön spexade kaptenen lite och steg upp på skorstenen & fånade sig. Var väl lite smådesperat och roligt.

Vi vandrar mot färjan och hem.

Mellanrapport eller nåt sånt

Jaså hej där. Skulle gärna skriva lite mer, men just nu känns det nästan övermäktigt att skriva, lite som att vad ska man hålla på med det för - man kan ju hålla på o fara omkring istället. Känns lite som att hela det här med internet känns förlegat, gammalt - nuförtiden ska man leva istället, vara ut på gatorna, träffa folk och sånt. Det är sånt som jag också har gjort. Sjukt mycket har hänt här på sistone. Var ska man liksom börja ta tag i nånting? Har varit på ett mycket omtumlande och fantastiskt läger, lärt mig mycket om mig själv och sådana klichéer, sen haft utlandsbesök och i morgon blir det då igen lugn och ro och jag ska ta en titt på vad för bilder jag har knäppt med min knäpp-kamera här under de senaste veckorna. Hunden är också tillbaka från sommarlovet vilket innebär ständiga promenader och sånt. Goder natt natt natt.

Och här framöver var det annat

I morgon ska jag till Kyrkogårdsö (låter allt lite spooky, va?). Ska jobba på läger, så mycket mer har jag inte nu att konstatera. Så otroligt glad över att jag fick det här jobbet. Ska försöka ta många bilder och lära mig mycket etc. När jag kommer hem har jag direkt tyskar på besök. Från ett extremtillstånd till ett annat.

Tidens melodi

Dagens noteringar: var på jatkot hos grannen. Han hade en bricka med löstobak, ett helt berg av tobak allstå, har aldrig sett något liknande. Vi såg på krigsfilm och provade hattar. Senare föll grannen över tobaksfat och allt blev bara tobak. Jag hittade en tablettkarta som jag sen fort satt tillbaka dit den kom ifrån. Annars så är jag bara i fyllan och har spelat dragspel. Har uppläxat douchebags och har betett mig allmänt attraktivt, samt sjungit Ballaadi Olavinlinnasta.
Imorgon orkar vi mer.

Två saker jag måste bli bättre på

1. Att förstå att "det som är nu" inte varar för evigt, inte uppgå i stundens känslor alltid - bli bättre på att se helheter.

2. Lära mig att göra saker för att jag vill det och för att det är givande för mig själv, inte för att nån annan ska tycka att jag är fantastisk. Vi lärde oss i Konstskolan för tie år sen att kreativ, det är man när man gör saker oberoende av andra, när man bara gör utan tanke på vart det kommer att föra en, hur många likes det kommer att få. (Antar att internet var ganska nytt den tiden då den grejen formulerades).

Och så en tredje sak, men orkar int ändra på rubriken nåt mer:

Måste sluta STRESSA. Stress för en ingen annanstans än närmare graven. Så att, sluta stressa över sånt som du ändå inte kan påverka. Grejerna du ska göra blir inte bättre av att du ligger vaken om nätterna och schematiskt går igenom handlingsprocessen — tvärtom.

ÅHÅ. Det tankestrecket blev minsann långt. Alt-shift-bindestreck, min själ.

Fenominal dag

Det här har tamejtusan varit en bra dag. Den började med att jag fick ett jobbavslag och ett jobbförslag, och det sällsynt goda med sådana nyheter är att den negativa nyheten för en gångs skull inte spelar någon roll för att den positiva vinner; nästa vecka ska jag på skärgårdsläger med handikappade! Till Kökar med båtar och allt. Urspännande och lite skrämmande så klart, men det här är just vad jag behöver. Höll redan på att bli lite desperat av tanken på att enbart hänga hemma i lägenheten utan jobb i ännu ett par månader.
Självfallet var det inte via arbetsförmedlingen jag fick jobb, utan via en vän. Tackar min lyckliga stjärna för att jag är finlandssvensk (och äcklas samtidigt av mig själv, brr).
Sen jag fick nyheten om jobbet var det som att allt har setts på genom granngula solglasögon. Intervjuade en tjej om Roller Derby till Blemma och det var faktiskt riktigt roligt och inte angstigt alls. När jag var yngre jobbade jag till och från på tidning, intervjuade och skrev av bara farten, men nuförtiden ska tydligen allt vara förknippat med någon form av traumor. Hur som helst, så var det roligt att prata och intervjua och skrivandet gick sen lätt.
Utöver dessa prestationer har jag ritat lite serier och läst lite i en tysk bok. Dessutom jobbar jag på ett omslag för ett Jeppisbänd, för att nu dra till med lite detaljer om vilken effektiv typ jag är just nu. Ni fattar att jag är stolt över mig själv.
På kvällen åkte vi och spelade tennis med J, och så hittade jag en fyrklöver i gräsmattan. Den satte liksom pricken på i:et i ordet fenominal.

Arbetsmarknadens boule

Idag gjorde jag nåt som jag inte har gjort på många år. Besökte mol.fi. Det var lite som att öppna en gammal ridå bakom vilken några karlar spelar boule och så händer det inte så mycket mera. Det finns telefonförsäljningsjobb, så finns det telefonförsäljningsjobb och så finns det telefonförsäljningsjobb och några specialistjobb. Det kändes verkligen som att den riktiga arbetsförmedlingen sker någon annanstans, typ via kaverins farsa eller brorsa. Så klart.