Skitsoppa

Jaha, och vad händer här på andra våningen? Dammsugaren har fixats, påsen tömdes och det dammade något infernaliskt. Mili har fått hosta, hostar som en gammal karl, för jävligt låter det, och slem kommer det upp också. Jag misstänker kennelhosta, en sån där jäklig hosta som är smittsam och som ibland likt en epidemi drabbar alla hundar i ett område.
Och jag har nu två dagar på mig att vara effektiv och prestera min biämneskandi om ockultism, andar och medier, den ska vara något så när klar till onsdan. Som vanligt har jag grymma krav på mig själv, men förmår inte annat än att sitta med datorn i famnen, glo och läsa bloggar, spela och fåna mig. Det ska alltid typ ett inre och yttre åskväder till att få mig att ta mig samman, först ska det angstas in i det sista. Sen brakar det till och jag får hjärtklappning och skit, sen kommer det grejer som i trans och så är saken gjord ganska effektivt och på inte så lång tid alls.
Får man hoppas, alltså. Jag är alltid rädd för att jag av nån anledning sen inte ska göra vad jag borde, och för varje år blir det mer och mer alarmerande med min motivation, koncentrationsförmåga, allmänna livslust ett-ceettera.. Jag kan liksom inte sitta och trycka locket över den kokande skitsoppa som bubblar inuti mig hur länge som helst. Känns som att det skvalpar över ibland.

Rapport

Kyllä tää hienoo on. Att vakna opp och för första gången i höst måsta ha kökslampan på fast det är morgon. Och kaffefiltret var slut så jag hamna återanvända ett gamalt. Och äpplena mjölar ihop sig i skålen. Och när det tycks mörkna ute, inte ljusna som det borde. Och hunden är tyst i soffan, och papegojorna sitter på burtaket med halvöppna ögon.
Jag ska skaffa nya dynor. De gamla var pinsamt fläckiga, nån måste ha svettats extremt. Jag slängde dom i smyg så ingen skulle se. I natt sov jag för en gångs skull gott, somnade till fotbollsmatch, vilket är typ det bästa jag vet att somna till. Manchester United vann igen, inte mig emot.

Mera fån

Gentleman Metal & Ladies Pink

Genusstereotypisering hittar man också i hundbutiken:)

Sloganen Freedom on the leash är ju sen nästan ännu roligare. Frihet, fast man är kopplad. Den kopplade friheten. Känn dig fri, trots kopplet.

Hahahahahah.

Spending is something

Såna här fåntexter går att editera hur mycket som helst.

Idag; första springrundan med hunden, då den fyller ett på lördag (man ska vänta med att springa och sånt där tills dom har vuxit klart, har jag hört). Det gick fantastiskt bra. Nu kan man snabbt stöka undan långa promenader genom att springa dom.

Annars, inget nytt i onödighetens högborg. Jag har så många saker som är på hälft så jag idag kom fram till att jag måste börja med ett list-system, dvs göra en lista med saker som man relativt lätt kan få gjorda, och sen helt enkelt göra dom. Tillfredsställelsen blir alltid större då man konkret ser vad man har åstadkommit.

Det blir för varje år bara svårare att motivera sig för studiegången (och för andra saker också, för den delen). Då en två-årsperiod är slut, vill jag ha en ny två-årsperiod och så har det alltid varit, fast de senaste åren har varit annorlunda på den fronten. Jag har slagit rekord i förhållande-hållande, närmar mig fyra-årsstrecket with the same guy (och inga på sidan-hångel ens, ingenting), han måste vara helt fenomenal (han är). Och med studierna är jag inne på tredje året. Men ärligt sagt, jag börjar nog tänka att man måste vara av en viss sort för att åstadkomma sånt där som doktorsavhandlingar eller ens gradu-avhandlingar. Antingen måste man ha otroligt lite som annars motiverar en i livet, eller så måste man ha en brinnande passion för sitt ämne. I alla fall måste man besitta en sjujävlars kampanda. Jag beundrar verkligen såna som har fått såna där texter till stånd.

                                               

Mormor på beachen

En av mina yngre släktingar är utomlands och det droppar in lite halvnakna bilder på Facebook - bikinibilder. Jag fick en underlig insikt då jag fattade att vi har lite samma kropp, det måste vara mormors! Haha. Plötsligt såg jag mig själv där. Samma fallenhet för putmage och slappröv som jag (fast jag är naturligtvis i mycket bättre skick, trots min ålder. Jag har ju alltså hund, är inte nirsso med mat - dvs livnär mig inte på glass och hamburgare samt spenderar inte min lediga tid på beachen). Tänk att man måste se andras nakenbilder för att få en aha-upplevelse om sig själv!

