Strong hands

Discussion in the classroom about why so few girls play the guitar.
Guy suggests: "Maybe girls don´t play guitar because you need to have a certain strength in the hands to do it."
I´ve got no words. Just an irrestistable urge to hit someone in the head.

"Do you know I had a conversation with a girl born in the 90s???
The fetus could talk.
I was like, "Shit, girl, you missed so much."




http://effingdykes.blogspot.com/

Alltid emot

Jag tänkte här igår på hur trött man blir på att ständigt vara emot, hur mycket det möjligtvis påverkar ens livsinställning det att det sällan besluts något man kan glädjas åt i det här samhället. Det är bara stängningsdags och nerrivning av saker man tycker om hela tiden och ökande av kameror och säkerhetsvakter, rasism och lås på butiksroskisarna, pälsfarmning och konsumtionshysteri.
Nu när alliansen vann i Sverige och SD fick mandat, så översvämmas Facebook av länkar och videosnuttar som kommer med budskap om att vi som är emot ska kämpa, att vi nog klarar oss, att det är för jävligt, att "vi gillar olika." Ytterligare djupare fåra mellan "vi och dom". Det kan ju inte vara nån bra trend? Eller om det är såhär det måste lösas, så kanske vi går mot nåt slags uppror? Jag är rädd för att vi just inte går mot uppror utan att samhället mer och mer bara tröttar ut de som hamnar utanför. Nog kan man ju lätt på Facebook tycka att "vi gillar olika" men vad gör man i praktiken åt det? Folk har röstat, och såhär blev det. Uppgivenheten hänger som en tung slöja över oss, och sånt bullshit.

(Alter ego: Sluta tänka på sånt här, inte är det meningen att alla ska få som dom vill, det är bara att arbeta, för fan, arbeta.)

badrumshyllan hälsar att den fortfarande inte är väl upphängd

Vaknade i natt av ett helvetes oväsen, ett kabrak och sen ljudet av något som rullar omkring på golvet. Jaha, badrumshyllan. Den ramlar i golvet sisådär var tredje månad kanske, för att jag aldrig lyckas få sugkoppssystemet att fungera som det ska, dvs suga sig fast i väggen så att det hålls där.
Och alltid händer det mitt i natten. Man är livrädd ett par sekunder då man vaknar och förstår att nånting i lägenheten har ett satans oväsen, men ungefär lika snabbt fattar man att jaha, hyllan. Efteråt ligger man där kolugn samtidigt som man har en jädrans puls. Billiga nöjen.

Pappa betalar

Som ett budskap till alla mina vänner som tillhör en yngre generation, så tycker jag inte det är coolt med föräldrar som betalar telefonräkningen eller en del av hyran eller vad som helst.
Dom må väl gärna göra det, det rår inte jag på, men detta halvskryt om att föräldrarna betalar, det är nytt för mig och oroväckande tycker jag. Jag har hört sådana påståenden nu flera gånger under en kort tid, och varje gång har jag reagerat genom att fnissa till, bli lite paff faktiskt. Som om nån hade berättat om att dom älskar smaken av snorkråka.
När jag var i 20-årsåldern var sånt som att föräldrarna betalar ingenting man gick och skröt med på stan och om det var nån som hade föräldrar som understödde dom så höll dom jävligt tyst om det. Av respekt för andra som inte hade den möjligheten kanske?
Betyder den här förändringen nu att vi gått mot en utveckling i vilken man dyrkar själva pengatjänandet i sig, "min pappa har faktiskt så mycket pengar att han betalar halva min hyra" och så ska man tycka att vilken fin jävel den pappan är som jobbat röven av sig för att dottern ska ha råd med att gå på krogen två gånger i veckan? Och så ska dottern i sin tur sträva efter att göra likadant, dvs få ett välbetalt jobb så att hon kan understöda sina glassiga, bortskämda äckelpäckel gendercrat dumbag-tonåringsbarn
nej jag blir så arg att jag får sluta här (men jag ska gå också.)


