Pyat you!

Som ännu ett tecken på mina tendenser till att sträva efter absolut förpuppning, har jag börjat spela Scrabble på nätet. Scrabble är ett otroligt långsamt spel, som enbart bygger på att man effektivare än sin motståndare ska fundera på bokstavskombinationer så att de bildar ord. Till slut tar bokstäverna slut och så ser man vem som har vunnit.
Min specialitet är (naturligtvis, vad annars) att prova så knasiga kombinationer som möjligt, tills maskinen inte orkar längre utan godkänner ens långsökta ordkombon.

Här har jag just briljerat med ett "PYAT"

Duktighetsbehovet

Nu är det grått och stuprännorna är stockade av fallna löv. En bra sak med Alfågelgatan är att det inte städas opp här. Löven får ligga. Det är nåt i det som passar så bra ihop med mina tankar om alltings förgänglighet. Saker ska få ligga där dom är, bli äldre, så småningom ruttna bort. Det ska inte komma nån och försöka dölja vad som egentligen händer med saker, föra bort löven att ruttna nånstans där man inte ser dom.

Jag har universitetsstillestånd i huvu och har kokat en extra kopp kaffe. Har inrättat en hörna i köket i vilken jag kan sitta oppe om nätterna och smida fånigheter. Hörnan består av en knarrig stol som härstammar från mors studietid, samt ett litet bord i samma höjd som stolsitsen = ryggont. Nuförtiden får man ont av allt. Lite fel ställning i soffan så är man alldeles stel och ond överallt. Jag försökte mig på en motionsrunda men stannade på hälften av att ryggen kollapsade totalt så jag bara måste väsa och vika mig dubbel. Jag fick halta hem med händerna i kors mot hjärtat. Man borde börja varje morgon med en redig stretch, jag vet nog. Nån dag ska jag ännu börja.

Efter att ha läst Monica Ålgars kolumn om stress har jag nu bestämt mig för att skita i metodkursen, istället ska jag se på film. Det är det här duktighetsbehovet, speciellt bland finlandssvenska unga kvinnor, som jag inte förstår mig på. Alla har dom bra förutsättningar, alla siktar dom in sig på att utbilda sig mycket och att synas och höras på sätt eller annat. Varifrån får dom de här tankarna om att först måsta vara så sjukt duktiga och prestera en massa, för att sen i andra ändan ändå uppleva att dom inte orkar, att dom är nära ett sammanbrott? Ut kommer sen ändå en roman eller en doktorsavhandling, så vad är problemet?
Jag har aldrig haft något duktighetsproblem. För mig har det alltid funkat bra att bara skita i saker.

Flickvänner som tråkiga byrokrater

Jag har tänkt på det här, hur flickvänner ofta förvandlas till "tråkiga byrokrater", i motsats till deras "mer intressanta" pojkvänner. Nu känner jag mig inte själv träffad, men kom att tänka på det här som ett allmänt fenomen, när det gäller folk jag känner. Är det inte så, att det oftast är flickvännerna som kontaktas, när det gäller detaljer som var och när man ska träffas, vad man ska ta med om man ska ta med något, och sånt här? De som man egentligen hoppas att ska dyka upp är inte flickvännerna, utan de mer uppsluppna och lustiga pojkvännerna, som ser till att det händer något extra och spontant på festen. Ändå är det flickvännerna som måste ta hand om de tråkiga detaljerna. Om det är såhär, är det inte hemskt tråkigt?

Om att bli gammal och klok

När jag vrider huvudet åt höger hörs ett litet "knäpp" inne i huvudet, en sena i nacken som skramlar till. Sådär kan man sen sitta och vrida huvudet fram och tillbaka så det hörs knäpp-knäpp knäpp i huvudet.

Man vet att man har jobbat på kontor för länge om

-man börjar tycka att nykopierade papper doftar perverst gott
-man börjar fantisera om varma, nyutprintade papper.

Ja, det var det. Nu har jag ju inte jobbat på kontor för länge. Men jag har ändå utvecklat besvärliga symptom. Jag tänker aldrig jobba på kontor.

Jag har stumblat omkring ett par... hrmm... timmar och det var lika roligt och givande som alltid; jag vill inte sluta.

Lotta's New Age Bullshit

Det är inga bra dagar, nä. Jag får höra att hela rummet är tyngt av negativitet på grund av alla mina negativa tankar, sen att jag ser ut som en skalbagge där jag ligger begravd under en stor dyna. Det skrattar jag åt. Det spelar ingen roll. Jag måste lära mig att sluta ta åt mig av andras skit och istället bry mig om saker som har positiv innebörd, som att det inte är det minsta fel på mitt liv och hur jag har valt att leva det. Det är inte mitt fel att dom jag har vuxit upp med varken kan kommunicera med varandra eller vet sitt eget bästa.
I den andan ska jag nu skriva en lista, och den får bli på engelska.