Nåt med bilder, estetik och gubbar

Alltså nu får jag igen någo jävla sammanbrott likt en utanför-kroppen-upplevelse.
Min numera pensionerade rektor från gymnasiet ser sig själv som nån jävla knutpunkt i alltings allt, så han har fått för sig att på FB adda alla elever som nånsin har gått i hans skola. Nå, inget mer med det. Men sen har han också hittat knappen "like". Och vad likar jäveln? Jo, naturligtvis; snygga och oskuldsfulla gamla elev-flickor. Inte snygga flickor på det där brutala porr-sättet, utan snygga flickor som är snygga på det där intellektuella och konstnärliga sättet, flickor som "vågar vara sig själva" skulle man kunna säga, ja, det vill då säga flickor som vågar vara sig själva för att dom från början är snygga på det där äckel-mänskliga jag-har-alla-bitarna-på-plats-sättet och väljer att uttrycka just den sidan av sig själva. Jag önskar att jag kunde illustrera det här inlägget, men det hade blivit alldeles för personligt. Folk må då veta, att jag hyser ett satans agg för å ena sidan flickor som tror sig ha nån satans stil och sätter upp såna där oskyldiga sexiga bilder på sig själva där dom typ smuttar på en te i förbifarten SAMTIDIGT SOM DOM POSERAR FÖR DEN OSYNLIGA VOGUE-FOTOGRAFEN SOM BARA RÅKADE VARA I NÄRHETEN I FORM AV EN I-PHONE, och å andra sidan gubbar som naturligtvis faller för den här estetiken eftersom de aldrig har haft nåt vettigt att tänka på i hela sitt liv.
Fan ta hela skiten.
Att en sån fredagsrapport. Och annars går det bra.

Gör!

Allvarlig hund som nyss ylat i en timme sju minuter får illustrera den här dagen.

Det mesta jag gör nuförtiden blir bara halvfärdigt, eller strunt. Det är ett sabla projekt, allting, det är inte bara att sätta sig ner och rita eller skriva längre; att komma i rätt sinnesläge tar minst tre dagar.

Handlingsfilosofen säger: gör.

Jag säger: Ja, jag vet. Imoron.

Sensöndagsrapport om bland annat visdomsord

Sitter uppe och har åstadkommit inget alls, sett på en usel film om bachelorettes, tänkt till olika usla, politiskt inkorrekta talesätt som till exempel "Det enda som hade varit lite värre än att ha blivit född som vit och västerländsk, vore att ha blivit född som vit, västerländsk och karl" eller "Jag längtar efter en riktig gay-vän, så att jag skulle få utlopp för mina supertypiska gay-intressen" (och dom är många, till exempel eurovisionen. Men alla heteron tycker bara att jag är helt smaklös och dum i huvudet och alla gays tror att jag bara är inställsam för att jag vill ha en gay-kaveri, vilket jag ju vill ha, men inte på det sätt som dom tror. Suck. Och jag lovar att jag är mer gay än den mest gayaste gay man kan tänka sig. Fast jag ju är hetero, "på pappren" liksom. Även om jag inte är det i verkligheten. För vem är nu det?)
Fast ibland tror jag på riktigt att jag är en homosexuell karl.
Ok, nu ska gå och sova.

Och idag har jag varit i Raisio och gått i Raisios egnahemshuskvarter. Hemska kvarter, smaklösa byggen, tegellådor, vedhögar och hit- och ditrullade äppel. Mili kakkade dit mitt i och jag plockade inte opp. (Rebell.)
På det sociala forumet, en typ som konstant postar visdomsord om hur man ska leva och tänka och allt det här blahi-blaha:andet om att man duger som man är och ärlighet varar längst och besvikelser, dom leder bara till något bättre och man ska ha tålamod och man ska förlåta och mest av allt ska man förlåta sig själv och man ska vända sina misslyckanden till något positivt och man ska vara stolt över vad man hittills har åstadkommit och tro på hur långt man kan gå, och man ska bry skit i alla andra och bara göra sin grej.
Hur många såndäna påståenden man kan läsa innan dom slår knut på sig själva?
How about att inte säga något alls?