II
Det här hör kanske också till hela upplevelsen att bli äldre, dvs att man inte vet vad man ska svara på något nån säger, dvs att resonemanget är så obekant för en att man 1. antingen måste bli skitarg och argumentera emot totalt eller 2. skratta och sträcka ut händerna i nån slags jag-förstår-inte-alls-gest.
Och det är klart att man hellre bara skrattar och sträcker ut händerna.
Ach, du gamle.

Dom sätter sig

Dom tömmer ventiler, skruvar på munstycken, blåser i fagottdelar (en jättestock som man blåser i, varifrån kommer egentligen ljudet?), dom skruvar på munstycken, hostar, blåser i klarinettdelar, flyttar på stolarna, tömmer ventiler, tar loss delar, blåser i valthornsdelar, tar fram en trasa, putsar på munstycken, blåser i oboedelar (ett konstigt spetsigt munstycke som ser vasst ut), dom sträcker på sig, harklar sig, rätar ut armarna, flyttar på stolarna och ingen vet varför. Dom sätter sig och ser menande på varandra, drar andan, och så börjar dom.
Jag har startat en fånig musikblogg.

"Haluatko antaa euron hyväntekeväisyyteen?"

Så frågar Tiimaris biträde när jag är där och köper skolhäften. Hon visar surt på nån vitgrön lapp vid kassan och jag ser på lappen, läser ingenting för i mitt huvud finns bara ett enda sudd. För mycket information! Här ska jag ta ställning till om jag vill skänka pengar till vem vet vad, och det vore väl oerhört elakt om jag, som har råd att köpa skolhäften och allt, inte kan dela med mig en euro till de behövande.
"No joo, kyl mä voisin antaa" säger jag och först sen kan jag läsa tydligt vad det står på lappen. Pengarna går till vården av ungdomars psykiska hälsa.
Jag blir med ens arg. Inte är det väl jag som ska betala för att ungdomar i Finland behöver bättre vård? Inte ska väl jag behöva ta ställning till sånt när jag handlar på Tiimari?
Nå, men det blir mer och mer såhär. Först tar staten av oss en massa pengar genom skatt, räntor och avgifter, sen super dom bort dom och sen är det meningen att vi ska betala sånt som staten inte kan betala. Rätta mig om jag har fel? Nice co-operation.

Lite sur kan man bli

Satan, vad aktiv jag blivit här på sistone. Jag måste ha blivit
-självupptagen
-modeintresserad
-intresserad av det där "lilla extra", den litet tillyxade vardagen inklusive matlagning med BILLIG mat som man har hittat på nåt "hääält sjuääkt" ställe
-HBL
-x3m och Yle på svenska
-sjalar
-kaffe
-konst men det ska vara såndän "cool konst" lite min gamla klasskaveri har ett sånt där "häält nytt projääkt" som e "så siisti"
-föräldrar och huruvida man är likadan som dom eller "inte alls bryr sig om föräldrar, alltså jag har alltid gjort häält hursomhelst"
beoende av s
a
m
m
a
n
h
a
n
g
e
t, dvs i vilket satans sammanhang man nu är "i livet" och till vilken kategori mänskor man hör.

Jag läste ett par slumpmässiga finlandssvenska bloggar. En handlade om klädfynd inklusive bilder av bloggaren utmundad i diverse begia fanskap och sjalar som bara skrek "finlandssvensk!!". I en annan ställde sig bloggaren en fråga om hon skulle
1. klippa sig
2. byta kön
eller
3. byta lägenhet.
Och sen var det en som var så stressad över röda ljus i trafiken, över att hon spenderar 10 timmar i veckan i något tåg på väg till och från arbetet.
Ja, missnöje alltså. Hallå? Måst vi ha det såhär? Det är tydligen frågan ingen ställer sig. En bara letar i blindo (och på skämt) efter förändring av nåt slag utan att själv vara kapabel till att ta några beslut. En annan posar, en tredje stressar.
Yl! Yl yl yyyl!