Lotta's New Age Bullshit:
1. Think about the planet. Now, how important are YOUR fucking issues?
2. Forget about your issues.

Att se på

Maktlöshet är en fucking jävla skitkänsla. Det att man handfallen måste stå och se på när nån närastående fullständigt fuckar upp sitt liv för en lång tid framöver, och man vet att vad man än säger och gör så går det aldrig hem, så kommer det bara skit tillbaka, så blir man beskylld för att antingen vara avundsjuk, negativ, att man "int förstår", att man är elak, ja fan, att man är en bitter jävla hagga vars tid och möjligheter är förbi. Till maktlöshetskänslan hör känslan av att man helst borde hålla sig tyst och sluta oroa sig, istället lämna saker åt sitt öde, men samtidigt så är det så svårt att göra just det när det handlar om någon man (utan att man ens mer vill det) bryr sig om, någon i familjen. Det handlar igen om brorsan och hur han nu far fram med sin jävla gitarr i Europa, tror att hela världen plötsligt kretsar kring honom och hans kärleksliv, att han är ett missförstått geni som alla nu måste veta allt om - och allt detta medan kreditkortsskulderna växer tusenfalt och hyror och räkningar ligger obetalda hemma i en skitluktande lägenhet.
Det är här jag börjar tänka på vad mitt resonemang egentligen säger om mig själv. Jag är tvungen att ha en ekonomisk säkerhetsmur omkring mig för att kunna leva ett liv som jag trivs med, för att känna mig trygg. Jag lämnar inte räkningar eller hyror obetalda för att jag är skiträdd för vad som skulle hända om jag inte skulle betala dom. Men det finns väl egentligen inget "rätt sätt" att leva? När man börjar se på saker som de egentligen är, handlar allt väl ändå om ett ganska betydelselöst människoliv som man har fått och som man kan göra vad man vill med. Antingen dör man med lite pengar på banken, eller så dör man med ett skuldberg bakom sig. Huvudsaken är att man gör så lite skada som möjligt, samt kan man väl också försöka att undvika att framstå som ett jävla rövhål?
Det är hemskt att se på hur en personlighetsstörning fullständigt äter upp en människa och gör honom till ett monster och en idiot, som helt far fram utan att ta något som helst i betraktande; en familj som är i upplösningstillstånd av förtvivlan, goda råd från välmenande vänner, en lägenhet som förfaller, räkningar som ligger på hög. Det är orättvist för de inblandande, eftersom de för det första aldrig har gjort något illa åt personen i fråga och för det andra bara får skit i handen, när de försöker att tala personen till rätta, när de försöker hjälpa.
Nå, när det handlar om bipolär sjukdom, kan man i varje fall anta att det i något skede kommer ett brak rakt ner, och då passar det väl igen att ynka efter hjälp från de närmaste, att "betalar ni int hem mig så tar jag livet av mig". Så får man åter vara aktuell.

one couldn't be happier

Uppdatering

Jag insåg att allt i min blogg avspeglade en förgången tid, så jag lät det gå hädan och har uppdaterat, tadaa. Lite google-bildsökningar och sånt och så har man en helt ny image.
Jaha, här har det varit tyst. Det är broderskris igen, ett föräldrapar som försöker förstå, en narcissistiskt störd och manisk pojke som drar runt som ett jehu och bränner pengar, skaffar skulder och betalar inte hyror "för att en meteorit ändå är på väg mot jordklotet." Och jag som är medlaren. Jag orkar inte ens skriva om det, dessutom; varför skulle man? Jag försöker numera undvika personliga utvikelser och ödesberättelser på nätet, vad tjänar det till? Allt är roligt och ganska pointless. Jag spelar dragspel med Väinö och hatar alla nya sånger, sen när jag kan dom så tycker jag om dom. Imorgon ska jag spela dragspel på regnbågsmässan i Hesa. Är inte det minsta nervös, trots att det antagligen kommer att bli ett jädrans kaos, tritonusmisstag och totalsåsande från min sida, men vet du det tar sig. Det finns viktigare saker att tänka på, som vad jag ska äta till mat idag till exempel. Pasta och rödbetssallad. Med lite rödbetssallad är måltiden alltid cirka 100% bättre än den annars skulle ha varit.
Mina kläder hängde ute i regnet, tills jag tog in dom och satt dom ett varv att snurra i centrifugen. Nu lägger sig snart natten här. I trappan har det kommit in höstlöv som det inte är nån idé att sopa ut, eftersom det kommer nya. Sen kommer snön.