Povel Ramel

Kan man tänka sig, idag har jag helt otippat varit och tittat på en konsert med Povel Ramels barn, Lotta och Mikael Ramel. Deras grej går ungefär ut på samma sak som Julian Lennon kör med - någo barn har en känd och talangfull far som dom sen lever på och för vidare. Ja, så lite sorg kände jag, just i och med att jag anade en viss desperation i deras framträdande, en viss längtan efter att själv också få vara någon, eller ja, så projicerar jag bara mina egna tankar på alltihopa. Nog såg man ju genuin uppträdarglädje där och sådär, men jag har bara svårt att förstå att man kan känna nån glädje av att uppföra andras låtar, speciellt då sin PAPPAS låtar. Haha.
Men ja, Povel han var klurig han, och en mästare med orden, och utöver att vara fånig kunde han faktiskt också kritisera, bland annat schlager, och till min förvåning också klassamhället eller samhället i sig (fråga mig inte vad, utan läs.)

...och det här tyckte jag att var lite roligt

Den börjar se ut som en avstjälpingsplats snart, bloggfan.

Katching katching, taking home the credits...

Mailar med professorn, jag baa "så ville dom att man sku skriva femton sidors uppsats i ETT ÅR, jag sa att jag e klar i OKTOBER, daa."

En beskrivelse av extrem trötthet

Idag har jag varit så trött att jag har somnat tre gånger på tre olika ställen. Jag for dessutom på besök, tog hund med som somnade i famnen på gästgivarn, varefter jag själv kröp ihop och blev en snarkboll på gästgivarns säng. Innan jag somnade redogjorde jag naturligtvis högljutt för soffans bristande bekvämlighet. Ja, jag är trevligt besök jag.

Bloggmuppar och annat löst folk

Huj, jag fick också en annan insikt i Hesa i lördags. Det var den att folk med bloggar verkar leva lite mer nedtonat. Vad jag menar? Ja, jag märkte bara att jag instinktivt nosade mig till de som hade bloggar och de som inte hade bloggar, eftersom det var en jädrans skillnad på dom. Ratata-folket var ganska snälla och fogliga på nåt sätt; de var mer måna om vilken bild de gav av sig själva. Kanske de var mera medvetna om att de skulle komma att skämmas för eviga tider om de skulle dra underbyxorna över huvudena och hångla upp kaverins boobies. De som sen å andra sidan inte hade någon blogg (vad jag vet), ja - det var dom som drog underbyxorna över huvudena och hånglade upp kaverins boobies.

Ja, eller så är det bara någo slags kulturskillnader som jag inte känner till, typ skillnaden mellan "vi som knarkar", "vi som knarkar utan att berätta det för någon", samt "vi som knarkar sånt som inte räknas till knark" och "vi som knarkar läkarens föreskrifter".
Jag blir aldrig klok på Hesa. Inte på nån annan stad heller, för den delen.

Tillstånd

Ska jag berätta om en krapula som nu varat i 4 dagar? Det är en sån krapula som man misstänker att inte längre är en krapula, utan som har blivit något som numera är ens normala tillstånd. Dvs nu ska jag för evigt släntra omkring svart i ögonen efter att ha stigit upp från en stol, ständigt fånigt leende och alltid svettig bara efter att ha gått upp ett par trappor, till exempel.
Nå väl, men såhär kan man också leva. Jag tar hellre det här än en depression.

Helgen gick i ett töcken av extas, den åt upp allt jag hade så att jag nu då är den urvattnade grönsakslåda som jag känner mig som. Jag tänker ibland att livet, det är just ett sånt här pendlande mellan eufori, desperation och där emellan; den här vardagen som varken ger eller tar, som är som ett stort hjärta som dunkar långsamt och bestämt, men med ett våldsamt tryck.
På något sätt tror jag att den här hösten kommer att bli bra, i alla fall om den här harmlösa krapulan får fortsätta.

Arken-hierarken

Idag har jag tagit mig till universitetet, de första trevande stegen för i år. På Sibbe satt en rockare och var relaxed, i knaggorna en läderrjacka som såg ut som att den var från Saxons keikka år 1982.
I Arken som vanligt helt annan stämning. Först fumlande med nycklarna, trevlig pöjk som får nycklarna fram före mig, samförstånd, leende och man tänker som Jonas Gardell att varför är inte livet lite mer som i en porrfilm? Hehe.
Sen uppe i folkloristik-korridoren igen obota rödfnasigt sur personal, hade glömt att det var sådär det var där.
"Man får absolut inte föra de här uppsatserna från det här bordet", och i den stilen.
Och man själv som nästan svarar:
"Nej, tant, jag lovar. Det ska jag inte göra."

