Sunday, July 17, 2016

Överrumplad av härlighet

Det var på det här viset, en dag tidigare i veckan, att jag ville skriva ett inlägg, men så var tangentbordet sönder. Då jag redan från tidigare har ett tangentbord som var sönder, så hade jag nu två, varav ena inte ville skriva bland annat a, 1 eller s och det andra inte kunde skriva mellanslag, h, g och ä. Ni förstår att det inte blev något vidare inlägg av den saken.
Hur som helst, nu är jag tillbaka, och med nytt tangentbord inhandlat från nya, SUPERBA gäster som t.ex. diskar, tänk att det nu kan vara en kvalitet hos människor - att de diskar - detta bara som en reflektion på var man kommer ifrån och var man är nu.

Det har liksom nästan gått halva tiden nu av vår vistelse här på ön, och jag kan ju nog konstatera att allt det här har ätit upp och förändrat mig bestående. På vilka sätt har jag svårt att gå in på, men det har väl igen att göra med att allt "det där" (vad det där nu sen kan innebära) ter sig så oändligt oviktigt och avlägset. När man upptäcker en ny miljö med nya människor, och lär sig leva med den samtidigt som man gör nya uppgifter, så blir det liksom så uppenbart hur livet bara är en sån här lek med olika klossar som man kastar upp och så ser man var de landar. Alltså, allt det där andra, det åbo-viktiga, eller det livsviktiga, är liksom mer bara en del av allt man gör, inte "det" man gör, om ni förstår var jag menar.

Sen gillar jag också det, att man här är i arbete bland folk som är på semester, alltså är man liksom själv "i funktion" medan de andra på ett sätt är "ur fuktion" på ett helt vrickat sätt. Det vrickade i det är, att jag själv i egenskap av människa som gör helt nya grejer, är på samma våglängd som människor som har semester.

Och sen är det ju bara det, att den ena galenskapen tar vid den andra. Galenskaper på det än mer underbara sätt än det andra. Att vi idag iklädda minst 25 år gamla hjärtförkläden sålde våfflor på nötöfesten till exempel. Och det vackra i att folk spontant kommer med fisk eller sallad till oss, till exempel. Bara för att. De bara kommer in med kassar och frysväskor fulla av gåvor. För att de tycker att vi kanske kunde behöva dem. Som en gest av uppskattning, av erkännande, vad vet jag. En gest av välvilja, de förväntar sig inte att få nåt tillbaka. Det ter sig så naturligt, samtidigt avlägset om man jämför med den värld jag annars lever i. Jag är så full av beundran över hur ett sånt här minisamhälle kan fungera: över det att man erbjuder en tjänst; god mat, kakor och bröd, kan fylla ett tomrum som tydligen har saknats på ön.


Ok, nu skriver jag i grym eufori och lite fylla också efter byafest (tydligen då jag skriver inlägg nuförtiden) men man får ta det som ett ögonblick av sin tid. Jag är bara så oändligt, hjärtligt glad över alla nya bekantskaper och människor man fått äran att lära känna, det må då vara genom kakförsäljning eller annars bara umgänge, men det är genomgående positiva känslor jag går omkring med, förutom tröttheten då. Här innan ville jag skriva om tröttheten, den trötthet och yrsel man känner efter många dagars arbete, den osäkerhet man tar itu med uppgifter med, men nu känns den ganska avlägsen. Vi tar en dag semester imorgon. Det är ganska välförtjänt tycker jag, efter att ha lekt café sen midsommaren.

Här är vi, iklädda våffelstekarmunderingarna: Oskar, jag och Sofia. 

Friday, July 08, 2016

I våra element

Nämen hej och så vidare. Här har det blåst så in i helvete ett par dagar så det har varit lugnt på cafét då inga båtgäster har kunnat ta i land. Hamnen ter sig som en övergiven militärinstans med en ledsen butik vars dörr står och smäller i vinden. Nå väl, men idag lyser solen i varje fall, vi har pizzor och väntar mer gäster till kvällen, så man försöker hålla ögonen öppna. Vi har haft en jämn ström med besökare, ofta återkommande, kakorna smakar och lunchen säljs som smör i solen, så man kan fortfarande inte klaga. Lite trött är man ju, utan en ledig dag i sikte. Men jag sover bättre än aldrig förr och det är faktiskt underbart. Överlag, det här mänskliga känns så närvarande fortfarande, att man liksom håller på sådär som man som människa är ämnad att göra, tänker jag: man arbetar och så roar man sig lite och sen sover man. Hundarna är också mera hund här, tycker ja. Jaja, vi är alla i våra element. Hur månne fastlandet mår?

Sunday, July 03, 2016

Ö-uppdatering igen

Ok, inser att jag knappast borde skriva i ett sånt här tillstånd men VI KÖR NU BARA. Det är nu bara för givande, det här ö-livet just nu. Idag på kvällen: dans på byagården, den andra då, inte den vi bor i. Och vi kom till att språka med de äldre, det blev om kvarnar och kvarnbyggen, åh jädrans.
Vi tar istället en bild. Det är av den äldsta ursprungliga nötöbon, som har ett sånt underbart humör. Hon är sådär som jag tänker mig att man borde vara som äldre - glad och uppsluppen, för vad ska man annars vara? Pensionsdagarna är allt man har kvar, och sen ska man dö, så varför inte fira den tid man har kvar? Om man har pengar och så då, vilket damen i fråga har. Så hon vinkar och håller på när hon med viss möda fått satt sig på fyrhjulingen (öns fortskaffningsmedel nr. 1) och sen åker hon iväg likt vilken kunglighet som helst.

Jag kan nog bara konstatera, att det är så givande det här, det är som att få en injektion av nyheter, liv och lust. Det är som att få nya färgkritor som barn, detta att göra något nytt som vuxen. Visst, jag tycker det är ganska jobbigt att tvångsspråka med nya människor varje dag, men när jag jämför den jobbigheten med det jag får i utbyte, är jämförelsen ändå ganska självklar: jag kommer hela tiden ut som en så mycket rikare och bättre mänska. Bättre och bättre, ja, men jag tror alltså det. Att människan mår bra av möten med andra människor. Överlag är den här vistelsen i ny miljö med nya uppgifter en sån efterlängtad kick in the butt att jag inte hittar något liknane i jämförelse. Lite som att vara på fest med infödingar i Afrika, fast man är hemma, i Finland, på torra land. Man är helt med och man är välkommen, fast ändå inte helt med, för att man är ny. Men ändå med. Ni förstår.

Sen tänkte jag också på det här med personligheter och identitet. Att man i Åbo ofta ser på folk hurdana de är, och liksom gör en snabb-kategorisering av hurdan slags mänska man har framför sig. Det här är inte möjligt på en ö som denna. Folk är klädda hur fan som helst, kommer in till cafét i pyjamas eller joggingbyxor, med och utan barn, med kalja eller utan och man har inte en aning om vad människan i fråga föredrar för musik eller gillar att syssla med om kvällarna. Det är som att alla tycks lämna sin fastlandsidentitet bakom sig så fort de kommer till Ön. Det enda man har att gå på, är vilka ord som kommer ut ur människans mun. Och det kan sen vara vafan som helst. Och då menar jag VAFAN som helst. De bästa historierna och de sämsta. Man kan bara baxna.
Gonatt.