I Arken får jag alltid en sån där tokig känsla av att jag är i gymnasiet igen; att man inte kan gå omkring hur som helst, att vissa dörrar inte ska öppnas, att pappren ska hållas i sina mappar och att man ska torka efter sig i kafferummet. Och lärarna och föreläsarna ska vara obotligt sura och snäsa efter studerandena som om de vore deras egna barn, svara på frågor med den där tonen som säger att de verkligen har viktigare saker att göra. I Arken känner jag mig alltid som en infiltrerare som går omkring och genomskådar hela lögnen, för gammal och klok för sånt där, för trött för att orka ta åt mig att ingen ids behandla mig som en värdig människa.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte är just det här som finlandssvenskhet till stor del är - den här evinnerliga hierarkiska uppdelningen mellan lärare och elev, lärling och mästare, adel och icke adel? I Arken får jag alltid en sån överväldigande känsla av att det finns mänskor och mänskor här, och gu hjälpe den elev som försöker vara på samma nivå som en anställd. Undrar om det är såhär i andra universitet också?

Sjukbak

Jag är sjuk och håller på med två olika kakor. En äppel- och en chokokaka. Det är väl för jävligt. Märkte att mina ägg håller på att bli gamla så det var bara att se vad man kunde göra av dom.
Det här slängen av flunssa som jag dragit på mig är konstig. Emellanåt ligger man och kvider i sängen, är matt och febrig, snarkar till, medan man i nästa sekund får nåt märkvärdigt energiskov. Idag har jag både städat lägenheten och haft ut alla mattorna, samt ringt och klagat i telefonen att jag inte orkar gå hem med hunden, att jag kommer att sätta mig rätt ner på vägen och så får nån komma efter mig.
I helgen har jag en massa spännande program, så hoppas man är frisk imorgon.

Out of boredom comes...

...bathroom clay figures.

Oh no, boobies!

Ett liv av excuses

Vårt sociala nätvärk kryllar idag av såna där "nya tag"-utrop, det är måndag och folk duschar och tar på sig nya kläder, går till akademin, går på jobb, gör upp planer, gör listor eller vad vet jag. Kanske det bara är till synes. Hur som helst, om det tröstar nån så har jag inte duschat sedan i lördags. Lägenheten är odammsugad och full av sand, hundhår, höstlöv, en söndrig dammsugare, en hel dammsugare varav ingendera egentligen har nån plats, kläder här och där, disk och bokhögar som jag bara förnyar och förnyar varje månad utan att läsa. På mattan står mikrofonställningen utan mikrofon som en gammal lyftkran som nån lämnat efter sig i nåt bygge, nedanför ligger en gammal handske och mera sladdar, hundleksaker, bitar av oxhud, elände. Om man skulle ta en titt in i mitt rum utan att känna mig skulle man antagligen säga att personen här har nån form av problem, är deprimerad eller har gett upp, eller vad vet jag. Det händer att jag städar emellanåt och gör det ordentligt, men städning är tydligen nåt sånt där som man måste hålla uppe och göra regelbundet för att det ska ha nån effekt, annars syns inte nåt av städningen efter bara några dagar. Och det är sånt här som jag har stora problem med; att hålla upp god moral, bra rutiner, effektivitet och upprepning.

Mitt liv ter sig som ett träskjul som jag bygger upp slarvigt på en dag. Sen slänger jag in en skitig pläd som jag kastar mig på, steker en 10 minuters grönsakswok, blandar apelsinjuice med vatten, sörplar och fjärtar, äter, ser på filmer som jag storgråter till allt medan plankorna en och en ramlar ner från taket och väggarna, tills jag själv ligger under själva skjulet och måste ta mig samman och bygga upp det igen.

Jag har en sån genomgående oduglighetskänsla, vet inte mera hur nånting ska gå till. Jag försöker vara tacksam över att jag inte behöver jobba liksom de flesta i min ålder, att jag ännu kan dölja min totala oduglighet bakom en studerandelögn, att pengarna har räckt till från mitt förra liv som arbetande osv. Mitt liv hittills har känts som en räcka med omgående excuses som jag har uppfunnit för att aldrig behöva ta itu med något, för att aldrig behöva slå till och satsa på något på riktigt. Det började för länge sen i och med att jag började resa och på det sättet kunde sitta på parkbänkar utomlands och samtidigt leva i illusionen av att jag åstadkom något. På den tiden skrev jag dagbok, och häftena fylldes med iakttagelser och funderingar som aldrig blev till något, som i princip handlade om samma saker som jag skriver om idag, men som då kunde ses som ett led i en process som skulle leda till nånting, eftersom jag var ung då. Men nu borde den processen så småningom vara slut, eller hur? Nån gång kommer den här lögnen att genomskådas, nån gång måste jag fundera på om jag har mentala störningar eller om jag är "i arbetsskick". Så småningom måste jag börja räkna mina inkomster och utgifter, planera hur jag ska leva och hur det ska gå till, om jag ska satsa på vad jag vill eller ge efter för nåt annat, hur allt det här bokstavligen ska gå till. Ska jag vara ärlig så skulle jag bara villa dra huvudet fullt med lugnande piller och försvinna i ett ingående strategi-dataspel (LOTRO).

I nästan alla filmer jag ser har folk i alla fall vettiga skrivbord, hur illa det än står till med deras livssituation. Alltid när jag ser på film så tänker jag förutom på handlingen, på triviala saker som hur huvudpersonerna egentligen har pengar till hyran, till maten de äter, när de går och lägger sig och när de stiger upp. Men sånt handlar filmerna aldrig om. Det är bara drama hit och dit.

Oändligt med inlägg

Kom att tänka på det här med inlägg här på bligen. Jag försöker alltid skriva rätt så långa och utförliga inlägg, för att jag på nått sätt har en slags vrickad föreställning om att man ska "inte ska slösa med inläggen", som om man hade ett visst antal inlägg per livstid och måste hushålla med dom, så att dom räcker till. Men man kan ju skriva fast hur många korta inlägg som helst. Dessutom har man större chans att bli läst om man skriver mer kortfattat och trycker dit en fet bild istället för text; det vet alla dagstidningar och alla mediefånar nuförtiden. Liten tadaa-text och stor, talande bild.

Ur serien: Lotta har tråkigt och vill gå på fest.

Jaahas, jaha eller jaa

Hoppsan! Upptäckte just att en stor del av mina inlägg börjar med orden "jaahas, jaha eller jaa". Vad ska man nu med det här? Åtminstone slog jag till med ett "hoppsan" nu för omväxlings skull.

Hundproblem

Det är så typiskt mänskligt att ta alldeles för stora steg framåt, tro att bara man lyckas med nåt litet, så är plötsligt allt fritt fram, så lyckas allt. Nu tänker jag på det här med att lära hunden att vara ensam. Milde tid, vilket sjå! Man önskar att man bara kunde resonera med den och säga, "ok nu går jag ut ett varv och du kan bara sova här, tänk så skönt: du kan bara ligga där och sova som du annars brukar göra när jag är hemma om kvällen". Men nej. En osäker hund är inte bekväm ensam, ropar och ylar efter flocken, tror att den är jagad, tror att den är lämnad till att dö eller vad vet nu jag.
Igår gick jag ut och såg på J som trallade till reggae på Klubi, och lämnade en lugn och nöjd hund i lägenheten, hade stora förhoppningar. Kom hem en timme senare till en skitluktande lägenhet; en hög kakka på dörrmattan, mattan i en skrytta, en gitarr som hade fallit i golvet och en paralyserad hund som bara satt och stirrade hålögt i soffan. Vad som hade orsakat det där scenariot kan man ju bara föreställa sig. Jag tänker mig följande: hunden stöter till gitarren som faller i golvet med en smäll, hunden som blir skiträdd och tror att gitarren är ilsken på den, hunden som ylar och stressar och flåsar och ingen kommer, skiten som trycker på, skammen i att måsta skita på dörrmattan. Och sen hade den ännu försökt trycka in mattan under dörren så att det fanns skit på dörr och golv och alltihopa.
Nå, det blev matt- och golvtvätt sent igår, vilket var helt skoj. Men vad som är mindre skoj är att hunden ännu idag är orolig och stressad, gnäller och vågar inte somna om den inte bokstavligen har huvudet i ens famn. Och idag måste den vara ensam i minst tre timmar eftersom vi ska ut och spela och alla potentiella hundvakter också är ute. Suck och stön. Må det snart bli ett slut på det här.

Senare uppdatering: jag har hittat hundvakt!! Facebook är nog så jäkla bra, säga vad man säga vill om spektaklet, men när man behöver något fixar det sig nästan alltid:)